Sårbarhet

Jag har varit borta från bloggen ett par dagar för att hinna med några uppdrag jag tagit på mig för Piratpartiets räkning. Under tiden har WikiLeaks Julian Assange hunnit såväl anklagas för våldtäkt, anhållas i sin frånvaro och fått anhållan hävd. Under tiden har det hunnit med att spekuleras om Assange är en man med taskig kvinnosyn, om tidningarna har dålig pressetik och om det hela är en konspiration från amerikansk underrättelsetjänst…

Det handlar om två kvinnor som känner varandra och gjort anmälan tillsammans. Den ena kvinnan stannade vid att anmäla sexuellt ofredande, medan den andra gick ett steg längre och anmälde våldtäkt. Senare har anmälan ändrats, eller så har åklagaren gjort en ny bedömning utifrån de uppgifter som lämnats och därmed avfärdat våldtäktsanklagelsen. Anklagelserna om sexuellt ofredande utreds fortfarande.

I sak vet vi egentligen inte något om någonting.

Att vi inget vet hindrar förstås inte spekulationer att fara iväg åt alla håll. Det går väldigt fort när spekulationsmaskineriet går igång. Få påpekar ens det uppenbara: att vi inget vet.

Det är lite obehagligt hur sårbara vi är inför den här typen av händelser, oavsett vilken vår roll är faktiskt: Om kvinnorna beskriver händelserna sanningsenligt, så kommer de likväl förföljas av skepsis och konspirationsteorier. Om Assange är oskyldig, så kommer han likväl att få leva med en förtroendekris på grund av blotta anklagelsen mot honom. WikiLeaks mångåriga arbete med att bygga upp en organisation som kan tala med patos skadas indirekt av att deras främsta företrädare blir anklagas för ett skambrott. Alla svenska tidningar som på ett eller annat sätt visat intresse för att samarbeta med Assange och WikiLeaks blir av PR-orsaker tvungna att avvakta, som om WikiLeaks förtjänster påverkas av att deras grundare är föremål för en orelaterad brottsanklagelse? Piratpartiet får ta emot hugg och slag från diverse belackare som nu vädrar morgonluft, ungefär som de vädrade morgonluft när Rick uttalade sig ogenomtänkt om relationen informationsfrihet/innehav av barnpornografi.

Sammantaget lämnar det en fadd smak i munnen. PR blandas med vad som borde vara en allvarlig anklagelse. Misstanken används som hävstång för folks argument och åsikter, när det borde vara en polisiär frågeställning och inte mycket annat. Medielogiken, men även de sociala nätverkens och den moderna politiska atmosfärens logik, innebär att det slås upp stort eftersom det är sex det är frågan om. På något sätt slutar det nästan spela någon roll om det är fråga om en konspiration eller inte, eftersom logiken i konsekvenserna är desamma vilket som.

Jag håller med de som säger att Assange och WikiLeaks inte är samma sak och att det är mannen, inte organisationen som anklagats. Samtidigt är det svårt att bryta isär dem ur ett PR-perspektiv. Framför allt i en tid när personer blivit viktigare som symboler än det de symboliserar.

Det är väl antagligen för mycket att hoppas att Assange slipper släpa på brottets stigma när det är överspelat? Det är ju tyvärr så med den sortens brott: att själva anklagelsen är nästan lika illa som brottet ur PR-synvinkel.

Prata om sårbarhet…

PS Jag behöver lite uppbackning just nu, läs vad jag menar här… DS

8 svar på “Sårbarhet”

  1. Jag anser ju att den största skadan för organisationen redan skett när smutskastningen påbörjas. Och det händer när media skriver ”<namn> är misstänkt för <grovt brott>” med stor text på sina förstasidor.

    Det har gått rätt mycket spekulationer runt det hela under gårdagen.

  2. Precis. Oskuldspresumtion är ett ord som inte finns i medialogiken, oavsett journalisternas syfte. Det är inte egentligen menat som mediekritik, utan mer ett konstaterande om hur rubrikernas läsare reagerar.

    Det var bland annat det jag menade med sårbarhet, det faktum att en anklagelse räcker.

  3. Ja det kan man kanske kalla det. Samtidigt är det svårt att peka på någon enskild och säga att den gjort fel utifrån sin situation. Den enda som gjort fel är den som läckt en sådan uppgift till Expressen på ett så tidigt stadium, men den personen har med rätta grundlagens skydd för sitt ”läckage”.

    Skulle man fråga Assange, har jag svårt att tro att han skulle uppskatta att man försökte hitta källan…

  4. Jättebra skrivet. Själv håller jag på med ett inlägg med liknande tankar som inte vill bli klart. Det är många saker som är läskiga här. Inte minst har jag upptäckt att män är hysteriskt rädda för att bli anklagade för våldtäkt. Lika rädda som kvinnor är för att bli våldtagna.

    Alla förlorar här.

    För ett år sedan var det flera bloggtjejer, däribland undertecknad och några bloggkillar som bloggade om just våldtäkt ur aspekten att det finns så många gråzoner. Jag känner att jag måste tillbaka till den diskussionen.

    Först hänger de ut Assange och sedan tjejen. Det känns verkligen inte okej.

  5. Klara, precis som du säger är det en historia full av förlorare… utom möjligen Niklas Svensson, som än en gång visar vilken journalistisk nivå han föredrar.

    Du har helt rätt i att det finns stora gråzoner, jag har för mig att jag själv kommenterade det senast det begav sig. Du har också rätt i att det är en av de stora mardrömmarna att bli anklagad för just våldtäkt. Det enda som skulle vara värre är att bli anklagad för sexuella övergrepp mot barn.

    Bland män i största allmänhet tror jag det är två saker som gör en sådan anklagelse otäck, den ena sympatisk den andra mindre sympatisk. Den sympatiska aspekten är att det är en oerhörd skam att bli anklagad för att ha satt en annan människas sexuella självbestämmande ur spel. Med viss rätt ifrågasätts en persons allmänna tadel om den inte kan sätta sig över sina egna behov och tvingar dessa på någon annan.

    Den mindre sympatiska aspekten handlar mer om status och om att man som man inte kan få en kvinna (eller whatever) att vilja ha sex frivilligt. Det blir ett svaghetstecken, ett tecken på vilken oerhörd loser man är. Det är inte en lika trevlig orsak, men den finns där den också.

    Jag kan faktiskt förstå logiken bakom att man rapporterar om Assange med namn och allt. Han är en maktperson, även om han formellt inte innehar någon förtroendevald post. Det som är felet i resonemanget är att man borde invänta att man får lite mer på fötterna innan man går ut med namn. Den skada man ställer till är oproportionerlig, vilket gäller oavsett om det är en privatperson eller en person som hängs ut med sitt maktinnehav som ursäkt. En viss skepsis mot den formen av historier skulle vara klädsam.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.