Pirat är en träffande beteckning

Pirat är en oerhört träffande beteckning på en rörelse av kopimister, frihetsivrare, revolutionärer, foliehattar, brännvinsadvokater och livsstilsliberaler. Frågan är nog snarare om vi är sjörövare eller har kaparbrev…

Få saker har varit föremål för så mycket romantisering och så många obehagliga associationer som just pirater. Sådana som till exempel Erol Flynn gjorde pirater till tema för barndomens hjältedrömmar, ungefär som Robin Hoods rövare för Karl-Bertil Jonsson. Storögt har vi läst om Sir Francis Drakes eskapader, ryst över Barbarossa eller Long John Silvers råhet och fascinerats av Röde piraten och kapten Haddocks anfaders strapatser i Tintin.

by Mmm_mandy

På andra sidan finns bilden av berberpiraterna som härjade Europas kuster, Indiska Oceanens sjörövare vars grymhet var omtalad, somaliska pirater i modern tid och de ständiga skurkarna i piratfilmerna som kontrasterar mot hjältens mer frihetliga och nobla ådra.

Under alltihop missar vi att det egentligen inte fanns något romantiskt i piratismen, inte heller var det så enkelt som att det bara handlade om råhet, girighet och ren ondska.

Sjörövare och kapare

Så länge det funnits sjöfart, så har det funnits pirater — precis som att det funnits stråtrövare så länge det funnits vägar. Piraterna var ibland kapare med en furstes lejdbrev. Irreguljära trupper som fyllde hålen i flottans styrkor. De var oförutsägbara, småskaliga och svåra att komma åt. De verkade utanför organisationen, men med organisationens goda minne.

Titt som tätt förvandlades de skepp som gått till sjöss som kapare till rena sjörövare. Ibland handlade det helt enkelt om att man var less på en kapten som behandlade en som om man vore tvångsvärvad, eller less på att så stor del av vinsten gick till landkrabbor som själva inte tog några fysiska risker.

Kapare hade överlag en traditionell befälsgång. Mer intressant är de rena sjörövarnas organisation, som var ett av de tidiga moderna exemplen på demokrati och maktdelning. Där fanns oftast en komplex överenskommelse med rättigheter, skyldigheter och andelar som alla kunde ta del av och godkänna. Alla var delaktiga i beslut och alla hade rätten att ifrågasätta, som i ett kooperativ.

Kvartersmästaren styrde båtens vardag och var på många plan överställd kaptenen, medan kaptenen hade absolut makt i strid. Kaptenen var i sin tur på många sätt underställd besättningen och kunde ersättas när besättningen inte längre ansåg att han skötte sin uppgift.

På oerhört många sätt var organisationen och dess villkor en reaktion på den situation man befann sig i och delade erfarenheter.

Samhällets utstötta

Den erfarenhet de flesta pirater delade var att vara oönskade av det samhälle de växt upp i. Inte sällan kom de från flottan och hade tvingats/tvångsvärvats till sjöss; ofta hade de som en sista utväg deserterat eller gjort myteri och levde överlag under hotet från fruktansvärda straff av en kaliber och typ som idag skulle anses som rent barbari.

Försökte man desertera eller göra myteri var ett typiskt straff att piskas flottan runt, det vill säga att fraktas från fartyg till fartyg för att få några tiotal piskrapp på varje ställe. Det var inte ofta man överlevde behandlingen, men de olyckliga som överlevde kunde se fram mot att sluta sina dagar hängda och inneslutna i en stålbur. Där fick man hänga tills korparna frilagt skelettet — pour encourager les autrés.

Piraterna skapade i sin tur ett samhälle utanför samhället. Ibland rent bokstavligt med hela öar under sin kontroll. Samhällen med egen industri som sjösatte små fartyg idealiska för att snabbt ta sig ikapp handelsfartyg. Där fanns hälare som genom komplexa manövrer sålde godset vidare till samma länder som de rövats från. De hade egna lagar, ordningsmakt och traditioner.

Att de långt ifrån alltid längtade tillbaka är kanske inte så konstigt. Vi pratar om ett europeiskt sexton- och sjuttonhundratal där respekten för den lilla människan i princip var obefintlig. Den som inte var rik, adlig eller officerare kunde utan vidare tvångsvärvas, fängslas eller dödas utan att någon på allvar ifrågasatte handlingen så länge den utfördes av den som hade makt.

För att det inte skall låta som det var fråga om oskyldiga rebeller, så måste man minnas att de faktiskt under vapenhot kapade andras fartyg och last. Inte heller kaparna med sina lejdbrev var mycket bättre. Ibland övergick hotet dessutom i handfast våld, eller så lämnades offren att försmäkta i ett flytande vrak. Ryktet om grymhet var ibland överdrivet, men det var inga dunungar bakom de laddade kanonerna. Det var inte heller alltid några oskyldiga dunungar man kapade, för i skeppen man uppbringade transporterades inte sällan frukten av plantagernas slavarbete, guld och silver från det erövrade Sydamerika och liknande. Det som var lagligt var inte alltid mer smakfullt än det som var kriminellt.

Vi är kapare och pirater

Parallellerna mellan pirater och de som verkar utanför de traditionella ramarna, eller som gör uppror och kastar det gamla överbord är slående. Piratismen är i mångt och mycket en reaktion på ett samhälle där de styrande tappat respekten för sina medborgare, och rörelsens storlek beror i mångt och mycket beror på att de traditionella partierna helt förlorat fotfästet i centrala demokratiska frågor:

FRA, IPRED, ACTA, stockholmsprogrammet, internetfiltrering, TPB-rättegången, datalagringsdirektivet, polismetodutredningen, tittförbud, rättegång mot seriekännare, razzior mot hackerspace, vansinniga beslag av utrustning, rättsprovokationer, missbruk av rättssystemet, vänskapskorruption, förslag om rättegångslösa domar, gredelina kuvert och så vidare har övertygat många om att det är dags att lyfta den knutna näven ur fickan och säga ”NOG NU!”

ARRR!!!

Vi är helt enkelt trötta på att bli piskade flottan runt, tvångsvärvade för agendor och beslut som inte ligger i vårat intresse, nedvärderade och marginaliserade. Vi tillhör inte den moderna adeln, så våra liv och vår frihet tycks inte vara värd så mycket.

Vi blev inte alla sjörövare, för i den moderna piratrörelsen finns motsvarigheten till kaparna — pirater av alla partifärger. Det är människor vars grundläggande lojalitet fortfarande finns på annat håll, men som anser att piratrörelsen är nödvändig för att moderpartiet inte förstår frågorna. Vissa av dem finns inne i partiet, andra utanför. Liksom dåtidens kapare kommer många av dessa troligen gå iland när kriget är över.

I den moderna piratrörelsen finns också rena sjörövare, som inte alls längtar tillbaka till en situation där den rörelsen inte är nödvändig. Istället hoppas de på något som kan ta oss vidare förbi den traditionella politiken. Här finns ett frö till något helt nytt, vilket är oerhört intressant. Vad som kommer ur det är ännu alldeles för tidigt att säga, det beror på vilka som engagerar sig och vad de vill.

Många av oss står med fötterna i två läger. Vi kan ha en underliggande ideologi som vi fortfarande bekänner oss till, men samtidigt vara nyfikna på vad som kommer komma ur denna nya piratrörelse när den i framtiden hinner formulera något mer än en reaktiv agenda.

Den enda parallell som ens känns rättvis är parallellen med miljörörelsen på åttiotalet. De är en av få politiska rörelser som lyckades samla divergerande röster från vänster till höger innan piraterna äntrade skutan. Miljöpartiet är nu tyvärr etablerade i mitten inom ett av de politiska blocken, vilket innebär att en röst på dem innebär en röst på ett av de block som visat sig oförmögen att hantera piratrörelsens kärnfrågor.

Piratismen i dess politiska form har ett passande namn, fast utan våldsinslagen. Vi är en reaktion på övergrepp, vi är en reaktion på att våra rättigheter inte respekteras. Vi behövs politiskt oavsett vad som kan bli rörelsens fortsättning, men liksom sjöröveriet historisk gav upphov till en egen politisk sfär kan reaktionen övergå till något mer, något nytt och kanske något bättre.

PS Jag behöver lite uppbackning just nu, läs vad jag menar här… DS

4 tankar om “Pirat är en träffande beteckning

Kommentarer avstängda.