Mellan ytterligheterna finns en viktig diskussion

Barnpornografi är något av de mest frustrerande som överhuvudtaget går att diskutera. Eller kanske snarare inte går att diskutera. Det handlar om barn och övergrepp på barn, vilket gör att alla nyanser och alla hämningar försvinner.

Ron O’Grady skrev en gång: ”If you can help save one child from the violence of sexual abuse, your life has had meaning and purpose.”

På svenska: ”Om du kan hjälpa till att rädda ett enda barn från våldet i sexuella övergrepp, så har ditt liv haft mål och mening.”

O’Grady var med i ECTWT (Ecumenical Coalition on Third World Tourism), en i grunden kristen organisation som ser västvärldens (inklusive Japans) turism i tredje världen som implicit ond. Enligt ECTWT  ”förstör” vi den inhemska kulturen och miljön, förutom att vi orättfärdigt exploaterar och utnyttjar den lokala befolkningen. De var en av de centrala grundarna av ECPAT, där pastorn O’Grady nu är hederspresident.

I grunden låter det som en oerhört sympatisk tanke, detta att ens liv får mål och mening bara man räddar ett enda barn från övergrepp. Det är den inställning som ligger till grund för många av ECPATs aktivister. Problemet är vad man offrar för att kunna uppnå detta mål och skaffa sig denna mening?

Vägen till helvetet är kantad med goda föresatser

Santanyas myntade den kanske mest träffande definitionen på fanatism som att: ”dubbla din ansträngning när du glömt vad du kämpar för”. Det som kännetecknar fanatikern är att sådana detaljer som verkligheten inte får stå i vägen för den heliga uppgiften. I en fanatikers värld finns inga mellanting, inga kompromisser eller nyanser — saker är rätt eller fel och därmed är sagan all.

Den inställningen har tyvärr präglat kampen mot sexuellt utnyttjande av barn, mot pedofiler och mot barnpornografi de senaste tjugofem åren. Det är glädjande att journalistförbundets Agneta Lindblom Hulthén fattar att saker gått överstyr, men samtidigt måste våra media ta på sig en stor del av skulden för den moralpaniska, fanatiska inställning som uppstått. Det är våra tidningar som sålt lösnummer på larmrapporter om pedofiler på dagis, fritids och i skolan. Det var journalister som i TV under nittiotalet – för upprörda politiker – visade upp det mest extrema de kunde hitta på nätet och retoriskt frågade om det verkligen skall få vara så här. Media har även rapat om diverse alarmerande statistik med oklart ursprung och därmed gett statistiken legitimitet.

I strävan efter att skydda barnen, så har man förlorat sig i processen. Målet var och borde fortfarande vara att skydda barn mot övergrepp, men eftersom man inte håller rent i metoderna, så omfattar verksamheten nu långt mycket mer än det. Det är som om man gått från att vilja stävja våld, via att hindra folk att uttrycka ilska till att hindra folk att bli arga överhuvudtaget.

Nå om målet är att ”kämpa för varenda unge” och hindra att ett enda barn utsätts för sexuella övergrepp eller exploateras i barnpornografi, så finns det metoder som kanske kan fungera. Det är faktiskt dit vi är på väg.

För att nå det målet, så måste vi vara beredda att helt ge upp alla krav på integritet. Om all vår kommunikation kontrolleras; om alla program vi använder för att hantera digitala bilder och filmer samtidigt agerar spioner för myndigheterna; om alla våra handlingar genomlyses till hundra procent; om varje försök att kringgå övervakningen räknas som bevis för försök till barnpornografibrott  — då är det inte ett stort problem att hitta källorna för varje misshaglig bild och film. I ett slag skulle barnpornografin som fenomen dö ut. Men med mindre än att man slänger alla hämningar på bålet tillsammans med de misshagliga bilderna och filmerna, så kommer man inte att kunna täppa till alla hål. Det kommer liksom med alla andra brott alltid finnas de som undkommer håven.

Men vem vill leva i det helvete till samhälle där storebror tittar alla över axeln hela tiden? För det är den logiska slutpunkten för fanatismen.

Mitt emellan ytterligheterna

Sjuttiotalets inställning att yttrande- och tryckfrihet innebär att man får tåla även de mer extrema uttrycken är den andra ytterligheten. Även det är på många sätt en sympatisk tanke, att yttrande- och tryckfriheten är så viktig att man inte kan låta något inkräkta på den av moraliska orsaker.

Men det finns egentligen ingen anledning att låta övergrepp passera, det är en illusion. Samtidigt måste den tidens syn ses i ljuset av att man då inte upplevde barnpornografi som ett existerande problem annat än som ren marginalföreteelse. En ECPAT-aktivist skulle kanske rysa över den sortens naivitet, men icke desto mindre var det så man såg på saken. Det var också en reaktion på att man till slut efter många herrans år gjort sig av med en räcka morallagar som kändes alltmer dammiga.

Någonstans mellan ytterligheterna finns en balanspunkt där vi kan diskutera fenomenet med sexuella övergrepp mot barn på ett sansat sätt, men även vilka lagar som rimligen kan behövas utan att för den skull göra samhället repressivt.

Att värdera yttrande-, tryck- och informationsfrihet innebär inte att man tycker det är en god sak att barn far illa. Att vilja skydda barn från övergrepp innebär inte att man vill avskaffa demokratiska rättigheter. Båda inställningarna kan få konsekvenser som inte är så fantastiska, men det är ju precis därför saken behöver diskuteras.

Vi behöver värna demokratiska fri- och rättigheter, men självklart behöver vi också skydda våra barn från reella hot. För att vi skall kunna göra bådadera måste vi inse att båda målen är hedervärda. Vi måste också sträva bort från ren fanatism, eftersom slutpunkten för fanatismen alltid är en tragedi.

En startpunkt för diskussionerna?

Rick Falkvinges modifierade uttalande där han konstaterar att det handlar om extremt känsliga personuppgifter ungefär som sjukjournaler eller medlemsregister i politiska partier och därför liksom sådana uppgifter inte omfattas av informationsfrihetens normala skydd är faktiskt utmärkt.

Det skäl som för de flesta kanske känns mest uppenbart: att bilderna är djupt osmakliga, stötande och omoraliska är däremot i sig inte ett fullgott skäl till ett innehavsförbud. Det finns mycket som är både stötande och osmakligt som vi inte skulle komma på tanken att förbjuda (följ inte länkarna om du äter just nu).

Det finns som jag ser det två giltiga anledningar att begränsa rätten till innehav av barnpornografiska bilder: Det ena är det Rick påpekar, det andra resonemanget är ekonomiskt. Om man tydligt kan visa att innehavet innebär att man hjälpt till att finansiera produktionen, så kan man föra ett häleriliknande resonemang där innehavet innebär ett direkt stöd till olaglig verksamhet. Inget av dem är oproblematiskt, men de är i alla fall skäl som inte tappar fokus för varför förbudet finns.

Tar man bort de moralistiska resonemangen, så förlorar man inte fokus på varför man agerar: för att skydda barn från övergrepp.

Då blir det tämligen uppenbart att det är olämpligt med brott utan offer som i mangafallet, där vi inte ens får se de förment olagliga bilderna så att vi själva kan bilda oss en uppfattning. Inte heller behöver de gamla korten från tonåren eller familjefilmerna vara olagliga, förutsatt att man inte sprider dem utan alla parters samtycke. Tonåringar som sextar till varandra blir en verklig icke-fråga, så länge bilderna hålls privata mellan de inblandade. Man håller helt enkelt blicken på målet och blandar inte bort korten när man inte förlorar sig i sitt eget äckel.

Samtidigt måste man våga diskutera vilka friheter man är beredd att offra eller göra undantag i, så att man inte manövrerar sig bort i tok på rent momentum. Tittförbud är ett tydligt sådant övertramp, där delar av förslaget till  och med kräver grundlagsändringar vilket borde ringa i alla varningsklockor. Filter som saknar varje form av tredjepartskontroll är ett annat idiotgrepp som minner alldeles för mycket om ren censur.

Vi vill ha ett fritt och öppet samhälle där våra barn kan åtnjuta sina demokratiska friheter och rättigheter utan att för den skull bli utsatta för sexuella övergrepp.

Någon däremot? Nä, trodde inte det heller…

14 svar på “Mellan ytterligheterna finns en viktig diskussion”

  1. Rysligt bra inlägg.

    Jag vågar mig dock faktiskt på att hålla emot på en punkt. Premissen om att 100% övervakning kommer skydda barnen tror jag är fel. Grejen är ju den att barnporr är sjuka människor som våldtar barn. Det finns massor av goda skäl att motverka bilder på övergreppen, men att tro att övergreppen upphör helt bara för att det blir omöjligt att sprida bilder är ett logiskt felslut.

  2. Jag har sett det upprepas massor av gånger att det är ett JÄTTEPROBLEM med pedofiler och kränkningar av barn. Faktiska siffror lyser däremot med sin frånvaro. Siffror från någon som INTE har en agenda, vill säga, ty det är ju välkänt att de siffror som presenteras av t.ex. Ecpat inte ger en rimlig bild av problemet.

    Har du några källor som underbygger påståendet att barnporr är mer än en marginalföreteelse?

  3. +1

    Skulle vilja ge mer men är i behov av en klon för att få göra det :0p

    Mycket bra skrivet.

    Mvh
    Fredrik Larsson

  4. Way to go! Däremot måste jag hålla med Fiery Spirited. Att stoppa spridning av barnporr, förhindrar övergrepp lika mycket som tron att folk inte har sex om det inte finns porr (något som också folk verkat tro).

    Skitbra skrivet, och fångade exakt vad jag själv känner.

    Tyvärr har folk, inga namn nämnda, svårt att verkligen släppa vad de tycker och känner och försöka närma sig problemet från en logisk och känslomässigt neutral utgångspunkt.

    ”Jag hatar det, därför ska det förbjudas” det låter fingemang, ända tills det faktiskt omsätts i praktiken, speciellt om det omsätts i praktiken mot den som ville ha det. Det har inte varit aktuellt sedan det röstades igenom. Inget ifrågasättande utan bara accepterande.

    Själv hatar jag idioti och folk som uttrycker sig idiotiskt. Däremot vill jag inte förbjuda dem att tala, exempelvis Ask, Bodström, Ecpat, KD, Antipiratbyrån och i viss mån Falkvinge. Om man verkligen lyssnar istället för att tycka, så finns det mycket man kan lära. Ask t ex vill ha hårdare tag mot brottslighet, och drömmer sig tillbaka till en ungdom som måste varit väldigt skyddad, som hon önskar dela med sig av. Hon tycker att ändanmålen helgar medlen, och det är där man ska bemöta henne och visa varför det inte är en hållbar ståndpunkt. Inte bara skrika ”Du är en idiot, avgå” då det är bara ett rent känslomässig respons – något som jag själv varit skyldig till.

    Hupp, nu svamlar jag väl igen. Bra skrivet av dig i vilket fall.

  5. @Fiery Spirited och Opolitiskt korrekt: Jag slarvade lite där även om jag faktiskt skrev ”kanske”, my bad. Det blev en mix av äpplen och päron, vilket förklarar era reaktioner.

    Vad jag mer specifikt syftade på var övergreppen i samband med produktion och distribution av barnpornografi. Även med den begränsningen kommer säkert något att slippa igenom, men det var logiken i trenden jag var ute efter.

    @Anonym: Läs delen med marginalföreteelser igen. Jag påstår inte att det är ett jätteproblem nu, jag säger bara att man upplevde det som en marginalföreteelse då. Det var inte heller jag som rös av någon naivitet, utan jag spekulerade i att en ECPAT-aktivist skulle kunna göra det.

    Personligen är jag klart tveksam till att problemet är tillnärmelsevis så stort som det utmålas, men det innebär inte att det inte existerar. Det skulle vara välkommet med en bra mycket nyktrare analys av läget, men den är omöjlig så länge fanatismen™ sätter agendan.

    Jag tycker liksom Björn Odlund att Anders Troberg sammanfattar en rimlig hållning bra i sin kommentar hos Anna Troberg. Problemet med den nuvarande lagen är att den omfattar för mycket i både form och situation. Med det menar jag både sådana saker som att den innefattar material där det inte finns ett brottsoffer som t.ex serier och att den inte tydligt nog kräver otvetydig bevisning av uppsåt. Det hela blir tydligt i mangafallet, där en handfull bilder i en gammal bortglömd mapp med teckningar av många tusentals och åter tusentals bilder innebär böter, villkorlig dom och att allt hans arbetsmaterial förverkas och beslagtas. Det finns inga brottsoffer eftersom det är serier och det finns inget uppsåt om man väger de bilder man hittade mot det sammanhang de förekom i.

    Vi har tappat all vett och sans. Det är naturligtvis den fanatism som uppstår så fort det handlar om barn som får bära hundhuvudet för en sådan utveckling. Det är därför vi måste försöka få en vettig diskussion av vad målet med hela verksamheten egentligen borde vara och var gränsen för vansinnigheter bör gå…

  6. Hmm… Att folk inte skulle ha sex, om det inte fanns porr. Jag tror snarare att folk skulle ha mer sex, om det inte fanns porr att ”avreagera sig med” … undra om det gäller pedofili också?

    Jag kan tänka mig att många som är pedofiler, det är faktiskt en sexuell läggning och inte en sjukdom och går tyvärr inte att styra precis som homosexualitet och andra sexuella böjelser, inser att det inte är särskilt socialt accepterat (jag säger inte om det är rätt eller fel) och undviker då att ge in för sina böjelser. Det finns generellt inte bra hjälp för pedofiler som vill få hjälp.

    Att titta på bilder av unga barn kanske är ett sätt att få utlopp, som vem som helst annars som har en sexuell läggning/böjelse. Nu säger jag inte att bilder på övergrepp ska vara tillåtet. Då övergrepp är lika illa oavsett. Men fundera lite kring det. Gränsdragningarna måste verkligen ses över.

    Eller kan vi ha ett tomrum? Måste världen detaljstyras med lagar? :O

  7. Mycket bra skrivet! Jag har skrivit om varför man borde avkriminalisera innehav av barnpornografi, med två huvudsakliga anledningar. Dels för att skydda barnen på riktigt — jag tror inte att färre övergrepp kommer begås för att färre personer ser bilder på barn som har sex — och dels för att skydda oskyldiga (oavsett om det är seriesamlare, cineaster med Ronja Rövardotter i samlingen, eller Fredrik Strage) från rättsövergrepp.

  8. Bra skrivet av livbåten.
    Men om nu valmanifestet 2.0 blir bra o inte kan vantolkas. Då är det dags gå vidare. Inte gräva mera i barnporrhistorien. Den verkar vara nog utredd, bl a av livbåten, men även av andra.

    Offensiv, tack!

  9. Sant Lars-Erick. Skälet till att vi grottar ner oss är för att det behövs en diskussion och den inte är möjlig att föra i nuläget.

    Men naturligtvis — mot nya djärva mål 😀

  10. Jag tror att folk kan läsa begreppet ”marginalföreteelser” på två olika sätt. Åtminstone fick jag två olika bilder av vad det betydde när jag läste ordet.

    Dels hur allvarlig handlingen är, dels på hur vanligt förekommande den är.

    Tyvärr tror jag att endel på 70-talet inte tyckte det var så farligt, även om jag inte har mer att gå på än dokumentärer som exempelvis om Geijeraffären. I frågan om handlingens allvarsgrad har det alltså skett en förändring till det bättre.

    Om man syftar på förekomsten av handlingen, så talar väl det mesta på att så är fallet, men att inte kriminalisera på grund av att det är så ovanligt är ett logiskt felslut. Visst kan det vara sekundärt intressant när man ska fördela resurser, men inte för frågan om det ska kriminaliseras och vilken påföljd som isåfall ska följa. Påföljd beror på kränknngen allvarsgrad.

    Att det är en marginalföreteelser i fråga om förekomst är alltså troligtvis sant, men oerhört irrelevant.

    Eller ska det vara tillåtet att smälla av en kärnvapenladdning i en stadskärna eftersom det händer så sällan ändå? 😉

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.