Står man på barrikaderna får man räkna med vinande kulor

Knappt kan man gå på semester utan att fekalierna träffar fläkten under ens bortovaro… I skrivande stund är det nu fyra dagar sedan ett svepande och felaktigt uttalande i ekot pekade finger åt en luddig skrivelse i valmanifestet. Det tog naturligtvis hus i helvete, vilket det alltid gör när det är just barnpornografi som är på tapeten.

För att citera Ulf Bjereld:

Kritikstormen bröt ut först efter en Eko-intervju med Rick Falkvinge, där han uttalade sig på ett sätt som innebar att även innehav av barnpornografi borde vara lagligt – ett uttalande som han tvingades ta tillbaka bara några timmar senare.

Boven i dramat är en vag formulering i valmanifestet som kommer direkt efter avsnittet om barnpornografi. Formuleringen lyder: Informationsinnehav avkriminaliseras i samtliga fall. Denna formulering tycks av Rick Falkvinge ha tolkats som att innehav av barnpornografi skall avkriminaliseras, medan Piratpartiets vice partiledare Anna Troberg menar att innehav av barnpornografi inte skall ses som ett ”informationsinnehav” och därför skall innehav av barnpornografi även fortsättningsvis vara olagligt. Rick Falkvinge tycks nu ha anslutit sig till Anna Trobergs tolkning.

Som Emma påpekar har Rick nackdelen att vara en ”loose cannon”, en person som lite för ofta skjuter från höften. Det finns också en övertro till att vi intet har att dölja, vilket gör att vi inte testkör scenarios i tillräckligt stor utsträckning. Kombinerar man de två fenomenen som å ena sidan betyder att man inte använder det typiskt vaga, undvikande politikersnacket. Och som å andra sidan betyder att man ”vingar” lite för mycket, lite för ofta, så har man ett recept för sådana ”eko-fadäser”.

Om det betyder att Rick är olämplig som partiledare eller inte låter jag bero, men konstaterar att vi naturligtvis skulle kunna haft en luttrad politiker som partiledare. Frågan är bara om det skulle varit bättre? Sen kan man fråga sig om vi verkligen skall byta partiledare så fort det blåser snålt? Om det verkligen är en tradition vi vill göra till vår?

Men själva sakfrågan då?

Det är glasklart att sexuella övergrepp (och för den delen övergrepp överlag) mot verkliga barn skall vara olagligt. Det är lika glasklart att dokumentation av sådana övergrepp till exempel i form av fotografier, filmer och ljudupptagningar även de skall vara olagliga. Det är egentligen inte så mycket att diskutera. Så har det varit ända sedan början av åttiotalet, så det är knappast speciellt kontroversiellt.

Kvar står frågan av vem som i lagens mening skall räknas som barn, vad som är pornografi, vad som i lagens mening skall räknas som övergrepp och problematiken kring förbud mot alla former av innehav?
Det är lätt att säga allt, allt, allt, men då missar man en rad problem och får en rad oväntade konsekvenser. Man kan till och med förstöra människors liv eller göra folk till brottslingar utan att de själva någonsin haft syftet att förgripa sig på barn vare sig direkt eller indirekt.

Problem 1: Vem är barn?

I sin nuvarande form är den barn som inte gått igenom puberteten, eller som av materialets sammanhang eller på annat sätt kan antas vara under arton år. Det låter inte så farligt tills man funderar på konsekvenserna för valfri tonåring.

När jag själv var tonåring så handlade inte mina drömmar om tjugoåringar med för stor byst. De flickor jag spanade på var sisådär lika gamla som mig plus minus ett par år. Hade jag som ungdomar idag haft en mobilkamera till hands, så hade det varit fara värt att vi sextat mms till varandra, eller att jag använt mobilkameran för att fånga någon extra erotiskt suggestiv situation. Att ha en definition av barn i förhållande till sexualitet som kräver specialregler om ålderskillnad och dylikt visar på att man är ute i tassemarkerna.

Problem 2: Vad är porr?

Som Göran så träffande påpekat, så sitter såväl skönhet som porr i betraktarens öga. Det är ett problem som förföljt sedlighetsivrarna i alla tider. Skall allt naket vara förbjudet, eller bara uppenbara sexuella handlingar, eller var går gränsen däremellan?

Sammantaget får man konstatera att de enda bilder som med någorlunda säkerhet kan sägas vara sexuella till sitt innehåll, är bilder där någon har samlag i någon form eller uppenbart onanerar. Till och med då kan det finnas en kontext som sätter ett annat ljus på bilden, men det är i alla fall ett lite mer ovanligt gränsfall. Det är överhuvudtaget så subjektivt att flera människor kan säga sig veta med säkerhet och till och med hålla med varandra om att det är så, men sedan skilja sig markant i bedömningarna av verkligt material.

Problem 3: Vad är ett övergrepp?

Den självklara definitionen på ett sexuella övergrepp är i stort sett att man tvingas till sexuella handlingar i någon form, eller inte själv är förmögen att fatta beslut att samtycka. Ur samtyckesaspekten har vi generellt diskvalificerat barn. Det betyder att vi inte anser att barn kan samtycka till sexuella handlingar förrän de är femton.

När tvånget inte varit självklart har det kallats otukt med minderårig. Ett brott man överhuvudtaget inte behandlat om båda parter är nära varandra i ålder. Under senare år har detta förändrats till att kallas för våldtäkt oavsett om de sexuella handlingarna har varit frivilliga eller inte. Det är en fingervisning om hur man tappat proportionerna. En enskild tonåring som ännu inte blivit byxmyndig kan mycket väl fatta sådana beslut, medan en annan som passerat gränsen kanske egentligen inte borde fatta beslutet själv.

Problem 3b: Offerlösa brott

Sen har vi specialfallet där övergrepp definieras som övergrepp mot alla barn. Det rör sig om icke-fotografiskt material som serier och andra teckningar/målningar som rättsligen anses sakna konstnärligt värde. Det har aktualiserats ordentligt när en av Sveriges mest prominenta mangakännare och översättare åkte på en dom i Uppsala Tingsrätt.

Även innan denna dom har det varit på tapeten i samband med age-play i Second Life, det vill säga när en vuxen människa skapar en figur i ett spel som ser ut som ett barn och sedan har virtuell sex med en motsvarande figur som ser ut som en vuxen. I livet bortanför tangentbordet förekommer också age-play, men då har man naturligtvis inte samma möjligheter att välja sitt fysiska utseende.

Sammantaget är det ett tämligen absurt resonemang att påstå att en fiktiv bild eller animation utan levande förlaga är ett övergrepp på någon. Det luktar tankeförbud. Det är ett offerlöst brott. Det är som att påstå att actionfilm är ett övergrepp på alla som förlorat någon till en våldsam död, eller att en Bond-film som ”From Russia With Love” är ett övergrepp på alla ryssar…

Under det hela framtonar beslutsfattare som fiskar i grumligt vatten: som säger att de vill skydda barn mot övergrepp, men som i själva verket vill hindra till och med fantasier om det ”förbjudna”.

Problem 4: Innehav och preskribtion

Innehavsförbudet är antagligen nödvändigt, men det är inte alls oproblematiskt.

För det första är det själva innehavsförbudet som ställer till det med folks bokhyllor, fotoalbum och liknande. För det andra innebär innehavsförbudet att det är obehagligt och blir svårare att utvärdera, kartlägga och forska kring ämnet. Såväl politiker som privatpersoner blir hänvisade till de få ackrediterade forskare som vågat sig på ämnet, av regeringen uppdragna utredare, eller till polisens egna utvärderingar.

Så förutom att folk kan ha brottsligt material i gömmorna utan egen vetskap, så försätter man befolkningen i en situation där de enligt lag är förbjudna att själva kontrollera de fakta som presenteras — och som i slutänden är det som ligger som underlag för politiska beslut. Det är verkligen inte en idealisk situation.

Hur man än vänder sig har man ändan bak

Idealet är naturligtvis att skyddet för den som är hjälplös inte har några besvärande hål i sig, samtidigt som friheten för den som är förmögen att förvalta den inte är kringskuren. I realiteten är det en balans mellan att hindra några från att förvalta sin sexualitet för att skydda andra, eller att acceptera att man inte kan skydda mot allt om man inte samtidigt vill förtrycka ungdomars sexualitet.

När vi pratar om moralism i dessa sammanhang, så pekar vi på att de som stiftar lagarna helt tappat koncepterna ifråga om balansgången och endast tänker skydd på fullständig bekostnad av friheten. Vi kallar det moralism, eftersom vi tycker oss se att det bottnar i en fientlighet mot tonåringars sexualitet och sexuella frihet. Det framstår helt enkelt inte som viktigt för dessa beslutsfattare och lobbyister att tonåringar själva får förvalta sin sexualitet och fatta sina egna beslut. Handlingar som borde få vara en naturlig del av den sena uppväxten brännmärks direkt och indirekt av en vuxengeneration som blivit lomhörd inför ungdomarnas verklighet.

Det enda rimliga är att de som är barn i lagens mening verkligen är barn i realiteten. Ur sexuell synvinkel handlar det då om att sätta gränsen vid någon form av fysisk och mental miniminivå utvecklingsmässigt. Det rimligaste är den första delen av den nuvarande definitionen där man sätter puberteten som gräns.

Det enda rimliga är att det som är brottsligt är det på grund av att det finns ett offer. Det är absurt att vi har offerlösa brott som riktar sig mot människors fantasier och därför endast borde angå dessa människor och eventuellt deras närmaste.

Som jag skrev i mitt 2022-inlägg när jag tittade på en friare framtid:

Den förutspådda boomen för övergrepp mot barn uteblev, eftersom energin kunde ägnas åt att bekämpa verkliga övergrepp istället för gammal skåpmat och oskyldiga fantasier. Boomen för trafficking uteblev den också, eftersom de lagar som inte var rent moralpaniskt dravel räckte utmärkt när man väl gjort sig av med just detta moralpaniska dravel.

Faktum är att den trend vi ser i Sverige och för övrigt i hela Europa riskerar att vara kontraproduktiv. Vi döljer de lagar som verkligen behövs för att skydda våra barn mot övergrepp bakom en hel massa dravel som är mer eller mindre problematisk. Vad händer när folk börjar fatta att deras serier och ungdomsbilder omfattas av barnpornografilagen? Hur länge dröjer det innan man får en backlash? Vad händer när föräldrar inser att deras barns fullständigt normala beteende riskerar stämpla dem som sexbrottslingar någon dag? Det riskerar att bli som med hunden och köttbiten: den som gapar efter mycket…

Vi är ett ungt parti där den politiska erfarenheten är mycket ojämn. Vi har ännu inte verkligen upplevt hur kulorna viner när man står på barrikaderna, inte alla och inte på allvar. Det är dags att vi lär oss att inte få panik, för om det finns något som är vår verkliga fiende så är det paniken.

Klart som fasen att vi piratpartister inte är mer förtjusta i verkliga övergrepp mot barn än någon annan. Vi får lära oss att förklara. Vi vill inte att våra barn skall vara fritt högvilt för sexuella predatorer, det är inte vad vi pratar om. Vi ser bara ett antal tendenser som vi upplever som obehagliga. Vad vi inte vill se är en uppsättning lagar som stämplar oskyldiga som sexförbrytare, eller som hämmar och stigmatiserar ungdomars naturliga sexuella utveckling. Vad vi inte vill se är lagar vars syfte är att hindra folk från att fantisera och hitta kanaler att uttrycka sina fantasier så länge de inte skadar någon annan.

Vi måste hitta en balanserad, hållbar och icke-repressiv hållning till sexualitet och sexuella övergrepp. Det är mycket viktigare än om Rick Falkvinge tolkade valmanifestet som att innehavsförbudet borde hävas eller inte. Innehav bör nog fortsätta vara förbjudet med det är ett sekundärbrott. Det är övergreppen i förstaläget vi verkligen vill komma åt.

12 svar på ”Står man på barrikaderna får man räkna med vinande kulor”

  1. Det är övergreppen i förstaläget vi verkligen vill komma åt.”

    Snarare är det att vi vill bibehålla demokratins grundfundament, informationsfriheten. Utan den kan du ex-vis inte diskutera några missförhållanden i samhället, som ex-vis övergrepp, sexualitet, sexuella övergrepp, korruption med mera.

    Utan informationsfrihet får du aldrig reda på att det skett några missförhållanden. Följaktligen kan man då inte ha synpunkter på något man inte vet om. BINGO!!

    Argumentet ”BARNPORR” nyttjas av demokratur-anhängarna för att åstadkomma detta.

  2. Jag tycker att du har fel – innehav bör avkriminaliseras. Resonemanget om varför går du själv in på, så det hoppas jag är uppenbart.

    När man skall förbjuda något måste man fundera över vad som skall uppnås. Det alla säger sig vilja uppnå i det här fallet är att hindra övergrepp på barn, eller hur? Hur i allra glödhetaste h-ete kan man få för sig att ett förbud mot att inneha dokumentation av nämnda handling är rätt sätt att komma åt problemet och inget annat? Det är moralpanik i ordets rätta bemärkelse: något måste stoppas, men då man inte kan komma på ett bra sätt så fäktar man vilt i luften och struntar blankt i vem som drabbas.

    Innan någon nu får ett anfall av ovan nämnda moralpanik, låt mig komma med ett förslag på lag/regel som skulle kunna vara mer konstruktiv:

    Anledningen till att diverse grumliga sinnen vill kriminalisera innehav är väl just för att det sägs ge incitament till övergrepp? Att främja eller uppmana till brott är, så vitt jag vet, olagligt. I princip bör alltså de människor man påstår sig vilja komma åt kunna åtalas för medhjälp till våltäkt av barn, alternativt uppvigling (främjande) till våldtäkt av barn. Något förbud mot innehav behövs inte, och jag slipper åka in i fängelse för att någon lustigkurre lägger in äckliga bilder på min dator, eller därför att moralens väktare tycker att mina barnbilder är för provokativa, eller vilken galenskap det nu kan handla om. Det mesta skulle kunna fungera precis som idag; det vore fortfarande helt OK att anmäla/göra husrannsakan för brottet ”främjande av övergrepp”. Skillnaden ligger i att det är helt tydligt att det är främjandet som skall beivras, inget annat.

    Visst är det en radikal tanke – att faktiskt behöva bevisa att de som anklagas har gjort sig skyldiga till det man vill bekämpa? Ja, det kommer att vara svårare att sätta dit ”fulgubbar” när man måste presentera bevis. Så är det med alla brott, och det tycker jag personligen är ett pris vi måste betala för att inte riskera att döma folk på felaktiga grunder.

  3. Lysande genomgång. Önskar jag orkat och haft tid göra detsamma!
    Nu får jag försöka att antingen länka eller stjäla en del avsnitt. Eller bådadera.

    Den här ”barnporrdebatten” (som egentligen inte handlar om det ) har i vart fall visat ett par-tre saker.
    1) Att det finns mängder av totalt förvirrade moralister (el taktiska moralister) som kopplar bort hjärna och analys … och vad gäller de politiker som uppträder så, så är det antagligen i 99% av fallen rent populism av grövsta slag. Att vädja till oreflekterade fördomar.
    2) Att det finns ett stort antal intelligenta och välstrukturerade människor som med bibehållen respekt för barns väl och ve ändå förmår bena upp och analysera och problematisera viktiga frågor.  Många av dem är piratpartister – eller sympatisörer.
    3) Att det även finns oreflekterande virrhjärnor med olika inriktningar, som är helt onåbara för rationell analys och utan empati.  Denna grupp kan tycka vad som helst, utan att blanda in vare sig moral, demokrati, taktik…

  4. Dennis och Patrik: Två saker står mot varandra. Å ena sidan är det informationsfriheten som viktig princip. Å andra sidan samhällets fullständigt legitima önskemål om att hindra distribution.

    Att argumentera för att folk skall ha rätt att samla bilder och filmer av sexuella övergrepp på hög är en rätt svår puck. Jämför med häleri, som HAX pratar om när han kommenterar Leijonhufvuds inlägg i debatten:

    Men sedan blir jag lite fundersam när Leijonhufud vill sortera in barnpornografibrott under häleriliknande regelverk. Det är visserligen ett steg i logikens riktning, eftersom det fokuserar på själva grundbrottet (produktionen) och i viss mån mer på det utsatta barnet än dagens lagstiftning.

    Det är dock när man tar ett steg tillbaka och ser frågan i ett större perspektiv som det blir knepigt. Skall det vara olagligt att inneha information som har sitt ursprung i en brottslig handling?

    Väljer man att se på situationen som att den som samlar bilderna och filmerna på hög agerar ”hälare” för grundbrottet – att begå övergrepp och framställa barnpornografi – så är det alls inte märkligt att anse att innehav borde vara förbjudet.

    Han pekar också på problemet i resonemanget. Det finns andra situationer där det skulle te sig absurt med förbud mot innehav av information baserat på att det har ursprung ur ett brott. WikiLeaks och tidningarnas källor dyker direkt upp som exempel i mitt huvud.

    Jag tror att risken att bita av en större tugga än man klarar av att svälja är ganska stor. Jag tror det är bra mycket mer konstruktivt att ta tag i de totala absurditeterna: tittförbud och den alltmer glidande definitionen av vad som är barnpornografi. Vi står på det sluttande planet och måste lyfta den låga änden så att saker och ting slutar glida.

    Kalla mig feg om ni vill, men om vi lyckas med den herkuliska uppgiften så kan vi diskutera informationsfrihetens gränser. Innan dess är det bara ett recept för att bli utdefinierad ur debatten.

  5. @Marcus Fridholm
    ”Vi står på det sluttande planet och måste lyfta den låga änden så att saker och ting slutar glida.”

    Tja du, det går inte både att ha kvar kakan och äta den samtidigt. Skall vi som du önskar dig, att informationsfriheten skall begränsas, så är vi på det sluttande planet.
    Det kommer aldrig att sluta att glida så länge man accepterar att informationsfriheten skall begränsas.

    Utdefinierad ur debatten är man eftersom debatt inte får förekomma i ”vissa” ämnen.

    Kan vi inte genomskåda att barnpornografi-argumentet nyttjas för att montera ned vår demokrati, och ta den debatten nu, så kommer vi att få betala priset senare.

  6. Ha kakan och äta den, tja kanske har jag fel — det har jag haft förut.

    Nå, jag håller i princip med, men hur principfast jag än är så finns det saker som talar emot.

    Min poäng är att den ovillkorliga rätten att göra något slutar där man börjar skada någon annan. Det går faktiskt att föra ett hyfsat vederhäftigt resonemang i linje med att den som skaffar sig sådana bilder och filmer hjälper till att upprätthålla kommersen. Det är ett resonemang med många hål i, men det går inte att svära sig helt fri ifrån.

    Innehavsförbudet gäller ju faktiskt även verklig barnpornografi, det vill säga där ifrågasättanden om offer och förövare överhuvudtaget inte är aktuella. De övergreppen är inget jag vill vara med och försvara ens indirekt, så det gäller att tänka efter innan man hoppar.

    Kommer du ihåg hur PiratJanne och Stefan Flod överrumplades av Rikskrim när de skulle vara på möte med ECPAT?

    http://janlindgren.se/2009/09/08/ecpat-och-rikskrim/
    http://janlindgren.se/2009/09/09/ecpat-och-rikskrim-del-2/
    http://janlindgren.se/2009/09/11/ecpat-och-rikskrim-del-3/
    http://janlindgren.se/2009/09/14/ecpat-igen/

    Fråga Jan någon gång hur han och Stefan upplevde det att få sig dessa bilder till livs utan förvarning…

    Faktum är att om du frågar tusen valfria svenskar om de anser att innehav skall vara förbjudet, så kommer troligen 990+ stycken svara ja. Det kanske inte borde vara ett argument, men om vi vill prata med de 990+ människorna om informationsfrihetens principer, så kommer vi överhuvudtaget inte att nå fram. Då kommer man som Arwen-gänget få uppleva hur folk skyller pp-aktivister för att vara pedofilälskare.

    Kompromissen – detta politiska svarta får – är att problematisera frågan, men samtidigt inte villkorslöst kräva att innehavsförbudet avskaffas. Bättre är nog att påpeka behoven av att nyansera sig, att hela tiden ha fokus på övergreppen och inte med häxjaktslogik översätta det till ett tankeförbud eller att omöjliggöra research.

    Det låter som att jag förespråkar att mörka frågan, men det är inte alls vad jag pratar om. Jag tycker frågan är såpass komplex att det i slutänden handlar om att diskutera sig fram till vad som fungerar.

  7. Piratpartiet vill riva upp lagen om parnpornografi från 1999 och göra det tillåtet att inneha bild, text och ljud med barnpornografiskt innehåll, och…..

    Det skrämmer mig.

    Skrev idag ett inlägg om en svensk pedofil i Thailand.

    Läste ett annat inlägg med en länk till pedofilernas hemsida. Där stod bl.a.

    ”Alla individer skall ha rätt att utrycka sin kärlek fritt och välja med vem eller vilka de vill ingå en relation.

    Sexualiteten skall vara fri för alla människor. Barn och vuxna skall få välja om de vill, eller inte vill, ha en intim relation med någon av samma önskan.”

    Alltså ett försvarstal!

    Detta ihop med laglig barnpornografi???

    RÄDDA VARJE BARN VI KAN!

     

  8. Kalmardamen, läste du vad jag skrev och kommentarerna innan du drog iväg den där kommentaren?

    Nå för sakens skull vill jag poängtera att den officiella partilinjen inte är att legalisera innehav. Vi vill göra oss av med tittförbudet, internetfilter och brott utan offer — men det beror inte på att piratpartister överlag är pedofilkramare, utan på att vi anser att det är orimligt att montera ner grundläggande demokratiska principer.

    Det finns en diskussion som är viktig att föra, men då måste man kunna föra den. Jag och Göran har kommit med ett nytt inlägg om den diskussionen, läs den.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.