Att förstå Wikileaks

Göran påminde mig häromdagen om en detalj med de senaste händelserna kring Wikileaks. En detalj som alla – oavsett om de är politiker, journalister eller säkerhetsfolk – tycks missa.

Hittills har den samlade analysen från pressens sida om Wikileaks läcka av dokument rörande Afghanistan varit mycket smal. Den har inskränkt sig dels till rapporter om Piratpartiets erbjudande att agera värd för deras server och hur de dokument som läckt eventuellt skulle kunna påverka våra insatser. Diverse militära ”talking heads” har fått uttala sig och ojande fundera över om det riskerar säkerheten för svensk trupp.

En och annan politiker har kommenterat frågan, till exempel kom Bildt undan med att säga att det mest är gammalt gods som inte påverkar situationen så mycket nu. Hur han nu så självsäkert kan uttala sig om innehållet i drygt 90000 sidor information. Frågan är nog om någon enskild person överhuvudtaget på allvar kan överblicka det totala innehållet i dessa dokument och hur de i slutänden påverkar situationen på plats, om de påverkar något alls.

En öppen databas av läckor

Allt tycks bygga på ett missförstånd där man tolkar Wikileaks som någon slags fri presstjänst/media i sig, som en anarkistisk variant av AP eller TT.

Alternativt ser man dem som en radikal organisation med sina egna yxor att slipa. En organisation som därför släpper det som passar deras egen agenda. Men Wikileaks är något helt annat. Det är en sajt för att lagra och dela information som någon med makt inte vill skall bli offentlig. Det är en kanal för de som har något de vill dra i larmvisslan om, en kanal där de kan vara säkra på att om de blir avslöjade så beror det på dem själva. Som sådan är det ett verktyg för research, inte för pressmeddelanden eller färdigkokta tidningshistorier.

Deras roll är inte att tillhandahålla färdigmat för pressen med undantag för pressmeddelanden som sätter fokus på att det finns nytt material. Det är sedan helt upp till pressen själva att sätta sig med materialet och analysera om det är intressant och trovärdigt och på vilket sätt.

Wikileaks har samma roll som vem som helst som läcker material till tidningen, med de enda skillnaderna att tidningen eller det media det rör sig om inte har ensamrätt på materialet och faktiskt inte själva vet vem som är källan. För Wikileaks material kan vem som helst som har tiden och analysförmågan ta del av och vem som helst som har material att läcka kan göra det anonymt.

Vad är intressant, läckorna eller hur de behandlas?

Men medias analys handlar sällan om innebörden i det material som läckt. Man spekulerar snarare i läckornas säkerhetsbetydelse, i USAs och andra staters försök att sätta stopp för WikiLeaks, eller i den personliga faran för Assange och hans kollegor. Själva materialet som sådant blir oftast ytligt behandlat, precis som det sällan förekommer en verklig diskussion om WikiLeaks modus operandi, betydelse och dess förhållande till demokratiska värderingar och den demokratiska staten.

Det inte alls fel att diskutera att USAs myndigheter vill bråka med Wikileaks, Assange och alla andra inblandade. En verklig analys av innehållet i läckorna tillsammans med en analys av WikiLeaks ställning skulle både påvisa hålet i vår demokrati och hur viktigt det är att försöka fylla tomrummet. Som Mr Appelbaum sa när han försvarade WikiLeaks arbete:

”All governments are on a continuum of tyranny,” he said. ”In the US, a cop with a gun can commit the most heinous crime and be given the benefit of the doubt. In the US, we don’t have censorship but we do have collaborating news organisations.”

Det finns en insikt här, en insikt i det som alla de som tror staten är god inte riktigt vill höra eller förstå. Det är insikten att det enda som håller en stat god är att deras övertramp sker för öppen ridå. Stater är inte goda eller onda, utan befinner sig i en kontinuitet däremellan.

Den insikten är den som gör att vi som kämpar för medborgarrätt i Sverige överlag visar sån skepsis mot avlyssning i alla former, extraordinära polismetoder, allt som luktar kortslutning i rättsprocessen, signallagar och alla varianter av rättsröta. Det är därför vi gapar så högt om integritet, rättssäkerhet, oskuldspresumtion, källskydd, anonymitet och alla andra grundläggande medborgerliga rättigheter. Vi inser helt enkelt att staten inte är god, den är inte nödvändigtvis ond heller — men någonstans mellan dessa ytterligheter glider den dit vi tillåter den att glida.

Det bästa sättet att stödja WikiLeaks är att använda deras information

Om diskussionen om WikiLeaks betydelse för demokratin oftast är näst intill pliktskyldig, så är utnyttjandet av deras material en ännu sorgligare historia. Ett typexempel var videon om attackhelikoptrarna i Irak, där den stora nyheten tyckes vara att videon som sådan läckt, medan mycket lite av videons innehåll på allvar diskuterades. När dokument om Australiens censursträvanden släpptes på WikiLeaks var den stora nyheten att de själva hamnade i samma censurfilter som de läckt och så vidare.

Var tog de grävande journalister vägen som omedelbart börjar plöja igenom så mycket som möjligt för att se varför någon ville att det skulle läggas i ett låst arkivskåp? Vem utnyttjar den guldåder av information som läckt ut om försöken att pacificera och flytta in Afghanistan i det tjugonde århundradet? Var finns analyserna av insatserna, dess problem, dess fördelar, krigets villkor etcetera. Hur många journalister kan utan att rodna påstå att de gått igenom WikiLeaks material för att leta saker att gräva djupare i. Hur många kan utan att svettas säga att de gör det med jämna mellanrum?

Wikileaks behövs uppenbarligen, de enorma svallvågor de rör upp visar hur farliga de upplevs vara. Skall deras information vara av något värde snarare än bara farlig, så måste media vara beredda att analysera den på allvar. Det skulle ju vara ganska korkat om de enda som kommer med en verklig om än begränsad analys är sådana som Talibanerna…

Hur som helst så är det fullständigt rätt att erbjuda hjälp till WikiLeaks, det är ett centralt credo att makten skall vara transparent medan medborgarna inte skall vara det och WikiLeaks är en av få som verkligen gör något konkret i den frågan.

9 tankar om “Att förstå Wikileaks

  1. Jo man har länge undrat vad journalisterna tycker är så oerhört hemskt med att arbeta med journalistik.

    Alltså jag fattar verkligen inte.

    Först kämpa som fan för att komma in på journalisthögskolan, sedan kämpa där i X antal år och så ta anställning någonstans och… tiga?

  2. Jo, det är en intressant vinkel att wikileaks diskuteras mer än materialet de läcker ut.

    Samtidigt visar ju det på flera saker. Det visar att tillgången till läckor och folks uppfattning om staters godhet eller ondhet inte kanske har den kausalitet som man skulle tro. Saker läcker men det påverkar inte uppfattningen. Det hänger ihop med folks ovilja att ändra uppfattning skulle jag tro. Tycker man att USA och dess krig är orättfärdigt så letar man bekräftelse på det i de läckta dokumenten. Tycker man det inte, letar man inte alls.

    Det är nog lite tidigt att döma pressens insats ännu. Trots att WikiLeaks gjort grovjobbet att strukturera och indexera materialet på ett lättöverskådligt sätt, så tar det nog tid att gå igenom alla dessa data.

    Det visar också på ett slags oförstående för själva infrastrukturen. Att det överhuvudtaget är möjligt för någon att publicera hemligheter för hela världen verkar komma som en överraskning för den press som väljer att skriva om fenomenet före materialet.

    Och, visst är det väl så, att det också visar på en viss pragmatism hos redaktionerna. Det är ju lätt att skriva om en sajt och vad den gör, jämfört med att analysera flera års material. Vad säljer flest lösnummer kanske man tänker. Skandalen att militärhemligheter sluppit ut i det fria, eller att eventuella misstag och kanske till och med krigsbrott i ett av USA fört angreppskrig?

    Det behöver ju inte vara så att det att man inte vågar kritisera USA eller krigsbrott, är det som leder fram till den företagsekonomiska analysen att publicera en metafråga i stället.

    Kanske är det så illa att nyheten att militärer mördar ibland helt oskyldiga civila inte är det som röner störst intresse eller sensation jämfört med den informationsrevolution internet inneburit för dem som försöka dölja slika händelser.

    Kritiken mot journalister som inte analyserar, gräver eller kritiserar tillräckligt kan nog kvarstå helt oaktat WikiLeaks existens. Men kanske bör vi använda just WikiLeaks som exempel på att något bör lagas i media.

    Givet lite tid så vet vi mer om vilka redationer som faktiskt tagit sig tid att gå igenom materialet och använt sig av resultatet.

    Tack för en intressant vinkel!

  3. Att soldater ibland dödar oskyldiga civila är ett fenomen som är lika gammalt som kriget själv. Det är ett av den moderna tidens största illusioner att det skulle vara på något annat sätt.

    Att en sådan illusion ens uppstått beror snarast på att politiker (i och utanför uniform) inte riktigt vill kännas vid det ansvar civila offer innebär. Man vill gärna försöka framställa det moderna kriget som något kliniskt, eftersom det då är lättare att sälja in bilden av de egna truppernas hjältemod och den egna policyns förträfflighet.

    Personligen anser jag att det är förträffligt om man gör allt som står i ens makt för att undvika onödiga offer, men att det är fullkomlig idioti att tro att det inte kommer att bli sådana ändå. Är man inte beredd att stå för att det kommer att ske och är bättre än alternativen, så har man inte i konflikten att göra.

    Dokumenten WikiLeaks släppt är intressanta för att de ger en inblick i hur insatsen hittills fungerat. Utifrån vad man gör, varför och hur, kan man sen föra en vettigare diskussion om vi har där att göra eller inte. Men i nuläget diskuteras inte kvaliteten på insatsen och dess motiv annat än kursivt, istället diskuteras det BARA på metanivån.

  4. Mina erfarenheter från massmedia är visserligen få och små, men jag tror ändå att en delförklaring till medias till synes märkliga hantering av alla Afghanistan-dokumenten är en föreställning om att något måste vara ”nytt” för att kunna publiceras: En vetenskaplig artikel som publicerades i den vetenskapliga litteraturen för två månader sedan konstituerar ingen nyhet, även om den är jätteintressant, och inget skrivits om det tidigare i media. Bara innan, eller i samma ögonblick det publiceras är det en nyhet. På samma sätt är ett beslut i kommunen ingen nyhet, även om det är jätteviktigt, och lokalmedia inget skrivit om det ifall det fattades för tre veckor sedan men den journalist som borde skrivit om det vid det tillfället var på semester eller bakfull. Och motsvarande tycks hända med dessa dokument: När de legat ute flera veckor är de inte längre någon nyhet. Min erfarenhet är att när kommunalpolitiker och myndighetspersoner vill ha så lite rabalder som möjligt om något beslut som skulle kunna uppröra opinioner och massmedia ser man till att skicka precis samma slags pressmeddelande om saken som man skickar om alla de småbeslut man så gärna skulle vilja att massmedia uppmärksammade. Eftersom  media nästan utgår från att det myndigheterna/kommunen vill att man ska skriva om är tråkigt lägger man det antingen bara åt sidan, eller skapar en kort notis av pressmeddelandets ingress. Därigenom desarmerar man dess status av nyhet.

    Sedan är det klart att de svenska journalisternas skräck inför att förlora makten över dagordningen och vilken information som når medborgarna spelar en ännu viktigare roll för att förklara deras massiva ointresse för saken. Faktiskt mycket uppmuntrande att ledningarna för både New York Times, The Guardian och Der Spiegel sett saken på ett annat sätt. Trots allt har de lite större clout än våra svenska provinstidningar.

  5. ”Var tog de grävande journalister vägen som omedelbart börjar plöja igenom så mycket som möjligt för att se varför någon ville att det skulle läggas i ett låst arkivskåp?”

    Lite elakt, men troligtvis sant: de väntar på att någon annan ska göra jobbet så de kan utelämna källan, översätta storyn och skriva under den med sitt eget namn. Det är ju så det brukar gå till nu för tiden.

Kommentarer avstängda.