Företagen agerar som alltid i sitt eget intresse, och det skall de fortsätta göra. Vi måste bara intala oss själva – och därmed våra företrädare – att vi inte skall ge företagen allt de pekar på, bara för att de skriker högst av alla barnen på leksaksavdelningen. Att kalla barnen (eller företagen) för giriga lögnhalsar leder ingen vart. Det gäller i vår roll som väljare i politiken, och i vår roll som konsumenter på marknaden. Det är val bara vart fjärde år, men den som vill ge uttryck för sin åsikt oftare än så kan när som helst gå in i en skivbutik, fråga säljaren om det är ok att mima till någon av skivorna på YouTube, och när svaret inte blir ett övertygat ”javisst” suckande lägga tillbaka skivan i hyllan och lämna butiken utan att köpa något. Om hundra personer gör så varje dag i olika butiker, så borde signalen till slut nå fram att kunderna önskar något annat än det som erbjuds.

För att så bli konstruktiva och tala om för våra företrädare hur de bör agera: Hur tycker vi egentligen att lagen bör se ut? Helt avskaffad upphovsrätt, kraftigt förkortad skyddstid, eller bara några justeringar av vilka befogenheter en rättsinnehavare har att ingripa mot en kränkning av ensamrätten när den inträffar? Vi kan inte bara överlämna problemet till politikerna med instruktionen ”hitt’ på nå’t”, för det är precis vad vi har gjort hittills, och resultatet har blivit därefter.

Jag vill be alla väljare som inte tycker att frågan om upphovsrätt är viktig att rösta på politiker som inte heller tycker det, och som därför skyndsamt bör avveckla alla lagar till stöd för densamma. Man kan inte gärna hävda att ett regelverk är ”oviktigt” när man hotar den som bryter mot det med flera år i fängelse. Att låta lagarna vara som de är innebär att man aktivt stödjer deras upprätthållande.

De väljare som till äventyrs anser att upphovsrättsfrågan är viktig men företräder en ”hård” linje med bibehållna eller rentav skärpta straff för intrång vill jag be att åtminstone försvara sin ståndpunkt offentligt, så att vi kan debattera den. Den ”kampanj” mot fildelning som för närvarande bedrivs av anonyma röster på bloggar och i tidningar påminner alltför mycket om motsvarande uttryck rörande invandringspolitiken för att jag skall känna mig behaglig till mods.

När vi en dag har slutat bestraffa människor för att de pratar med varandra om vad de vill utan att be någon auktoritet om lov, då är jag beredd att åter börja prata om vård, skola och omsorg med andra väljare. Inte förr, inte ens om påven ger mig lov till det.

Lagen fäster knappast något avseende vid den framförande artistens ålder, och kanske inte heller vid ändamålet med framförandet (svensk lag gör till exempel undantag för framföranden vid undervisning eller gudstjänst). Borde lagen göra det? Hade vi blivit lika upprörda om ersättningskravet riktats mot en ung men myndig, yrkesverksam och framgångsrik dansare i karriären som gjort en cover på Chaplins klassiker och satt in intäkterna på banken?

Det är förmodligen så Bourne Music Publishing resonerar: Om de ser mellan fingrarna på det här, då kan vilken lycksökare som helst peka på Bethany och säga ”hon fick ju, vi gör bara samma sak”. Bourne vill inte riskera att en eftergift i ett speciellt fall kommer tillbaka och biter dem i framtiden, inte bara beträffande Smile utan kanske hela deras katalog.

Man kan klandra Bourne för att inte visa större medkänsla med såväl Bethany personligen som hennes uppenbart vällovliga syfte. De skulle kunna agera mer konstruktivt, och exempelvis påtala att de innehar ensamrätten men omedelbart utfärda ett medgivande till Bethanys framförande utan krav på ersättning från deras sida. Den uteblivna PR-förlusten, vad den nu kan betyda i pengar, torde vara uppenbar.

Jag tycker dock inte att det största problemet är att det finns enstaka giriga företag som är beredda att krossa vilken ”konkurrent” som helst så länge det gynnar aktieägarna ekonomiskt. Näringslivet fungerar i princip just så. Det största problemet är i stället att vi har en lagstiftning som både tillåter och uppmuntrar till dylika olater, och dessutom låter sig påverkas av samma företag att bli än mer tillåtande mot dem. Det är vi själva, i egenskap av väljare i demokratiskt styrda länder, som genom att i lag säga ”upphovsmännen har rätt till ersättning” i praktiken säger ”multinationella skivbolag har rätt att kommersiellt exploatera tioåriga småflickors sångglädje på Internet”. De väljare som ena stunden fördömer samvetslösa skivbolagsdirektörer för deras girighet och den andra lägger sin röst i valurnan för en politiker som äter middag tillsammans med samma skivbolagsdirektörer talar helt enkelt med kluven tunga.

När en del av oss i upphovsrättsdebatten framhåller fördelarna för kulturen med fri fildelning, så blir repliken från motståndarna ”ja, det går förstås bra att fildela sådant man fått upphovsmännens medgivande till, men låt oss andra få ha våra skyddade verk i fred”. Den repliken missar förstås hela poängen med debatten. Problemet är inte att det skulle vara förbjudet att vara generös; problemet är att lagstiftningen ger så våldsamt stora befogenheter åt den som inte är det.

I stället för att använda det inträffade för att illustrera hur hänsynslöst ett enskilt företag kan bete sig (företag är hänsynslösa; det är ingen nyhet), så vill jag illustrera hur obetänksamt och kortsiktigt vi själva agerar, inte bara vid valurnan vart fjärde år, utan i livets alla skeenden: Vilka varor vi handlar i butiken, vilka böcker vi läser, vilka filmer vi ser, vilken musik vi lyssnar på, vilka länder vi besöker. Vi gör mängder med val, och allihop är etiska val i den meningen att de har konsekvenser som vi kan eller inte kan överblicka. Vår kollektiva vilja att betala för musik har skapat en pengahungrig musikindustri, som vi upplever att vi inte kan kontrollera utan bara klanka på, men vi kan faktiskt ta tillbaka den kontrollen om vi bara vill.

Det är inte Bourne Music Publishing som har bolagsstämma den 19 september, utan staten Sverige. Vi är inte delägare i rättigheterna till Chaplins efterlämnade verk, och vi har inte ens rösträtt i det land där dessa rättigheter nu exploateras, så vi kan inte bestämma spelreglerna där. Vi kan däremot bestämma spelreglerna här hemma, och visa att det finns mer än ett sätt att flå en läderkänga.

Och de självmålen är många och görs hela tiden. Vi borde samla dem, sortera och sprida dem med eventuell förklarande information, i den mån det förtydligar. Men många gånger är bolagens attacker så självdramatiserande att inga kommentarer behövs.

Nästa steg är att testa vansinnets gränser, se hur de reagerar, trappa upp och på det sättet visa världen hur den nakna kallhamrade upphovsrätten egentligen fungerar.

Här finns lysande politiska möjligheter…

Skulle det finnas ett koreografiskt verk, då kan rättigheterna till detta som Göran skriver likafullt finnas hos ett annat bolag (även om Chaplin själv också är koreograf), och vore upphovsrätten en rent civilrättslig fråga så skulle detta bolag genom att inte agera i praktiken göra användningen laglig. Nu är det dessvärre också en straffrättslig fråga, och därmed kan man i princip åka dit för medhjälp till intrång i upphovsrätt genom att länka till Bethanys ljudlösa dansfilm. Är månne Roswall intresserad? Det här målet har ju nu blivit av allmänt intresse, vilket är allt som krävs för att åklagaren skall kunna ingripa.

Men som sagt, jag vill se koreografin i fixerad form innan jag tillerkänner dansstegen något skydd utöver den 50-åriga framföranderätten. Chaplins dans är inte detsamma som det koreografiska verket bakom dansen.