Jag antar att Chaplin vänder sig i sin grav

Via Techdirt hittar jag till en nyhet på MSNBC som sammanfattar problemet med mer än livslånga upphovsrättsskydd som förvaltas av idioter i upphovsrättsmaffian på ett strålande sätt, om inte hela historien vore så sorglig.

10-åriga skådespelerskan Bethany ville göra en insats. Hon specialstuderade Charlie Chaplin i några dagar och spelade med hjälp av pengar hon tjänat på att vara med i såpoperan Emmerdales en tribut till honom. Hennes pappa fick filma henne när hon utklädd till Chaplin härmade hans gester och rörelser. Alltihopa till hennes egen inspelning av Charlie Chaplins vackra sång Smile.

Den lilla filmen lades upp på välgörenhetssajten JustGiving. Där den samlat inöver £4.000.

De insamlade pengarna har nått sina mottagare  trots upphovsrättsmaffiosorna på musikförlaget Bourne Music Publishing. De tyckte nämligen att Bethany skulle betala licens för att använda den 74 år gamla sången Smile – £2.000 för ett års nätpublicering och £250 per liveframträdande skulle det kosta.

Så nu kan man bara se Bethanys film utan ljud.

Så här beskrivs saken på sajten där filmen ligger:

DUE TO UNFORSEEN PROBLEMS REGARDING BETHANY’S USE OF THE MUSIC AND LYRICS OF THE SONG ’SMILE’, WE ARE AFRAID THAT ON WEDNESDAY 2 DECEMBER, WE RECEIVED AN EMAIL FROM BOURNE MUSIC CO. IN NEW YORK, ASKING US TO REMOVE THE SOUND FROM BETHANY’S FILM UNTIL LEGAL DOCUMENTATION IS COMPLETED AND COPYRIGHT FEES ARE PAID!! UNFORTUNATELY, WE WERE BLISSFULLY UNAWARE ABOUT THE NEED FOR A LICENCE OF ANY KIND”.

BETHANY HAS NO SAVINGS LEFT AND WILL THEREFORE NOT BE ABLE TO AFFORD ANY FEES – WE HOPE YOU WILL NOW APPRECIATE A SILENT MOVIE INSTEAD. (you could always sing ’Smile’ to yourself as you watch the film – which is a lovely song and one which we are positive you will all know – in order to help you achieve the desired effect!). THANK YOU FOR YOUR SUPPORT”

Jag förelår att vi alla sänder en tanke till stackars Chaplin i hans grav och gnolar på den underbara melodin:

Smile though your heart is aching
Smile even though it’s breaking
When there are clouds in the sky, you’ll get by
If you smile through your fear and sorrow
Smile and maybe tomorrow
You’ll see the sun come shining through for you

Light up your face with gladness
Hide every trace of sadness
Although a tear may be ever so near
That’s the time you must keep on trying
Smile, what’s the use of crying?
You’ll find that life is still worthwhile
If you just smile

För åt upphovsindustrins vansinne återstår det snart inte mycket mer än att le sorgset.

15 svar på ”Jag antar att Chaplin vänder sig i sin grav”

  1. @Brynolf – det är ett annat bolag som äger de rättigheterna, de kanske avstod från att bråka pga risken för negativ publicitet, eller så är de upptagna med att jaga fildelare.

  2. Förutsatt att upphovsrättsskyddstiden inte förlängs kan ljudet återställas när Bethany är 63 år gammal, och låten 117. Hå hå, ja ja.

  3. Rörde sig Chaplin enligt någon nedtecknad koreografi, eller improviserade han vid filmningen? Om det inte finns någon nedtecknad (”fixerad”) koreografi, alltså en skriftlig redogörelse för danssteg och gester, så existerar det inget koreografiskt ”verk” som skyddas av upphovsrätt i 70 år efter koreografens död. Då gäller endast den utövande konstnärens (dansarens) ensamrätt i 50 år efter framförandet. Skyddet har med andra ord sannolikt löpt ut (om originalfilmen gjordes före 1960).

    Skulle det finnas ett koreografiskt verk, då kan rättigheterna till detta som Göran skriver likafullt finnas hos ett annat bolag (även om Chaplin själv också är koreograf), och vore upphovsrätten en rent civilrättslig fråga så skulle detta bolag genom att inte agera i praktiken göra användningen laglig. Nu är det dessvärre också en straffrättslig fråga, och därmed kan man i princip åka dit för medhjälp till intrång i upphovsrätt genom att länka till Bethanys ljudlösa dansfilm. Är månne Roswall intresserad? Det här målet har ju nu blivit av allmänt intresse, vilket är allt som krävs för att åklagaren skall kunna ingripa.

    Men som sagt, jag vill se koreografin i fixerad form innan jag tillerkänner dansstegen något skydd utöver den 50-åriga framföranderätten. Chaplins dans är inte detsamma som det koreografiska verket bakom dansen.

  4. Ibland känns det som om man inte behöver illustrera vansinnigheterna eftersom upphovsrättsmaffian sköter det jobbet så bra själva.

    Kan inte någon ”men upphovsrättsinnehavarna måste ju få betalt” person göra ett allvarligt försök att försvara den här händelsen, jag är uppriktigt intresserad av att få höra ett sådant försvar!

  5. Den här typen av övergrepp som uppenbart trotsar sunt förnuft och vad som vanliga människor tycker är rätt och rimligt, är ett fantastiskt självmål av upphovsrättsfanatikerna.

    Och de självmålen är många och görs hela tiden. Vi borde samla dem, sortera och sprida dem med eventuell förklarande information, i den mån det förtydligar. Men många gånger är bolagens attacker så självdramatiserande att inga kommentarer behövs.

    Nästa steg är att testa vansinnets gränser, se hur de reagerar, trappa upp och på det sättet visa världen hur den nakna kallhamrade upphovsrätten egentligen fungerar.

    Här finns lysande politiska möjligheter…

  6. Jag hyser inte (längre) någon nämnvärd sympati för ”upphovsrättsinnehavarna”, men på ett juridiskt plan måste jag faktiskt försvara dem här. Upphovsrätten till Smile är fortfarande giltig (med reservation för att det kan finnas egenheter i olika länders författningar som talar för motsatsen), och Bethany (eller möjligen hennes far) utnyttjade verket i vinningssyfte. Välgörenhet, visserligen, men likväl i syfte att få in pengar åt någon genom att framföra verket. Lagen är enkel och tydlig i det här fallet; den som innehar ensamrätten måste tillfrågas om användningen och kan därför villkora medgivandet med en ekonomisk ersättning, normalt en andel av det belopp som användaren inkasserar.

    Lagen fäster knappast något avseende vid den framförande artistens ålder, och kanske inte heller vid ändamålet med framförandet (svensk lag gör till exempel undantag för framföranden vid undervisning eller gudstjänst). Borde lagen göra det? Hade vi blivit lika upprörda om ersättningskravet riktats mot en ung men myndig, yrkesverksam och framgångsrik dansare i karriären som gjort en cover på Chaplins klassiker och satt in intäkterna på banken?

    Det är förmodligen så Bourne Music Publishing resonerar: Om de ser mellan fingrarna på det här, då kan vilken lycksökare som helst peka på Bethany och säga ”hon fick ju, vi gör bara samma sak”. Bourne vill inte riskera att en eftergift i ett speciellt fall kommer tillbaka och biter dem i framtiden, inte bara beträffande Smile utan kanske hela deras katalog.

    Man kan klandra Bourne för att inte visa större medkänsla med såväl Bethany personligen som hennes uppenbart vällovliga syfte. De skulle kunna agera mer konstruktivt, och exempelvis påtala att de innehar ensamrätten men omedelbart utfärda ett medgivande till Bethanys framförande utan krav på ersättning från deras sida. Den uteblivna PR-förlusten, vad den nu kan betyda i pengar, torde vara uppenbar.

    Jag tycker dock inte att det största problemet är att det finns enstaka giriga företag som är beredda att krossa vilken ”konkurrent” som helst så länge det gynnar aktieägarna ekonomiskt. Näringslivet fungerar i princip just så. Det största problemet är i stället att vi har en lagstiftning som både tillåter och uppmuntrar till dylika olater, och dessutom låter sig påverkas av samma företag att bli än mer tillåtande mot dem. Det är vi själva, i egenskap av väljare i demokratiskt styrda länder, som genom att i lag säga ”upphovsmännen har rätt till ersättning” i praktiken säger ”multinationella skivbolag har rätt att kommersiellt exploatera tioåriga småflickors sångglädje på Internet”. De väljare som ena stunden fördömer samvetslösa skivbolagsdirektörer för deras girighet och den andra lägger sin röst i valurnan för en politiker som äter middag tillsammans med samma skivbolagsdirektörer talar helt enkelt med kluven tunga.

    När en del av oss i upphovsrättsdebatten framhåller fördelarna för kulturen med fri fildelning, så blir repliken från motståndarna ”ja, det går förstås bra att fildela sådant man fått upphovsmännens medgivande till, men låt oss andra få ha våra skyddade verk i fred”. Den repliken missar förstås hela poängen med debatten. Problemet är inte att det skulle vara förbjudet att vara generös; problemet är att lagstiftningen ger så våldsamt stora befogenheter åt den som inte är det.

    I stället för att använda det inträffade för att illustrera hur hänsynslöst ett enskilt företag kan bete sig (företag är hänsynslösa; det är ingen nyhet), så vill jag illustrera hur obetänksamt och kortsiktigt vi själva agerar, inte bara vid valurnan vart fjärde år, utan i livets alla skeenden: Vilka varor vi handlar i butiken, vilka böcker vi läser, vilka filmer vi ser, vilken musik vi lyssnar på, vilka länder vi besöker. Vi gör mängder med val, och allihop är etiska val i den meningen att de har konsekvenser som vi kan eller inte kan överblicka. Vår kollektiva vilja att betala för musik har skapat en pengahungrig musikindustri, som vi upplever att vi inte kan kontrollera utan bara klanka på, men vi kan faktiskt ta tillbaka den kontrollen om vi bara vill.

    Det är inte Bourne Music Publishing som har bolagsstämma den 19 september, utan staten Sverige. Vi är inte delägare i rättigheterna till Chaplins efterlämnade verk, och vi har inte ens rösträtt i det land där dessa rättigheter nu exploateras, så vi kan inte bestämma spelreglerna där. Vi kan däremot bestämma spelreglerna här hemma, och visa att det finns mer än ett sätt att flå en läderkänga.

  7. Anders, självklart är det lagen det är fel på. Självklart agerar de flesta företag utifrån ett för de flesta företag typiskt schema.

    Det är lite det som är poängen, för samma företag står sedan skenheligt och säger sig företräda kreatörernas intressen, när de i själva verket inte företräder några andra intressen än sina egna.

    Problemet är ju att lögnen gått hem och att dessa företag kan beställa lagstiftning lite som de vill. Så har det ju dessutom varit i ett sekel eller mer, vilket gör att lagstiftningen inte längre har någon kontakt med verkligheten.

    Vilken lagstiftare hade på allvar gått med på en upphovsrätt på bortåt två livstider när en gång i tiden upphovsrätten såg dagens ljus? Svaret är nog med självklarhet: ingen!

  8. Marcus, vi är nog överens i sak, men jag vill ändå invända en smula mot ditt språkbruk. Skenhelighet och lögnaktighet är mänskliga tillkortakommanden, som inte enkelt låter sig appliceras på juridiska personer, företag eller kollektiv i allmänhet. Jag vill betona att det är vi själva, genom våra valda företrädare, som bär det yttersta ansvaret för hur lagen ser ut, inte ”företagen” eller ”lobbyisterna”. Om våra företrädare ändå går företagens ärenden på vår bekostnad, då har vi helt enkelt valt fel företrädare. Jag önskar att majoriteten av väljarna skulle inse detta, så att de besinnar sitt ansvar och inte ger sina företrädare fria tyglar i alla frågor som de själva inte anser sig berörda av, för i praktiken anammar de då företrädarens politik i stället för att välja någon som anammar deras.

    Företagen agerar som alltid i sitt eget intresse, och det skall de fortsätta göra. Vi måste bara intala oss själva – och därmed våra företrädare – att vi inte skall ge företagen allt de pekar på, bara för att de skriker högst av alla barnen på leksaksavdelningen. Att kalla barnen (eller företagen) för giriga lögnhalsar leder ingen vart. Det gäller i vår roll som väljare i politiken, och i vår roll som konsumenter på marknaden. Det är val bara vart fjärde år, men den som vill ge uttryck för sin åsikt oftare än så kan när som helst gå in i en skivbutik, fråga säljaren om det är ok att mima till någon av skivorna på YouTube, och när svaret inte blir ett övertygat ”javisst” suckande lägga tillbaka skivan i hyllan och lämna butiken utan att köpa något. Om hundra personer gör så varje dag i olika butiker, så borde signalen till slut nå fram att kunderna önskar något annat än det som erbjuds.

    För att så bli konstruktiva och tala om för våra företrädare hur de bör agera: Hur tycker vi egentligen att lagen bör se ut? Helt avskaffad upphovsrätt, kraftigt förkortad skyddstid, eller bara några justeringar av vilka befogenheter en rättsinnehavare har att ingripa mot en kränkning av ensamrätten när den inträffar? Vi kan inte bara överlämna problemet till politikerna med instruktionen ”hitt’ på nå’t”, för det är precis vad vi har gjort hittills, och resultatet har blivit därefter.

    Jag vill be alla väljare som inte tycker att frågan om upphovsrätt är viktig att rösta på politiker som inte heller tycker det, och som därför skyndsamt bör avveckla alla lagar till stöd för densamma. Man kan inte gärna hävda att ett regelverk är ”oviktigt” när man hotar den som bryter mot det med flera år i fängelse. Att låta lagarna vara som de är innebär att man aktivt stödjer deras upprätthållande.

    De väljare som till äventyrs anser att upphovsrättsfrågan är viktig men företräder en ”hård” linje med bibehållna eller rentav skärpta straff för intrång vill jag be att åtminstone försvara sin ståndpunkt offentligt, så att vi kan debattera den. Den ”kampanj” mot fildelning som för närvarande bedrivs av anonyma röster på bloggar och i tidningar påminner alltför mycket om motsvarande uttryck rörande invandringspolitiken för att jag skall känna mig behaglig till mods.

    När vi en dag har slutat bestraffa människor för att de pratar med varandra om vad de vill utan att be någon auktoritet om lov, då är jag beredd att åter börja prata om vård, skola och omsorg med andra väljare. Inte förr, inte ens om påven ger mig lov till det.

  9. Jag förstår hur du menar Anders, men jag håller inte med dig helt. Jag tycker man i viss mån kan applicera mänskliga attribut på företag, så länge man kommer ihåg att företag i grund och botten agerar och skall agera för sitt eget välmående. Att jag tycker det är för att företagen inte styrs av maskiner utan av människor och att dessa människor kan välja att agera moraliskt eller inte.

    Men det är på sätt och viss hårklyverier, för i sak har du rätt, det är vi som har ansvaret eftersom vi får de politiker vi förtjänar. Vill vi se förändring, så måste vi bli tydligare och använda vår valsedel för att visa vårt missnöje.

  10. Buhu, jag får inte använda någon annans material utan att betala för det. Big fucking deal.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.