Dagens tips: kontratenor Yoshikazu Mera

Under mitten av sjuttiotalet räknades Uppsala Domkyrkas Gosskör som en av de bästa i Sverige. Den hade under många år styrts med järnhand av Jan-Åke Hillerud, som till slut lämnat över stafettpinnen till den unge, ambitiöse och talangfulle Stefan Parkman. Gubbarna runt kören var förtjusta i skräckhistorier som gjorde en elvaårig pojkes ögon stora som ...

Under mitten av sjuttiotalet räknades Uppsala Domkyrkas Gosskör som en av de bästa i Sverige. Den hade under många år styrts med järnhand av Jan-Åke Hillerud, som till slut lämnat över stafettpinnen till den unge, ambitiöse och talangfulle Stefan Parkman.

Gubbarna runt kören var förtjusta i skräckhistorier som gjorde en elvaårig pojkes ögon stora som tefat. En sådan historia var den om kastrater, vilket för en ung och klingande ren sopran fick håren i nacken att resa sig rakt upp. Det var alldeles för omedelbart, men för gubbarna var det däremot en saga om offer — en sensmoral som ofta gick igen i deras historier.

Kastrater tillhör en svunnen tid, men fascinationen över kontratenorer finns kvar. Utan att ta till kniven krävs en kombination av rå talang och udda fysiska omständigheter för att bli riktigt bra. De som blir riktigt bra kan å andra sidan ge sin publik en nästan religiös upplevelse, kombinerad med en ståpäls som skulle få en mindre nogräknad pälshandlare att se sig omkring spekulativt.

Den lille kerublike Yoshikazu Mera har en röst som spänner över tre och en halv oktav, vilket är ett otroligt register. Som kontratenor har han en rakare röst utan det djupa naturliga vibrato man hittar hos en normal tenor. Utöver det är det som en röst från en svunnen tid, eller som att få tjuvlyssna på änglarnas kör.