Kulturarbetarna måste ju få betalt…

I samband med napsterhistorien och de första skriken om nätpirater hade Courtney Love en rejäl uppgörelse med skivbolagen, deras kontrakt och deras sätt att räkna.

Den 16 maj 2000 gav hon ett tal vid Digital Hollywood Online Entertainment Conference i New York. Det speglade hennes syn på vilka som var de verkliga piraterna och är värt att läsas igen och igen. Hon skrev också ett brev till sina gelikar där hon talade om artisters generella rättslöshet och hjälplöshet inför sina bolag.

Talet börjar så här:

Today I want to talk about piracy and music. What is piracy? Piracy is the act of stealing an artist’s work without any intention of paying for it. I’m not talking about Napster-type software.

I’m talking about major label recording contracts.

I want to start with a story about rock bands and record companies, and do some recording-contract math […]

Även om Courtney knappast är matematiker eller ekonom, så visar hennes tal på ett fenomen inom nöjesindustrin, där den som faktiskt skapar och framför är långt mindre viktig än den som förlägger, marknadsför och distribuerar. Hon pratar om ett system som är dopat på ett sätt som gör artisterna överlag – bortsett från några få superstjärnor – fattiga som löss i förhållande till industrin. Hon pratar om ett system som gör artister mer eller mindre livegna i förhållande till sina agenturer, förlag och produktionsbolag.

I talet använder hon som exempel ett debuterande band som säljer en miljon skivor (även om hon skrattar åt möjligheten). De får $1M i förskott på sina kontrakterade 20% royalties, men vad händer sen?:

They spend half a million to record their album. That leaves the band with $500,000. They pay $100,000 to their manager for 20 percent commission. They pay $25,000 each to their lawyer and business manager. That leaves $350,000 for the four band members to split. After $170,000 in taxes, there’s $180,000 left. That comes out to $45,000 per person. That’s $45,000 to live on for a year until the record gets released.

Så långt låter det inte katastrofalt, förutom det lilla fenomenet att 20% är osannolikt bra i förhållande till verkliga debutant-dealar.

So, this band releases two singles and makes two videos. The two videos cost a million dollars to make and 50 percent of the video production costs are recouped out of the band’s royalties. The band gets $200,000 in tour support, which is 100 percent recoupable. The record company spends $300,000 on independent radio promotion. You have to pay independent promotion to get your song on the radio […]

Kontentan här är att med en mille i förskott och en mille avdraget får bandet inte en nickel till. Skivan drar däremot in $11M och bolagets totala kostnader landar på ungefär $4,4M vilket betyder en vinst på $6600000, medan bandet fått $45000 per skalle för ett par års arbete eller mer.

När Courtney höll det där talet hade inte iTunes eller Spotify dykt upp på scenen ännu. Det handlade fortfarande om försäljning av plastbitar. Situationen idag är långt mycket värre, eftersom de flesta bolag sett till att kontrakten med artisterna vad gäller digital distribution är rena sagorna. Lady Gagas två miljoner lyssningar på Spotify renderade henne en tusenlapp. En bekant från min ungdom som nu är elektronikaartist i USA konstaterade kallt att kreditkortsbolagen får bättre betalt per låtförsäljning på iTunes än vad hon och hennes partner får. Marknaden är helt enkelt dopad så att artisterna är de stora förlorarna.

Vi pratar nu om de nya kanaler som våra politiker trycker upp i ansiktet på oss som ”den stora lösningen” på alla ”upphovsrätts- och nedladdningsproblem”. Jag har inget emot vare sig iTunes eller Spotify, men jag betackar mig för den naiva idén att de är artisternas frälsare i nuläget. De har potentialen att vara artisternas vän, men det är en bra bit kvar till den punkten.

Musikindustrin däremot är lite svår att på allvar kalla för artisternas vän, de har genom de senaste halvseklet gjort sig mer eller mindre kända som rena hajar som vittrar bloddoft i grumliga vatten. Det finns naturligtvis de som försöker spela rent, men de har än så länge inte så mycket muskler.

Inte bara skivor

Om det var någon som trodde filmindustrin är ett dugg bättre, så är det dags att slå de blå dunsterna ur ögonen.

Det finns ett begrepp som kallas ”Hollywood Accounting”, som innebär att du kan se dig i månen efter royalties om du är med i en hollywoodfilm. För att ta ett exempel som läckt ut på nätet: Harry Potter and The Order of the Phoenix så har vi en film som spelat in osannolika $938M, varav mer än $600M räknas in i bruttovinsten, men där de medverkande som gått med på att få delar av nettointäkten ännu inte sett ett nickel…

Warner Brothers uträkning för "Order of the Phoenix"

I bilden har jag markerat de mest slående fälten i uträkningen från Warner Brothers. Dels är det en ospecificerad distributionskostnad, dels är det ränta på den egna investeringen.

”Hollywood Accounting” går nämligen ut på att man startar ett bolag för varje film. I sak bolagiserar man en film, men studion är helägare, personalen kommer därifrån, studion är den enda finansiären etcetera. Men genom att göra filmen till ett bolag, så kan man ”låna ut” investeringen till filmen. När det sen är dags att räkna, så tar studion betalt av bolaget för reklammaterial, promotion, ”externa” produktionskostnader, distribution och dessutom ränta på investeringen. Det är bara att ta ”marknadsmässiga” priser för alla tjänsterna så har moderbolaget säkrat sin vinst samtidigt som filmens bolag garanterat går i förlust.

Den stackars skådis som gått med på att som del av sin ersättning få del av nettovinsten blir naturligtvis totalt blåst. Potterfolket är inte de enda, en annan känd förlorare är Darth Vader (David Prowse), som inte fått några royalties för sin medverkan i ”Return of the Jedi”. Det påstås att filmen fortfarande inte gjort någon nettovinst…:

Of course, Return of the Jedi has grossed over $572 million worldwide, which includes an estimated $88 million when the film was re-released in 1997. So how is it possible that the film has yet to make a profit? Prowse really can’t be serious, can he?

I en kommentar till uppgifterna kan man läsa:

Unfortunately, Mr. Prowse relates what is almost universally the case with a net profit clause. Studios almost never pay on this clause, as they claim nearly any and every expense possible to keep the film from showing any actual profit. Very few films have ever shown a net profit on the books.

Man kokar helt enkelt bokföringen så att man aldrig, aldrig någonsin redovisar vinst så länge det överhuvudtaget är fysiskt möjligt att låta bli. Att få del av bruttovinsten är bara några få superstjärnor och demonregissörer/producenter förunnat — och de avstår ofta i gengäld från allt utom minimilön om de tror att filmen kommer slå.

Prowse själv gjorde misstaget att tala med media och att varna andra skådespelare för ordet netto, i gengäld blev han bannlyst från diverse Star Wars-evenemang…

Den här sortens uträkningar tål naturligtvis inte mötet med dagens ljus. Det finns några rättsfall nyligen där uträkningarna helt underkänts, men likväl fortsätter svindeln.

Verklighet och skenhelighet

Vi pirater pratar ofta om en döende affärsmodell. Vi menar att förutsättningarna för de distributionsformer som varit inte längre finns och att framtiden av nödvändighet kommer se annorlunda ut.

Många av oss pratar också om att det inte kan gå fort nog och det missuppfattas ofta som om vi ringaktar de som skapar kultur.

I själva verket ringaktar vi de som kapar kultur och det stör oss oerhört att de så länge fått ha tolkningsföreträde.

Ur vissa synvinklar är de patetiskt inkompetenta, ur andra synvinklar visar det ett fullständigt och totalt förakt för rättssamhället. Allra värst är att de visar ett totalt förakt inte bara för lag och rätt i allmänhet, utan för hela den demokratiska rättsstaten. De betalar multimiljonbelopp för att påverka våra politiker att ge upp våra friheter och vår integritet, de betalar multimiljonbelopp till advokater och privatspanare för att försöka skrämma skiten ur vanliga människor så att vi inte ifrågasätter deras rätt — allt medan de själva pissar på kreatörerna.

Jag längtar efter att media och politiker överlag börjar tänka efter och ifrågasätta, att de börjar titta förutsättningslöst på frågorna och deras lösningar.

Som påpekat i Jerlerups inlägg om Sverigedemokraterna: Politiken behöver mer framtidsdebatt för det är våra idéer om framtiden som bygger nuet!
Det är fullständigt sant när man diskuterar det öppna samhället, det är lika sant när man pratar om kulturen och dess skapare.

Rösta Pirat i valet, så att vi kan börja diskutera kultur på vettiga premisser.

(Kram till emma för inspirationen)

Marcus Fridholm

Jobbar som middleend/frontend developer på Spinit AB i Sisjön, Göteborg. Har familj med tre barn och alltför lite fritid, skräp i hörnen och lite allmänt kaos.

16 tankar om “Kulturarbetarna måste ju få betalt…

  1. Hallå igen!

    Bara en kort pryl. Har ni kollat denna sida? http://www.copyswede.se/default.asp?ML=10521
    Man betalar alltså en massa pengar för media till copyswede, för att ett media kan användas vid kopiering av upphovskyddat material.

    Men det är ju olagligt. Alltså: Antingen ska denna avgift vara kvar, och kopieringen fri, eller åxå ska den bort och all piratkopiering åtalas.

    Hur faen tänker de som legaliserat dessa avgifter?

  2. OK, sorry. Jag kan ju inte vet vad ni vet eller inte. Rent juridiskt är det i alla fall en riktig paradox.
    Sedan kan man ju fråga sig varför alla företag i Sverige ska betala detta. Tror copyswede att anställda sitter och kopierar upphovsrättsskyddat materiat på arbetstid och till sina arbetsdatorer?

  3. Vänta har jag rätt nu, dettta inlägg nämnde INTE flattr, som en ny möjlighet, eller en start på en ny era för pengar till ”rätt person” ? 

  4. Nej jag pratade inte om flattr, eftersom de ”nya kanaler” jag pratar om är de som alla gammelpolitiker blir alldeles rosa i syn när de näjmdroppar :mrgreen:

  5. Micke/ Ulmerkotten: Det ersättning för privatkopiering, inte piratkopiering, dvs laglig kompiskopiering i snäv vänkrets, vi har haft det sedan kassettbandens tid.

  6. Grymt bra, Marcus! Mästerligt att förklara det invecklade på ett begripligt sätt. Hatten av.

    Själv minns jag att en hyfsat känd svensk musiker för många år sedan varnade mig och mina musikervänner för vad som gömmer sig i skivkontrakt. Ett slags djävulen i detaljerna. Bland annat varnade han för att stirra sig blind på ”du får allt det här” eftersom det inte är värt ett skit om det inte också finns en rejäl slant avsatt för till exempel inspelningsbudget. För överskrids budgeten får man börja nalla på ”du får allt det här” och när det är slut är bolaget vänligt nog att låna ut pengar till en för att man ska kunna göra färdigt skivan (vilket man är skyldig till enligt kontrakt). Risken är då stor att om inte skivan säljer riktigt jävla bra så är man fortfarande skyldig bolaget pengar, men de kan säkert tänka sig att låna ut mer till en ny skiva så att man kan tjäna ihop till skulden… Påminner inte det om något annat? Svarta spel och bookies, till exempel.

  7. Peder, visst kassettskatten var tänkt som ers för  laglig kopiering från radio till kassetter.
    Men numera utgår skatten på i princip alla lagringsmedia, hur de än används. Vare sig det är till laglig eller ”olaglig” kopiering ell för att lagra dina digipics, säkerhetskopiera program etc. Varför tas skatt på ngt som i stort sett inte går att göra laglig kopiering på, i vart fall i ytterst begränsad omfattning? Vad ska då skatten ersätta?
    Logiken säger att den ska ersätta det som kallas ”olaglig” kopiering… Men logik, var finns den……..

Kommentarer avstängda.