Moral, juridik och politik

En minister har avgått. Kvällstidningar avslöjar både det ena och det andra. Känslorna svallar heta. Och för ovanlighetens skull har jag en helt annan syn än mina vänner Göran och Marcus på en fråga i skärningspunkten mellan politik, moral och juridik. Beror det bara på att mina vänstersympatier får mig att känna antipati där deras marknadsliberala tendenser får dem att känna sympati? Eller finns någon mer grundläggande skillnad i sättet att tänka om sakerna? Så, Marcus, Göran och alla andra läsare av denna blogg: Här försöker jag bena ut mina egna tankar om saken. Tänker jag fel någonstans? Var tycker vi olika?

1. Lagar och moral är olika saker

Låt mig börja med relationen mellan juridik och moral. Jag tror vi alla tre är ense om att moral och lagar är olika saker. Det händer att min moral tillåter, ibland till och med påbjuder, sådant som lagen förbjuder. Men detta innebär också att  min moral kan förbjuda sådant som lagen tillåter. Jag kan tycka att handlingar som i lagens mening är helt OK förtjänar min avsky.

2. Jag önskar moral, inte slavisk laglydnad, av mina politiker

Det krav jag ställer på de politiker som ska företräda mig och styra mitt land är inte i första hand att de i varje avseende följer lagens bokstav. Det jag vill veta om våra ledande politiker är hur de fungerar relativt sin egen moraliska kompass. Och hur den kompassen ser ut i jämförelse med min.

Då ser i vart fall min kompass ut så att jag inte har några problem med en utrikesminister som suttit i styrelsen för ett oljebolag och kanske möjligen haft hål i verklighetsuppfattningen så att han inte ställt alla de frågor man möjligen i efterhand kan tycka att han kanske borde ha ställt. Men som många gånger under sitt politiska liv visat att han vågar stå upp och med kraft och skärpa hävda åsikter han är övertygad om är rätta, även om han därigenom tar stora risker för sin fortsatta politiska karriär.

Medan jag skulle ha problem med en politiker i min egen generation som går till prostituerade. Och ännu större problem med en politiker som i sina försök att slippa en debatt kring frågan om han gjort detta eller inte skjuter sina barn framför sig. Och lurar allmänhet och politiska motståndare att tro att han avgår för barnens skull.

Om dessa tre punkter kan man dock tycka olika. Det finns många som på mer eller mindre begripliga grunder bedömer utrikesministern strängare än jag. Eller ser mildare än jag på den nyss avgångne ministerns agerande.

Juridik och politik

Nå, men  det hela är ju bara en anklagelse. Den avgångne ministern är ju inte fälld för något brott. Det pågår inte ens en polisutredning. Inte ska man väl publicera sådana uppgifter då? Jo, det ska man. Jag som väljare vill att massmedia (naturligtvis efter sedvanlig prövning av om storyn håller, om uppgifter är trovärdiga osv) ska publicera allt som har betydelse för att jag som väljare ska kunna göra en så god bedömning som möjligt av den moraliska kompassen hos dem som gör eller gjort anspråk på att få styra det här landet.

Jag säger medvetet gör eller gjort. Jag vill veta sådant även om dem som med hög svansföring beklätt och kandiderat till ämbeten, och sedan dragit sig undan med svansen mellan benen. Så att jag ska  ha möjlighet att begrunda vilka eventuella misstag jag gjorde när jag litade på honom eller henne i första vändan.

Men hur kan jag tycka så? Vart tar oskuldpresumtionen vägen? Det är mycket enkelt. De jurisika och politiska systemen har olika hårdvaluta. Juridik syftar till rättssäkerhet. Politik bygger på förtroende. Rättssäkerheten fordrar att hundra skyldiga frikänns för att undvika att en enda oskyldig fälls. Den generositeten kan vi  inte kosta på oss när vi avgör vilka politiker vi ska ha förtroende för.

Titta bara på när Fredrik Reinfeldt och Göran Persson i slutet av förra valrörelsen började tala om att man inte kunde göra en hel generation till brottslingar. Hur många med piratsympatier trodde att de menade allvar? Hur många trodde att de bluffade och vilseledde? Vågade någon till och med skriva detta? Helt korrekt tillämpade vi inte oskuldspresumtion då vi bedömde om de slingrade sig och ljög eller ej. Vi avvaktade inte utfallen i eventuella bedrägerirättegångar.  I politiken vill vi inte ta risken att bli lurade. Hellre misstror vi en politiker för mycket, som inte får våra röster, än vi vill rösta in någon vi fruktar kan lura oss.

Därför tycker jag det är bra att historien om Carl Persons promemoria om Lennart Geijer kom ut i media. Jag tycker det är bra att man avslöjade hur Palme vilseledde och manipulerade mediarapporteringen kring promemorian. Jag tycker det var bra att media avslöjade den socialdemokratiska maktcirkelns engagemang i Ebbe Carlsons privatspaningar. Jag tycker det var bra att Aftonbladet avslöjade Ove Rainers vidlyftiga och inte speciellt socialdemokratiska skatteaffärer. Jag tycker det är bra att Aftonbladet avslöjar anledningen till att en viss minister avgick. Liksom att Expressen blottlägger det cyniska sätt det ”nya statsbärande partiet” hanterar de regeringsmedlemmar, som inte hållit måttet.

11 svar på ”Moral, juridik och politik”

  1. En försynt fråga är om AB hade frågat honom om han spänt på sin dotter och han svarat nej på det där och sedan sagt ”inga kommentarer” på följdfrågorna så skall de kunna basera ut honom som pedofil på löpet? 

    //Zac

  2. Aftonbladet säger att de försökt kontrollera trovärdigheten så långt det är möjligt och att de finner historien trovärdig. Ändå presenterar de inte ett uns av fakta som inte vem som helst skulle kunna koka ihop.

    Ord står mot ord och en människa som redan är hårt pressad av skilsmässa och vårdnadstvist konfronteras med anklagelser om sexköp. När han inte förmår hålla sig kall och bete sig enligt handboken får han bara mer skit: han har puffat barnen framför sig, han har mörkat anklagelserna, han är känd som ”kåtast i regeringen” etcetera.

    Vi skall kräva transparens och trovärdighet, det är sant. Journalisterna skall gräva bäst de kan, det är också sant.

    Det jag efterlyser är en smula värdighet. Även om inte rättens regler gäller i politik och journalistik bör vi fråga oss vad vi utsätter folk för och på vilka grunder.

    Ställ dig frågan: Finns det något sätt överhuvudtaget Littorin kan använda för att nu tvätta av sig torskstämpeln? Om det inte finns, så är han dömd på blotta anklagelsen, vilket är direkt osmakligt.

  3. Hm. INtressant blogginlägg av HB. Dock inte helt invändningsfritt. Bl a pga detta: Partierna har en vacklande inställning; oftast får en blott misstänkt ta åtminstone time-out, dock ej Carl Bildt som får sitta kvar. Partierna gör, som regel, ett slags moralisk värdering. Eller rättare sagt, en bedömning om anklagelser el misstankar, som mer el mindre ansvarslösa media framför, kan skada partiet! Och partierna skiter egentligen i politikern.
    Medias intresse verkar inte vara att granska politiken o inte heller ”moral”, annat än som lösnummersäljare.
    Såväl partier som media struntar i stort sett i juridiken, men av delvis skilda skäl. Politiker anses för alltid köra om de någon ggn gjort något som inte bara är juridiskt fel, utan även om de ngn ggn gjort eller ens anklagats för något som kan stämplas om moraliskt klandervärt.
    Jag anser att den inställningen inte är problemfri. Straff ska inte upprepas av media. Inte vara livslånga, det gör ju inte ens livstids fängelse…  Visst vill vi kunna bedöma politikers vandel, men det ska i första hand vara i förhållande till politiska ställningstaganden. Och – ngt slag av trovärdig bevisning vill i vart fall jag se.  Att en tidning el ett motståndareparti ska påstå ngt räcker inte.  Absolut inte.

    Berör detta i ngn mån i detta inlägg, liksom i tidigare.
    http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2010/07/journalister-och-smutsig-politik.html

    Instämmer f ö i stort i Marcus F:s kommentar ovan.

  4. Marcus sammanfattar det väl: problemet är inte att media (i det här fallet Aftonblaskan) avslöjar att en minister besökt en prostituerad innan han blev minister, utan att de inte gör det. Allt vi har serverats är lösa anklagelser utan egentlig trovärdighet alls. De gör det dessutom på ett synnerligen osmakligt sätt, där de istället för att direkt publicera (vilket de uppenbarligen redan bestämt sig för) ägnar flera dagar åt att plantera rykten och antydningar innan de till slut tar bladet från munnen och säger det som alla redan räknat ut att de egentligen menade. AB har spelat ett fult spel mycket skickligt för att sätta Littorin i en situation där det blivit helt irrelevant vad som är sant och inte: Littorin kan inte vinna hur han än gör (med mindre än att han vinner ett förtalsmål mot AB, vilket i sig är ett högst osäkert kort att spela, och med viss sannolikhet inte ens då). Problemet för oss som väljare är att AB på det här sättet har sett till att vi aldrig kommer att kunna bilda oss en rimlig uppfattning om vad som faktiskt hänt och vilken relevans det eventuellt har.

  5. I ljuset av Lena Melins piruetter när den utpekade ministern nu nekar till påståendena måste jag dela in diskussionen i två delar: (1) Om AB haft tillräckligt på fötterna för att publicera i detta konkreta fall och (2) ifall det är rätt att publicera i ett sådant fall ifall man har ordentligt på fötterna.

    (1) Antingen tror man helt och fullt på en uppgiftslämnare och dennes uppgifter. Då publicerar man dessa oavsett om den utpekade nekar eller gör sig oanträffbar, och går i god uppgiftlämnarens trovärdighet. Eller så publicerar man inte uppgifterna. Det är ohederligt att som AB gjorde till en början bara publicera antydningar. Och det är upprörande att man publicerade över huvud taget ifall man verkligen som Lena Melin tycks mena idag inte har en aning om ifall flickan talar sanning eller ej. Och nästan lika upprörande att man till en början gav sken av att anse flickan trovärdig och att man kontrollerat uppgifterna tillräckligt för att gå ut med dem. (Lena Melin och AB stod redan innan detta lågt i kurs hos mig. Nu har de bägge ramlat genom golvet!)

    (2) Jag står fast vid att en tidning som efter att ha kontrollerat sina källor känner sig säker på uppgifter av denna typ bör publicera dessa, även om de ”bara” är anklagelser, inte domstolsutslag, åtal eller beslut om förundersökning. Helt enkelt därför att frågan om jag som väljare ska ha förtroende för de politiker som ber om min röst grundar sig på helt andra saker än de rättsväsendet har att hantera och ta ställning till.

    Zac: Ingen av den fd ministerns döttrar har mig veterligen uppgivit det du spekulerar om för AB, vilket gör hela frågan poänglös.

    Marcus: Jag skulle i vart fall inte ur mina köksgrytor kunna fiska upp någon som berättar den historia AB refererar och har den fd ministerns dåvarande telefonnummer i sin dator. Men du menar kanske att vem som helst skulle kunna påstå det flickan påstår? Ska man i så fall underkänna all kunskap om kontroversiella skeenden som huvudsakligen bygger på inblandades vittnesmål?

    Du fruktar att han nu är dömd på blotta anklagelsen. Men ingen har dömt honom. Massmedia är inga domstolar. Det har framförts en anklagelse offentligt. Inget annat. Börjar vi kräva av massmedia att de ska ta samma hänsyn som en domstol ger vi också i förlängningen deras agerande och utfall samma tilltro som en domstols. Vilket vore förskräckligt! Du undrar hur han ska kunna rentvå sig om han är oskyldig. Tja, han har nu offentligt nekat, varpå AB börjat backa, allt under intensiv pressbevakning. Jag skulle inte bli förvånad om denna historia i slutänden kommer att befläcka AB mer än den fd ministern.

    Lars-Erick F: Visst, både media och partier agerar cyniskt. (Minns inte minst hur Littorin tvingade den fullständigt oskyldigt anklagade riksdagsmannen Bill att begära time out, genomgå alkoholistundersökningar med mycket annat förödmjukande bara för att han tillämpade – vad rimligen Littorin måste vetat lika väl som jag – sitt vanliga något egenartade och ”utsvävande” sätt att köra barnvagn.) Just därför sätter jag mitt intresse som väljare i fokus för diskussionen.

    Dr M: Du är överdrivet pessimistisk: Dagens radiodiskussioner visar att det inte bara är relevant, utan i centrum för debatten, vad som egentligen är sant och ej i denna härva.

  6. Henrik, skulle inte så många vara kritiska till den soppa-på-en-spik-historia AB presenterat, skulle Littorin vara bränd för all framtid.

    Det är försåtligt, för i och med att det påstådda brottet är preskriberat, av typen moralbrott och inte sällan bygger på indicier, så är anklagelsen nästan omöjlig att försvara sig mot.

    Det skulle vara svårt redan om den som anklagar träder fram och i sin tur kan granskas och konfronteras. När anklagelsen sker anonymt och tidningen och låter mena att det finns teknisk bevisning samtidigt som man presenterar en vattnig soppa, så är det i princip omöjligt.

    Det enda som återstår, förutsatt att sådana som jag eller vaksamma journalister ifrågasätter AB, är att väcka civilrättsligt mål om förtal. Även om Littorin skulle få rätt i sak om den bristande bevisningen och den personliga skadan, är det inte alls säkert att tidningen skulle bli fälld. Det är dessutom bra att det är så, men det kräver i sin tur att media själva är medvetna om dessa frågor och kritiserar sina gelikar när de trampar över.

  7. Började visst skriva en kommentar här som glömdes bort. Mycket har redan tagits upp, dock en aspekt jag saknar:

    Du jämför detta med hur Reinfelt snackade om att inte kriminalisera en hel generation, som exempel på att politik handlar om förtroende, och att rättsprincipen om att oskyldig till motsatsen bevisats inte ska gälla. Ser du alltså ingen skillnad i att ha förtroende emot att någon påstår att man gjort något och att själv lova att man ska/inte ska göra något om man blir vald?

    Det finns nog ingen som menar att rättssäkerhetsargumentet ska gälla när det gäller vallöften. ”Klart vi måste välja dom så vi ser om dom menar allvar”? Det är i mina ögon ganska stor skillnad mellan detta och en lös, helt obevisad brottsanklagelse från anonym person i en kvällstidning. Vill gärna se en utveckling av detta från din sida.

  8. Spännande inlägg! Ett par frågor jag har funderat på.

    ”Juridik syftar till rättssäkerhet. Politik bygger på förtroende. Rättssäkerheten fordrar att hundra skyldiga frikänns för att undvika att en enda oskyldig fälls. Den generositeten kan vi  inte kosta på oss när vi avgör vilka politiker vi ska ha förtroende för.”

    Om vi inte kan bekosta på oss en genorositet inom politiken som inom juridiken, vad innebär då detta exakt? Att politiken är viktigare än juridik? Bör politiker i sådana fall inte kunna hållas ansvariga för saker de lovar och inte genomför?

    ”Jag kan tycka att handlingar som i lagens mening är helt OK förtjänar min avsky.”

    Hur kommer detta sig? Vad är och bör skillnad mellan moral och lag vara? Hur kommer det sig att vi har en sådan uppdelning överhuvudtaget? Kan du ta upp ett exempel på något du anser vara omoraliskt men inte bör vara olagligt, och hur du tänker kring detta, argumenterar för det?

    ”Det krav jag ställer på de politiker som ska företräda mig och styra mitt land är inte i första hand att de i varje avseende följer lagens bokstav. Det jag vill veta om våra ledande politiker är hur de fungerar relativt sin egen moraliska kompass. Och hur den kompassen ser ut i jämförelse med min.”

    Anser du då inte att en politiker som begår ett brott som exempelvis sexköp bör avgå? I sådana fall, hur kommer det sig? Anser du att alla ska få kunna bli domare/polis i sverige (i relation till hur mycket kriminellt de begått)


    Jag tog mig friheten att formatera om din kommentar så att den inte hade fjorton tomrader mellan varje stycke… /Marcus

  9. För det första vill jag åter igen påpeka att jag inte diskuterar frågan om Aftonbladet i detta fall haft tillräckligt på fötter för att publicera, utan om en tidning bör publicera denna typ av uppgifter om de är övertygade om att de är riktiga.

    Marcus: Det är onekligen ett av många problem kring demokratin detta är frågan om. Vi väljare vill inte bara ha laglydnad utan också en massa andra saker för att ha förtroende för våra politiker. Domstolarna kan bara döma kring brott, bara om dessa inte är preskriberade, och måste dessutom sätta rättssäkerheten så högt att det kan framkomma mycket i en rättegång som på goda grunder undergräver förtroendet för en person utan att det leder till att denne blir fälld. Jag tycker att det som förefaller vara din linje – att tidningar inte ska skriva någonting om något som skulle kunna anses vara snaskigt ifall det inte varit uppe i domstol är lika orimlig som tanken att massmedia bör kunna sprida vilka ogrundade rykten och uppgifter som helst.

    Mikael: Den som anklagas för ett brott ska anses oskyldig tills motsatsen är bevisad. Politiskt förtroende är däremot något man förtjänar, inte något man har rätt att kräva att ha till dess man bevisats inte vara värd det. Vare sig det gäller mitt förtroende för att en partiledare verkligen menar det han säger i en valrörelse, eller att en hög partiföreträdare själv lever efter de regler hans parti vill tvinga på andra.

    Ava Avane Dawn: Tre frågor får varsitt svar: (1) Visst är en av de viktigaste saker man bedömer då man frågar sig vilket förtroende man har för politiker ifall de håller sina löften. För min del tycker jag det är ännu viktigare att de har en övertygelse, att de följer denna, och att den ligger nära min egen. Politik är inte viktigare än juridik, bägge är livsviktiga för samhället. Det jag försöker förklara är att de är olika. (2) Det är väl självklart. Min moral bor i mig, lagen är (i bästa fall) ett försök att kodifiera de regler majoriteten tycker att alla måste följa. Naturligtvis hoppas jag att lagen ska hamna så nära min moral som möjligt, men eftersom det finns andra människor med andra åsikter och värderingar kommer den knappast någonsin att helt överensstämma med min egen. (3) Jag har inte talat om ifall man bör avgå eller ej. Jag har diskuterat vad jag som väljare vill veta om de politiker som vädjar om min röst i valen. Antagligen skulle en politiker som representerar ett parti som aktivt driver att man ska riva upp sexköpslagen inte ha något problem med förtroendet om han begått den handlingen, medan en hög företrädare för ett parti som driver att man ska skärpa lagen antagligen skulle få betydande problem.

  10. Nej Henrik, jag anser inte alls att tidningar måste ha en domstols bevisprövning. Jag tycker bara att det är oerhört obehagligt när någon anklagas för ett brott och det är mer eller mindre strukturellt omöjligt att försvara sig.

    Littorin har inte fått tillräckligt med information för att ens kunna kontrollera om han hade alibi för den givna tidpunkten. Han har inte fått information som gör att han ens med säkerhet kan säga om han träffat kvinnan eller inte (förutsatt förstås att han inte är skyldig och det bara finns en att välja på). Han kan faktiskt inte bemöta anklagelsen överhuvudtaget med något annat än ett nekande.

    Om vi nu tänker tanken att han är fullständigt oskyldig, så har han hamnat i en fullständigt Kafka-liknande situation och det tycker jag är ovärdigt.

  11. Jag har funderat på om jag inte borde svara på det här inlägget i en vecka nu. Det är intressant att vi som oftast gör likartade bedömningar hamnar olika här. Precis som Marcus hoppas jag verkligen att det inte beror på någon slags lojalitetsskillnad när det är en blå eller en rödmärkt politiker som drabbas av drevet. Korta kommentarer till hur jag ser på de distinktioner Henrik gör i inlägget:

    Lagar och moral: Lagar och moral står endast i ett kasualt förhållande till varandra. Lagarna springer ur majoritetens moral, eller ur en moral som den styrande eliten vill sprida till majoriteten. Moral kan således växa ur lag om folkmajoriteten accepterar en lag och gör den till sin. Att sätta likhetstecken mellan lag och moral är en metod från den styrande eliten att tvinga sin moral på majoriteten. Långsiktigt är det en strategi som inte kan fungera.

    Detta gör att det är betydelsefullt att försöka förstå när den egna moralen sammanfaller med lagen och när den inte gör det, samt vad man ska göra då.

    Moralisk eller laglydig: Jag har alltid haft större respekt för moralisk människor än för blinda regelföljare. I synnerhet de moraliska människor som i sin moral inkluderar ett ärligt försök att följa lagen så länge den inte strider mot djupt kända övertygelser och i de fall då de bryter mot den är öppna med det och beredda att ta konsekvenserna.

    Jag försöker själv vara en sådan människa.

    Det betyder också att jag hellre väljer en moralisk lagbrytande person som min företrädare än en person som lyder lagen, men saknar moralisk kompass.

    Juridik och politik: Juridiska och politiska frågeställningar är givet inte samma sak. I politiken finns såväl en moralisk, en känslomässig som en propagandistisk dimension som juridiken strävar efter att frikoppla sig från (med blandat resultat).

    Detta betyder att det är värdefullt i en politisk betydelse att få veta så mycket som möjligt om moralen, privatlivet och laglydnaden hos de som vill bli våra företrädare. Det betyder också att det ingår i medias uppgifter att berätta saker om detta för oss. Men det finns en gräns enligt min mening. För en politiker är inte bara politiker, han är också en människa med närstående som kan drabbas och med behov av ett privatliv.

    Om vi fråntar den politiska klassen hela det skydd som människor i övrigt har vad gäller privatlivets helgd och rättssäkerhet kommer det bli svårt att rekrytera politiker som är något annat än stela professionella politiska robotar. Det vill vi inte.

    Därför måste en avvägning göras. Vår rätt att få veta vem det är vi gett politiskt förtroende måste vägas mot denna persons rätt till ett privatliv bredvid och efter politiken.

    Om fallet Littorin: Jag kan naturligtvis aldrig veta hur jag skulle ha reagerat om det var en arbetsmarknadsminister från det rödgröna blocket som anklagats för sexköp. Men jag hoppas att min önskan om lite mer försiktighet i rapporteringen inte har med politisk tillhörighet att göra utan principer.

    Jag tycker inte vare sig regeringen eller Aftonbladet eller övrig press tog sitt ansvar att göra en avvägning under littoringate. Orsaken till det är att man indirekt dömde Littorin, eftersom han saknar rimliga möjligheter att försvara sig. Eftersom brottet är preskriberat kan han aldrig bli rentvådd. Anklagelsen kommer alltid att hänga som en skugga över honom. Och därför drar jag in oskuldspresumtionen. När det gäller brott där det efter en publicering ges möjlighet till en prövning så blir oskuldspresumtionen mindre relevanta, för då kommer den juridiska processen som oundvikligen startar ta hänsyn till det. När det gäller brott eller överträdelser där själva sakförhållandet är ostridigt (som t ex Laila Freivalds lägenhetsaffärer eller Mona Sahlins kontokortsköp) så är inte heller oskuldspresumtionen relevant. Men i just detta fallet är den faktiskt det, eftersom medias och folkets domstol är den enda som någonsin kommer ta ställning i fallet.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.