Politik handlar inte om sanningen

Politik handlar inte om vad som är sant, utan om att vinna kampen i väljarnas hjärta och hjärna. Det handlar därför väldigt mycket om vilka berättelser man erbjuder väljarna. Hur skildrar man vägen till den situation vi har idag? Hur skildrar man samtiden? Hur skildrar man framtiden? Hur skildrar man sig själv som politisk kraft? Hur skildrar man sin motståndare?

Det politiska spelet handlar inte om procent, inte om kronor och ören, inte om objektiva undersökningar av vad som fungerar. Det handlar om trovärdighet och om att väcka folks engagemang. Detta är något vi människor sen urminnes tider gjort med hjälp av berättelser.

Vilka berättelser erbjuds då väljarna i denna valrörelse. De två huvudmotståndarna bjuder på varsin berättelse om Sverige som är så olika att båda omöjligt kan vara sanna. Med i dessa skildringar av nationens läge och behov finns också deras berättelse om sig själva och om varandra. För många väljare är nog berättelsen om den elaka högern och om den förtryckande vänstern utslitna och trötta. Det är lång tid nu som skillnaden i retorik varit större än skillnaden i praktisk politisk handling. Konflikten som denna dramaturgi tar sin kraft ifrån har inte samma relevans längre i ett land med en stor medelklass och i en situation när alla riksdagspartierna slåss om medelklassväljarna.

Istället är det många som köper en berättelse som handlar om hur denna politiska klass isolerar sig från vanligt folk och inget begriper. Det är lätt att förstå just denna veckan då hela det politiska etablissemanget inklusive lobbyister och journalister har stort mingelparty på bekvämt båtavstånd från verkligheten. (Göran: Jo, jag ska själv dit.)

foto: Miljöpartiet de Gröna

Isobel Hadley-Kamptz talar om yrsel och illamående som ett resultat av sammanblandningen av politiken och affärslivet. Var får människan plats när den politiska och ekonomiska makten gifter ihop sig, kan man fråga sig.

Dilsa Demirbag-Steen efterlyser en tydlig demokratiskt bärande vision som kan konkurrera med till exempel Sverigedemokraternas berättelse om ett Sverige förstört av mångkulturen. Sverigedemokraternas möjlighet att skildra världen så och vinna anhängare vilar delvis på vår känsla att politikerna isolerat sig i sina elfebenstorn.

Samtidigt letar etablissemanget efter motmedel. Man misstänkliggör, anklagar, smutskastar och hånar Sverigedemokraterna för deras bristfälliga program, deras lögnaktiga påståenden och statistik, deras förtäckta rasism etc. Men fungerar det? Om Sverigedemokraternas berättelse är något som målgruppen känner igen sig i och engageras av så hjälper det inte att kritisera den.

Det kan till och med stärka berättelsen eftersom en bärande del av den är att vara mot etablissemanget.

Vi är liksom Louise Persson övertygad om att det enda sättet att vinna debatten med Sverigedemokraterna bland deras sympatisörer måste bygga på något annat än smutskastning. Vi tror det handlar om tre saker:

  1. Visa respekt. Lyssna på dem, i deras berättelse om Sverige finns en genuin oro och genuina behov av att förstå och kunna påverka samhället.
  2. Förklara den egna politikens förtjänster när det gäller att adressera just den oron och just de behoven.
  3. Bygg en berättelse om Sverige som inte bara handlar om den breda medelklassen. En berättelse där den typiske Sverigedemokratiske väljaren kan känna sig delaktig.

Medan vi genomför dessa tre steg är det viktigt att vi minns att bland Sverigedemokraternas sympatisörer finns hela skalan från människor med en rutten människosyn, regelrätta rasister, till människor som oroar sig för hur invandring och segregation påverkar det svenska samhället. Detta gör att det inte finns en motsättning mellan att ta dom på allvar och att anse att deras partiprogram hör hemma i papperskorgen. Det är deras förenklade och felaktiga svar på de problem de upplever och inte själva oron som sådan som vi tycker man ska ta avstånd från.

Vi inser att detta är svårt och förmodligen omöjligt att göra innan valet i höst. Därför tror vi att vi får se Sverigedemokraterna i riksdagen i september. Det kommer att göra oss beklämda, men samtidigt hoppfulla när det gäller demokratin i det här landet. I en demokrati är det viktigt att alla kommer till tals och att alla känner sig representerade. Om inte riksdagspartierna hittar ett sätt att nå Sverigedemokraternas sympatisörer förtjänar de en plats i riksdagen.

16 svar på “Politik handlar inte om sanningen”

  1. På en punkt finns faktiskt en likhet mellan sverigedemokraterna och piratpartiet. Att det står i oppositione emot det politiska etablissemanget.
    Där slutar dock likheterna.

  2. Fantastisk artikel, gillar er infallsvinkel på SD-problematiken. Att se snäppet längre än att bara anta att alla SD’s anhängare är ointellektuella rasister och att bemöta med respekt.

  3. Det hindrar inte att kärnan i den sverigedemokratiska berättelsen om det svenska och för den delen europeiska samhället har sina rötter i xenofobi — rädslan för det främmande.

    Det i sin tur betyder inte att de människor som känner sådan rädsla kan bygga den på vad de upplever som rationella iakttagelser av verkligheten.

    Överlag är vi människor ganska ytliga i vad vi använder som grundval för våra åsikter. Vi tenderar att reagera omedelbart på våra upplevelser och generalisera utifrån dessa. Det är rationellt, men missar ofta nästa och näst-nästa förklaringssteg i kausalitetskedjan.

    Vi måste ta rädslan på allvar, för den försvinner inte bara för att vi förlöjligar den.

    • Dels måste vi presentera motbilder, som alternativ till negativa upplevelser och rädsla.
    • Dels måste vi visa på orsakerna till att det ändå går snett ibland och våga diskutera dessa.
    • Dels måste vi visa att svaret på rädslan inte ligger i xenofobisk politik.
  4. @Marcus Fridholm

    Att visa att en xenofobisk politik inte är hållbar är ett steg på vägen men minst lika viktigt, om inte viktigare, är att visa hur ogrundad rädslan är. Om man får sin dagliga dos samhällsinformation via Expressen eller Aftonbladet så är det väldigt lätt att tro att vi lever i en Sharia-stat där det räcker att man går hemifrån för att bli våldtagen, mördad och misshandlad.

    Att bemöta argumenten lugnt, sakligt och att visa att muslimer inte är allmänt ondskefulla är det viktigaste vi kan göra och något dagens debatt inte gör. Ett bra exempel på bemötande tycker jag är Magnus Betnérs serie om SD där han systematiskt monterar ner deras argument med information och fakta.

  5. Mycket bra skrivet – just att visa Sverigedemokraternas anhängare att de andra partierna visst lyssnar på dem och deras oro, men att visa att den inte är befogad, är viktigt.

  6. Så om man ska sammafatta det Ni skriver, är det att man ska lyssna på SD:s väljare, men inte svara på några frågor. När de oroat sig färdigt, ska man klappa dem faderligt på huvudet, och säga ”Vi förstår din oro…”.

    Därefter ska man dra någon ”vals”, i vilken personen i fråga kan känna sig delaktig. Politik handlar ju inte om sanningen, utan att kunna snacka….eller kanske blåljuga?

    Ursäkta, jag hade en vision om att folkvalda politiker svarade på frågor efter bästa förmåga och med sanningen. Men det kanske bara var en önskedröm. Vad kan man förvänta sig av folkvalda representanter som på bästa sätt ska förvalta ens skattepengar?

    I alla fall, de personer som försöker den teknik Ni beskriver på mig, kommer att missta sig grovt och dessutom kan de inte räkna med min röst i valet. 

  7. @Micke: Var det det vi skrev anser du? Att vi skulle klappa någon på huvudet och säga ”Vi förstår din oro…”?

    Det vi skrev var att det inte är någon mening att förlöjliga andra människors ärligt upplevda oro. Vi skrev också att man mycket väl kan visa respekt för den oron, utan att därmed köpa de lösningar den som är orolig kommer med.

    Vi upplever att Sverigedemokraterna har en berättelse om Sverige som många som är oroliga känner in sig i, det betyder inte att den är sanningen, eller den enda sanningen.

    När vi pratar om motbilder handlar det om att acceptera oron, men visa på alternativa förklaringar, lösningar och för den delen sanningar. Det vill säga sådant som fördjupar diskussionen.

    Föredrar du förlöjligandet?

  8. @ Marcus

    ”Visa respekt. Lyssna på dem, i deras berättelse om Sverige finns en genuin oro och genuina behov av att förstå och kunna påverka samhället.”

    Detta är ren huvudklappning och grovt generaliserande. Rent larvigt att påstå något annat.

  9. @Micke: Jag hade lika gärna kunnat skriva: Lyssna på oss, i vår berättelse om Sverige finns en genuin oro och genuina behov av att kunna förstå och påverka samhället.

    Fast då hade jag skrivit om pirater som oroar sig för ett samhälle som alltmer struntar i grundläggande principer om integritet, meddelarfrihet och rättssäkerhet.

    Vi är många som bär på någon form av oro, och vi har alla behov av att förstå och kunna påverka.

    Vi skrev det här inlägget för att vi bryr oss om det politiska samtalsklimatet och för att vi tycker att alla skall ha rätt att komma till tals och bli tagna på allvar. Det betyder inte att man måste hålla med, men man måste lyssna.

    Det var en brasklapp för att göra debatten med Sverigedemokraterna till något annat än pajkastning och därför är det extra tråkigt att du ser den inviten som en klapp på huvudet. Meningen var precis tvärtom.

    Detta betyder också att vi inte i den här artikeln har tillämpat våra egna principer, eller gett uttryck för vad vi egentligen tycker, det är ett meta-inlägg. Vi håller nu på att skriva ett nytt inlägg utifrån Kents bloggutmaning. Vill du kritisera våra åsikter, så kan du nog hitta saker att skjuta in dig på där 😉

  10. @ Marcus,

    Ja, integritetsfrågorna är även de mycket intressanta. Man håller på att skapa ett totalt och automatiserat övervakningssamhälle, med totalt informationsutbyte mellan EU och USA.
    Jag har läst en del om underättelseverksamhet/koder/FRA, och det är en mycket skrämmande bild som framträder i och med myndigheternas rätt att snoka i all information.
    Vad än värre är, förutom informationsinsamlingen/selektionen, är att man kan klassar medborgare som säkerhetsrisker i olika grader, helt utan deras vetskap, eller möjlighet att överklaga.
    Denna klassning sprids sedan över hela EU och till USA…eller kanske t.o.m. görs av NSA.
    Ponera nu att en sådan klassning är felaktig av någon anledning.

    Men åter till SD-problematiken. Jag ser fram mot Ert inlägg, och ska kommentera det. Nu verkar det dock som den oro Ni beskriver framför allt finns inom de etablerade politiska partierna. Tänk Er ett valresultat med SD som vågmästare med kanske 7-10%…

    Micke/Ulmerkotten

  11. Det typiska för en högkulturs undergång är att man förnekar det uppenbara dvs att folkvandringen orsakar samhällsproblem som vi inte kan häva det samma skedde när goternas folkvandringar sköljde över rom på 300 talet ef .k … sedan har vi indianerna i sydamerika som på 1500 talet tar emot spanjorerna som gudar.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.