Piratbyrån – R.I.P

Idag läste jag en intressant text om den nyligen nedlagda Piratbyrån: Digitala spår av Kalle Palmås på Expressen Kultur. Kalle Palmås visar att fenomenet Piratbyrån inte låter sig definieras så lätt: Intressant nog är det alltså vår allt-mer maskinmedierade tillvaro som fått samhälls- och kulturteoretiker att åter intressera sig för begreppet ”liv”. Är ...

Idag läste jag en intressant text om den nyligen nedlagda Piratbyrån: Digitala spår av Kalle Palmås på Expressen Kultur. Kalle Palmås visar att fenomenet Piratbyrån inte låter sig definieras så lätt:

Intressant nog är det alltså vår allt-mer maskinmedierade tillvaro som fått samhälls- och kulturteoretiker att åter intressera sig för begreppet ”liv”.
Är det denna paradox som kommer att prägla minnet av Piratbyrån? Den svenska kulturdebatten var under 00-talet besatt av frågor kring diskurs och identitet. I denna mylla var det – oväntat nog – ett gäng dataintresserade konstnärer, hackers och teoretiker som satte fröna till en ny diskussion om livets och skapandets beskaffenhet.

Texten fick mig att gå tillbaka och läsa vad Rasmus Fleicher och Marcin deKaminski skrivit om nedläggningen för någon vecka sen. I Marcins text kan man utläsa den lösa organisation som piratbyrån hade. När Rasmus försöker bena ut vad byrån egentligen var blir det ändå tydligare. Inte en lobbyorganisation, inte en tankesmedja, inte en intresseorganisation. Etiketterna som satts på fenomenet Piratbyrån är många, men den låter sig inte fångas så lätt.

Nu är det slut och det känns rätt att man inte försöker hålla liv i något som så tydligt var baserat på spontanitet och engagemang. Att en för de inblandade personlig förlust var det som till slut avgjorde saken är bara att beklaga. Mina kontakter med Piratbyrån har inte varit sådana att jag känner någon av dem, men jag sörjer ändå med dem.

Det gör inte alla. Den senaste veckan har jag läst två texter som berör Piratbyråns nedläggning och direkt eller indirekt den avlidne grundaren. Niclas Ericsons cyniska ledarstick i DN har jag redan skrivit om men när jag ser tillbaka på det och också läser Rasmus Fleichers beskrivning av Niclas Ericssons s.k. journalistik, inser jag att jag var för snäll. Att bara beklaga mig över DN:s urusla journalistik var inte en tillräcklig reaktion, när en ledarskribent (om än en sommarvikarie) till synes cyniskt utnyttjar ett dödsfall för att bedriva opinionsbildning.

Det får mig också att undra för jag vet inte vilken gång i ordningen vad det är hos oss pirater som är så oändligt provocerande att allt folkvett och alla proportioner flyger ut genom fönstret. Jag tycker man kan förvänta sig ett minimum av artighet i den offentliga debatten. Det tycker inte fildelningsmotståndarna.

Den andra texten och i synnerhet författarens svar i kommentarsfältet  visar detta med en sällsynt tydlighet. Andreas Ekström väljer att använda skaparen av kopimibegreppets bortgång för att för jag vet inte för vilken gång i ordningen sprida sitt förakt över piratrörelsen. När folk kommer med invändningar i kommentarsfältet så viftar han bort dem. Han visar ingen förståelse för att hans text kan tolkas som okänslig. För Andreas verkar hänsyn och artighet inte vara något man behöver visa äckliga pirater.

Jag skulle bra gärna vilja veta vilken traumatisk barndomsupplevelse med pirater inblandade som ligger bakom denna aversion.

Oj förlåt nu var jag visst inte hänsynsfull eller artig.