Medelklassen är det auktoritära samhällets mylla

Det här kommer bli ett hatkärleksinlägg.

Jag är själv uppvuxen i medelklassen, jag är själv medelklass och jag bär med mig många av medelklassens ideal. Samtidigt är jag hjärtligt trött på hur medelklassen låter sig konsumeriseras till tystnad — att de låter sig själva glömma livets och samhällets grundläggande värden, så länge de har råd med nytt kakel och induktionsspis i köket, ny parkett och platt-TV i vardagsrummet, lagom vräkig miljöbil och thailandssemester.

Under det första decenniet av min levnad låtsades medelklasstudenterna som min familj umgicks med, att de egentligen tillhörde arbetarklassen. Detta var medelklassens intellektuella barn, de som tio till femton år senare skulle komma att utgöra samhällets intellektuella och kulturella kärna — en position de fortfarande i mångt och mycket har kvar. Det var i spåren av 1968, och att vara medelklass var nästan syndigt, bara en hårsmån mindre källa till avsmak än att vara överklass-svin. Till och med studenter med ”von” och ”af” i namnet viftade med Maos Lilla Röda och ägnade sig åt ”gruppkritik” och ”självkritik”. Baader Meinhof kunde man ta halvt avstånd från som en överdrift men förståelig. Man pratade om revolutionen, lyssnade på Nynningen och betedde sig överlag som i den underbart kärleksfullt humoristiska filmen ”Tillsammans”. Som barn fick jag lära mig att hata Franco, Pinochet, USA, Vietnamkriget och Kapitalismen — samtidigt som vare sig Stalin, Sovjet, Kina, Mao, Ho Chi Min, Kampuchea, eller Che Guevara ens ifrågasattes.

Vingt ans après

Tjugo år senare hade jag kommit till en helt annan slutsats och kallade mig liberal. Det var något som fick många ur såväl familj som familjens gamla bekanta att se fundersamma ut. Många gånger uppstod i och för sig vänliga men kompromisslösa diskussioner, där resterna av de sanningar som övervintrat sedan sjuttiotalet ställdes mot mina ifrågasättanden. Samtidigt, och nästan utan undantag, så hade dessa tidigare revolutionärer nu dyra hus eller stora och renoverade lägenheter. Boenden med dyra, designade vitvaror, vackert kakel, vackra träpaneler och golv, nya bilar, stora platta TV-apparater och allt annat som hör det ljuva livet till. Nästan utan undantag hade de varit utomlands minst ett par gånger under de senaste tre åren. Nästan utan undantag hade de månatliga levnadsomkostnader som skulle fått deras sjuttotalspersonligheter att blekna.

Potato Head - Couch Potato : )

Vi lever i ett samhälle där många ur medelklassen fortfarande säger sig omfatta socialistiska eller pseudosocialistiska ideal, men där samma medelklass lever ett liv som stämmer illa med deras övertygelser. Svaret blir en avideologisering, där man kan säga sig omfatta något utan att leva upp till sina egna ideal, eller ens försöka. Det går att sitta och läsa kultursidorna i DN, eller oja sig över den senaste aftonblaskerubriken om de ökade klyftorna, utan att lyfta ett finger för att förändra. Det går att ha lite feel-good känslor för socialismen, utan att ens fundera på om det verkligen är samma frågor som är viktiga idag? Men svaret är väl ändå inte att sluta ha levande ideal, utan att omvärdera och anpassa dem efter den verklighet som råder. Istället ägnas energin åt att fundera på om det är Thailand som gäller igen, eller om man skall vara lite äventyrlig och försöka sig på Tunisien eller Marocko? Alltmedan ens barn och barnbarn anser att shopping är en hobby…

Jag är allt annat än socialist, men på många sätt föredrog jag dessa förstockade medelklasszombies när de var ilskna maoister.

En slags indolens har infunnit sig: den indolens som är den bästa mylla ett auktoritärt system kan få. Nu har de somnat över chipsen och lådvinet och kommer inte ifrågasätta någon modern ”sanning” med mindre än att det märks när de skall betala månadens räkningar. De lyfter inte på ögonbrynen när än den ena, än den andra lagen genomförs som luckrar upp och i förlängningen hotar de demokratiska spelreglerna. Vi sitter alla i våra soffor och låter oss sövas till dess, som Unni Drougge säger: ”vi får cancer, vår partner har träffat en annan och våra barn börjar knarka.”

Vår frihet stjäls som om något nystar i tråden till den matta vi står på, men det enda vi kommer undra eller fundera över är varför vi fryser om fötterna — kanske vi skulle skaffa golvvärme, om lånen går att göra om igen.

Det finns en annan väg.

För precis som medelklassen kan vara den mest fruktbara mylla det auktoritära samhället kan växa i, så är det kulturella kapitalet starkare i medelklassen än på de flesta andra ställen. Utbildning, politisk medvetenhet, handlingskraft, patos: allt detta finns i medelklassen om de vägrar att ge upp möjligheten att förnya sig, vara politiskt medvetna och öppna inför samhällets utveckling och de utmaningar vi ställs inför. De är vår kanske starkaste politiska grupp i kraft av inkomst, utbildning och position.

Medelklassen skulle kunna vara garanten för att det auktoritära samhället aldrig får chans att slå rot.

Marcus Fridholm

Jobbar som middleend/frontend developer på Spinit AB i Sisjön, Göteborg. Har familj med tre barn och alltför lite fritid, skräp i hörnen och lite allmänt kaos.

26 tankar om “Medelklassen är det auktoritära samhällets mylla

  1. Det är väl ditt liberala dillande som är pissljummet. Du kan ju vara lite mysigt liberalextremistisk och ändå få vistas i salongerna. Du riskerar inget, för ytterst vill du inget. Det skiljer dig från din vnsterflummiga föräldrageneration, som sin idealism till trots fick se sina drömmar malas till sand i den långsamma, rent tröga, rent tröstlösa demokratin Sverige. Idealen fick växlas in mot heltidsarbete och normalitetstryck. Att du tror att du är något bättre än dina medmänniskor vittnar om hur långt du kommit från den humanism som varje liberal eller socialist behöver för att över huvud taget kunna förstå, eller ens börja formulera en lösning på samhällets problem.

  2. Jag tror du har fel. Det är inte medelklassigheten som är det auktoritära samhällets mylla, utan vänsteridealen. Vår föräldrageneration må i realiteten ha övergivit sina politiska ståndpunkter, men dess grundläggande premiss finns kvar: ett samhälle har i princip rätt att lägga sig i alla aspekter av dess medlemmars liv.

    Där tror jag du har förklaringen till så svagt utvecklade reflexer när det gäller att värna små människors friheter.

  3. Citerar du Svanberg? Vad menar du med små människors rättigheter? Lever vi på samma planet?

    Vanliga människor har ju inga rättigheter i ett sånt här samhälle. De är ju inte ens ”små” människor. De är varor. De utnyttjas hänsynslöst efter förmåga. Vissa lyckas inbilla sig själva att de är finare, men vältrar bara ett störe lass av skulder framför dig.

    De rättigheter man har är att skicka ett brev eller säga det man tycker i begränsade frågor – men ifrågasätter du din arbetsgivares rovdrift i tredje världen riskerar du jobbet, eller åtal.

    Nej du är fri till en förnedrande existens som i väldigt få avseenden skiljer sig från det som gäller i djungeln. ”Rat race” och ”keepin up with the Jones’s” – så att barnen inte ska bli mobbade i skolan för att deras föräldrar kör fjolårets Audi. fy fandet skulle ju vara skrattretande om det inte var sant.

    Och så sitter ni här och bespottar era föräldrar som jag skulle tro aldrig skulle dömt en människa efter storleken på hans plånbok och har samtidigt luft kvar i lungorna att föra till torgs att ni är rättrådiga!

  4. @Gogge: Jovisst jag är ett viljelöst mähä som aldrig riskerat att ta ställning i någon fråga, inte vill något och har glömt allt vad humanism vill säga. Dessutom tror jag mig förmer än alla andra. Var det något mer du vill spy ur dig när du ändå håller på?

    Nej något mer pissdoftande ifråga om kritik var det länge sedan jag läste, lite bättre kan du nog.

  5. @Ola Berg: Nej det är inte vänsteridealen per se, i alla fall inte ifråga om den slags auktoritära samhälle som håller på att växa fram just nu. Snarare handlar det nog om den handlingsförlamning konflikten mellan gamla ideal och det liv man lever skapar.

    Och nej, jag tror inte alls mina föräldrar eller deras vänner dömer någon efter hur stor plånboken är, men de känner sig däremot bedömda utifrån samma mått.

    Min anklagelse mot medelklassen är inte att de skulle vara sämre än någon annan, utan att de glömt bort att vara vakna. En gång i tiden var de samhällskritiker och ofta ganska extrema sådana, nu har de kvar minnet av samhällskritiken men inte mycket mer.

    Jag avslutar också med att säga att det inte behöver vara på det sättet, men vill man ha det annorlunda måste man våga se upp från sin trygga vardag och leva på mer än minnen.

  6. Mikael, definiera arbetarklass i dagens Sverige. Är det städarna på McDonald eller Burger King du tänker på? Är det barnskötarna på förskolan? Är det de välutbildade men underbetalda bibliotekarierna, eller de bättre betalda men mer arbetarlika byggjobbarna?

    Var i helvete går gränsen mellan ”arbetarklassen” och ”medelklassen” i ett samhälle som det svenska? Jag själv tillhör medelklassen i någon slags klassisk bemärkelse, men sambon jobbar i restaurang på båt och jag själv tjänar mindre än de flesta byggjobbare.

    Ovanpå det så har jag i praktiken knappt tillgång till sjukförsäkringssystemen med mindre än att jag skadar mig och kommer vara sjuk mer en ett par veckor. Att få tillgång till A-kassa kräver sådana manövrer att det inte är värt det med mindre än att jag ger upp min frilansstatus och tar en anställning.

    Vem trampar jag på, vem är skiten på mina skor. Jag menar, vafan är det för floskler som haglar så fort man pratar om medelklassens dilemma och förlorade ideal. Så fort man påpekar att det finns en motsättning mellan de ideal de fortfarande någonstans tror sig bekänna sig till och det liv de faktiskt lever?

    Räcker det inte att konstatera att det vore en bra sak om medelklassen tittade upp från sina köksrenoveringar och shopaholic-beteenden och funderade på om det samhälle vi håller på att få är något de egentligen vill ha?

  7. Gogge: ”Vanliga människor har ju inga rättigheter i ett sånt här samhälle. De är ju inte ens ”små” människor. De är varor. De utnyttjas hänsynslöst efter förmåga.”

    Den faktor som numera utnyttjar – de hushåll som har olika anledningar till att inkomsterna egentligen inte riktigt räcker till hela månadens utgifter – är i huvudsak samförståndets korporativistiska skråväsende som fungerade fram till dess att luften gick ur miljonprogrammet, och utflyttningen till låglöneländerna började göra sig gällande. Dvs. det skråväsende som mer och mer – inte minst under perioden 1980 till 2000 – blåste upp fastighets- och boendekostnaderna med 250 procent (realt)

    ”Efter andra världskriget har länder som Sverige och Österrike, under långvariga socialdemokratiska maktinnehav, utvecklat korporativistiska drag med samförstånd mellan regering, fack och näringsliv (jfr. saltsjöbadsandan).”
    http://sv.wikipedia.org/wiki/Korporativism
    Problemet med socialism är att andra personers pengar kan ta slut.
     
    “… When copies are free, you need to sell things which can not be copied.
    Well, what can’t be copied?
    There are a number of qualities that can’t be copied. Consider ”trust.”
    Trust cannot be copied. You can’t purchase it. Trust must be earned, over time. It cannot be downloaded. Or faked…”
    http://www.kk.org/thetechnium/archives/2008/01/better_than_fre.php

  8. Det finns en grundläggande missuppfattning i allt detta: Att socialismen skulle vara ateistisk. På samma sätt som de konservativa har sin religion, så finns det en transcendent del av den socialistiska läran. Detta märker man bäst om man lyssnar till hur vänstermänniskor låter när de pratar om solidaritet (ett tag sedan), minskade klyftor (alltid en säljande klyscha), och Det Hållbara Samhället (senaste tidens dröm). Jämför sedan detta med hur en religiös människa förhåller sig till Moral och Tro.

    Vänstern har alltid varit en, förmodligen primärt, religiös riktning. Moralreglerna finns, jargongen finns (med massor av Stora Bokstäver), samhörigheten finns, och utopin finns. Socialismen var den form av religion som var acceptabel för medelklassmänniskor med religiösa behov på 60/70-talen.

  9. @markus. Det var inte jag som sa att den så kallade flumvänstern under 60- och 70-talen var hycklare. Det var du. Att du sen inte kan ta den medicin du delar ut är ju bara en av många exempel på hur du blandar bort korten. Om du vill bli bemött med aktning får du klättra ned från hästen först.

  10. Hycklare eller inte, så såg det ut i det tidiga sjuttiotalets uppsaliensiska studentkretsar. Det var söner och döttrar till direktörer, medlemmar i riddarhuset och andra i liknande position som utgjorde kärnan i den uppsaliensiska maoistiska rörelsen, i KPML(r) och i FNL.

    Att kalla dem hycklare är nog inte riktigt riktigt, för de trodde verkligen på det de propagerade. Så hycklare var de nog endast i att de ogärna pratade om sina egna rötter och tävlade i att vara mest arbetare och mest fördömande mot sin egen uppväxt.

    Senare blev de hycklare, ja, när de levde ett liv som inte stämde överens med den ideologi de sa sig åtminstone delvis omfatta.

    Poängen var hur som helst inte deras ”hyckleri” som sådant, utan den konflikt inom dem som gjorde dem handlingsförlamade. De registrerades allt som oftast av IB med flera, men idag tycks de inte ens se eller reagera på att samhället än en gång tar sig orimliga friheter.

  11. @marcus. Du plockar verkligen russinen ur kakan. Fattig som en proletär, flitig som en protestant, lärd som en lektor, ädel som en vilde.

    Tydligt är att du gärna vill ha den trovärdighet som bara fattigdom ger _och_ det kunskapsföreträde som bara kunskapshierarkier skapar. Hög och låg samtigt således. Rena sofisterierna.

  12. @Gogge – Hittills har jag knappt sett ett enda argument från dig i den här tråden som inte baserar sig på dina spekulationer om Marcus som person och hans livssituation. Vi vill gärna ha livaktig diskussion i kommentarerna i Livbåten, men om du bara vill ägna dig åt trollande och förolämpningar föreslår jag att du tar din häst och rider till något annat slagfält.

  13. Marcus, Jag tycker precis lika illa som du om frasradikalism och devot hängivenhet inför förment socialistiska diktatorer. Men det finns en hake med din analys: Även om många av dem som idag arbetar med att skriva uppenbarligen kommer från den miljö du beskriver var den ändå en marginell, liten del av medelklassen: Under hela det röda 60/70-talet hade summan av alla kommunistiska partier ungefär samma andel av rösterna i de allmänna valen som de hade haft dessförinnan och kom att ha därefter! Det skulle de inte ha haft om det du beskriver var det representativa, det typiska för medelklassen. Men det var det inte. Det var en visserligen mycket verbal men liten minoritet av den.

    jag vet att jag inte är ensam om att bära på en annan berättelse: att växa upp med akademiska föräldrar som själva kom från arbetarklass, fått höra berättelser om hur föräldrar och morföräldrar växt upp och levt och kunnat se oerhört konkret vad före respektive efter reformpolitiken betytt för dem och deras möjligheter att forma sina egna liv, fått inpräntat att Stalins brott var oändligt mycket värre än McCarthys, vetat att man mycket hellre velat leva i USA än Sovjet, sedan fått höra av de frasradikala intellektuella förtrupperna bland maoister, stalinister, trotskijister och VPK-are att vi förrått arbetarklassens verkliga intressen, men ändå stått på oss, fortsatt försvara tanken på att kombinera demokrati, marknad och ekonomisk rättvisa. Men jag måste säga att jag då blir inte lite putt, när människor som hoppat direkt från tokvänstern till att bli liberala nu klumpar ihop oss med den tokvänster man lämnat, och skäller ”socialisterna” eller ”vänstern” för allt det man inte längre tror på hos sina gamla vänner. För ovanlighetens skull finns en sådan tendens i detta inlägg från din penna, Marcus. Men de jag framför allt retar mig på för detta är naturligtvis Skytte och Gudmundson.

    För att sedan lägga en konstruktiv tråd till din analys så får jag känslan av att många av de gamla vänstermänniskorna nu anslutit sig till olika postmodernistiska tankeströmningar just för att det ger dem en enkel möjlighet att hantera den motsättning mellan ideal och livsföring du pekar på: När allt blir strukturer blir den individuella livsföringen ointressant, när varje påstående eller värdering bara är en av många tänkbara alternativa sanningar blir det möjligt att bekymmerslöst kryssa mellan dem utan att bekymra sig alltför mycket över om det finns någon konsekvens i helheten.

  14. Tack Henrik för en intressant vinkel som kom bort i mitt ganska medvetet hårda inlägg. Det är klart att jag egentligen inte vill bunta ihop alla i en enda stor fet boll. Det jag gör är att jag beskriver den verklighet jag växte upp i och den irritation jag känner för dessa, som du säger, postmodernistiska före detta vänsterradikaler. Det är lättast att beskriva den del av verkligheten man har störst erfarenhet av och det är en svaghet såväl som en styrka.

    Skall jag klaga på den mer klassiska socialdemokratiska socialistiska grupperingen, så är det i så fall att de inte tydligare sätter ner foten nu när saker går överstyr. Där finns som jag ser det en övertro till det ”gemensamma projektet” välfärdsstaten, som i sina värsta stunder innebär att man ursäktar för mycket, eller är väl sen med att ifrågasätta auktoritära tendenser i de egna leden. Det skall för all del sägas att det absolut inte är unikt för just sossar, utan är något många borgare kan beslås med de med — även om orsakerna till dumheterna kanske ser lite annorlunda ut.

    Även om jag inte med bästa vilja i världen kan kalla mig sosse, så har jag stor respekt för den del av socialdemokratin som sådana som du och Laakso företräder. Sossar mot storebror; sossar som kanske värnar ett välfärds- och omfördelningsprojekt jag inte helt tror på, men inte på bekostnad av individuell frihet och självbestämmande; sossar som anser att folkhemmet i minst lika hög grad är ett demokratiprojekt som ett sätt att skapa ekonomisk trygghet.

    Ekonomi är trots allt bara en liten del av politiken, en som allt som oftast tenderar göras till hela politiken när debatten går igång. Den går kanske inte att bortse ifrån, men den får inte dölja att det finns andra och på många sätt viktigare frågor.

  15. Det var som sagt inte jag som började med att förlöjliga mina meningsmotståndare, eller använda min personliga historia i argumentationen…

    Och bara för att jag inte vill dela er uppfattning och vänder era egna retoriska knep emot er så är jag inget troll. Så ad hominem angreppen fortsätter… Och ni har fortfarande att övertyga mig om giltigheten i den historieskrivning ni gör om vänsterns hycklerier och svek.

    Personligen skulle jag tro att vänstern är lika (o)moralisk och hycklande som högern. Många på högerkanten som försvarat Pinochet, Franco, apartheidregimen i Sydafrika, då det begav sig. Det har de ”glömt” nu.

  16. Det är humoristiskt hur ni via marxistiska kategorier kritiserar 60-talistvänstern och visar så uppenbara tecken på alienering (som i kommentaren här ovan) att ni dessutom vill förvisa mig till en gulagarkipelag gör det hela fantastiskt komiskt. :-D

    Kanske ni skulle finna er mer till rätta i den förkättrade postmodernismen som Bränden talar om än i liberalismen?… Poststrukturalistisk anarkism visar ju likheter med ideerna inom Piratpartiet. Todd May, m.fl.

  17. @Gogge – Jag rekommenderar dig att hålla lite bättre ordning på vem du pratar med. Jag tror att alla dina kontakter med dina medmänniskor skulle dra stor nytta av att du inte utgår ifrån att alla som deltar i samtalet sitter ihop i någon slags gruppidentitet med gemensam agenda.

    Risken med den synen på tillvaron är att den på sikt leder över i ett paranoit (enligt svenska läkaresällskapet kan man faktiskt böja det så) tillstånd.

    De du samtalar med i denna tråden har mycket olika personligheter, livsfilosofier och ideologiska hemvister. Vi kan stå var och en för sina inlägg, men något kollektivt ansvar för summan av vad vi säger är det nog svårt att få någon av oss att känna.

    Lycka till med det.

  18. Det är ett ”ni” eftersom _ni_ tycker att det är viktigare att bekräfta varandra än att formulera en självständig och välgrundad uppfattning. Ni dunkar varandra i ryggen och förenar er i en illusorisk gemenskap i allians mot en upplevd fiende.

    Jag märker att jag inte är önskad och jag ska nu lämna er åt ert kameraderi, eftersom ni inte är intresserad av en diskussion där man inte tillåts fuska med vilka retoriska trix som helst och (dessutom) komma undan med dålig research.

    Over and out.

  19. @Gogge – och om du inte läser eventuellt andra intresserade.

    På Livbåten är vi ganska tillåtande i kommentarsfältet. Vi modererar aldrig och vi säger ytterst sällan ifrån till skribenterna. Fri åsiktsbildning och en levande diskussion är viktigt för oss. De gånger vi säger ifrån är när vi upplever att en kommenterande röst helt enkelt inte är intresserad av ett samtal. Din insats i den här tråden inleddes med en substanslös räcka invektiv och spekulationer om Marcus handel och vandel:

    Det är väl ditt liberala dillande som är pissljummet. Du kan ju vara lite mysigt liberalextremistisk och ändå få vistas i salongerna. Du riskerar inget, för ytterst vill du inget. Det skiljer dig från din vnsterflummiga föräldrageneration, som sin idealism till trots fick se sina drömmar malas till sand i den långsamma, rent tröga, rent tröstlösa demokratin Sverige. Idealen fick växlas in mot heltidsarbete och normalitetstryck. Att du tror att du är något bättre än dina medmänniskor vittnar om hur långt du kommit från den humanism som varje liberal eller socialist behöver för att över huvud taget kunna förstå, eller ens börja formulera en lösning på samhällets problem.

    För mig som känner Marcus väl sen 20 år är denna karaktärisering av honom skrattretande. Du vet inget honom, men du ger dig själv rätten att döma. Det passar sig kanske för dig att nu några replikskiften senare beklaga dig över vårt kameraderie och hållande om ryggen som om det är du som blivit utsatt för en nedlåtande attityd eller förolämpande språkbruk.

    Med tanke på att du i en annan tråd på bloggen har visat dig fullt förmögen att båda samtala och förhålla dig intelligent till meningsmotståndare beklagar jag att du i den här tråden bara betett dig som en buffel. Men det har du. Läs gärna igenom den igen och fundera gärna över Lukas 6:41.

Kommentarer avstängda.