Grodorna är överkokta

I Sverige är vi något av världsmästare i konsten att slå oss själva för bröstet. Vi är fredligast och mest moraliska. Vår vård, skola, trygghets- och rättssystem är bäst. Stat och myndigheter vill väl. Dessutom har vi faktiskt skapat begreppet \"ombudsman\", som är ett av de få ord vi har exporterat till i stort ...

I Sverige är vi något av världsmästare i konsten att slå oss själva för bröstet. Vi är fredligast och mest moraliska. Vår vård, skola, trygghets- och rättssystem är bäst. Stat och myndigheter vill väl. Dessutom har vi faktiskt skapat begreppet ”ombudsman”, som är ett av de få ord vi har exporterat till i stort sett hela den övriga västvärlden. Genom JO, JK, DO, JämO med flera garanterar vi att den lilla människan har ett vettigt skydd mot övermakten.

Eller…?

I praktiken lär du knappast lyckas rulla någon myndighetsperson i tjära och fjädrar. Vi har nämligen ett annat litet nätt uttryck – ”rättshaverist” – som i sin haveribetydelse är mer eller mindre unikt svenskt (testa en översättning får ni se). I dagligt bruk är det ett epitet på den som tjurskalligt bråkar och vägrar se sin egen delaktighet i sina problem. I rättshaveristens värld är allt någon annans fel. Kombinera det gärna med valfri konspirationsteori och du fattar nog bilden.

I praktiken är däremot väldigt många rättshaverister helt enkelt de som har mage att kräva sin rätt, trots att den rätten bygger på principer snarare än konkreta vardagliga regler. Ordet bygger på kombinationen av ”rätt” och ”haverisk”, det vill säga någon som vill ha sin rätt – men tolkas oftast som ”rätt” och ”haveri”, vilket antyder att kravet på rätt gått snett. Faktum är att ordet är en förvanskning av tyskans ”Rechthaberei”, vilket understryker betydelsen ovan. Problemet för många som försöker, är att maktlöshet och frustration förr eller senare förvandlar dem från principernas riddare till precis de asociala galningar de anklagas för att vara. Snacka om självuppfyllande profetia!

Ett annat ord att lära sig är ”uppenbarhetsrekvisit”, som innebär att domstolar bara kan ogiltigförklara lagar och förordningar som stridande mot grundlagen, om felet är fullständigt uppenbart. Hur stor är egentligen sannolikheten att en lag som nötts av bortemot 349 politiker och deras sekreterare uppenbart strider mot grundlagen? Även om både en och annan är fullständigt inkompetent, så är det nog en ganska trygg gissning att det är en försvinnande liten sannolikhet. Det går utmärkt att köra över eller runda grundlagen utan att vara uppenbar.

Uppenbarhetsrekvisitet infördes i samband med grundlagsändringarna 1974, och sedan dess är varje försök att hävda grundlagen i domstol att jämföra med att svära i kyrkan. Följaktligen dammar man snabbt av stämpeln ”rättshaverist” och stämplar med fett rött bläck i syndarens panna.

Ytterligare ett ord att lära sig är ”adekvans”, som är det ord som betyder att det inte i praktiken finns något tjänstemannaansvar i det här landet. I samband med att uppenbarhetsrekvisitet kom till var man i alla fall ärlig och tog samtidigt bort tjänstemannaansvaret helt, men femton år senare la man tillbaka det – efter att snyggt och prydligt dragit ut tänder och klor. Adekvans innebär att det inte räcker att visa samband mellan felaktigt myndighetsbeslut och skada. Sambandet måste vara av tillräcklig tyngd, vilket i praktiken innebär att om det kan finnas någon annan förklaring eller bidragande orsak till skadan uppnår du inte adekvans. Eller på ren svenska: FET CHANS PUCKO!!!

Våra grodor har kokat i trettiosex år nu, frågan är nog om inte till och med benen är upplösta vid det här laget. Det skulle i alla fall kunna förklara varför svenska folket är så förbannat liknöjt inför att bli påsatta bakifrån med en kall strumpa gröt om och om igen, och igen, och igen, och igen.