Det är ju själva … att alla tillverkare tänker lika

Min laptop är svårt skadad, den är inte längre bärbar annat än försiktigt från en plats till en annan i lägenheten. Det som hänt är att HPs kassa fysiska byggkvalitet på dv9000-serien gjort sig påmind……..igen!

Inte ens tre år gammal, så har jag redan fått byta moderkort, hårddisk och en tangent på tangentbordet. Nu har ett av gångjärnen gått tvärt av och passat på att ta med sig skruvfästena i locket.

Genom att försiktigt ta isär locket, plocka bort skruvar, plastbitar och löst metallskrot har jag fått skärmen att fungera. Det var lite svettigt eftersom sladdar hade kommit i kläm och skärmen en stund var helt svart. Jag var orolig för att metallskrotet förstört invertern, men tur i oturen så var det inte så illa.

Jag har en försäkring som jag tänkt använda för att få fanskapet reparerat, men om jag skall lämna bort den ett par veckor har jag ingen ersättningsburk. Det hade på sätt och vis varit bättre om den gått i golvet och gett upp andan helt, då hade jag åtminstone fått en komplett ersättningsdator och det hade gått fortare.

Nå om jag får den reparerad så kommer den degraderas ner från arbetsdator till reservdator. Sambon vill ta över den temporärt eftersom hennes är ännu äldre, men så småningom får väl ungarna använda den som extra speldator. Den är ju inte långsam, bara opraktisk.

Ett feltänk med ett stort schabrak

När jag skaffade HPn, så var jag ute efter en dator som skulle ersätta en stationär. Den skulle klara alla tunga applikationer och ha krut över. Jag räknade med att alltid ha tillgång till ström — och det viktigaste var inte att bära med sig den överallt så mycket som att kunna baxa den från plats till plats.

Jag var med andra ord en typisk idiot, som tittade mer på CPU och grafikkort än på mer ”esoteriska” eller ”transienta” egenskaper som bra skärm, bra batteri, låg vikt, bra kylning, bra tangentbord, bra touchpad och allt annat som inte kan mätas i Gigahertz/-byte. Jag, om någon, borde dessutom ha vetat bättre.

DVn har iofs tjänat sitt syfte, så jag skall bara klaga lite till för att visa hur gnällig jag är…

Skärmen är rena skiten, den är så ljussvag att det är patetiskt. Drar man på allt den har, så når man med nöd och näppe över 150 nits. Ultraportabla idag ligger på 170-210 nits och de bästa skärmarna för laptops ligger på 250-350 nits — ungefär där någorlunda vettiga stationära skärmar börjar. Att laptopskärmar är ljussvagare har med både vikt och strömförbrukning att göra, eftersom mer ljus väger mer och drar mer ström. Ändå finns idag möjlighet att kombinera goda egenskaper, men det innebär ett högre pris för skärmelementet.

Låg ljusstyrka innebär oftast dålig kontrast, dålig färgstyrka och gör att skärmen knappt går att använda om solen lyser in genom fönstret — än mindre utomhus. Skärmen är också högblank för att bättra på den upplevda kontrasten och jämna ut färgerna, men inte ens det kan dölja problemet, utan förstärker det snarare när varje ljuskälla gör att jag mer eller mindre kan använda datorn som spegel.

Batteriet är ett skämt. När det var helt nytt, så kunde jag få knappt två timmars användning ur datorn om jag ville se vad jag gjorde och dessutom kunna surfa. Nu är jag nere under timmen, vilket gör att jag alltid letar efter ett uttag det första jag gör.

Datorn är med sina modiga 3,6 kilo snarare släpbar än bärbar. Lägg på ett drygt halvkilo strömkub på det, och jag får släpa fyra kilo oräknat ritbräda, mus, block, pennor och annat godis. Det innebär ryggsäck, eftersom allt annat skulle innebära skolios.

Kylningen kan konsten att låta som ett JAS-plan (trots att jag blåser den ren med tryckluft med jämna mellanrum). Det vore väl kanske anständigt om den åtminstone kunde kyla datorn ordentligt, men trots jetaggregatet blir datorn varm som själva helvetet. Dessutom sitter det en hel del varm hårdvara direkt under handlovsstödet vilket gör att det är den hetaste delen av ovansidan. Undersidan är direkt obekväm att ha i knät, och inte lär det göra några underverk för fortplantningsfunktionerna att hetta upp väl valda delar av anatomin till 45 grader hela tiden.

Tangentbordet är faktiskt OK att skriva på, om än lite högljutt och med aningen svajiga tangenter — framför allt större tangenter som tab, enter och mellanslag vinglar väl mycket.

Musplattan slutligen blir som bastuvarm, vilket inte är så bra när den har ungefär samma glidegenskaper som en bit utsträckt latex. Blir fingrarna fuktiga av värmen kan man lika gärna doppa dem i klister.

Nytänk med förhinder

Så nu vill jag ha en ”tillräckligt” snabb dator som är distinkt mycket mindre och lättare, har bra batteritid, håller sig hyfsat sval och tyst, har bra tangentbord, bra touchpad — och dessutom en bra skärm. Den får dessutom gärna kosta mindre än en liten bil, eftersom det inte känns så konstruktivt att lägga 25000 krisch på något som kommer vara uråldrigt om ett år.

En omöjlig önskelista?

RGBLED
:  Så gott som alla nya laptops har LED-skärm, vilket är bra eftersom det är lättare och strömsnålare. De flesta använder dock blåaktiga dioder, som sen försetts med ett gulfilter för att sprida ljuset jämnare över hela registret. Själva TFT-panelen däremot använder bara tre färger, så allt annat filtreras bort — vilket varken är energieffektivt eller gör några under för kontrast eller ljusstyrka. Dessutom är den ”jämnare” spridningen inte alls så jämn, så chansen att skärmen faktiskt kan återge någon större del av färgregistret är minimal — faktum är att de flesta inte ens täcker hela sRGB-färgskalan. En RGBLED-skärm däremot har dioder med de tre färger som används, vilket leder till minimalt spill och en ljusstarkare skärm, det gör det dessutom potentiellt mycket enklare att skapa en färgäkta skärm, vilket för någon som sysslar med grafik är ett smärre underverk.

HD-skärm på upp till fjorton tum
: Mina ögon med glasögon på är bättre än 20/20, vilket gör att jag alls inte störs av småttig text. Däremot störs jag rejält av för liten arbetsyta. 1280×800 px är för lite för mina behov, 1366×768 är gränsfall, 1440×900 går an — men idealet är 1600×900, 1680×1050, 1920×1080 eller 1920×1200. Fortfarande vid 1366×768 är det ansträngande att jobba med mer än ett dokument i taget, men det går i alla fall. Jag skulle vara helnöjd med en skärm på fjorton tum och 1600×900, förutsatt att den är av bra kvalitet i övrigt. Just nu tycks det som om alla datortillverkare med få undantag fastnat i 1366×768-upplösning. En sådan upplösning kanske är ideal för gamers, men för den som faktiskt vill jobba med datorn är varje extra pixel guld värd. Det som stör mig är att det inte finns alternativ med mindre än att man går upp många smärtsamma tusenlappar och dessutom oftast accepterar ett större och tyngre schabrak till dator.

Matt skärm, eller åtminstone reflexbehandlad
: Blanka skärmar är den moderna laptopens akilleshäl. Det är OK att den inte är av den gamla typen matt skärm, men i princip alla skärmar på marknaden är precis lagom blanka för att tillåta att man fixar håret framför dem utan spegel. När jag tittar på en skärm är det innehållet på skärmen jag är intresserad av, inte träden bakom cafébordet, min T-shirt, eller min fula nuna. De högblanka skärmarna innebär också att man får leka grott-troll om man verkligen vill att bild och färger skall vara vettiga, allt ljus starkare än klädkammarens innebär störningsmoment. Det är smått otroligt att det inte redan utvecklats bättre antireflexbehandlingar för skärmarna. En blank skärm ser bara fräck ut när datorn är avstängd och man står i butiken.

Ergonomi
: Något av det mest eftersatta i laptopvärlden är ergonomin. Att besöka en datoraffär och försöka skriva på datorerna är mycket upplysande, även om det får personalen att se en aning konfunderad ut. Skillnaderna mellan de bästa och sämsta tangentborden är direkt kuslig. Det finns tangentbord som känns som lagom överkokt spaghetti, och så finns det sådana som Mac och Sony, som båda fattar att tangenterna är det man kommer använda mest av allt. Ergonomi innebär också att musplattan inte är stor som en femkrona och snett placerad så att man kommer åt den av misstag hela tiden. Ergonomi innebär att man låter bli en miljon touch-kontroller som öppnar applikationer man inte är intresserad av och som användaren garanterat kommer komma åt av misstag (ja HP, det är er jag menar). Ergonomi innebär, åtminstone för mig, att jag själv kan välja om jag vill ha ett numeriskt tangentbord på min laptop, eller om jag föredrar att faktiskt ha mitt primära tangentbord, musplatta etcetera centrerat.

Vettig byggkvalitet
: Jag behöver inte en unibody, även om den idén är fullständigt otrolig. Inte heller behöver jag världens fräckaste design. Det jag behöver är en dator som inte samlar fingeravtryck bättre än polisens plastfilm, vars plast inte börjar knaka så fort man lyfter den, vars lock faktiskt skyddar skärmen, vars kylning faktiskt fungerar, vars interna design är uttänkt för att inte ha uppenbara inbyggda svaga punkter. Att öppna upp HP:ns lock i samband med haveriet var en verklig ögonöppnare, för något klenare konstruktionsmässigt får man leta efter. Som jämförelse har jag varit inne i en ASUS, och där fanns en helt annan eftertanke i designen trots att det inte var en premiummodell. Det skulle vara tacknämligt om man inte kallt måste räkna med en livslängd på mindre än tre år. Om inte annat så är det svårt underkänt ur miljösynvinkel, för vi har nått en tröskel i utvecklingen där en tre år gammal dator faktiskt fortfarande är användbar.

Tillräcklig kräm i CPUn
: Även om jag inte känner att en extra snabb processor är något automatiskt säljargument, så jobbar jag med många och tunga applikationer. Det betyder att en netbook går bort och att till och med CULV-processorer som SU7300 är gränsfall. En i3 skulle vara acceptabel men en i5 skulle vara riktigt godis, och gärna en lågvoltsvariant. Att jag föredrar en lågvolts i5 framför en vanlig i3 beror på att i5:an har en större spännvidd mellan tomgång och maxfart, att den kan blåsa på rejält när bara en kärna används och att den har en integrerad grafikkrets. När den inte behöver jobba så sparar den ström, men när den behöver jobba så jobbar den hårt. En i7 skulle naturligtvis vara ännu bättre, men det är faktiskt inte så noga.

Diskret grafik och växlingsbar grafik
: Intels GMA är skräp, det är bara att konstatera. Den funkar bra för att spara ström och slösurfa, men varje försök att lägga lite tyngre last på GPUn innebär att intelgrafiken börjar hosta. Det innebär att till och med en så enkel uppgift som att titta på högupplöst video slukar den vanliga processorns kraft. Jag tänker inte spela spel annat än undantagsvis, så inte behöver jag något Radeon HD 5650/5850/5870 eller tyngre Geforce GTX. En Geforce 210M/310M eller motsvarande Radeon är fullt tillräckligt. Men det bör gå att växla mellan integrerad grafik och diskret, för att kunna spara ström när det är långt till närmaste kontakt.

Vettigt batteri
: Batterier är stor humor när man skall köpa laptop. Visst finns det ultraportabla med vettigt batteri, men i de allra flesta fall tycks batteriet vara ett sätt att spara vikt. Så man skapar en ”multimediamaskin” med bra CPU och GPU och en ljusstark skärm, sen sätter man i ett batteri med fyra celler som innebär en batteritid så dålig att du inte ens kan skriva ett blogginlägg innan det är dags att koppla in strömmen. Det är fullständigt otroligt att man fortfarande på fullaste allvar säljer laptops som inte ens kan visa en hel förlängd hollywoodrulle utan strömurtag. Jag vill ha en batteritid på fyra timmar eller mer vid normal belastning. Reklam om 10-12 timmar låter jättebra, men stämmer i princip aldrig. Det skiter jag i, för får jag ut fyra eller fem timmar ur datorn utan strömpuck, så är jag nöjd.

Tror ni en sådan maskin jag beskriver går att uppbringa?

Svaret är ett rungande NJA!

Problem ett är priset, för visst kan man lägga dryga tjugofem papp på en VAIO-Z och få en trettontummare i kolfiber med en briljant HD-skärm, i7, diskret grafik, tangentbordet från mina våta drömmar och allt annat en människa kan önska sig. Men gudars, tjugofem lök för något som kommer tappa i snitt tusen kronor i värde per månad första året?
Eller så köper man en MacBook, vilket jag faktiskt funderade på. Då får jag byggkvaliteten. Men eftersom jag vill ha mer än 1280×800 i upplösning så får jag betala ordentligt för nöjet att bära omkring ett väldesignat aluminiumblock om knappa tre kilo. Det hade trots det varit givet med ett pris runt 70 % av det de faktiskt vrider ur plånboken på en, men det måste finnas ett mer rimligt alternativ som passar min för tillfället lite ansträngda ekonomi.

Jag har spanat och kommit fram till sex sju alternativ, av vilka inga egentligen är vad jag vill ha — men som jag kanske kan leva med:

Alternativ ett till tre är en ASUS UL30 i VT eller JT variant alternativt storebror UL80

Det som talar för är bra batteritid, hyfsad kylning med omvittnat svalt handlovsstöd, anständig pekplatta och tangentbord samt för storleken vettigt ljud även om högtalarna pratar med låren. Dessutom har den en alldeles utmärkt byggkvalitet och växlingsbar grafik som innebär fördelar både i strömspar och hastighet. Det som å andra sidan talar emot är att skärmen kunde vara bättre, eller för att tala klarspråk: varför skall jag gå från en skärm med kass kontrast till en annan, även om den är ljusare? Dessutom kanske de är i rätt prisklass, men de är ändå någon tusenlapp dyrare än andra märken trots att de inte är ett dyft snabbare. VTn är nog till och med på gränsen till för långsam för mina behov, medan JTn med en i5 520UM CPU är närmast idealisk ur just den synvinkeln — men går i gengäld lite varmare är lite ljudligare och kostar tretusen mer.

Prisläget är knappt sju- för VT och knappt tiotusen för JT. ASUS sparar pengar på skärmen, vilket får mig att vilja slita mitt hår (om jag hade något :mrgreen: ).

Alternativ fyra och fem är ACER TimelineX 3820/4820TG

Det som talar för ACER-burkarna är prisläget och snabbheten. De kör på i5 430M/450M -processorer och växlingsbar 5470/5650-grafik, utan att för den skull sparka tasken av din plånbok. I realiteten är processorerna inte UM-varianten, så de är klockade högre och markant snabbare och hungrigare, dessutom är ATI-grafiken i princip dubbelt så snabb som nVidia-grafiken i ASUSen. De har också anständigt ljud för sin storlek. Nackdelarna är liksom för ASUS en kass skärm, om än fortfarande ljusstarkare än den jag har. Dessutom är tangentbordet distinkt mycket sämre, med någon slags friflytande chickletvariant. Det är instabilt och rena dammfällan. Byggkvaliteten verkar i övrigt fullständigt anständig, även om ACER inte ger samma omedelbara förtroende som ASUS eller VAIO. Priset är lika/något lägre än ASUS, vilket är tacknämligt, och batteritiden är förvånansvärt nog lika bra.

Prisläget är mellan åtta- och tiotusen. ACER sparar pengar på skärmen och tangentbordet, varför, varför, varför.

Alternativ sex är en VAIO ur E-serien

Sony har gjort en fjortontumsvariant på sin E-serie. Jag lär få välja svart eller vit om jag inte skall bli blind av färgchock, eftersom de andra varianterna är illturkos, illrosa eller illgrön. Den kör på en i3-processor som är alldeles utmärkt snabb och har ett 5145-kort för grafiken. Det är distinkt mycket sämre än ACER, men å andra sidan är det fullt tillräckligt för mina behov. Fördelarna är Sonys byggkvalitet som nog faktiskt till och med är snäppet bättre än ASUS. Fördelarna är också en bättre skärm, som är både ljusstarkare och har bättre upplösning. Det innebär inte att skärmen är bra, utan bara att den är anständig. Tangentbordet är en fröjd att skriva på och är stabilt som en berghäll. Touchpaden är lite si och så — typ OK, men det kanske är en smakfråga eftersom den är alldeles knottrig. Den har också sämre stöd för flerfingersgester. Ljudet är i tunnaste laget, och skärmen är WLED med för hög svartpunkt och därmed för dålig kontrast. Dessutom är i3 som processor som sagt inte bara långsammare utan har sämre funktioner för att bromsa och accelerera utifrån behov vilket gör att den inte är lika energieffektiv. Den har inte heller växlingsbar grafik, vilket sänker energieffektiviteten ytterligare. Sony snålar dessutom med batteriet, där de av två möjliga batterier säljer datorn med den sämre varianten, skillnaden är bortåt tjugo procent eller mer. Batteritiden blir därefter och får endast med stor tvekan godkänt.

Prisläget är runt niotusen. SONY sparar pengar på batteritiden (men hur smart är det egentligen?!)

Alternativ sju är att invänta nästa generation ENVY

Den nya fjorton och en halvtumsvarianten på HPs ENVY är tänkt att ersätta trettontummarna och har en skärm med över 300 nits och stort färgomfång. Maximal upplösning skall vara 1600×900. Den har också iCore-processor och växlingsbar grafik motsvarande TimelineX serien från Acer. Den har utmärkt batteritid om påstådda sju timmar och möjlighet till ett snap-on extrabatteri som ger lika mycket till. HP påstår att den nya generationen skall vara mer mogen och att de problem som funnits med de tidigare serierna skall vara borta.
Att köpa HP igen bär mig emot, än mer som ENVY ligger en prisklass över de andra. Å andra sidan har de ju en skärm värd namnet och byggkvaliteten har inte många klagat på, utan de flesta fel har handlat om dålig kylning och knepig mjukvara, men precis de sakerna skall vara förbättrade. Om batterierna håller ens sextio procent av vad de lovar under normal belastning så innebär extrabatteri åtta timmars normal användning, vilket är mycket bra. Dessutom har de ett utmärkt tangentbord även om musplattan fått skiftande kritik, främst för att det saknas traditionella knappar.

Pris har vi än så länge ingen aning om, men den blir dyrare. HP har världens högsta RTM siffror på sina datorer, vilket inte känns betryggande.

Sverige är en avkrok

Med undantag för Acer, som faktiskt tycks vara på, så är vi här i Sverige världens avkrok ifråga om vad som finns att tillgå.
Sonys fjortontummare finns internationellt i en variant med i5, HD5650 och bättre batteri, men den finns inte i Sverige. De har även femtontummare med full 1080p som inte heller finns här. Överhuvudtaget finns ett stort djupt hål i deras sortiment mellan premiumdatorer som Z-serien och deras billigare modeller.
Asus har diverse högintressanta alternativ som kanske letar sig hit lagom till dess nästa generation datorer redan är på väg ut. Vare sig den nya Bamboo-serien, eller PL-serien (som är som UL, men för yrkesmänniskor) lär vi se innan konkurrenterna redan gjort dem överspelade.
Dell, detta företag som konkurrerar med HP om sämst status hos sina privatkunder, har en fjortontummare i Studioserien som har både antireflexbehandlad RGBLED-skärm, bra batteritid och bra hårdvara, men som naturligtvis inte finns i Sverige.

Vill man ha RGBLED, så är man hänvisad till de stora Mac:arna, Sonys premiummodeller, Lenovos premiummodeller eller Dells överhettade högblanka och problemförföljda plastmonster Studio XPS eller Precision. Hur kan man undgå att tänka tanken att det finns kunder som inte vill betala 25K, men som kan tänka sig att lägga ett par tusenlappar över 10K för att komma från consumer till prosumer?

Varför har ACER tangentbord som leker hela havet stormar? Varför har inte vare sig ACER eller ASUS bättre skärmar? Hur kan man egentligen få för sig att skärmarna blir bättre ju blankare de blir? Hur kan man släppa rena fartmonstren i miniformat och sen missa att häfta fast en skärm med åtminstone hyfsad ljusstyrka och kontrast? Inte för att jag kommer byta ut min stationära skärm som förstahandsvalet för färgkänsliga prylar, men det vore trevligt med en skärm som åtminstone kan återge sRGB utan att storkna.

Den bästa laptopskärmen jag har är i min lilla EEE901, som är ljusstark så in i helsike och har helt OK kontrast, färgstyrka och punkttäthet. Skulle jag kunna skala upp den från 9,1 tum till 13,3 eller 14 tum, skulle jag dansa jenka trots WLED. Med den kan jag sitta utomhus och läsa med god behållning.

Jag är försatt i valet mellan att köpa laptopen med bättre skärm och tangentbord men sämre batteritid.
Eller en blixtrande snabb dator med ett superbatteri, fast kass tangentbord och skärm.
Eller en dyrare som är något långsammare men som sånär som på skärmen känns mer gedigen än fartmonstret.

Jag är sugen på allihop och ingen alls — för de är alla fel men ändå rätt.

  • Jag vill ha batteritiden från ASUS och ACER.
  • Jag vill ha vettig kylning och en sval dator.
  • Jag vill ha Sonys/ASUS tangentbord och ASUS/ACERns touchpad.
  • Jag vill ha en i5/i7-processor – UM om det krävs för batteritid och temperatur.
  • Jag vill ha diskret växlingsbar grafik med någorlunda prestanda.
  • Jag vill ha anständigt ljud.
  • Jag vill ha Sonyns 1600×900 upplösning med minst 220 nits, full sRGB som minimum och en svartpunkt under 1.
  • Jag vill att skärmen är matt, eller åtminstone har en beläggning som dämpar reflexer alternativt så mycket ljusstyrka att det inte spelar någon roll…

Kan jag få allt detta i ett paket under 2,3 kilo/14 tum, som dessutom inte har några blanka fingeravtrycksfällor och som ligger under 12-13K i pris så är jag såld.
Är det ENVYn som kommer fylla mina önskemål? Och i så fall, kommer HP vara tillräckligt smarta för att verkligen introducera 1600×900 pixlarsvarianten i avkroken Sverige, eller kommer vi än en gång att få allt godis sist av alla?

4 svar på ”Det är ju själva … att alla tillverkare tänker lika”

  1. Upp med hakan, du har gjort valet litelite enklare för mig iallafall. Acer verkar ganska lockande, ty jag använder inte tangentbordet på datorn. (typematrix)

    Men  en funktion som jag verkligen skulle vilja ha är flashminne.

  2. Dåliga glidegenskaper på touchpaden? Sitter med en nu och har då aldrig märkt av det… har du glömt tagit bort skyddsplasten? 😉

    I övrigt kan jag hålla med om att vissa delar inte är bra med HPn. Laddaren gick sönder för mig (sladden blev böjd lite för mycket), den drog då med sig batteriet i graven på något sätt, så den håller nu (om man har tur) 10 min.

    Det bästa med den är ju att tack vare att den är så bred är ju att tangentbordet är rymligt med i princip alla knappar (inkl numpad) utan att för den sakens skull bli pyttesmå.

  3. Jo tangentbordet har bra storlek. Däremot är det oerhört irriterande att uppåtpilen och höger shift sitter sida vid sida med pilen ytterst — vet inte hur många gånger jag börjat nästa mening mitt i föregående rad. Jag gör fortfarande samma misstag ibland efter nästan tre år.

    Vem vet, mina händer kanske är fuktigare än dina, eller så har mitt ex sämre kylning, för när datorn blir varm är det helt som förgjort. Om jag jämför med min eee, eller med sambons Acer är det rent patetiskt.

    Jag har studerat ritningarna på hur den är byggd och kikat på de olika delar den består av (trodde en stund att jag skulle få byta moderkort själv) och jag förstår varför serien har haft så många problem. Allt som hänt är inte HPs fel, men HP har del i skulden för allt som hänt. Den är helt enkelt byggd efter principen ”bra nog”, där bra nog är att de flesta maskiner håller två år.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.