Gå en mil i mina skor

Det här inlägget är skrivet av en gemensam vän med israeliska rötter. Hon kom till Sverige i mitten av nittiotalet och blev omedelbart förälskad i landet och dess folk. Det har varit en berg och dalbana eftersom hon som israel har ett långt mycket yvigare sätt och är långt mycket direktare i sin kommunikation än vi svenskar överlag är vana vid.

Hon undertecknar inte med sitt fulla namn, inte för att hon inte vill stå för det hon skriver, utan av hänsyn till sin familj här i Sverige. Det är en otäck verklighet för de som bor världen över och har sina rötter i Israel att sådana hänsyn faktiskt är en del av verkligheten. Hoten är också i högsta grad verkliga och även om man inte skall överdriva risken i ett enskilt fall.

Hon skriver bra men är inte van vid formatet, så med hennes tillåtelse har jag redigerat texten för att göra den lättare att läsa. Åsikterna är hennes egna och en vittnesbörd väl värd att läsa och fundera över. Vi tyckte det var på sin plats att publicera i ljuset av vår egen kritik.

Skotten på Ship to Gaza är den första israeliska incident jag kommenterar sen jag flyttade till Sverige. Många händelser har jag låtit passera utan ett ord från min sida, men plötsligt befinner jag mig i en situation där jag inte längre är säker på vad jag kan säga högt. Jag vet inte om jag vågar säga till svenskar att jag kommer från Israel, eller till israeler att jag bor i Sverige! Veckan efter händelserna i samband med insatsen mot ”Ship to Gaza” var en enda stor kamp.

Plötsligt befinner jag mig i dubbel försvarsposition:
Gentemot mina föräldrar försvarar jag Sveriges rätt att ha sina egna åsikter.
Gentemot svenskar försöker jag förklara hur israelerna tänker: att de upplever att aktionerna var nödvändiga och inte impulshandlingar.

Jag har nu bott i Sverige i tretton år och under alla dessa år har jag kunnat ta än den ena eller den andra positionen beroende på situation. Nu finner jag mig plötsligt i ett ”ingenmansland”, där jag omväxlande hör folk tala nedsättande om det plågade land jag föddes i eller det rogivande Sverige jag valde att bosätta mig i. Ibland sker det nästan samtidigt och jag känner mig förlorad mitt emellan.

Jag har länge medvetet hållit mig borta från den politiska debatten om Israel-Palestinakonflikten. Det finns inget att säga som någon vill höra. Men det fungerar inte längre, eftersom det efter de senaste händelserna nästan är skamligt att vara en israel i Sverige.

Jag skäms. Skäms för den israeliska regeringens aktioner, men lika mycket för de ofta nyanslösa och oförstående fördömanden folk överlag har så lätt att slänga ur sig. Jag tror på livet, inte döden och det är otroligt sorgligt att så många fick sätta livet till. Det är faktiskt oerhört sorgligt hur många liv som krävts genom åren på grund av ett stycke mark. Några av de som dött var mina vänner.

Jag läser folks reaktioner och kommentarer på Facebook, bland bloggar och i andra liknande media, och det slår mig att så många fördömer Israel som nation och folk snarare än uttrycker åsikter om en konkret händelse. Åsikter om händelser har jag faktiskt inga problem med, vi har alla rätt att tycka och tänka som vi vill. Men när folk sätter sig till doms över ett folk och över det land jag föddes i – ett land där jag har vänner, där jag har släktingar – så reagerar jag och min känsla för rättvisa vaknar till liv. Så för första gången i Sverige tänker jag inte vara tyst utan säga vad jag känner högt!

Allihop tänker och känner vi utifrån den situation vi kommer från, ja det vi känner till och har erfarenhet av, men det är naturligtvis lätt att glömma.

I det lugna Sverige är en slags positiv naivism och optimism självklar. Vi (ja VI, för jag är medborgare här jag med) tror inte att någon annans handlingar är direkt menade att skada oss. Jag pratar självklart om svenska diplomatiska relationer och vår syn på omvärlden, inget annat. Det är självklart ett fullständigt naturligt resultat av 200 års fred.

Israel är som kontrast ett hårt realistiskt, misstänksamt och pessimistiskt land. Lika självklart ett resultat av mer än 2000 år av konflikter och kamp för sin egen rätt att existera. De senaste sextio åren har präglats av inte mindre än sju krig varav åtminstone tre har handlat om Israels existens, två intifador i mångt och mycket riktade mot civilbefolkningen och flera mindre väpnade konflikter. In i detta kom ett folk som redan var svårt märkt, vars förmåga till tillit utanför gruppen redan var starkt begränsat.

Hur skall man kunna förstå och bedöma ett land om man inte kan förstå och sätta sig in i deras sätt att tänka? Hur skall jag förklara för en vanlig ”Svensson” att när man ständigt är rädd för sitt liv, så är man ständigt misstänksam. Hur skall jag kunna få svenskar att förstå att rädslan faktiskt jämt finns där? Att man hela tiden upplever att någon är ute att skada en? Det kan jag inte.
Israeler agerar utifrån den rädslan, men har man aldrig levt i Israel är det nog svårt att förstå att det är så det fungerar.

Här i Sverige fördömer man Israel för att man inte ville släppa fram fartygen till Gaza. För svensken är sändningarna ju ”bara mat, rullstolar och medicin!”
Min mammas kommentar på telefon var: ”Men, om det bara är mat… varför kan de inte skicka den via Israel? Vad är det de gömmer där egentligen? Vapen? Bomber? Självklart är vi rädda, de är ju vänner till Hamas…”
Där svenskarna ser humanitär hjälp ser israelerna en kanal in för nya vapen, material till bunkrar, paramilitära styrkor och allt annat som gjort de senaste sextio åren till ett liv med en fot i skyddsrummet.

Sen kan man tycka vad man vill om hur den israeliska militären hanterade situationen. Men var och en som bara ser den israeliska militära övermakten bör ärligen ställa sig själva frågan: Hur skulle jag reagerat om jag blev nerfirad från helikopter – sliten från repet av en hop med järnrör, påkar och knivar? Skulle jag skjuta?
Mitt eget svar är ”jag vet inte”, men soldaterna gjorde det. När man väntar/smakar på döden hela sitt liv, så tror man att man skall dö varje gång det dyker upp ett hot, litet eller stort.
Fel… ja! Förståeligt? För mig som levde där till 26 års ålder, som gjorde militärtjänst i tre år vid israeliska gränsen mot Libanon och inne i Gaza, så är det förståeligt.

Men missförstå mig inte. Israelerna är faktiskt lika snabba att döma de med. Sverige är för många israeler inte ett land man vill ha med att göra, det ses som antisemitiskt. Israelerna har helt klart sina egna problem, och ser varje åsiktsuttryck som vänder sig mot Israel och stödjer palestinierna som antisemitism. De, precis som svenskarna, ser allt från sitt eget håll. Inte heller har de någon förståelse för att paranoida tendenser kanske inte är ett måste, att man kan tänka annorlunda.

Jag kan faktiskt förstå Sverige, jag förstår hur livet ser ut här. Jag vet hur positivt men även naivt Sverige kan vara. När jag först kom till Sverige sa jag lite skämtsamt, men med visst allvar, att i en krissituation kommer fler att dö av panik här i Sverige än av krisen i sig. Tsunamin var ett slags exempel på detta, där den långsamma reaktionen berodde på att ingen beredskap fanns.

Händelserna på Mavi Marmara är hemska. Jag var inte där, men jag vet att det var en enda händelse i en rad av händelser under en lång och hemsk konflikt.
Det var en stor händelse. En som syntes i media. En som hade svenska medborgare involverade och därför blev mer betydelsefull för Sverige.

Tyvärr var det också en händelse som tagits ur sin kontext när den blev bedömd: Så svart eller vitt är det inte. Nej, det var inte rätt. Och ja, det är många israeler som protesterade högt mot sin regerings handlingar. En israelisk man sa på radio häromdagen när han blev tillfrågad om Israel inte är orolig för omvärldens reaktion: ”Nej! Jag är inte orolig. Världen bestämde sig för länge sedan vad de tyckte om oss. För dem är bara den här handlingen ett bevis på att det är rätt att hata oss.” Så känner man därnere och tyvärr understryker historien bara upplevelsen av att man har rätt.

När jag hör många i Sverige som vill bojkotta Israel blir jag irriterad. Det kommer inte att hjälpa! De enda som kommer skadas är fel grupper och personer.
Hur kan man förvänta sig att jag skall kunna tycka att bojkott är en bra idé när det kommer innebära att mina vänner och min familj blir arbetslösa? De flesta av dem var liksom jag med i det israeliska vänsterpartiet och de fortsätter att protestera högljutt mot ockupationen. Ska vi skada dem med?
De palestinier som arbetar i Israel kommer även de till skada, eftersom de ofta arbetar på fälten och plockar frukten och grönsakerna Israel exporterar. Att ta jobben ifrån dem är att göra Gaza ännu fattigare.

Jag förstår idén bakom en bojkott, men vore det inte bättre att vi krävde den nuvarande israeliska regeringens avgång? Ett omval, eller kanske kan man hitta något annat alternativ, en annan väg, jag vet inte hur. Det jag vet är att det är fel att skada de som redan är offer.

Jag ringer min Pappa och frågar: ”Hur är det med fartyget?”. ”Vilket fartyg?!” svarar han. När jag förklarar så säger han: ”Vad? Det var en vecka sen. Nu är de igång igen och söker efter soldaten som varit i fångenskap i Gaza i tre år. Han som inte ens Röda Korset har fått träffa sen dess. Ingen vet om han fortfarande är i livet, tänk på hans familj.”

I Israel går livet vidare till nästa hemska incident. Det kan låta som om den här incidenten är betydelselös, men så är det inte. Tyvärr kommer nästa hemska händelse snart ta över  och en gammal sorg och rädsla får lämna plats för en ny.

Jag vägrar att skämmas mer. Era tankar kan jag inte ändra på. Jag är bara jag. Men ett land är en samling av många ”Jag” och jag hoppas att jag här och nu väckte en medvetenhet i er: Uttryck gärna åsikter om händelser, men lägg fördömandet av ett land åt sidan till dess man själv upplevt den andres situation. Innan du fördömer någon, gå en mil i deras skor.

/S

16 svar på ”Gå en mil i mina skor”

  1. Om att gå en mil i dina skor innebär att vara rädd för att dö varje dag, då har jag gjort det.

    http://scabernestor.blogg.se/2009/january/lite-om-min-bakgrund-vilket-kan-forklara-var.html

    Israel och Palestina har inte klarat av att lösa detta och de kommer inte att göra det på egen hand.

    Det finns helt enkelt för många som inte vill ha fred, extremister och fundamentalister på båda sidor.

    Skillnaden är att ena sidan vill genomföra en etnisk rensning, andra sidan gör en etnisk rensning.

    En temporär lösning vore att låta FN ta över gränskontrollerna tills båda sidor lär sig leva med, eller bredvid, varandra.

    En lösning som jag tyvärr inte tror är möjlig.

    Jag tror att detta kommer att fortsätta till ena parten utrotar den andre.

  2. Öppenhjärtligt och personligt skrivet, ett sätt att försöka beskriva åratal av starka emotionella upplevelser som få svenskar kanske kan förstå. Möjligen skulle palestinier som levt i generationer i flyktingläger kunna begripa det lite bättre.

    Jag kan inte låta bli att fundera på den lösning som föreslås.

    Så om man bara byter ut regeringen, så kommer även Israels institutionaliserade apartheidsystem att försvinna?
    Finns det ingen skillnad i att kritisera en nations politiska institutioner och ageranden och att anklaga ett helt folk i ett land?

    I så fall hoppas jag att ingen kritiserade Sovjet på den tiden det begav sig.

  3. Självklart finns det många palestinier som mycket väl kan sätta sig in i den ständiga rädslan. Det är där en stor del av problemet ligger, för det är ju uppenbart att det finns starka krafter på båda sidor som inte alls vill ha fred. Eller för att vara mer korrekt, de vill inte ha fred eftersom de tror att en fred kommer göra dem själva svagare och låta motståndaren köra över dem.

    Den nuvarande regeringen i Israel innehåller figurer som Lieberman, som inte helt utan orsak anklagats för rent fascistoida åsikter och hållningar. Den leds av ”Bibi” Netanyahu, som var den som tog över när Rabin mördats och snabbt slog back i maskin ifråga om fredsprocessen. Överhuvudtaget är den nuvarande regeringen trots sin koalitionsstatus en av de mest reaktionära regeringar Israel haft, kanske till och med värre än Ariel Sharons regering när han var som mest extrem.

    Det som skulle behövas är en regering som är helt fristående från Likud och partier till höger om Likud, och som har som uttalad målsättning att försöka väcka liv i Oslo-överenskommelsens fredsplaner.

    Sen skall man inte tro att ett regeringsskifte omedelbart vänder hela situationen, det är en lång och svår process. Skillnaden med en annan regering är att den förhoppningsvis åtminstone har den politiska viljan att försöka — vilket den här inte tycks ha överhuvudtaget.

  4. Jag fördömer staten Israel. Direkt. Utan prut. Jag fördömer alla stater eller motsvarande som griper till vapen mot demonstranter, som tystar debatten och som stänger sina gränser för oliktänkande och intellektuella. De stater som gör sådana saker känner vi från historien. Vi känner dem väl.

    I dessa stater har en militaristisk krets tagit makten från demokraterna under förevändningen att nationen är i kris, hotad eller på väg att gå under.

    Israel var från ett demokratiskt projekt. De första zionisterna utgick från tanken att palestinierna skulle behandlas bra.

    Att det gick fel efter det. Att allt gick fel efter det. Det vet vi.

    Men när kommer det en _stor_ ledare i Israel, någon av Mandelas mått, som väljer att ta steget från våldets väg och som väljer att bryta med vedergällningens logik? Någon som är beredd att betala sina gamla fienders pensioner, som är beredd att betala av skulderna (upplupna till inköp av vapen vända mot det egna folket), som är beredd att säga att ”även vi begick fel”, trots att skulden så uppenbart låg någon annanstans.

  5. Hej S,

    Lysande skrivet, det går rakt in! Så skönt att få läsa något annat än det vanliga enögda skället på Israel, något som samtidigt är nyanserat, och förmedlar och förklarar hur frågan ser ut från den sida, som ingen här i landet utom Cordelia Edvardsson någonsin berättar om. Stort TACK. Och många varma hälsningar.

  6. Gogge; Och när får palestinierna en stor ledare, någon som Mandela, någon som förstår att fred och försoning inte kan uppnås med hat, och som vågar agera efter det? Den palestinska rörelsen var inte ens från början någon demokrati, de ”demokratiska” val som till slut hållits av den palestinska myndigheten har varit välregisserade farser, utom det där PLO förlorade makten på Gaza till Hamas. I Israel började saker gå åt fanders efter det att de tredje gången överfallits av sina grannar – när och var har det över huvud taget funnits något som skulle kunna kallas demokrati på den andra sidan? Nu skäller jag bara åt ena hållet, när jag bråkar med enögda Israelvänner skäller jag lika mycket åt det andra. Jag är väl medveten om att Israels politik långa tider systematiskt saboterat för de palestinska ledare som försökt öppna för en kompromiss, att det är den starkare sidan som har störst ansvar för att ta de första stegen. Men man ska också vara medveten om att ett  lika stort hinder för en fredsuppgörelse som Israels ovilja att kompromissa om Jerusalem har varit palestiniernas ovilja att kompromissa om rätt till återvändande för dem som flydde/fördrevs 1948. Det var faktiskt den frågan som stjälpte den överenskommelse mellan Barak-regeringen och palestinierna, som Per Nuder m fl medlade fram, och som faktiskt skulle kunna ha åstadkommit en betydligt bättre situation än idag.  Innan man ryggmärgsmässigt tar dessa flyktingars fruktansvärda situation som intäkt för kravet att de ska ha oinskränkt  rätt att återvända kan man ägna en tanke åt hur Europa idag skulle se ut idag ifall de många miljoner tyskar och polacker som fördrevs från sina hem i anslutning till gränsförflyttningarna efter andra världskriget hade låsts in i flyktingläger istället för att integreras i sina nya samhällen, och man nu plötsligt bestämde sig för att alla deras efterlevande skulle ha rätt att återvända till de byar och hus deras farföräldrar lämnat!

  7. En demokrati kräver ingen tvåstatslösning.

    Kolla upp fakta, Henrik. Israel är en apartheidnation – inte en demokrati. ”Raser” rangordnas. Inte bara skiljs judar och palistinier åt, utan även olika sorters judar har olika värde. Kolla upp det. Det är ett väldokumenterst faktum.

    Det är sorgligt hur denna fråga kunnat förvridas till oigenkänlighet. Hur kan offren göras till förövare?Det är ju rena farsen. Anser du på samma sätt att judarna bar skulden till Förintelsen? .

  8. Gogge, jag skiter allvarligt talat ifall Israel är nationen från helvetet eller inte. Det bor ett antal miljoner människor där som räknar staten som hemma och egentligen inte har någon annanstans att ta vägen.

    Det finns mycket att säga om rangordningen mellan judar som varit bofasta i flera generationer och de som just precis flyttar in, mellan de som har europeiska rötter och de som kommer från andra länder i mellanöstern. Det är strängt taget ointressant i frågan om det krävs en tvåstatslösning eller inte.

    Det som är grundproblemet är att palestinier och israeler räknar sig själva som två olika folk som båda gör anspråk på samma yta land. De har dessutom 60 års historia av konflikt bakom sig, en historia som fortfarande är högst levande. I det läget har man antingen en nation med en dominant, eller två nationer där var och en sköter sig själv.

    Personligen tycker jag det absoluta idealet vore om de kunde skapa en sekulär stat med rätt för såväl palestinier som judar att invandra, men det är det nog ingen som på fullaste allvar tror på.

  9. Tack för en intressant länk. Njo, jag har nog läst det eller ett referat av det tidigare tror jag. Jag håller faktiskt med Said i mycket, kanske till och med i att den enda verkligt stabila lösningen på riktigt lång sikt är just en stat där alla har samma rätt att existera sida vid sida.

    I praktiken tycks den lösningen dock långt borta, till och med väldigt långt borta. Till och med Said konstaterar att båda sidor vill ha en egen stat.

  10. Alla lösningar verkar långt borta. Sålänge militarister – på bägge sidor- sätter dagordningen så kommer de vanliga människorna att lida och de eventuella lösningar som kommer att presenteras kommer att vila på makt snarare än samförstånd.

  11. Hej Gogge, Jag är Henrik, Marcus är Marcus, och  visserligen mötas vi två då och då, men som du kan se på andra delar av kommentarsfälten här är vi rätt olika och har olika åsikter om mycket.

    Du har helt rätt i att Israel har fler demokratiska ofullkomligheter än exempelvis Sverige, men betydligt färre än länder som Egypten, Libanon, Jordanien och Syrien – och det Palestinska självstyret på Gaza och Västbanken … Att använda ordet apartheid tycker jag personligen är att ta till överord – palestinier med israeliskt medborgarskap har lika rösträtt och många grundläggande medborgerliga rättigheter gemensamt med judar, men jag är mycket medveten om att man har ett raffinerat system där de är utestängda från värnplikt, och att det är denna som i Israel ger många rättigheter som i Sverige kommer från medborgarskap eller mantalsskrivning.

    Jag vore glad om vi undviker ordet ”ras”, och jag är tacksam att du i vart fall satte den inom citationstecken. Rent genetiskt går palestinier knappt att skilja från judar, judar och palestinier är varsin folkgrupp med varsin kultur och historia som svetsat samman gruppen hårt.

    Hur jag gjort offer till förövare i mitt första inlägg övergår mitt förstånd. Även om en enstatslösning naturligtvis vore den principiellt ideala lösningen har jag svårt att tro att den skulle ha några större chanser att fungera. Varför inte i så fall också lösa de tysk-polska, ungersk-slovenska och tysk-ungersk-rumänska, rysk-ukrainska osv frågorna genom att låta ättlingarna till alla fördrivna tyskar, ungrare, polacker, Krim-tatarer, m fl m fl återvända till sina förfäders hem och skapa en enda jättestat av hela fd Warsawapakten? Slutligen instämmer jag helt i din sista kommentar att så länge militaristerna får styra på bägge sidor ser framtiden mörk ut för bägge folken.

     

  12. @Henrik. Du ger här uttryck för en rad uppfattningar jag delar eller åtminstpne kan betrakta som nyanserade. Att begreppet demokrati är en gråskala och fully med fallgropar är väl allmänt känt. Att Israel uppfyller fler kännetecken för en dempkratiän Syrien eller Iran är sant.

    Men det är en apartheidnation. Europeiska judar är mer värda än ryska och etiopiska. Judar mer värda än araber. I en demokrati skiljs inte och rangordnas inte medborgare på grund av etnicitet.

    Vad beträffar ”offer-förövare”….. Jag minns moderater som förvarade Sydafrika under åttiotalet. (”De svarta har det bättre i Sydafrika än i andra länder i Afrika”, kunde det heta.). De ville bara prata om ANC som ”terrorister” och berätta om ”necklacing” och liknande… Självklart begick ANC grymheter, och brott… Men att tala om dem innan man grundligt redogjort för apartheid-Sydafrikas brott och grymheter är ohederligt och fel. På samma sätt är det fel att uppehålla sig vid palistinernas brott och grymheteter, utan att ge likformig kritik av Israel. Israel är starkare och rikare – och uppbackade av världens starkaste nation.

  13. @Henrik. För att förtydliga… Du ger en skuldbild av typen: skulden är fördelad fifty-fifty. Det håller jag inte med om. Skuldbördans tyngdpunkt ligger utan tvivel på Israel. Om inte annat av rena styrkeskäl…(det finns dock många andra skäl därutöver).

    Jag tror alla de etnicitetstvistet/tvisteområden du nämner skulle lösa sig om man införde demokrati. Jämför med de etniska konflikterna i skandinavien så inser du hur stor skillnaden kan vara. Betänk då också att det inte alltid varit som det är, tvärtom.

  14. Gogge: Som jag sade någonstans i mitt första inlägg i vår diskussion, när jag bråkar med enögda israelvänner skäller jag lika mycket åt andra hållet. Men det har varit svårt att hitta dem på de ställen jag befunnit mig de senaste veckorna. Så för att markera att jag förutom det jag redan sagt också tycker mycket av det som jag inte hade behov av att säga när vi började, eftersom alla andra redan sade det:

    Jag håller med om att man kan och bör ställa större krav på den starkaste parten. Bosättarpolitiken på Västbanken gör det allt omöjligare att åstadkomma en vettig lösning på situationen. Exproprieringarna av palestinsk mark för dessa bosättningar avskyvärda. Murbygget är groteskt. Sätten att förnedra palestinier vid vägspärrar för att de ska få komma in till arbeten i Israel likaså. Israel dödar och skadar mångdubbelt fler palestinier än de palestinska raketerna lyckas skada israeler. Israels reaktion på beskjutningar är inte proportionell. Den israeliska politiken bär ett betydande ansvar för att situationen med beskjutningar och självmordsbomber över huvud taget uppkommit. Under långa perioder (inklusive nu) har Israel haft en regering som uppenbarligen gör allt den kan för att slippa leva upp till löftena i Oslo-överenskommelsen. Att Hamas över huvud taget kunde ta makten på Gaza är ett resultat av att Israels regering så demonstrativt förnedrade de förhandlingsvilliga krafterna i PLO och visade att de inte var beredda att ge någonting. Endast under korta perioder har det de senaste 20 åren funnits israeliska regeringar som möjligen haft verklig vilja till eftergifter för att lösa situationen: Rabin, Barak, och möjligen, möjligen sista månaderna innan Sharon blev sjuk. Som synes fördelar jag inte skulden NU IDAG 50-50. Men jag ställer inte upp på en historieskrivning som lägger all skuld på Israel och osynliggör den historia som gjort israelerna rädda och oroliga för sina grannar, med just de konsekvenser för samhället som S så väl beskriver i den text vi reagerar på. En historieskrivning som får det att se ut som om israelerna förföljer och plågar de stackars palestinierna helt utan historisk bakgrund och orsak, som vore det av någon slags medfödd ondska, spelar antisemitiska krafter i händerna!

    Jag håller med om att sorteringen av olika slags människor i Israel är otäck, värd att fördömas. Genant att det folk som själva värst av alla blivit utsatta för sortering av människor utifrån etnicitet själva ska ägna sig åt det! Om man ska använda ordet apartheid eller ej är nog mest en fråga om vad man lägger in i det ordet. Jag har alltid tolkat det väldigt bokstavligt: Att man fysiskt åtskiljer människor och förvägrar vissa rösträtt på grund av hudfärg/etnicitet: Att det finns regler som säger att här får bara människor med en viss hudfärg bo, på de här platserna får inte människor med den bakgrunden sitta, den här bion är bara öppen för den ena gruppen, och den andra får hålla till godo med andra salonger.

  15. Hej!

    I have to use english since my keyboard is a diffrent one.
    any way. Did you notice how fast the discussion becomes loud?

    One of the problems is the proudness of the middleeast. To loose face is not acceptable. And by changing the govrement one might create a situation of a new start insted of someone needs to losse face through agreeing to some offering in compremising.
    It is stupid but this is the arabic-Israelik culture.

    Please do not say that there is no hope, G. You make my heart bleed. I have to believe. My generation is tired of fighting and most of us do not care about sharing this country with the palestinians. But our parents are often kids to the holocost survivers and they are the soldiers whom fought for having this country in the last seven wars so imagene how hard it is for them to give some of it up. It will take time but we will get there i hope.
    My friend visits the holy country(which is quite a whore this days) and he said the same as i always say> it could be paradise if it wasn’t for the political situation.

    I cry for my country and i cry for the palestinians and i hold to my hope with my last strength. I do not live here any more but my dearest are. I hope and i hope and i belive and the day that i think that it is not going to happen i will stop exsisting. Couse my soul is here and know the lost of both sides ad if the famileys of the offers , which i know, want peace i can belive in it as well.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.