Facket är båd vän och fiende…

När McDonalds för tredje gången på ganska kort tid får byxorna neddragna i media, så skrattar många rått. Än mer skrattas det åt CUF, som stuckit ut hakan med sin ”fucka facket”-historia. Själv känner jag en slags sorg över att frågan behandlas så ytligt: alla förenklar verkligheten utifrån sina egna favoritfördomar…

Jag själv har inte precis varit en fackets vän på den här bloggen, inte till min retorik i alla fall. Men skenet kan bedra en smula, för om facket inte fanns tror jag vi skulle bli tvungna att uppfinna det. Eller för att vara mer precis, så kommer vi alltid att behöva någon slags fack så länge det finns fler som vill ha jobb än det finns arbetstillfällen.

fallen arches

Vi måste å andra sidan ha en situation som uppmuntrar till skapande av arbetstillfällen. Vi måste också ha en situation som inte premierar vissa grupper på arbetsmarknaden framför andra, samtidigt som den som arbetar måste kunna känna en viss grundtrygghet för att kunna leva sitt liv utan ständig emotionell stress.

Det sägs att inget näringsområde i Sverige är så grått som restaurangindustrin och det är inget annat att förvänta sig när vi som kunder tror en pizza skall kosta 50 spänn, när kostnaden för att baka pizzan betyder att överskottet bara är några enstaka kronor (jag har sett en pizzeriaägares uträkningar).

mcdonalds feed

I McDonalds fall så har restaurangägare kapat hörnen i kurvorna med oseriösa städkontrakt, med märkningsfusk på mat och genom att tvinga anställda att stämpla ut trots att de faktiskt har arbetstid. Allt handlar naturligtvis om att sänka kostnaderna, eftersom marginalerna är så små.

Självklart behövs ett fungerande fack som kan se till att kurvorna inte kapas på bekostnad av de anställda, men samtidigt är den enda verkliga vägen framåt att öka marginalerna på något annat sätt. Observera att det inte är menat som försvar för McDonalds, som med all sannolikhet har fullständigt klart för sig vad som pågår, även om det är enskilda restaurangägare som syndat.

Det man göra för att öka marginalerna är att: höja priserna, sänka kvaliteten på råvarorna, minska investeringarna i miljön eller försämra servicen (med färre anställda som följd). Eller också kan man förändra villkoren för verksamheten avtalsvägen, eller genom att sänka skatter och avgifter. Det är inte bekvämt något av det, men det är verkligheten för många restaurangägare.

Oavsett vilken metod man väljer eller inte väljer, så kommer varje restaurangägare som hänger på marginalen att frestas knuffa på reglerna. Vissa är naturligtvis svin som gör det utan att fundera en sekund eller ens känna sig skyldiga när de gör det, medan det för andra blir en handling i desperation.

Det är naturligtvis inte fackets uppgift att värna arbetsgivaranas intressen, å andra sidan har de i Sverige varit så tongivande i politiken att de inte frias från ansvar för hur situationen ser ut. Facket har drivit den politiska utvecklingen genom sitt giftermål med socialdemokraterna. De har inte bara företrätt sina medlemmar på arbetsmarknaden, utan varit delaktiga i att skapa det högskattesamhälle vi lever i och därmed de ekonomiska villkor företagare lever under. Facket har till och med själva blivit industrialister och sitter inte sällan i styrelser för samma företag där de sedan förutsätts företräda de anställda. Det blir för att vara lite elak som en scen ur ”Animal Farm”.

Facket har blivit en mäktig politisk kraft, så mäktig att man till och med kan fråga sig om inte deras enögdhet blivit destruktiv? För det är väl det som CUF egentligen är ute efter med sitt lite infantila ”fucka facket”? För den som står utanför och tittar på hur saker och ting fungerar, så finns det poänger med att ifrågasätta. Inte minst de regler som tycks vara anpassade för att skydda de som redan är inne — medan de som vill in får banka på porten…

Facket svar på den frågan har alltför ofta varit ett ”meh”, eller i princip att de företagare som inte kan få det att bära sig efter regelboken får lägga ner. Inte en enda undran om regelboken är så snäv att den är nästan omöjlig att överleva utan att fuska lite? Säger man något om skatterna, eller fackets allmänpolitiska gärning så får man hela arbetarrörelsen i huvudet, trots att skatter inte sällan är ett stort problem för små företag utan stor omsättning — ofta skillnaden mellan bärighet och förlust.

Allting hänger ihop, vilket är lätt att förstå om man faktiskt tar sig tid att tänka efter. Samhällets situation, liksom arbetsmarknadens är en spänning mellan olika krafter — och så fort det uppstår obalans får någon sitta emellan.

Så vi bör varken sträva efter att ”fucka facket”, eller att ge det makten att diktera arbetsmarknadens villkor heller. Istället bör vi sträva efter att balansen upprätthålls så att ingen får sitta emellan oförtjänt.

Facket måste hitta tillbaka till sina centrala funktioner, vilket är att skydda sina medlemmar och förhandla för deras räkning. När bemanningsföretagen var på tapeten sa facket ”meh”. När det skall göras nedskärningar så säger de ”meh” (om du är medlem vill säga, för annars är du nästan garanterat rökt). Inom min bekantskapskrets har jag varit med om att facket kontaktats vid tre eller fyra tillfällen, vid ett tillfälle på ”fel” sida skranket. Inte i något av fallen upplever jag att facket gjorde sitt jobb. Vill man som arbetsgivare manövrera förbi facket, så gäller det bara att vara tillräckligt fräck och oärlig, så löser det sig.

Jag upplever det som mycket tråkigt, eftersom ett väl fungerande fack är viktigt — särskilt i dåliga tider, då arbetsgivare kan känna sig ganska säkra på att hitta andra som vill jobba om de kickar ut någon. Det är viktigare att facket ägnar sig åt att skydda de anställda från övertramp, än att skatteregler, avgifter och arbetsmarknadslagar omhuldas så till den milda grad att ungdomar, invandrare och andra ”outsiders” på arbetsmarknaden stängs ute.

Det jag saknar är en konsekvensanalys och en öppen diskussion om hur reglerna slår, om de kan förbättras eller förändras i ljuset av konsekvenserna och om de ens är nödvändiga. Det behövs också en diskussion om hur företagen faktiska villkor ser ut, och om de är rimliga. Det vi däremot inte skall göra är att ”fucka facket”, förutsatt förstås att facket ägnar mer energi åt sina medlemmar än åt politiken.

Marcus Fridholm

Jobbar som middleend/frontend developer på Spinit AB i Sisjön, Göteborg. Har familj med tre barn och alltför lite fritid, skräp i hörnen och lite allmänt kaos.

4 tankar om “Facket är båd vän och fiende…

  1. Det som behövs är ett radikalt LO som står fritt från sossar och ombudsmannaterror så att vi arbetare kan driva de krav som vi anser passar utan pekpinnar om EU, budgetansvar och klassamarbete.

     

  2. Det som behövs är ett LO som fattar att de företräder arbetarnas intressen på arbetsplatserna och i löneförhandlingarna. Varför skall det vara socialdemokratiskt, ”radikalt” eller något annat heller för den delen? Skall inte borgerliga ”arbetare” ha tillgång till ett fack de kan känna samhörighet med?

    Sen bör nog ett fack som inte är direkt självdestruktivt låta bli att ställa krav som innebär att deras medlemmar i slutänden blir friställda för att företaget får lägga ner.

  3. Jag blir så trött på folk skriver facket när de skriver om LO dess medlemsförbund. Varken TCO eller Saco med medlemsförbund har kopplingar till politiska partier. Lo äger inte begreppet ”facket”.

    //Johan

Kommentarer avstängda.