Det är fattigdomen stupid

Det här inlägget har legat och grott i en månad lite drygt, men nu blev det plötsligt aktuellt när Expressen publicerade en ledare som pratar inkomstklyftor ur ett vettigare perspektiv. Så även om det inte är hundraprocentigt anknutet till den aktuella artikeln, så kör jag…:

Verklig fattigdom är något som måste bekämpas. Relativ fattigdom däremot kommer alltid att existera, att bekämpa den är som när Sisyfos rullar stenen uppför berget.

En person från artonhundratalets svenska bondesamhälle placerad i tvåtusentalets ekonomiska sammanhang skulle inte förstå vad vi pratade om ifall vi klagade på vår levnadsstandard. I jämförelse med den situation personen lämnat, en situation som gav upphov till massutvandring till USA, är alla vi nutida människor i detta land stenrika.

Eller för att vara sanningsenlig, så finns verkligt fattiga människor även idag — även om de är försvinnande få i ett historiskt perspektiv. De verkligt fattiga kan till exempel vara de som saknar hem, arbete och som ofta lever i en situation av missbruk och psykosociala problem. De skall inte nonchaleras, men deras situation är lite cyniskt uttryckt irrelevant när vi betraktar vårt samtida totala och generella välstånd. De är ungefär lika irrelevanta för resonemanget som den grupp av motsvarande storlek som har det allra bäst ekonomiskt. Vi  kan diskutera dem, men de utgör närmast undantagsfall i ett större sammanhang.

Vi har också en relativt liten grupp som ligger mitt emellan den totala misären jag just beskrev och en trång men fungerande ekonomi. De hamnar under fattigdomsstrecket definierat som att ha mindre än socialtjänstens existensminimum. Det är fortfarande bara fråga om några få procent, även om det är intressant att fråga sig varför ungdomar och invandrare är så starkt överrepresenterade…

Verklig och relativ fattigdom

Vad vi däremot har gott om, är människor som upplever sig som fattiga. De upplever sig fattiga inte för att de i någon absolut bemärkelse är fattiga, utan för att de har det relativt sämre än sina grannar, vänner, släktingar och andra de upplever som sina jämlikar. Vi kan lämna orsaker därhän för resonemangets skull. Det kan vara sjukskrivningar, a-kassa, deltidsarbete, livspussel eller låglöneyrke som är boven i dramat, det är egentligen sekundärt för sammanhanget. Det som är primärt är att den upplevda fattigdomen beror på att man inte kan bo där man egentligen vill, äga en bil, kunna hantera kostnader för mat, kläder och prylar utan ekonomisk planering, eller att man inte har råd med den semester man gärna skulle vilja åka på.

Camp
Vem jämför vi oss med?

Skulle denna relativa fattigdomsnivå vara det ”normala”, det vill säga om alla hade det ungefär likadant, skulle man inte uppleva sig fattig. Det är endast i förhållande till andra som har det bättre ställt som ”fattigdomen” överhuvudtaget blir föremål för funderingar. Det kommer slå var och en som inte har råd med allt de vill ha, eller ens upplever sig klara livets ”nödtorft” utan att tänka på hur de hanterar sina pengar, att andra minsann tycks glida på en räkmacka. Det handlar inte ens om att det faktiskt måste vara så, utan det räcker med att det upplevs vara på det sättet.

Problemet med det resonemanget är att det inte är den rikaste personen som är det verkliga måttet på den totala välfärden. Det är snarare de som inte har det lika förspänt som är ett rimligt mått, bortsett från de rena undantagen. Även om alla andra är rikare än du själv är, så innebär inte det att du är fattig i någon absolut bemärkelse. Tvärtom kan en situation där du själv tillhör de som är relativt välbeställda i ett fattigt samhälle, trots det innebära att du är faktiskt fattigare än den som är relativt fattig i ett rikare samhälle.

Ett samhälle där skillnaden mellan ”fattiga” och ”rika” är stor, men där de ”fattigas” levnadsstandard är förhållandevis bra, innebär bättre välfärd än ett samhälle där skillnaderna är minimala, men alla har det ungefär lika dåligt. Även om den relativa fattigdomen är större, så är den faktiska fattigdomen mindre.

Vi måste med andra ord bekämpa fattigdom, verklig fattigdom, snarare än rikedom.

Skit i de rika

Det är först när vi inser att det relevanta måttet på vår välfärd är var spannet börjar snarare än var det slutar, som vi kan undvika självdestruktiva åtgärder. När vi inser att det är en god sak att det finns rörligt kapital, även om det innebär att någon per definition är rik. Kapital innebär investeringar, helt enkelt för att overksamma pengar är döda pengar. Det är egentligen inte intressant om det är förhållandevis få stora investerare eller fler halvstora, men just att det är investerare med ett personligt intresse som tar en personlig risk innebär att vi slipper byråkratiska monster som bedömer investeringar i kommitté.

Det vore nog bra om vi slutar betrakta fattigdom och rikedom enbart som relativa begrepp och accepterar att en jämförelse riskerar göra oss blinda för vår egen rikedom. Då kan vi istället koncentrera oss på det som är verkligt intressant: de som faktiskt är fattiga i någon mer absolut bemärkelse. Vi måste lyfta upp spannet, så att lägstanivån blir högre, men vi kan gott strunta i var högstanivån ligger. Skit i hur mycket pengar de rika har, för att uttrycka det brutalt — se istället till hur mycket pengar de fattigaste har och se till att den nivån inte innebär mänsklig misär.

Vi har råd att se till att alla klarar sig hyfsat. Det är däremot tveksamt om vi har råd att se till att alla har det lika bra, och det är inte bara en fråga om pengar utan om dynamik. Finns ingen stratifiering, så finns inte heller någon spänning mellan var du befinner dig och var du vill befinna dig. Det kan ju låta bra, förutsatt att man glömmer bort att det är precis den spänningen som genom hela historien skapat ekonomiska framgångshistorier — oavsett om man pratar vilda västerns ”boomtowns”, eller tittar på länder som på senare tid lyft sig i håret ekonomiskt.

Det är en medvetet provocerande hållning, därför att den gängse accepterade sanningen är att stora klyftor är lika med ett dåligt samhälle. Men det är inte klyftorna som är problemet, utan för att låna ett anglosaxisk uttryck: det är fattigdomen stupid!
Någon skrev att man kan se hur bra ett samhälle är utifrån hur de tar hand om sina barn, sina gamla och sina sjuka. Det ligger mycket sanning i detta, för där är vi trots fördelningspolitiken på väg åt fel håll.

Skenproblem och populism

Gruppen verkligt fattiga, definierat än en gång som att ha mindre än socialtjänstens minimum, har minskat de senaste åren från elva till fem procent. Samtidigt har antalet rika blivit fler. Det låter ju som en win-win-situation där alla fått det bättre överlag? Trots det pratas det mycket om de ökade klyftorna, som om de var det egentliga problemet.

Men är klyftorna ett verkligt problem eller ett skenproblem?

Om man gör ett litet tankeexpriment kan man skönja svaret på den frågan. Tänk er ett samhälle med lika bra välfärd som nu, eller till och med bättre. Ett samhälle där lika få eller färre än nu befinner sig under fattigdomsstrecket. Ett samhälle där infrastrukturen och de allmänna tjänsterna funkar lika bra eller bättre än idag — men där de översta fem procenten ifråga om rikedom var tio gånger rikare än idag och de översta tjugo skulle vara fem gånger rikare. Skulle det vara ett sämre, lika bra eller bättre samhälle än nu? Fråga dig också varför du kommer fram till det svar du kom fram till.

Om du menar att det var lika bra eller sämre, skulle jag verkligen vilja veta hur du resonerar? Med denna ökade rikedom finns mer potentiellt rörligt kapital som kan investeras i nya idéer. Ingen är fattigare än förut i absoluta termer. Samhället i sin helhet är rikare. Så vari ligger i så fall problemet?

När vi siktar in oss på klyftorna, så tappar vi kontakten med det verkliga problemet. Vi kan till och med hamna i situationen att vi löser det förmenta problemet med ojämn inkomst och förmögenhetsfördelning utan att lösa problemet med den absoluta fattigdomen. Då hamnar vi i den lite lustiga situationen att vi på fullaste allvar menar oss föredra ett fattigare men mer homogent samhälle framför ett rikare men mer heterogent — även om det rent faktiskt skulle innebära att så gott som alla hade det sämre i det förra än i det senare.

Att angripa skillnaderna vädjar till den del av våra instinkter som gör att det sticker i ögonen att någon annan har det bättre, lyckas bättre, är rikare. Problemet är att den instinkten inte har med rättrådighet, eller rättfärdighet att göra, så att vädja till den är ren populism. Skulle någon kunna stå för att Kalle är fattig för att han bara äger tio miljoner när Pelle äger femtio?

Det som måste angripas är verklig fattigdom, inget annat. Missar vi den poängen skär vi av oss näsan för att vi fått en finne.

6 svar på ”Det är fattigdomen stupid”

  1. Du missar bara en liten poäng, i världens rikaste land USA som har stora klyftor är hälsoproblemen, kriminaliteten och dålig utbildning större än i ett jämförbart rikt land med mindre klyftor (som exempelvis Sverige). Tillväxt och stora tillgångar är bara effektiva i jämförelser med fattigare länder, när man uppnår en viss gräns är det jämlik fördelning av resurser som är mest effektiva för samhällets välmående. Extremt rika människor har även tendens att snarare sitta på pengarna än att spendera dem, så det vore effektivare att sprida ut dem på ett större antal för att således skapa mer rörlighet i kapitalet.

  2. Att stå och peka på USA som någon slags fyrbråk för ”den rätta vägen” är inte min grej riktigt. Samtidigt är det lite typiskt att få amerikanska problem med hälsa, kriminalitet och utbildning slängda i ansiktet så fort man kritiserar ekonomisk relativisering och omfördelningspolitik.

    Släpp jämförelsen med USA, så slipper det bli ytterligare en av alla dessa pajkastningar om de relativa förtjänsterna mellan Sverige och USA. Låt oss lämna det vid att allt inte är bra där, men att det inte heller betyder att allt är dåligt.

    Det skulle också vara bra för samtalet om du inser att jag inte pratar om de extremt rika, utan om en rikedom som innebär att investeringar för en större grupp människor kan vara något mer än att spara i någon av bankernas fondkonton.

    Det skulle däremot vara oerhört intressant att se dig backa upp ditt påstående att extremt rika människor har en tendens att sitta på pengarna. Jag antar att du har bättre referenser för det påståendet än Joakim Von Anka?

  3. Den hoppade jag medvetet över.

    Att använda Thatcher eller USA som exempel gör att diskussionen direkt hamnar i ett givet fack. Skulle jag tagit upp bra saker i USA skulle jag direkt få klä skott för allt som inte är bra. Skulle jag använt Thatchers iofs retoriskt briljanta analys, skulle jag fått hela hennes anti-fackliga och konservativa värv hängt som en kvarnsten runt halsen… Jag ville därför hålla resonemanget fritt från sådana röda skynken.

    Men visst, det är en klassiker och också ett typexempel på vad som skiljer det svenska parlamentet från det brittiska.

  4. Klockrent – inte bara gör du en analys av de verkliga problemen utan du sätter också en påle rakt genom Jantes friskt klappande vampyrhjärta. Den stora frågan är bara hur man skall få tillräckligt många att läsa och försöka förstå din artikel.

    Mvh
    Fredrik Larsson

  5. Tack Fredrik.

    Nu finns det i och för sig ett skäl till varför jag inte nämner Jante.

    När man jobbar som en brinnande oljad gnu, men ändå aldrig har mer än att det precis räcker. När ungarna tjatar hål i huvudet på en om pokémon, bakugan, transformers, mobiltelefon, laptop, kläder och prylar. När man för tredje gången samma månad undrar hur grannarna egentligen har råd att åka till Thailand för andra året i rad — då är det inte konstigt om det sticker i ögonen på en att vissa tycks jobba mindre men ha bättre inkomst.

    Visst är det Jante att inte tillåta att någon lyckas bättre än en själv, men att hela tiden tjata om det blir ett hån mot alla som strävar. Därför låter jag bli Jante den här gången. Att överhuvudtaget ifrågasätta så vedertagna sanningar som att låga inkomstklyftor är bra, är tillräckligt provocerande för att många skall sluta läsa och etikettera artikeln som ren högerpropaganda.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.