Skatterna och välfärden

Skatterna och välfärden, den eviga frågan, skiljelinjen mellan klassiska liberaler, socialliberaler och socialister. Var gränsen går mellan den egna plånboken och den gemensamma? Vilka konsekvenser får ett lågskattesamhälle, vilka får ett högskattedito, vad är egentligen rättvist? Är rättvisa och total välfärd till och med motsatta begrepp?

Skatter är knappast min huvudfråga inför det här valet. Istället handlar mina prioriteringar om områden där jag upplever ett omedelbart hot mot det samhälle jag vill leva i. Just nu är det viktigare för mig att diskutera demokratins villkor, rättssamhället och vår rätt till att fritt och privat kommunicera med varandra. Plånboksfrågorna, likväl som andra frågor om privat och offentlig ekonomi har staplats på hyllan i skafferiet i väntan på att hotet mot det öppna samhället fått lite mer rimliga proportioner.

Ändå skall jag plocka upp den handske Kent Perssons kastat i veckans bloggdebatt och faktiskt göra ett försök.

Sverige som ”skatteparadis”

Skatteparadis är inte precis ett begrepp man förknippar med Sverige, men med lite kreativ användning av ordet är det ofta så det utmålas internt. Vi kallar det ”den svenska modellen” och ser den som en blandning av marknadsekonomi och statligt ansvar för vissa områden. Dessa områden blir rent praktiskt statliga, eller åtminstone offentliga monopol. Dels beror detta på regleringar och dels på grund av socialkonservativa moraliska gränser som skapar en enorm uppförsbacke för privata aktörer.

Tax by definition

Det ses som ett system av rättvisa där ”inkomstklyftorna” hålls ner och där de ”rika” betalar för de ”fattigas” rätt till trygghet. Detta sitter numera så djupt i folksjälen att varje försök att ifrågasätta om det verkligen är bra att på detta sätt ”straffa” högre inkomst mottas med direkt ilska i folkdjupet. Inkomstklyftor är per definition alltid dåliga och varje ökning av dessa ses som en direkt stöld från de som inte tjänar lika bra — till och med när de inte tjänar dåligt.

Samhällets ansvar och inblandning i ekonomin blir helt naturligt stor, och dessutom växer den närmast per automatik om man inte konstant och konsekvent strävar efter motsatsen.

Diminishing returns

Jag skrev för nästan fem år sedan om Laffers kurvor och om hur Ibn Khaldun konstaterat samma sak som Laffer redan på 1300-talet. Grunderna för deras insikter är att när man höjer skatten når man förr eller senare en jämviktspunkt där höjningarna inte längre ger något egentligt utbyte. Folk hittar sätt att komma runt systemet, helt enkelt för att systemet inte går att leva i.

Det är naturligtvis även annat än skattens proportioner som inverkar, som till exempel de faktiska summor man får kvar i plånboken. Men även om man kan bibehålla en hög skatt på grund av dessa andra skäl får det olika former av konsekvenser.

Jag skall vara fräck nog att citera mig själv ifråga om Khalduns visdom:

I statens tidiga skeden är skatten låg i sin proportion men hög i sitt relativa utbyte… Allt eftersom tiden passerar och kungar följer på varandra, så förlorar de sin förankring i stamkulturen till förmån för ett mer civilicerat leverne. Deras behov ökar…beroende på den lyx i vilken de är fostrade. Därmed lägger de nya skatter på sina undersåtar…[och] höjer kraftigt de existerande skatterna för att öka sina inkomster… Men effekten på affärerna som orsakas av skattehöjningarna blir kännbara. Affärsmän börjar snart jämföra sina vinster med skattebördan, vilket inte är uppmuntrande… Det får som konsekvens att produktionen minskar, och med denna utbytet av skatterna.
Ibn Khaldun (Min översättning från engelska)

Jag kan relativt lätt konstatera den ångest skatterna innebär för en frilansande konsult som mig. Jag ser alla pengar farbror staten gör anspråk på, och jag ser att de utgör skillnaden mellan en ständig klappjakt på livets nödtorft och möjligheten att lägga upp en buffert och njuta av livets goda en aning.

Statis och dynamism

På pappret har vi stora möjligheter att själva påverka vår position. Vad vi däremot kanske saknar är drivkrafterna till social mobilitet, eftersom vi måste flytta upp oss långt på den sociala stegen för att det skall märkas ekonomiskt. Det är en konsekvens av höga progressiva skattesatser, men är det den enda?

Som jag nämnde får det för en person som mig konsekvensen att skatten utgör skillnaden mellan ekonomisk klappjakt och relativ bekvämlighet. Det får dock även en annan konsekvens som blir oerhört tydlig för en frilansare… prisläget! Skall man köpa en tjänst av mer komplext slag, något som går utöver att halvsula skorna eller klippa håret, så blir prislappen snabbt väldigt obehaglig. Jag noterar kallt att ytterst få privatpersoner har råd att anlita mina tjänster, eftersom varje krona jag får i plånboken för mitt arbete innebär fem intjänade bruttokronor för en privatperson.

Säg att prislappen är 25K, bara för att ta ett exempel. Tio av de tjugofemtusen hamnar i min plånbok, medan femtontusen går i skatt och avgifter. Ett företag betalar dessa tjugofemtusen med bruttopengar, medan en privatperson betalar detta med redan skattade pengar. Vilket innebär att den personen i sin tur betalat ungefär samma summa i skatt redan innan, så för att jag skall få tiotusen i plånboken får min privata kund se till att tjäna in femtiotusen brutto. Detta fenomen kallas skattekilar (till skillnad från andra kilar) och är ett stort problem för samhällets dynamism. Det är även i ljuset av dessa skattekilar fenomen som ROT- och RUT-avdragen måste ses, eftersom dessa riktar sig mot just detta.

Shoemaker At Work

Den samhälleliga ekonomiska stasis som uppstår på grund av skattekilar innebär till exempel att det knappast lönar sig att anlita en klassisk skomakare om det som krävs är något utöver att limma en trasig fog, sy i några trasiga stygn eller limma på en ny sula. Det är för de flesta inte värt kostnaden att reparera en klocka, sy om en kostym, laga en laptop eller något annat där det går att köpa nytt för motsvarande summa. Att gå till en möbelsnickare och beställa köksbord och stolar, kräver att du tillhör precis den illa sedda översta procent som trots marginalskatterna fortfarande har råd med en prislapp där varje del i uppsättningen kostar femsiffriga belopp.

En balansgång på slak lina

Samtidigt går det inte att bortse ifrån att den allmänna svenska välfärden på många sätt är ett vinnande koncept. Vi har ett väldigt stabilt samhälle där få far verkligt illa och där våldsamma motsättningar tillhör undantagen. Det system vi byggt upp tillåter att vi slipper verklig fattigdom annat än i rena undantagsfall. Alla har det inte väl förspänt, men få befinner sig i verklig fattigdom. Vi är även välutbildade, får läkarhjälp och medicin vid behov och slipper i de flesta fall tigga om pengar från yngre släktingar när vi blir gamla.

Det vi förlorar på vår ”solidaritet” är möjligheten till boomtown-fenomen. För att förstå innebörden i detta kan man göra tankeexprimentet vad som skulle hända om alla företag med mindre än 25 anställda blev helt skattebefriade. Skattefria som i: ingen företagsskatt, ingen moms, inga arbetsgivaravgifter och skattefria löneutbetalningar. Plötsligt skulle det bli dubbelt så lukrativt att starta företag, alla kostnader skulle helt och hållet vara relaterade produktionen (lokaler, maskiner, löner, resor, kommunikation) och produkterna/tjänsterna skulle kunna erbjudas till lägre priser med högre lönsamhet. Det skulle uppstå en boom-ekonomi där det startades företag i parti och minut, där lönenivåerna snart skulle höjas för att locka anställda ur en allt glesare pool av arbetslösa.

Det är naturligtvis inte ett rimligt förslag, dels för att en arbiträr gräns vid ett visst antal anställda skulle skruva till konkurrensen så att inga företag vågade växa förbi denna storlek och dels för att samhället fortfarande har kostnader som i så fall måste täckas av ”någon annan”. Visst sparar samhället även in på de som får arbete istället för att vara arbetslösa, men ändå är det inte ett rättfärdigt undantag. Skall man göra någon form av undantag, så måste det vara lätt att motivera och dessutom inte vara behäftat med felet att på något stadium motverka precis den tillväxt man vill uppmuntra. Det är nog i så fall bättre att försöka sig på att reformera hela systemet så att man uppnår mer dynamik samtidigt som man inte skapar artificiella gränser.

How new solutions are born...

Slap my ass and call me Sally

Mona Sahlins ökända ”det är häftigt att betala skatt” känns för mig som rena hånet. Det är tydligen så att vi alla skall vara ekonomiska masochister och älska att få pengarna vi tjänat konfiskerade? Det är nog däremot tyvärr nödvändigt att vi faktiskt betalar skatt, kanske till och med mer skatt än jag egentligen skulle vilja. Vi befinner oss också i ett läge där det är svårt att byta häst mitt i språnget. Om vi lägger om kursen abrupt, så kommer alla de spelregler folk vant sig vid att ställas på huvudet.

Samtidigt tror jag vi är på väg mot en skattetryckets avgrund. Inte en dramatisk avgrund där vi plötsligt en dag vaknar upp till ett samhälle som gått bankrutt, utan snarare en avgrund där vi lyckas manövrera ut vår egen konkurrenskraft och vår egen dynamik, så att vi själva gör oss alltmer irrelevanta. Kompetens hålls upp som vår konkurrensfördel, men det är ren hybris. Ingen skall tro att Indien, Kina och andra länder med väsentligt lägre lönenivåer och en helt annan dynamik bara består av analfabeter. På längre sikt kommer deras lönenivåer öka, men å andra sidan är de redan nu nog så kompetenta.

Vi behöver skatterna, vi behöver trygghetssystemen och vi behöver infrastrukturen. Problemet är att vi blivit förälskade i själva formen snarare än resultatet. Så glorifierar vi våra skatter, där vi snarare borde se dem som ett nödvändigt ont. Så ser vi skatterna som statens egendomar till och med innan de är betalda. Så ser vi det nästan som ett självändamål med höga skatter utan att ifrågasätta vilket utbyte vi får av dem. Så applåderar vi kostsamma löften som i slutänden gör ett hål i våra plånböcker.

Vi behöver skatterna, men vi behöver verkligen inte bli förälskade i dem.

22 svar på ”Skatterna och välfärden”

  1. Tack för ett läsvärt inlägg, har nästan suttit och väntat på en ekonomisk aspekt från en frihetlig blogg, jag tar mig tid att skriva en aningen lång kommentar. Jag som Frihetlig Socialdemokrat tycker du har en poäng i att man inte bör älska skatten. Hög skatt är ett medvetet val svenska folket har gjort för att kunna upprätthålla ett så solidariskt och mänskligt samhälle som möjligt. Otroligt förstaklassig välfärd och ett stabilt samhälle är vad vi skattar för.

    Jag tycker alliansens anti-skatt propaganda inte tar hänsyn till vad skatterna ger, utan bara hur skatter är förkastligt.
    Jag är övertygad om att det inte är en slump att alla de nordiska länderna har väldigt stabila stater med hög mänsklighetsfaktor, utbildningsnivå, hög levnadsålder med mera. En gång i tiden tog vi i Sverige ställning, vi ville ha höga skatter och utav dessa fick vi världens bästa välfärdssytem och har ofta blivit betraktade som paradiset på jorden – betyg: Mycket väl godkänt.
    Däremot är det viktigt att se helt konkret vad vi får av skatten, det skulle vara motiverande om det fanns lite lättillgänglig information om vart våra skatter går.

    Jag måste påpeka att det är viktigt med förmögenhetsskatt utifrån följande argument: Det är inget fel på personer som har en stark drivkraft till massiv rikedom, däremot finns det problem med pengahögarna i sig. Att pengar samlas i hög och inte gör någon nytta helt enkelt. Om vi säger att rike Charles sitter inne på 400 miljoner, om vi rent hypotetiskt sett säger att han får skatta en stor del av de här 400 miljonerna skulle det innebära att dessa pengar kommer ut i systemet igen – och fyller en funktion på alla sätt och vis, samtidigt behåller Charles med en stor marginal tillräckligt för ett ”rikemansliv”. Pengar på hög ger ingenting förrän de inte ligger på hög längre och mångas mål i livet är just att samla pengar på hög. Enligt min uppfattning har hela Sverige långsiktigt tjänat väldigt mycket på lagenlig förmögenhetsskattning.

    Nyliberalism menar jag man inte kan applicera i dagens samhälle, det är en motsägelse i sig. I nyliberalism har man oftast inget, eller ett ytterst begränsat välfärdssystem och resurfördelning är inte på tal. I ett icke-urbaniserat land med självständiga hushåll hade ideologin varit perfekt lämpad men så fort vi tar det ett steg längre och in i moderna världens samhälle så tappar ideologin förnuftet. Klyftor skapas och klyftor ger brottslighet. Reaktionen på hög brottslighet är just stark polisstyrka – som i sin tur är en motsägelse till liberalism i sig. Detta är en av mina teser till varför ett urbaniserat samhälle styrt av nyliberalism inte är förankrat i varken förnuft eller verklighet.

  2. Jag kan rekommendera boken ”The Laffer Curve and Other Laughs in Current Economics”  av Martin Gardner.

  3. @Utkik: Visst har vi bra välfärd, men den rosiga bild du ger av verkligheten blir lite platt. Dessutom är jag inte säker på att valet du pratar om skulle vara lika självklart om alla varje månad skulle få svart på vitt precis hur mycket pengar de betalar i skatt.

    Jag kommer osökt att tänka på studenterna som satt och drack öl och diskuterade skattepolitik. En av studenterna sitter och skruvar på sig och säger slutligen till de andra att nu får de prata om något intressantare. Han säger sedan att varför skall han bry sig om skatten, han som inte betalar någon, varefter han sveper den momsade ölflaskan…

    När det gäller förmögenheter är det en lustig bild du ger av att pengarna ligger overksamma på hög och måste skattas för att komma i omlopp igen. En av de stora problemen i Sverige om du har någon bra idé, är att det finns så få riskkapitalister. Det beror i sin tur på att det finns så få ackumulerade förmögenheter. Du är hänvisad till egna pengar eller banklån, vilket inte alltid är ett bra sätt att snabbt få igång ett nytt företag.

    ”Nyliberalism”, detta försök att återgå till klassisk liberalism är lite mer än bara marknadsekonomi och ekonomisk liberalism. Men ändå tror jag att det är precis i det moderna urbana samhället ekonomisk liberalism skulle ha en möjlighet att fungera, för en förutsättning är att låginkomsttagarna har nog med pengar för att undvika direkt fattigdom. För det är inte den ekonomiska stratifieringen som är mest intressant, utan lägstanivån.

    Själv lutar jag åt socialliberalism på det ekonomiska planet, fast utan det paket av oliberala inslag på andra områden som smugit sig in genom det senaste seklet.

  4. Eftersom det numera är lätt att uppfatta mig som en del av denna blogg vill jag bara markera att den fråga Marcus här tar upp hör till dem där jag inte delar Livbåtens åsikter: Liksom Marcus småföretagare kan jag visserligen brumma mycket irriterat när skatten ska betalas in, men så ser jag den fantastiska skola mitt barn får, den underbara vård min pappa fick när han hade lungcancer, den färdtjänst som gör att jag får tid att umgås med min mamma och inte bara skjutsa henne kors och tvärs, och tänker på att även om det skulle gå fullständigt åt fanders med mitt företagande kommer jag knappast att behöva tigga på gatorna.  Och då upplever inte jag att skatten jag betalar är orimlig. Jag tror till och med att det skulle kosta mer för mig och oss andra att få denna hjälp, service och TRYGGHET på något annat sätt.  Visst finns en Lefferkurva, men ingen har mig veterligt föreslagit att skatterna ska höjas till 100%, och var toppen på kurvan ligger är det ingen som vet. Toppen är nog därtill synnerligen kulturberoende – säkerligen betydligt närmare 100% i ett land där medborgarna som i Sverige har skäl att lita på att staten någorlunda lever upp till sina åtaganden än i säg Ukraina eller södra Italien.  Däremot är de skattekilar Marcus beskriver ett verkligt problem; jag sympatiserar med tanken att mildra dem genom att fasa över beskattning från arbete till konsumtion av varor/naturresurser, och kanske också kapital/egendom/fastigheter. Fast i ärlighetens namn tror jag inte man kommer så förfärligt långt den vägen, så för mig är problemet med skattekilar något vi får stå ut med för de fördelar jag tycker att dagens högskattebaserade välfärdssamhälle trots allt ger: Den frihet som kommer sig av att veta att man inte är helt utlämnad till närståendes och vänners nåd om man har otur i livet!

  5. @Thomas: M. Gardner hade fullkomligt rätt i att Laffer gjorde det enkelt för sig när han presenterade en slät proportionell kurva. Själv skriver jag:

    ”Det är naturligtvis även annat än skattens proportioner som inverkar, som till exempel de faktiska summor man får kvar i plånboken.”

    Men även Gardner med sin afrokrullskurva gjorde det enkelt för sig för att nå en retorisk poäng — för även om kurvan inte är en slät proportionerlig sådan, så innebär inte det att man inte kan se ett samband.

  6. @Henrik: Här går en skiljelinje mellan oss. Själv fick jag förlita mig på vänner och släktingar (och ett banklån) när jag klantade till det i mitt sorgearbete efter pappa och lyckades samla på mig en kvarskatt på halvannat hundratal tusen kronor. Skatteverkets syn på saken var att jag inte ens kunde få uppskov eller en avbetalningsplan.

    Men skiljelinjen ser värre ut än vad den är, för som jag skrev till Utkik så är jag nog närmast socialliberal när vi diskuterar samhällsekonomi. Jag tror att det är bra med ett välfärdssystem som tryggar basen för vår existens när det blåser snålt. Skiljelinjen ligger då snarare i nästa steg när man diskuterar var gränsen skall gå för samhällets åtaganden och för vilka områden eget ansvar bör gälla.

    Jag tror också skattekilarna är ett samhällsekonomiskt problem som det är lätt att underskatta. Den praktiska konsekvensen är att det byts färre varor och tjänster eftersom det finns färre potentiella köpare, vilket leder till en mindre skattebas, vilket i sin tur leder till ett system där skatten måste vara högre. Kombinera flera sådana dynamiska faktorer och du får ett samhälle som har hög skatt, men där samhällets faktiska rikedom inte motsvaras riktigt av den höga skatten.

    Hur man än vänder sig har man ändan bak, och betala måste vi alla — antingen över skattsedeln eller privat. Jag hoppas jag tittar nyktert på det, för min målsättning är inte att avskaffa all form av trygghet, utan att kombinera största möjliga ekonomiska frihet, dynamik och samhälleliga rikedom.

  7. Håller med om att det inte är grundprinciper utan lämplig lokalisering av en gränslinje som skiljer oss. Håller med om att skattekilarna inte är ett litet problem. Men trots att de är ett betydande problem tror vi måste ta dem för att undvika andra större problem. Får intrycket att du också inser detta, och att det som skiljer oss åt åter är exakt var avvägningen ska hamna.  Har även jag varit tvungen att lita på vänner och släktingar för att Skatteverket skulle få de pengar de ville i tid när jag pga privat trassel under en period inte hade ork att hålla i företagets ekonomi och konsumerade betydligt mer än jag hade råd med. Men hela situationen kunde trots allt uppkomma just därför att skatteverket är så snällt/slapphänt att det gör det rätt enkelt för oss egenföretagare att skjuta upp inbetalningen av skatt i ungefär ett och ett halvt år från det man haft en inkomst. När jag utnyttjade den möjligheten tycker jag inte det är orimligt att skatteverket inte gav mig förlängd kredit.  (Däremot har jag bestämda åsikter om  att de hade samma inställning när de några år tidigare bestämde sig för att anse att en massa utgifter vi flera år tidigare haft i ett företag i själva verket var lön till mig personligen, och gav mig ett par månader från sitt beslut för att hosta upp över hundra tusen kronor!)

  8. Henrik. Jag skulle ärligen vilja se en total sänkning av skattetrycket på något tiotal procent, så att vi närmar oss resten av Europa. Det kommer inte att ske på ett år eller två ens om den politiska viljan finns, vilket den inte tycks göra — men jag tycker det är en bra målsättning. Det skulle vara intressant att se vilka dynamiska effekter en sådan sänkning skulle få, och jag är inte alls övertygad om att det skulle göra stat och kommuner speciellt mycket fattigare när alla effekter räknats ihop.

    Ett av de områden jag tror skulle ge störst enskild effekt är att just angripa skattekilarna. Kanske skulle det kunna lösas genom ett system liknande momsens där samma pengar inte skall momsas mer än en gång, även om jag reflexmässigt värjer mig lite mot tanken eftersom vi inte direkt behöver fler komplicerade system som kräver mycket administration och kontroll.

    Vi är båda vänner av att slippa se de som inte förmår hantera sina liv svälta. Hos mig märks det engagemanget till exempel i mina utfall mot försäkringskassans dumheter, även om det inte är det enda skälet till min ilska. Jag blir närmast allergisk av upplevelsen att det svenska folket betalar för tjänster de inte får — och det blir tyvärr alltmer sant när pengarna fortfarande tas in, men servicen de skall betala för blir alltmer tveksam och sporadisk.

  9. Jag är en av de där som går på bidrag. Jag har ett par diagnoser som gör det svårt för mig att fungera i samhället.

    Jag gillar både vad du och Henrik skriver. Men någonstans har jag mitt eget problem, jag skulle antagligen dött för egen hand om inte vårt välfärdsystem hade funnits. Nu känns det som jag är nära att själv bli produktiv, att komma in på universitet. Men med försäkringskassans reform så ska jag antingen arbeta eller vara gravt handikappad för resten av livet.  Men med mina diagnoser fungerar det inte så, vi behöver få försöka, och vi behöver att det är ok att vi kanske inte lyckas första gången och då har ett skyddsnät att falla tillbaka på.

    Den nya stramhet som den nya regeringen infört erkänner inte ens att min typ av problematik finns. Jag hanterar inte att flytta omkring. Om jag ska klara ett jobb behöver jag hitta rätt plats. Hittar jag rätt plats kan jag antagligen klara ett jobb om jag tillåts utveckla mig själv lite mer först. Men att jag ska vara tvungen att flytta omkring och söka arbete om jag av någon anledning skulle bli arbetslös igen skulle inte fungera för mig. Jag behöver veta att jag i ett sådant fall inte skulle tvingas springa runt, och bli stressad på ett sätt jag verkligen inte hanterar, och testa jobb som skulle få mig att må dåligt, bara för att jag klarat ett jobb där mina specifika styrkor ligger.

    Den här antingen eller inställningen som alliansen infört gör det så mycket svårare för mig att bli en produktiv del av samhället.
    Det du säger låter bra, men samtidigt så skrämmer det mig att så många stöder alliansen. Deras sätt att se på sjukskrivning och allt vad det heter gör ju min tillvaro extremt osäker. Och det i sig själv är ett stressmoment som gör saker så mycket svårare för mig.

  10. Det är helt tydligt något lurt med styckeindelningen, den funkar för vissa och inte för andra. Jag får kika på vad det kan bero på. Använder du möjligen Internet Exploder?

    Nå David, utan att jag känner dig, så låter du som en som skall omfattas av trygghetssystemen — särskilt som du helt tydligt försöker hitta en väg in. Jag tycker det är olyckligt att man slängt ut barnet med badvattnet och skapat en ovärdig situation för de som faktiskt behöver hjälp.

    Själv stödjer jag absolut inte alliansen i nuläget. Upprinnelsen till det har med mina verkliga kärnfrågor att göra, integritet, demokrati och frihet — där jag tycker alliansen har tappat pucken helt. Men i min irritation över alliansen finns också den valhänthet i hanteringen av reformer som tyvärr kännetecknat de senaste årens försök att ändra riktning. Som jag ser det kan samhället välja om man vill hjälpa eller inte, men man skall behandla folk med respekt och låta folk behålla sin värdighet.

    Det finns ett problem begravt i bidragssystemen som gör att de får för stor omfattning. Risken är uppenbar att passivitet i förhållande till detta gör systemen så dyra att de inte går att upprätthålla. Men när man angriper problemet, så måste man vara medveten om alla dess fasetter, i annat fall kommer sjuka och funktionshindrade människor att fara illa. Jag ser ingen självklar lösning, men jag ser en självklar strävan — den att minska kostnaderna utan att bli omänsklig eller respektlös. I detta tycker jag inte alliansen har lyckats.

  11. Det gäller ju att skilja på mål och medel. Skatt är inte ett mål i sig, utan ett medel för att uppnå andra mål. Jag gillar teknologi. Man kan gör mycket roligt med teknologi. Det betyder inte att teknologi i sig är viktigt eller rolig – den är ett medel för att uppnå ett mål. Vi forskar inte fram ny teknologi för teknologins skull – utan för vad vi kan göra med denna nya teknologi.

    Kärnkraft tex. Om man är smart, noggrann och mycket försiktig kan man utvinna relativt billig och relativt ren energi ur uran. Eller så kan man bygga kärnvapen och massmörda folk i årtionden efter att man blåst bort en stad eller två.

    Det är som vanligt vi människor som väljer vad vi gör med våra medel, vilka mål det är vi ska uppnå. Skatten är ett medel, inget mål. Den ska vara så hög att vi kan uppnå de mål vi föresatt oss att uppnå – inte högre. Och har vi lägre skatt än vi behöver för att uppnå målen, ja då funkar det ju som bekant inte. Man kan inte välja både låg skatt OCH full service. Dock verkar vissa politiker försöka inbilla folk det, vilket känns djupt ohederligt.

    Jag ogillar den utveckling i skattepolitiken vi haft de senaste 30-40 åren. Ja ghar inget problem att när jag tjänar mycket pengar också betala mycket pengar i skatt, räknat i kronor och ören. Tjänar jag 100 tkr i månaden är det inget problem att betala 50 tkr i skatt. Man klarar sig ganska bra på 50 tkr i månaden. Men tjänar jag 10 tkr i månaden är det verkligen ett problem att betala 5 tkr i skatt. 5 tkr i månaden är inget vidare att försöka klara sig på. De senaste 30-40 åren har de som tjänar minst fått märkbart högre skatt medans de som tjänar absolut mest börjat få regressiv, halverad skatt. Det känns om ett dubbelt hån mot de mindre bemedlade. Dels ska de betala mer av de lilla de har, medans de som verkligen har överflöd får lägre skatt. Illa, illa.

  12. Nå, för de som råkat ut för problemen med stycken som inte slår igenom när man sparar. Det hela berodde på skillnaden mellan hur wordpress hanterar kommentarer från den som är inloggad och inte.

    När den som inte är inloggad sparar så rensas alla radbrytningar och stycken bort ur koden och ersätts med enkla radbrytningar. När den som inloggad gör samma sak rensas ingenting. Det som behövdes vara att ändra en funktion så att bortrensade stycken ersätts av två radbrytningar i texten, då förstår wordpress att det är fråga om ett stycke — så nu skall saker fungera som tänkt.

  13. @Martin, du har nog inte läst skattetabellerna riktigt.

    Tjänar du 10 tusen i månaden betalar du bara kommunalskatt, dvs ca 30%. Däremot om du tjänar ca 100 tusen i månaden så betalar du ungefär 50%  i skatt, och 60 % i marginalskatt.

    Att de som tjänar minst betalar mer skatt är för att kommunskatterna höjts efter hand. Dessutom har momsen gått från 0% till 25%.

    Skatten blir hög för låginkomsttagare eftersom vi har så ont om höginkomsttagare i Sverige. En hamnarbetare eller sopåkare kan utan problem tjäna mer än en jämnårig civilingenjör. Inkomsterna är alltså extremt lika i en internationell jämförelse och då finns det ingen stor grupp höginkomsttagare att beskatta.

    Tyvärr!

  14. Ja, jag är nog en sådan som behöver hjälp. Men det alliansen inte förstår är att jag, de flesta, skämdes över det långt innan vi började bli utpekad som bidragsfuskare av lagstiftarna stup i kvarten.

    För att få hjälpen man behöver idag kan man inte ha hopp för framtiden, för då har man per definition diskvcalificerat sig för hjälp…

    Som det verkar är det över hälften som blir utförsäkrade nu. Du verkar tycka att det ändå behövdes ta tag i bidragsfusket. Men tror du verkligen att ens i närheten en så stor andel bidragstagare är bidragsfuskare?

  15. @David: Naturligtvis existerar bidragsfusk, men det var inte något bidragsfusk jag refererade till.

    Tendensen att prata om ”fusk” är något som jag reagerade på redan när sossarna startade sin egen hemvävda offensiv mot fusket för något tiotal år sedan. Redan då smög det kontrollanter i buskarna, och ve dig om du försökte ha ett aktivt liv trots fysiska eller psykiska problem.

    Själv tror jag ”fusk”, som i medvetet felutnyttjande och brott mot reglerna, är relativt ovanligt. Vanligare är en nonchalant attityd till att ta emot bidrag, och därmed ett överutnyttjande som inte självklart bryter mot några regler. Observera att jag inte pratar fusk, utan attityd. Idealt är bidragssystem snarare något man inte använder förrän man inte längre har alternativ. Det är bara med en sådan attityd i de djupa folklagren som bidragssystemen kan fortsätta vara generösa.

    Blir vi nonchalanta med hur vi använder trygghetssystemen, så undergräver vi deras existens. Det handlar inte ens om hur man skulle vilja att de såg ut, utan är ett krasst konstaterande av hur verkligheten fungerar.

  16. Jag tror inte riktigt på att det skulle råda en nonchalant attityd gentemot att ta emot bidrag. Personer som faktiskt inte är ute efter att bidragsfuska vill i regel kunna försörja sig själva. Bidraget är ändå en bekräftelse på att man inte har vad som krävs för att leva i samhället utan hjälp. Även om man skulle få tillräckligt med bidrag att leva ett lyxliv så är det nog mycket få som skulle känna sig nöjda med att leva på bidrag. Dom flesta har faktiskt skam i kroppen.

    Däremot tror jag att många går på bidrag som skulle kunna slippa det om det fanns resurser och kunskap att rehabilitera dem. Jag är faktiskt rätt övertygad om att brist på kompetent vård har bra mycket större inverkan på bidragsberoendet än bidragstagares attityd.

  17. Det låter ju bra det du säger, om det nu inte vore så att jag själv mött på precis den attityd jag pratar om. Den är dessutom ofta omedveten, så att det för personen som visar sådan nonchalans verkar vara den självklara attityden och inget konstigt alls.

    Naturligtvis är det så att det finns många som går på bidrag som inget hellre skulle vilja än att slippa. Det hindrar inte på något sätt att attityden existerar och är ett problem.

  18. Kanske har du rätt. Men sådana individer skulle ju gallras ut om det funnes kompetent vård, kompetent psykiatri i det här fallet, som kunde hjälpa dem att insé sin tankevurpa. Jag vet inte hur det ser ut med kompetent psykiatri nu för tiden, läkarna hinner ju bara träffa en en gång i halvåret. Jag hade en hiskeligt kompetent psykiater en gång i tiden, expert på just mina funktionshinder (ADHD och Asperger Syndrom). Jag träffade honom en gång i halvåret ungefär, och varje gång innebar steg framåt för mig. Men han vart så in i helvete trött på bristen på resurser och att han aldrig kunde ge någon effektiv hjälp på grund av att han var tvungen att vara så utspridd hela tiden. Han slutade sålunda och skapade en privat mottagning. Och jag har helt enkelt inte råd med honom nu.

    Det är där någonstans jag tror kruxet ligger. Att vara hårdare med bidrag på grund av det attitydproblem du pratar om är att ge sig på ett symptom, inte den bakomliggande orsaken. Vad som behövs är att man inser att psykiatrin har ett värde, och satsa på den. Det är en utgift som på längre sikt kommer att återbetala sig själv, med ränta.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.