Eva Sternberg är könsrollernas kreationist

Vad är egentligen skillnaden mellan könen? Är det så att kvinnor är biologiskt mer lämpade att ta hand om barn, vårda familjens inre cirkel och liknande? Är det så att män egentligen knappt hunnit hem från savannen där de jagat lejon? Är män naturligt mer aggressiva och mer benägna till våld? Eller är så gott som allt en ren social konstruktion?

Att det finns biologiska skillnader mellan män och kvinnor är nog knappast någon hemlighet. Vi har en uppsättning fysiska attribut som är rätt uppenbara, och i viss mån påverkar även dessa attribut och de hormoner som hör till dem vårt psyke. Så långt tror jag alla är med på spåret.

Det är sen som åsikterna drar isär när vissa anser att de biologiska skillnaderna går långt mycket djupare än så, medan andra menar att den enda skillnaden är den uppsättning genitalier vi är begåvade med.

Tiny Hands
Att vara en närvarande pappa är ett underbart privilegium

Det som smyger sig in är frågan om jämställdhet och värderingar om hur man förväntas leva sitt liv. Det är här det resonemanget kan bli riktigt obehagligt. Ett prima exempel på dessa obehagligheter är Eva Sternberg som glatt proklamerar att män är farliga för små barn. Eva Sternberg är ”ledarskapskonsult med inriktning på hjärnans utveckling” och jag hoppas innerligt att ingen betalar pengar för hennes dumheter.

Hon skriver i Expressen, debatterar som en galning i TV4, och förnekar sig inte heller när hon sitter i TV8s Aschberg-program. Hos Aschberg påstår hon i samband med en debatt om justitieministern att det är väldigt stor skillnad när bara kvinnor möts, för att då minsann är det inte det minsta konstigt om justitieministern glömmer rättsprinciperna när de ”kvinnliga” idéerna haglar.

Eva Sternberg har tydligen fått vatten på sin kvarn nyligen, när hon lyckats tolka en undersökning så att den på något indirekt sätt skulle visa att män är överrepresenterade när det handlar om barnolycksfall eller andra dumheter. Inte nog med att hon läser avhandlingen som fan läser bibeln, hon tolkar den dessutom biologiskt. Även om hon skulle kunna hitta en undersökning som säger det hon tror den säger, så är ändå frågan är om det handlar om biologi eller social skolning.

Eva Sternberg anser tydligen att vi sätter oss emot naturen när vi anser att de biologiska skillnaderna har allt mindre relevans för hur vi lever våra liv. Hon är inte ensam, för så fort det dyker upp någon undersökning som skulle kunna tolkas som att män eller kvinnor är bättre eller sämre på någonting kryper diverse reaktionära troll fram från stenarna de gömmer sig under.

Det är den sociala präglingen stupid!

Personligen ser jag det sociala arvet som långt mer viktigt i den här frågan än om mjölkkörtlarna utvecklats till ballongform eller om genitalia sitter inuti eller utanpå. För det alla dessa genustroll har gemensamt, är hur de underskattar den sociala prägling som pågår från det att våra barn lämnar moderlivet och till dess de är färdiga att stå på egna ben.

Trots att jag själv tyckt mig varit medveten, så underskattade jag i hur hög grad denna prägling pågick till dess jag själv fick barn. Jag får tacka min sambo som aldrig låtit mig missa detaljerna i hur barnen präglas. Så har jag sett hur smarta och jämställda människor behandlat mina barn utifrån könsmässiga schabloner. Hur deras beteende tolkats utifrån att de är killar. Hur vuxna intelligenta människor utan att vara medvetna om det har nedvärderat vissa beteenden och preferenser gentemot andra mer ”korrekta”.

Min äldste har långt, mycket långt, hår. Det har varit en ständig källa till konstiga blickar och oftast vänliga men likväl dumma kommentarer. Han har blivit oerhört medveten om hur håret och hans lite lätt androgyna utseende fått många att direkt tolka honom som tjej. Han tar det med en axelryckning, men det påverkar honom. Det påverkar vilka leksaker han föredrar; det påverkar hans favoritfärger och favoritkläder; det påverkar till och med vilka lekkamrater han tyr sig till. Det påverkar honom dessutom inte mindre med åldern utan snarare tvärtom.

Så vår lille pojke som älskade rosa och barbiedockor, såväl som bilar och lego, har nu ratat rosa för gult och dockorna för pokemon. Om vi nu ens föreslår leksaker, kläder eller sysselsättningar som är ”tjejiga”, så ser han ut som en citron i ansiktet. I ”svaga” ögonblick har han erkänt att det nog mer handlar om kompisarnas förväntningar än om hans verkliga preferenser, men den sociala påverkan är så stark att han inte kan göra sig fri från den.

I min egen generation skulle det varit en total social omöjlighet att en kille gillade rosa, och tyvärr finns mycket av den attityden kvar. Fast vilka färger man tycker om är ändå bara ett symptom på något annat, och studerar man hur killarna och tjejerna beter sig på dagis, respektive skolan, så ser man vad det är ett symptom på.

Vuxenvärlden har vissa bestämda förväntningar vi inte ens själva är medvetna om. Så killarna förväntas springa omkring och busa, medan tjejerna förväntas sitta lugnt och stilla och pyssla eller klä ut sig till prinsessor och leka rollspelslekar med varandra, med dockor — mamma-pappa-barn. När någon bryter mönstret är det så exceptionellt att man ständigt kommenterar det. Kommentarerna kan vara positiva, men de kommer likväl vilket bara det är ett tecken på de sociala förväntningarna och den sociala präglingen.

Som kille har jag fått lära mig att ta för mig, för alternativet har varit att bli överkörd. Som kille har jag fått lära mig att ta initiativet, för alternativet är att inte få pussas med flickor. Jag har fått lära mig begreppet alfahanne i praktiken, eftersom alfahannen fortfarande ses som det stora idealet. Jag är tämligen övertygad att om jag var kvinna skulle jag kunna rapa upp motsvarande lärdomar, fast från andra hållet.

I detta växer vi upp, men när vi så är vuxna förväntas vi plötsligt vara jämställda! Hur nu det skall gå till när allt vi gjort och allt vi gillat fram till dess har tolkats utifrån ifall vi är tjejer eller killar.

Men det går att genomskåda

De av oss som genomskådat vår uppväxt och lärt oss hantera dumheterna som tutats i oss låter inte vårt kön hindra oss. Jag själv var föräldraledig bra mycket längre än min sambo, och skulle Eva Sternberg kommit hem till oss och påstått att jag var en mindre lämplig förälder att ta hand om mina barn när de var bäbisar, skulle hon blivit utslängd ur mitt hus med näsan först.

Jag är inte perfekt, och en hel del av min prägling sitter kvar i mitt omedvetna. Min generation är bättre än mina föräldrars överlag, men vi har fortfarande en bit kvar även om vi försöker. Våra barn kommer att ha nått ytterligare ett steg (förhoppningsvis) och deras barn ännu lite längre. De sociala mönstren sitter djupt och är ingenting vi blir klara med än på några generationer.

Det är i denna kontext man måste läsa rapporter om män och föräldraskap, om man nu faktiskt lyckas hitta sådana. Vi har präglats till något annat, och alla är inte förmögna att göra sig fria från den präglingen. Det Eva Sternberg propagerar för är att vi ger upp och konserverar den präglingen som naturens ordning. Det är inte jag beredd att acceptera.

På randen till avgrunden

Den sortens avgrund en person som Eva Sternberg representerar illustreras på ett otroligt sätt i hennes resonemang om skamkulturen i samma program (vid 35:20):

–Det jag vill säga, det du sa här tidigare: att det i folkdjupen ändå kan kännas… men vi är ju en gammal skamkultur, vi har ju i hjärnan inlagt att såna som gör saker vi inte gillar skall skämmas… och det här är ju en urgammal sak som vi har ägnat oss åt… jamen om hjärnan har det så är det antagligen bra på något sätt.

Eva är med andra ord en person som anser att alla värderingar vi haft länge är bra just för att de är gamla… Med den typen av resonemang kan vi lika gärna omyndigförklara gifta kvinnor, avskaffa kvinnlig rösträtt, återgå till artonhundratalets sexualmoral och könsroller, införa skampålen igen, införa dödsstraff och allt annat som tillhör de värderingar som är ”urgamla”. Jag tror nog att hon vid närmare eftertanke tycker att vissa ”nya” värderingar slår de gamla, men det är svårt att höra på hennes resonemang och attityd.

Om någon på fullaste allvar vill leva som om vi befann oss ett sekel tillbaka i tiden, så tänker jag inte lägga mig i, var och en är fri att göra som den själv vill. För mig är det däremot en fullkomligt absurd tankekonstruktion att könet skall få bestämma vilka möjligheter vi har att forma våra egna liv.

7 svar på ”Eva Sternberg är könsrollernas kreationist”

  1. Om du hade slängt ut henne på näsan, hade du inte bevisat att mannen är mer aggressiv? 😉

  2. Genusdiskussionens stora problem överhuvudtaget är att huvudmotståndarna alla är ”kreationister”: i ena ringhörnan reaktionärer som Sternberg och Dahlqvist som försöker tolka alla resultat om könsskillnader till att kvinnor ska stå vid spisen och amma barn och män ska jaga bisonoxar, och i andra ringhörnan ideologiska socialkonstruktivister som Tiina Rosenberg som gjort det till en dogm att kön inte existerar överhuvudtaget. Inget av lägren har något konstruktivt att tillföra.

  3. @Dr M: Jag är benägen att hålla med, ingendera synvinkeln leder någonvart.

    Jag tror personligen att kön är långt mycket mer av en social konstruktion än vad folk i gemen tror. Men vi samtidigt så påverkar hormoner mycket av hur vi är som människor, så allt handlar nog inte om sociala konventioner.

    Jag skulle vilja uppnå ett samhälle där män och kvinnor i sitt dagliga liv och värv aldrig behöver oroa sig för vad de har mellan benen. Varken ifråga om vad genitalieuppsättningen innebär för deras auktoritet eller hur de värderas, inte heller ifråga om rädsla för sexuella trakasserier, eller hur de bedöms i en rättslig situation och slutligen inte ifråga om vad de förväntas vara duktiga på och ta ansvar för. Det finns fortfarande enormt utbredda föreställningar om vad män och kvinnor är, vad de kan, hur de tänker och hur de bör bete sig.

  4. @Marcus: Jag håller med dig, helt. Jag skulle inte kunna formulera målsättningen tydligare själv. Och grejen är egentligen att för den målsättningen är det egentligen höggradigt irrelevant hur mycket av könet, könsidentiteten, preferenser och personliga handlingsmönster som är biologiskt betingat och hur mycket som är socialt inpräntat. Det viktiga är, egentligen, vars och ens möjlighet att leva efter sina preferenser, oavsett varifrån dessa kommer.

    Men det är naturligtvis en idealiserad bild av frågeställningen: det går inte att komma ifrån att barn på gott och ont präglas av omgivningens värderingar (i andra sammanhang kallar vi det uppfostran), och det är klart att då måste vi också vara medvetna om hur vi uppfostrar barn in i könsmönster och ställa oss frågan i vilka fall detta de facto skadar barnens möjligheter att uppnå den ovan formulerade målsättningen. Det är en uppenbar risk att vi präglar barn enligt könsmönster som enbart är hindrande. Å andra sidan är det inte självklart att all social prägling (alla sociala konstruktioner, om man vill använda den terminologin) automatiskt är av ondo. Och det är här som det skulle vara hjälpsamt med mindre av de ideologiskt drivna fundamentalisterna och mer av vetenskaplig, empirisk forskning.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.