Är det samma kamp?

I torsdags eftermiddag stod jag och rökte utanför Söderhallarna vid Medis i Stockholm när en äldre man från Iran kom fram till mig. På bruten svenska förklarade han att han varit i Sverige i sju månader och att han ville tala med mig om situationen i Iran. Han visade tidningsklipp. Han berättade om sin ...

I torsdags eftermiddag stod jag och rökte utanför Söderhallarna vid Medis i Stockholm när en äldre man från Iran kom fram till mig. På bruten svenska förklarade han att han varit i Sverige i sju månader och att han ville tala med mig om situationen i Iran. Han visade tidningsklipp. Han berättade om sin fru, fängslad sedan fem år i Iran. Han visade mig registreringsbeviset för den Föreningen för demokrati och mänskliga rättigheter i Iran. Vi pratade en stund och han visade mig sitt tillfälliga ID-kort från migrationsverket och ett tillstånd från polismyndigheten att samla in pengar.

Det var rörande hur viktigt det var för honom att visa att han hade ärliga avsikter och alla papper i ordning. Jag minns att jag tänkte: är det denna rädsla förtrycket skapar. Insamlingen skulle bland annat hjälpa fängslade barn som väntade på dödsstraff.

Självklart skrev jag under en namnlista. Självklart travade jag snällt iväg till den utpekade bankomaten och hämtade ett penningbidrag att lägga i hans insamlingsbössa. Smart förövrigt att ställa sig inom synhåll från en bankomat när man samlar in pengar. Det kanske fler penninginsamlare borde pröva.

Händelsen fick mig att fundera över mitt politiska engagemang och min demokratisyn. Jag funderade på skillnaden mellan de hundralappar jag skänkte till Föreningen för demokrati och mänskliga rättigheter i Iran och mina månadsbetalningar till Guldpirat och Anna Troberg. Varför beslutet att skänka en tusenlapp i 500 bäckar små-kampanjen på sätt och vis var enklare än frågan hur mycket pengar jag var beredd att ge till att stödja Irans demokratikamp.

Visst känner jag de personer som förvaltar Piratpartiets kampanjmedel. Visst kan man till och med hävda att jag är en av dem. Visst hinner man som misstänksam svensk tänka tanken: blir jag blåst nu, innan man lägger ner pengar i en insamlingsbössa.

Min omgivning brukar behöva påminna mig om värdet i det jag gör, när jag själv känner mig desillusionerad och otillräcklig. Som i det här fallet, när jag på Medborgarplatsen började jag fundera kring värdet av mitt engagemang för försvaret av demokratiska värden i ett land som handen på hjärtat vid en internationell jämförelse är ett föredöme.

I Iran riskerar folk döden för rätten att leva i ett fritt demokratiskt samhälle. I Kina råder ett statens monopol på godkända tankar. I många västländer kan man ”köpa” ett valresultat. Här hemma i Sverige är vi alla föremål för statens övervakning bara för att ta ett exempel.

Jag lämnade trots allt Medborgarplatsen med övertygelsen att jag och min nyfunne Iranske kollega kämpar samma kamp på olika arenor. Den har kostat honom så mycket mer. Jag har haft förmånen att födas i ett land där man ännu så länge inte behöver känna den sortens rädsla och respekt för staten som gör att man känner sig tvingad att visa upp officiella papper med stämplar för främlingar på gatan. Men även i Sverige är de demokratiska värdena hotade idag. Inte genom tydlig våldsbaserad repression, men genom ett långsamt kringskärande av grundläggande rättigheter och friheter som brevhemlighet, oskuldspresumtion och en rörelsefrihet som inte hämmas av möjligheten till konstant övervakning.

Vi är många som är inblandade i kampen för demokratin. Det handlar om olika sorters kamp på olika arenor med väsentligt skilda kostnader och risker. Men det är samma kamp.

Jag försöker följa två grundläggande levnadsregler:

• Demokratin måste vinnas varje dag!
• Gräv där du står!

För mig är det svårt att kämpa för Irans demokratiska utveckling. Jag kan stödja den kampen, med pengar, med moraliskt stöd och med min röst genom att tala och skriva om det. Men delta kan jag inte. Jag kan däremot delta i att försvara den svenska demokratiska arenan mot de attacker den utsätts för.

Det är inte så illa att gräva där du står. Det är inte så illa att vara med och påminna folk att vi inte har ärvt demokratin med en livstids förbrukning säkrad. Att den alltid är under hot och alltid måste kämpas för.

Om inte vi tillsammans försvarar de demokratiska värdena där de enligt många har lyst och lyser allra starkast gör vi kampen för demokrati där den är som allra svagast ännu svårare. De behöver oss. De behöver vår fria opinionsbildning, vårt demokratiska samtal och vårt stöd. Utan västliga demokratiers demokratiska arenor blir kampen svårare i Iran, i Kina och på alla de andra frontlinjer där kampen för ett fritt samhälle förs med störst personliga risker.

Vi på Livbåten har gjort valet att kämpa för demokrati och medborgarrätt inom Piratpartiet. Jag har den största respekt för de som gör andra bedömningar.

Vi på Livbåten har också gjort valet att göra vad vi kan genom att använda den här bloggen till att föra fram ett bredare liberalt, demokratiskt och humanistiskt perspektiv. Vi lägger oss vinn om att inte bli pirater på heltid.

Vi på Livbåten gör vårt bästa för att vara en del av ett respektfullt, tänkande och seriöst samtal om demokrati, eftersom vi är övertygade om att demokratin växer ur det goda samtalet.

Iran, Sverige eller USA. Mot fundamentalism, ojämlikhet eller korporativism. Det finns många saker som är värda att kämpa för. Min kamp behöver inte vara din kamp. Du väljer vad du  brinner för, men bli inte likgiltig.