Vissa saker går att veta bättre …

Jag inser att jag i inlägget Tänkvärt på så många plan härom dagen lämnade väl mycket öppet för tolkningar. Jag läser kommentarsdiskussionen mellan vår gästbloggare Henrik Brändén och EliasR där Elias frågar:

Får man inte vara kritisk mot sådana här ”vetenskapliga” artiklar och fynd!?!?

Och fortsätter med att påstå följande:

Evolutionsteorin är en tro som vilken annan, det vi hittar i naturen väljer vi själva att passa in i vårt val av paradigm. Det är dock mer problematiskt att vara evolutionist med de nya rönen inom genetik.

Dessutom: svälj inte allt du läser bara för att det står under ”vetenskap”.

Henrik kan svara på Elias fråga och påstående med mycket större sakkunskap inom området mikrobiologi och med mycket större kunskap om det vetenskapliga kunskapsläget kring evolutionsteorin och våra gener; och det gör han i kommentarsfältet. Läs gärna det. Det är lärorikt.

Men jag ser en koppling mellan Henriks och Elias diskussion och impulsen som fick mig att lägga ut bilden om hur jag eller du som läser detta borde bete oss om vi råkade bli den första människan att få kontakt med en utomjording.

Jag hyser nämligen övertygelsen att vi kan veta bättre. Att det finns tolkningar och förståelser av verkligheten som är bättre än andra. Jag är också övertygad om att det går att systematiskt pröva vilka av två olika tankar som är den för tillfället bästa beskrivningen av verkligheten. Det gör mig till en anhängare av den vetenskapliga metoden och en motståndare mot vidskepelse i olika former. Det gör mig däremot inte till motståndare mot alla yttringar av religion. Man kan vara troende, man kan utöva religion, man kan forma religiöst grundade uppfattningar om världen, utan att hänge sig åt vidskepelse.

En del av det religiösa beteendet visavi kunskap kan jag inte förlika mig med. Man upphöjer religiöst motiverade sanningar till likvärdiga vetenskapligt grundade teorier. Jag menar då sanningar av karaktären: det är sant för att det står i bibeln, eller det är sant för att jag har haft en uppenbarelse. Den stora skillnaden mellan vetenskap och religion är  att vetenskapen inte gör anspråk på en slutgiltig sanning. Vetenskapen gör anspråk på en bästa möjliga teori med dagens kunskapsläge.

Philip Wildenstam påminde mig idag om hur viktig den tanken är genom att länka till TED-föreläsningen nedan. I de fall där det går att svara vetenskapligt på en fråga om vad som är bra eller dåligt, eller där det svaret åtminstone går att söka med vetenskapliga metoder, så har vetenskapen och de av oss som är mot vidskepelse ett ansvar för att basera våra moraliska val på ett allvarligt försök att reda ut vad som är bäst. Det är nämligen överlägset en moral baserad på dogma, vidskepelse och tradition.

Men se klippet i stället för Sam Harris förklarar det så mycket bättre än mig!

14 svar på ”Vissa saker går att veta bättre …”

  1. Det är ganska underligt, tycker jag, att kreationism vs naturvetenskap fortfarande tar upp så mycket plats och skapar så mycket debatt. Själv säger jag som Laplace sade till Napoleon, när denne frågade varför han inte nämnt Gud i sitt arbete om astronomi: ”jag hade inget behov av den hypotesen”.

  2. @Philip: Livet är en sexuellt överförd sjukdom med garanterat dödlig utgång. Motbevisa den tesen om du kan. 🙂

  3. Observationer tolkas alltid utifrån den världsbild man har. Om jag har en materialistisk världsbild, att det bara är det fysiska som existerar, så tolkar jag observationer utifrån detta. Med andra ord så lägger jag inte in andra faktorer som inte är fysiska. Det är som att tolka verkligheten utifrån ett par glasögon. Om jag har blå glasögon så kommer jag att tolka gul färg som grön, den som har röda glasögon säger att färgen är orange, medan andra säger att den är gul. Är då den materialistiska världsbilden en bevisad sanning? Nej, den är baserad på ett antagande och inte ett vetande, med andra ord en tro.
     
    Om den materialistiska världsbilden är sann så kan vi inte ha en fri vilja, utan den är då en illusion. (Läs gärna mer om detta i inlägget Kan någonting stå över naturlagarna). Upplevelsen av att vi har en fri vilja tyder alltså på att den materialistiska världsbilden inte är sann. Är det då ett bevis? Nej, för det handlar i grunden om en tro, vilka glasögon vi tolkar verkligheten utifrån.

  4. En av de absoluta grunderna i den vetenskapliga attityden till kunskap, är insikten att den beskrivning av verkligheten som utgår från den senaste vetenskapen inte är sanningen, utan bara den bästa gissning och beskrivning vi kan komma med utifrån våra teorier och observationer. Däri ligger en stor skillnad mot de som skriver under på andliga teorier om verkligheten eller hur världen skapades. Där dessa landar i dogma vars enda och slutgiltiga bevis är tro, så är vetenskapen hela tiden i färd med att försöka motbevisa sina egna sanningar.

    Vetenskapen är inte i färd med att förtälja ”sanningen”, utan bara att beskriva och värdera verkligheten så bra som möjligt. Om religionen vågade låna lite av den ödmjukheten, skulle religiösa motsättningar inte leda till fullt så mycket lidande.

  5. @Göran (min namne)

    Jag skrev i inlägget ovan:

    Det gör mig däremot inte till motståndare mot alla yttringar av religion. Man kan vara troende, man kan utöva religion, man kan forma religiöst grundade uppfattningar om världen, utan att hänge sig åt vidskepelse.

    Orsaken till dessa rader är att jag ser mig själv som en religiös människa med en icke-materialistisk världsbild. I all ödmjukhet måste jag konstatera att den verklighet jag upplever har dimensioner eller domäner som tycks oförklarliga. Andlighet, utomsinnlighet, intuitiva skeenden och upplevelsen av en jagets eller själens suveränitet är för mig saker som inte går att förklara med en materialistisk eller mekanistisk syn på vare sig universum eller det mänskliga.

    Jag personligen förenar övertygelsen om en existens med icke-materialistiska bottnar som bäst upplevs andligen, som inte lämpar sig för vetenskapens metodiska förhållningsätt, med en annan övertygelse. Nämligen den att vårt pragmatiska kunskapssökande för att förstå verkligheten bäst tjänas av vetenskapens förhållningssätt. Jag tror inte på (eller litar inte på) förklaringar vare sig i moraliska eller filosofiska spörsmål, som baserar sig på den rena tron på något övermänskligt. Jag respekterar att andra gör det och hoppas att de kan respektera mig.

    Med detta sagt. Jag anser att det vetenskapliga förhållningssättet är väsensskilt från det religiösa. Jag anser inte att det går att säga att det också är en tro. Jag ansluter mig helt till det Marcus skriver ovan. Det är skillnad på en uppsättning förklaringar av verkligheten som inbegriper sin egen kritik, som har som utgångspunkt att ständigt leta efter fel i sina egna förklaringar för att ständigt förbättra dem, och en förklaringsmodell som bygger på att vissa saker är oavvisligt sanna. Jag kan inte dela den sortens kulturella eller filosofiska relativism som jämställer dessa.

  6. Jag insåg när jag läste min egen kommentar att jag framstår som en ren materialist, men precis som Göran W, så kombinerar jag en orubblig tro på den vetenskapliga metoden med en förvånansvärd mängd andlighet.

  7. Hej Göran (icke livbåtskapten);
    Efter att ha läst och läst om ditt inlägg gång på gång blir jag allt mindre klar över hur jag ska tolka ditt inlägg. Först läste jag det som en kritik mot att man tolkar iakttagelser och experimentresultat mot de naturvetenskapliga teorierna istället för mot en uppenbarelsebaserad världsbild. Men jag ser nu att man kan läsa dig på ett annat sätt, och i så fall har du en syn som ligger nära min, även om vi uttrycker den på mycket olika sätt:
    På den sida du hänvisar till  konstateras helt riktigt att naturvetenskapen inte längre har en deterministisk världsbild, utan vet att många skeenden är oförutsägbara. Vi kan till exempel inte förutsäga vilka mutationer som kommer att inträffa i en cell, eller vilka nervceller som kommer att möta varandra i en växande hjärna.
    Alla naturvetare ense om att dessa processer, eftersom de inte är deterministiska,  kan beskrivas som slumpmässiga. Men det finns stora skillnader mellan olika naturforskare om den djupare innebörden av denna osäkerhet. En del är övertygade om att det bara finns slump, punkt, slut. Andra – däribland jag – är övertygade om att det här finns ett utrymme där både fri vilja och högre makter kan ha ett finger med i spelet. Utan att det för den skull är något fel på de teorier, som några ger det olyckliga nament ”naturlagar”.
    Man kan alltså efter smak och läggning – eller världsbild – ge dessa teorier en rent materialistisk tolkning, en tolkning som inbegriper fri vilja eller en som  också inbegriper högre makter.

  8. Hej Göran och Marcus!
    Att vetenskapen söker sanningen är naturligtvis bra och jag håller med om att en ödmjuk attityd är nödvändig för att finna sanningen. Jag som kristen baserar inte min tro på gissningar eller blind tro (vilket många tror), utan på erfarenheter i livet. Även en kristen tro prövas mot den verklighet vi upplever. Jag menar sedan att det inte spelar någon roll vilken världsbild jag har, för allt som observeras tolkas utifrån den världsbild jag har, vilket också färgar slutsatsen. En världsbild har vi alla.
    Sanningen är orubblig och inte relativ. Så om den andlighet som bibeln talar om är sann så är den också orubblig. Det är som sagt inte sanningssökandet (vetenskapen) i sig som är problemet utan den världsbilden (glasögonen) vi tolkar verkligheten utifrån.

  9. Hej Henrik!
    Du förstår mig rätt i att osäkerheten går att tolka på olika sätt. Inlägget är alltså ingen kritik mot att tolka experimentresultat mot tidigare teorier eller världsbilder. Däremot kan naturvetenskapen bara ge svar på eller förklara skeenden som går att beräkna (deterministiska skeenden) eller som är driven av äkta slump. Om det skulle existera skeenden som inte är deterministiska eller äkta slump så skulle naturvetenskapen aldrig finna dem. Man skulle bara hitta skeenden som man inte kan förklara med deterministiska formler eller äkta slump. Om man i detta läge påstår att vetenskapen kan ge svar på allt så påstår man indirekt att den fria viljan är omöjlig. Bara för att naturvetenskapen inte kan påvisa en fri vilja betyder däremot inte att den inte skulle kunna existera.
     
    Min poäng med att peka på den fria viljan är att den inte är bevisad vetenskapligt. Därför är den fria viljans existens i grunden en fråga om tro. Som jag ser det så är den fria viljan en förutsättning för att vi skall kunna vara moraliska.

  10. Hej Göran (icke livbåtskapten)

    I vart fall skulle vi inte kunna finna sådana skeenden med de undersökningsredskap och analysmetoder naturvetenskapen idag förfogar över.  Jag har inte funderat tillräckligt över saken för att ha en bestämd åsikt om det dessutom skulle vara teoretiskt omöjligt. I vilket fall har naturvetenskapen aldrig gjort anspråk på att ge svar på allt, och jag håller fullständigt med om att frågan om en fri vilja är en fråga om övertygelse och tro. Själv hör jag till dem som är övertygade om att vi har den, liksom att den övertygelsen är nödvändig för att det ska vara meningsfullt att prata om moral. Min gissning (alltså tro, inte vetande) är att vi förr eller (troligare) senare kommer att få se en naturvetenskapligt grundad beskrivning av nervsystemets detaljerade sätt att fungera som lämnar plats åt existensen av en fri vilja.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.