En verklig pudel och bortförklarande tramsighet

Eftersom Beatrice Ask inte bara saknar juridisk kompetens, utan dessutom inte ens tycks ha satt sig in i hur man gör en pudel, så behöver hon visst lite hjälp på traven. De första visdomarna kommer från vår egen Anna: Timing – en sen pudel är ingen pudel. Pudlar måste kännas äkta. Det gör de inte om de tvingas fram ...

Eftersom Beatrice Ask inte bara saknar juridisk kompetens, utan dessutom inte ens tycks ha satt sig in i hur man gör en pudel, så behöver hon visst lite hjälp på traven.

De första visdomarna kommer från vår egen Anna:

Timing – en sen pudel är ingen pudel. Pudlar måste kännas äkta. Det gör de inte om de tvingas fram av allmän opinion.

Omfattning – en dvärgpudel är ingen pudel. (Bara om man verkligen talar om hundar.) När man pudlar lönar det sig att ta i från tårna. Det skickar en signal om att man faktiskt menar vad man säger.

Svammel – en svamlig pudel är ingen pudel. Det bevisar bara att man försöker kollra bort korten, inte att man faktiskt fattat att man trampat i klaveret.

Skall man göra en pudel, är det lika bra att göra det på riktigt

Nästa visdom handlar om responsnivåer och kommer från Anders Troberg i Annas kommentarer:

1. Behörighet. Du har ingen rätt att anklaga mig. Tex “Detta är en privatsak som inte rör media”.

2. Fakta. Har det verkligen hänt? Tex “Jag har inte haft sex med miss Lweinsky”.

3. Definition. Tolkningen av händelsen är felaktig. Tex “Ja, jag dödade honom, men han attackerade mig med kniv först”.

4. Jämförelse. Visst, det har hänt, men andra är värre. Tex “Jo, jag körde för fort, men varför bråkar polisen om sådant när de inte har fått tag på Palmes mördare än”.

5. Motanklagelse. Visst, det har hänt, men den som anklagar är värre. Tex “Visst, vi attackerar valfångstfartyg med olagliga medel, men de mördar valar”.

6. Skuldförflyttning. Jag har gjort det, men var tvingad. Tex “Jag lydde bara order”.

7. Erkännande. Ja, jag gjorde det, och jag ber om förlåtelse.

En väldigt intressant sak med dessa nivåer är att man ska lägga sig på en så låg (som de är numrerade här) nivå som möjligt, men inte lägre. Man kan nämligen inte öka nivån senare, måste man göra det så är förtroendet borta och man är rökt.

Men vill man lära från en verklig mästare bör man studera David Letterman, när han erkänner otrohet och på en närmast magiskt sätt lyckas kombinera nivå ett i responstrappan med nivå sju. Notera att han inte en enda gång urskuldar sig, och att det är precis det som räddar hans anseende…

Letterman about blackmail attempt:

–

Man kan väl notera att en politiker som vill göra en pudel kanske inte har tillgång till sju och en halv minuts bakgrundshistoria med tillhörande humor innan själva pudelns kärna (ufff!….), men alla som har något att erkänna skulle kunna gå i skola hos Letterman. Han håller sig privat i så motto att han säger att det är upp till de andra inblandade om de vill synas eller inte. Han säger att han vill skydda kvinnorna, sin familj, och förhoppningsvis sitt jobb, men far inte ut i långa försvartal. Han förnekar absolut ingenting, men väljer att i sitt ”erkännande” bara ta upp de fakta som faktiskt är väsentliga. Genom sin nästan chockerande raka ärlighet har han tagit död på hela skulddebatten, utan att i samma sammanhang försöka föregå diskussionen om eventuella konsekvenser. Han lyckas förmedla både en tydlig gräns för vad som är off-limits, samtidigt som han erkänner något de flesta skulle försöka förneka in i det sista.

Det sista kan med fördel jämföras med Clintons klantiga: ”I did not have sex with that woman.”

En verklig beatricepudel, hur borde den sett ut?

För det första borde den ha kommit i Tidningen redan förra fredagen, dagen efter att hon stoppade foten i munnen. Istället gjorde hon ont värre. Man väntar med pudeln till dess den behövs, men man väntar inte en sekund längre.

För det andra borde den inte ha varit ett halvt förnekande. Istället kunde hon gott ha sagt att hennes utspel var en emotionell reaktion på den fråga hon hade framför sig, och att hon vid närmare eftertanke insåg att ett sådant förslag knappast är önskvärt med tanke på gällande rättsprinciper. Hon skulle inte försökt släta över, urskulda eller mena att de ”viktiga” frågorna glöms bort, utan bara konstaterat fakta kring sitt misstag och att hon insett att det var ett misstag.

Om hon fått en motfråga så hade hon kunnat förklara att frågan om prostitution, och då kanske framför allt att försöka skydda unga från prostitution ligger henne varmt om hjärtat, men att man faktiskt får försöka hitta vägar som går i linje med ett fungerande rättsligt system.

Det hade varit en trovärdig pudel. Svammel och urskuldande en vecka efter en tavla är så dålig spinn att ministern nog borde fundera på om hon inte behöver lite mer hjälp i att förbereda sitt hanterande av egna dumheter.