Det är svårt att låta sina ”älsklingar” dö

Det borde vara en kraft att lyssna på, när femtiotusen kreativa människor bildar förening och ger sig in i debatten om upphovsrätten. Föreningen Kulturskaparna säger sig själva ge en röst i debatten åt de människor som skapar en stor del av det material som sprids via internet. Tyvärr tillför deras första trevande försök absolut ingenting till debatten, en debatt de tycks ha missat hela omfattningen och utvecklingen av.

Det är ytterst få som på allvar ifrågasätter hela upphovsrätten som sådan, det är en missuppfattning som mer och mer börjar se ut som en svårt misshandlad halmgubbe. Det som snarare debatteras är hur upphovsrätten bör se ut: skillnaden mellan de ideella och de ekonomiska aspekterna, upphovsrättens längd, upphovsrättens automatik, den alltmer utarmade kulturella allmänningen, fair use, alternativa licenser, drm och alla de lagar och regler som med mer eller mindre stort misslyckande försöker upprätthålla en upphovsrättsmodell som inte längre stämmer överens med sin samtid.

I den mån upphovsrätten som sådan ifrågasätts, har det så gott som alltid att göra med att den tillåts övertrumfa andra rättigheter som av många ses som långt mer grundläggande. Om det inte är ett spel för gallerierna tycks även Kulturskaparnas debattörer förstå något av detta dilemma:

Lösningen på fildelningsfrågan är inte i första hand polisiär. Vi i Kulturskaparna är överens om att en ensidig satsning på kontroller, som kan uppfattas vara integritetskränkande, inte är en hållbar väg.

I och för sig är detta uttalande så fullt med förbehåll att väldigt lite substans lämnas kvar. Vad är en ”ensidig” satsning på kontroller till exempel? Och vad är enligt debattörerna skillnaden mellan något som kan ”uppfattas” vara integritetskränkande och något som faktiskt är det? Det är en språkdräkt som inte riktigt gör att man känner att debattörerna tar frågan på allvar. Mycket riktigt vänder man på klacken något senare i samma artikel:

Men den hotande faran är att internetmarknadens kommersiella aktörer agerar långsamt och kortsiktigt. Såväl bredbandsoperatörer som andra nätentreprenörer borde arbeta intensivt för att få stopp på illegal verksamhet och ta fram tjänster med ett varierat och omfattande kulturutbud, i enlighet med vad deras kunder efterfrågar.

Istället ser vi med förvåning hur till exempel Comhem och Telia är närmast ointresserade av att skapa förutsättningar för alternativ till den illegala fildelning som pågår i deras nät. De duckar för frågan och lägger ansvaret för problemen i knäet på sina kunder. Därigenom riskerar bredbandsleverantörerna på allvar konsumenternas framtida tillgång till ett rikare och bättre kulturutbud på internet.

Detta kan inte tolkas på något annat sätt än att Kulturskaparnas debattörer vill att bredbandsleverantörerna skall övervaka innehållet i sina kunders kommunikation. Det är inte bara en åtgärd som kan uppfattas som integritetskränkande, det är en direkt, verkligt och konkret integritetsfientlig handling. Problemet ligger inte heller hos bredbandsleverantörerna, utan i den totala dövhet inför den nya marknaden som uppvisas gång på gång. Det visar dessutom på en rörighet som kan tolkas som antingen okunskap eller dimridåer beroende på hur snäll man är.

1984
WAR IS PEACE, FREEDOM IS SLAVERY, IGNORANCE IS STRENGTH

Skulle kulturskaparna acceptera att posten ålades att kontrollera att paketen som levereras inte innehåller kopierade böcker, kompendium, hembrända CD-skivor eller annat upphovsrättsskyddat material? Tror inte det, eller hur? Alla dessa kreativa människor förstår nog att i ett sådant klimat av kontroll, så kommer snart det fria ordet att tryckas ner dels av självcensur och dels av krafter som inte riktigt vill förstå var gränserna för den personliga integriteten egentligen bör gå. Det är inte ens en metafor eller liknelse, för jag menar att den enda skillnaden mellan situation ett och två är att den ena handlar om nollor och ettor — och den andra om fysiskt berörbara överföringar.

Det är bara att konstatera att de som lever på upphovsrätten tagits på sängen, trots att de haft tio år på sig att fundera över hur framtiden kan komma att se ut. Inte inom något annat område i samhället är de stora aktörerna så långt efter i utvecklingen jämfört med sina användare. Till och med de statliga myndigheterna, dessa underverk av byråkratisk fyrkantighet har idag bättre service i förhållande till sina behov än musik-, film- och bokförlag.

Jag menar att Föreningen Kulturskaparnas största problem är att de har ett par ”älsklingar” de inte kan med att låta dö. Jag refererar naturligtvis till det anglosaxiska: ”kill your darlings”, det vill säga att inte bli så förtjust i en eller flera idéer att man fortsätter hävda dem långt efter att de förlorat sin relevans. Den ena av dessa älsklingar är att upphovsrätten är bra som den är, man måste bara hitta ett sätt att skydda den på internet. Den andra älsklingen är att det är någon annans ”fel” att det inte fungerar.

Skall Kulturskaparna kunna tillföra något nytt till debatten, måste de vara beredda att söka nya vägar och sluta försöka få in en fyrkantig bult i ett runt hål med hjälp av slägga och kofot. Detta sökande efter nya vägar begränsar sig för tillfället till försiktiga hyllningar av Spotify och Voddler.

Det är lite talande hur lite artisterna får av det som tjänster som Spotify och iTunes kammar in. Det är också talande att Voddler mer eller mindre brutit mot licensavtalen i GPL när de använde XBMC och inte tillhandahöll den kod som krävdes för att fylla licenskraven. Det är väldigt talande att Voddler funnit det nödvändigt att ta bättre betalt än många videouthyrare för mer populära filmer. Där en uppsjö av nya lösningar borde spira, finns idag bara ett par stycken — och det beror inte på idétorka.

Så kära ”kulturskapare”, ni har flera seriösa problem — och folks laglydighet är det absolut minsta av dem. Ni har genom de senaste hundra till hundrafemtio åren låtit era företrädare gapa och tugga i sig allt större rättigheter på den kulturella allmänningens bekostnad — men när man är glupsk, så slutar folk vilja ge en det man vill ha. Vill ni att upphovsrätten skall respekteras i framtiden, så är det dags att fundera på skillnaden mellan hur ni vill att den skall se ut och hur verkligheten tillåter att den ser ut. Det är dags att fundera på era egna behov och modeller i förhållande till era lyssnares, läsares och åskådares behov. Feber.se uttrycker det bra:

Problemet är inte att bredbandsbolagen måste sluta ducka om fildelningen. Problemet är pris, tillgänglighet och kvalitét. Kulturskaparna borde istället titta närmare på distributionsfönsterproblematiken vilket är det absolut största hindret för riktigt bra filmtjänster på nätet.

En film som kommer ut på marknaden ska ta till hänsyn till följande fönster: Bio, köp-DVD, hyr-DVD, TV, streaming (VOD) och nedladdning. Det är löjligt!

Jag tror att alla vill betala för film över internet om man kan få se den film man vill se, när man vill och i ett format som gör att man kan spela upp den var som helst. I dagsläget är det helt omöjligt.

Problemet är med andra ord inte era kunder, tekniken, piraterna eller bredbandsbolagen, problemet är faktiskt ni själva.

Om ni vågar släppa och låta nya modeller växa fram, om ni börjar erbjuda det folk förväntar sig till ett pris de tycker är rimligt, om ni slutar slå vakt om metoder att mjölka marknaden i flera steg, om ni slutar hindra folk från att använda den kultur de betalar för, om ni slutar göra er själva till offer och börjar se ert eget ansvar — då kommer problemen lösa sig själva. Eller för att föra tillbaka till tesen: genomskådar ni att upphovsrätten inte är bra som den är, och om ni slutar tro att det är någon annans fel, så kommer ni inse att bollen att hitta nya vägar ligger hos er själva.

Innan ni inser att det inte handlar om att få folk att ”förstå” upphovsrättens värde, utan att faktiskt leverera det värdet så är ni bara ytterligare en reaktionär röst som gör allt för att hindra ett positivt paradigmskifte. Sådana går det tyvärr fjorton på dussinet. Det vore mycket roligare att se er använda pengarna till att försöka skapa egna lösningar för kulturöverföring. Lösningar som ger kulturskaparna bra betalt i förhållande till de som existerar, samtidigt som de ger era kunder den frihet de förväntar sig och en prisbild som speglar förändringarna i distributionskostnader och folks betalningsvilja.

Borta skulle då vara sådant som Warner Brothers dumheter när de jagar musik på youtube, och inte sällan nonchalerar åtminstone andan i fair use. Borta skulle då vara behovet av en här av jurister som försöker samla bevis mot kreti och pleti för att dra dem till domstol. Borta skulle då vara de fantasistämningar på summor om tiotusentals, hundratusentals eller till och med miljontals kronor. Istället kanske vi alla skulle kunna omfamna utvecklingen och alla de möjligheter den ger.

29 svar på ”Det är svårt att låta sina ”älsklingar” dö”

  1. Väldigt bra skrivet, en av de bättre bloggposterna om det här utspelet. Skickar du/ni in liknanade postiningar till prasselpressen som repliker eller liknande? jag bara tror att politiker inte läser på bloggar, så det är kanske inte så konstigt att politiker är så enkelspåriga i denna fråga. Ge dem kött på benen och skicka in som insändare/debattinlägg/repliker snälla. Jag skulle gärna göra det om jag hade någon som helst talang för att skriva

  2. ”Det är ytterst få som på allvar ifrågasätter hela upphovsrätten som sådan, det är en missuppfattning som mer och mer börjar se ut som en svårt misshandlad halmgubbe.”

    Exakt. Sparka inte på den halmgubbe som ligger. 😉

    ”Detta sökande efter nya vägar begränsar sig för tillfället till försiktiga hyllningar av Spotify och Voddler.”

    Å andra sidan är Spotify ett exempel på att man inte behöver internetleverantörernas medverkan, så man tycker att de kanske kunde ha dragit lärdomar därifrån…

  3. Förresten sagor – har ni tänkt på att första meningen kan tolkas freudianskt..? Jag menar fler än en förening med 50.000 medlemmar som debatterar upphovsrätt finns i er direkta närhet 😉

  4. ”Det är ytterst få som på allvar ifrågasätter hela upphovsrätten som sådan”

    Nähäru.

    Och sen gör du det ändå, i världens längsta bloggpost.

    Jag har skrivit det förut: upphovsrätten – som sådan – är optimal som verktyg och skydd för den enskilde lille upphovsmannen i det hav av digital frihet som internet utgör. Ju friare nät, desto viktigare att upphovsrätten beaktas, respekteras och skyddas.

    Upphovsrätten ger oss – alla – frihet att ta betalt eller ge bort våra alster, och den ger oss – alla – skyldighet att betala för den kultur – den som kostar – som vi konsumerar.

    Det fria ordet skyddas av upphovsrätten, den fria debatten och debattören skyddas av upphovsrätten. Det är inte upphovsrätten som skapar ett 1984; upphovsrätten och åsiktsförtryck och censur har aldrig gått ihop. Det är precis tvärtom. Upphovsrätten är en garant för och en tvilling till yttrandefriheten.

    Alla nya lösningar – från creative commons till gratissajter till Spotify till e-bibliotek till digitala videouthyrare och betalsajter – samt de gamla: köpa och hyra och låna böcker film musik, fungerar med upphovsrätten – som sådan – som utgångspunkt och skydd. Enkelt. Demokratiskt. Generellt. Rättvist. Genialt.

    Det är med upphovsrätten som grund som nya stora licensavtal kan skrivas och det är med upphovsrätten som grund som kulturarvet kommer att kunna digitaliseras; det sker ju redan.

  5. Artikeln i SvD är märklig av flera skäl:
     
    (a)  Läser man på  ”kulturskaparna”s hemsida (http://www.kulturskaparna.com/vi-tycker/) får man veta att de tycker att internet och fildelning öppnar fantastiska möjligheter, och att de vill medverka till att skapa strukturer och möjligheter för upphovsmän att få betalt även där. Dvs samma sak som jag och Livbåten tycker. Men i artikeln är de mycket luddiga om HUR detta ska göras, sedan gnäller de på bredbandsbolagen för att dessa inte fixar det hela åt dem, och skäller dessutom på dem för att de inte jagar pirater tillräckligt intensivt.  Varför skälla och gnälla på andra istället för att själva börja bygga lösningar? Ifall man  representerar 50 000 kulturskapare måste man väl kunna ha någon förmåga att själva gå från ord till handling!
     
    (b) De bygger hela sin argumentation på en opinionsundersökning, som sägs visa att bortåt 80% tycker att upphovsmän ska få betalt och är beredda att själva betala ifall det är enkelt att göra det.  Har man alldeles glömt bort det välkända faktum att vad människor svarar i sådana undersökningar och vad de sedan verkligen gör är två helt skilda saker? Och om de verkligen trodde att betalningsviljan var så jämn och hög som de skriver, varför är de då så angelägna om att bredbandsoperatörerna ska hjälpa till att sätta stopp för olaglig fildelning?

  6. Kollar man bland medlemmarna i lobbygruppen hittar man också fackklubben Unionen på publice service-företagen SVT, SR och UR.
    Problemet är att en medarbetare på dessa företag är bunden att hålla sig opartisk och oberoende, med undantag för fackligt arbete.
     
    Så….
    Vad gör de i en lobbygrupp?

  7. @Embryo: var någonstans säger Markus att hela upphovsrätten ska avskaffas? Missade det totalt.
    Om du anser att upphovsrätten är att nödvändig för yttrandefriheten, borde vi då inte införa det absolut starkaste skydd vi kan komma på för att skydda den?

  8. Chrisse: ”var någonstans säger Markus att hela upphovsrätten ska avskaffas?”

    Avskaffas? Ingenstans. Däremot ifrågasätts den, som sådan, från rubriken och rakt igenom.  Det var vad jag skrev.

    Och/men PP är lurigt här; man hänvisar alltid till att den ideella rätten ska bibehållas och inte får kränkas. Men det där är inte så enkelt. För mig är det en kränkning av den ideella rätten att olovligt kopiera, exempelvis.

    Man vill dessutom decimera den ekonomiska upphovsrätten till tre till fem år efter ett verks publicering. Och det lindar man in i formuleringar som denna: ”Det är ytterst få som på allvar ifrågasätter hela upphovsrätten som sådan, det är en missuppfattning som mer och mer börjar se ut som en svårt misshandlad halmgubbe. Det som snarare debatteras är hur upphovsrätten bör se ut: skillnaden mellan de ideella och de ekonomiska aspekterna, upphovsrättens längd, upphovsrättens automatik /… osv/”

    För en upphovsman är diskussionen om upphovsrättens längd och dess automatik osv ett ifrågasättande av upphovsrätten, som sådan. Att exempelvis en romanförfattare skulle förlora rätten till sitt verk – som kan ha tagit tio år att skriva – efter tre år, är alldeles förryckt.

    Jag menar ju att upphovsrätten fungerar utmärkt som incitament för att skapa licensavtal inom alla de nya tekniska möjligheter som nätet ger. Det sker stundligen.

    Din andra fråga är för mig lite oklar. Såväl yttrandefriheten som upphovsrätten är ju skyddade enligt lag.

  9. Embryo
    För mig är det fortfarande lika obegripligt hur du kan blanda samman yttrandefrihet och ekonomisk upphovsrätt som ett helt och odelbart. Det är två helt olika saker på helt olika nivå i rättighetsregistret.
    Jag kan se en svag koppling mellan den ideella upphovsrätten och viljan att uttrycka sig — förutsatt att det upplevs som mindre viktigt vad som sägs i förhållande till vem som säger det. Men vari består kopplingen att min rätt att uttrycka mig inskränks om jag inte får betalt för mina åsikter?
    Vi kommer aldrig dra jämt i den här frågan, men ändå menar jag på fullaste allvar att jag inte är emot upphovsrätt. Jag är bara emot en absurd upphovsrätt och dess än mer absurda konsekvenser, konsekvenser jag ser prov på i mitt dagliga liv.
    Du vänder dig mot tre till fem år, och jag kan sympatisera med dig till viss del. Problemet är att jag upplever att du inte vill kompromissa överhuvudtaget, snarare skulle du allra helst se ytterligare förstärkningar och förlängningar — så vilken position kan jag ta för att få dig att inse att den vägen inte är framkomlig?

  10. ”Men vari består kopplingen att min rätt att uttrycka mig inskränks om jag inte får betalt för mina åsikter?”

    Det gör den självklart inte. Inskränks. Du har rätt att uttrycka dina åsikter utan att få betalt för dem.  Yttrandefriheten i sig är ingenting man tjänar sitt levebröd på; den är en större storhet.

    Man kunde tänka sig ett Utopia där vi alla lever på medborgarlön enligt rättvisa förhållanden och utjämnade kalkyler och ingen tjänar pengar på den andre. Då behövde vi ju inte kräva betalt för någonting: inte ost och inte ord.

    Kopplingen är en annan: yttrandefriheten och upphovsrätten (ja den ideella och den ekonomiska) är tvillingar, de har följt samma – frihetliga – historiska fåra.

    I totalitära stater – som de flesta stater en gång har varit (även vår) -råder nämligen det motsatta förhållandet. Ingen respekt för upphovsrätt – varken ekonomisk eller ideell.

    Detta är upphovsrättens bottenplatta: den enastående och enskilde skribenten görs fri – fri från ekonomiska baroner och fri från politiska mandat. Jag tror att vi kan närma oss – nu – en tid då upphovsmannen står verkligt fri, en tid då upphovsrätten på allvar sätts i aktion, för den enskilde idkarens skull.

    Säg såhär: detta jag har skrivit är mitt och jag har rätt att tiga, rätt att publicera, rätt att sälja, kasta från broar;  jag har rätt att bränna eländet eller äta det till frukost. Men det är min rätt. Den första gång den rätten gavs författarna var 1710 i England, och på den vägen vandrar vi nu. Och det blir bättre – det tror och hoppas jag – när vi får möjlighet att självedera oss och komma närmare läsare och eventuell kundkrets. Och detta kräver en stark upphovsrätt.

    Som svar på din fråga på slutet får jag väl – i all ödmjukt – be dig att prova att byta position, en aning. Kulturarbetare är ju både konsumenter och kulturskapare och vet värdet i att få betalt för sitt utförda jobb och värdet i att ens rättigheter respekteras. Jag tror att det är fortfarande där spelbordet står. Mitt i samtidens mediaflod, mitt i cyberrymden. Teknikanhängarna och upphovsrättskritikerna tycks fortfarande endast se tjusningen i den digitala överljudsfarten. Kulturskaparna vet att nyttja tekniken, men inser också att det som verkar här ute är människor med jobb, jobb värda att förvalta och respektera. Så: låna en bok på bibblan, hyr en film på dvdbutiken, öppna den bärbara och lyssna på streamad musik och ladda ner en fri klassiker från projekt Gutenberg. Världen är vår, allas.

    Här kunde man klämt in ett: Amen. Ämen det gör man ju inte.

  11. Embryo yvas som vanligt om att upphovsrätten ger upphovsmän rätt att ta betalt för sina verk, men så fort man försöker fråga honom om hur man bygger upp en kontrollapparat som ser till att säkra sådana betalningar vid varje distributionstillfälle utan att man inspekterar precis all information som flyter fram via nätet så börjar han sväva på målet.

  12. Embryo har en poäng när han diskuterar historia: Tanken på upphovsrätt uppkom i samma sammanhang och i nära koppling med tanken på yttrandefrihet. Har jag förstått sammanhanget rätt så skedde en förskjutning från ett synsätt där tankar och uttryck var ett slags allmängods, ställt under maktens kontroll, där förhandscensur ”befriade” dem som skrev ner olika tankar från att behöva ta framtida rättsligt ansvar för vad de skrivit. Till ett synsätt där tänkarna och skrivarna själva skulle ta ansvar för vad de skrivit, och också ha förfoganderätten över det.  (Se http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/upphovsratten-en-200-arig-lag-i-forvandling_4397183.svd) Mig föresvävar det att inte bara upplysningens frihetsidéer utan också romantikens föreställning om den store geniale konstnären spelade en viktig roll för att forma detta tankepaket.
     
    Men det finns många exempel i historien på fenomen som uppkommit tillsammans, men åldrats olika snabbt.  Jag tycker att tanken på ekonomisk upphovsrätt i princip är riktig.  Liksom tanken på lika lön för lika jobbigt arbete, att det inte borde behövas polis och militär, att alla ekonomiska klyftor borde utjämnas … ja, det finns en massa vackra rättvisetankar, som det vore trevligt om kunde förverkligas. Men den tekniska utvecklingen har gjort det omöjligt att upprätthålla dagens system för ekonomisk upphovsrätt till verk som är digitaliserade eller lätt kan digitaliseras.  Därför kommer ekonomisk upphovsrätt att vittra sönder, utan att yttrandefriheten för den skull hotas.
     
    Ja, det största hotet mot yttrandefriheten i sammanhanget är nog om makten lyssnar för mycket på dem som vill ha ökad kontroll över alla ställen på internet och datorer där man skulle kunna piratkopiera,  för när man utvecklar den typen av övervakning skaffar man sig också medel för att ta sig in i och läsa/lyssna på den digitala ålderns motsvarigheter till min generations brevväxling, dagböcker, telefonböcker, telefonsamtal och skvallerkvällar på cafeer.

  13. Ursäkta mig Embryo, men du låter fruktansvärt elitistisk när du säger

    ”Som svar på din fråga på slutet får jag väl – i all ödmjukt – be dig att prova att byta position, en aning. Kulturarbetare är ju både konsumenter och kulturskapare och vet värdet i att få betalt för sitt utförda jobb och värdet i att ens rättigheter respekteras.”

    Helt enkelt därför att Markus är upphovsman även han. Det kanske är så att det är du som kanske skulle försöka se vad den andra sidan har att erbjuda?
    För övrigt kom jag ihåg varför det är så jobbigt att diskutera med dig, det är för att du är helt ignorerar de problem som finns med nuvarande lagstiftning samt gör långa ovidkommande utsvävningar . Det blir helt enkelt ingen diskussion.
    Det finns problem med upphovsrätten, och de måste fixas till. Framförallt ska vi inte tulla på vår rättssäkerhet för dess skull. Det har skrivits massvis med text om problem med upphovsrätten, vad anser du ska göras åt dessa problem?

  14. Teaflax: Vet inte var jag fick den frågan. Men jag har alltid tyckt att kontrollapparaten är ett trist bihang till nätet. Kanske får vi dock leva med att nätet aldrig kommer att bli så fritt som man skulle önska. Och detta på grund av mänskliga tillkortakommanden; det begås brott i världen, via och på nätet också.

    Ibland känns det som det finns någon slags reaktionär hacker- och webbsurfardröm om ett nät som det var förut; utan insyn, utan inblandning, från en tid före det blev en allmän yta att vistas på. Den tiden är tyvärr förbi; jag saknar själv den vitala nätanarkismen.  Men när den olovliga fildelningen blev en massrörelse tog det tvärt stopp.

    Dessutom kommer nätet alltid spanas av och desutrueras – från alla håll. Virusattacker och hackers gör sitt. Säkerhetspoliser och andra sitt. Mordkomplotten mot Lars Vilks avslöjades ju via signalspanad e-post, exempelvis.

    Brändén: ”Därför kommer ekonomisk upphovsrätt att vittra sönder”

    Det är ju precis tvärtom. Upphovsrätten har aldrig varit mer befäst och aldrig så viktig som nu. Det är upphovsrätten som ger oss upphovsmän både förhandlingsstyrka och egenansvar. Och, igen, på ett nät där man alltmer kan självedera och komma närmare varandra, läsare och författare, är just rätten till det egna ordet och verket avgörande. Det handlar om konstens och litteraturens överlevnad, ej mindre.

    Jag kan hänvisa till Författarförbundets litteraturpolitiska plattform som nyligen lanserades:

    ”Plattformen innehåller tre huvudpunkter:
    • för att främja läsande och tillgång till litteratur för alla måste litteraturskatten digitaliseras, bibliotekens ställning stärkas och stor kraft läggas på riktade åtgärder för lässvaga grupper
    • för att värna mångfalden i det offentliga samtalet måste de statliga litteratur- och tidskriftsstöden utvecklas och bättre stöd för översättningar till svenska från andra språk skapas
    • för att säkra ett självständigt och dynamiskt kulturliv är en stark upphovsrätt på kulturskaparnas sida nödvändig”

    http://www.forfattarforbundet.se/sff/main.nsf/3/BD03A4A9EEF66E68C12576D400354BA7

  15. Chrisse: Jag ber verkligen också om ursäkt, om mitt svar upplevdes som elitistiskt. Jag är ju författare, trots allt, och angreppen på upphovsrätten är angrepp på mitt jobb. Men – det var i all vad jag försökte att skriva – jag är också konsument.

    Min ambition har hela tiden varit att lyssna på motargumenten. På alla argument. Varför är jag annars här? Och min vilja är att de som – ibland aggressivt ibland milt – ifrågasätter upphovsrätten också försökte se dess värde och poäng. I en viss framtid blir alltfler av oss upphovsmän och har texter, bilder, hemsidor, logotyper osv som vi kommer att måna om.

    *

    Jag är övertygad om att upphovsrätten inte är problemet; jag tror tvärtom att den är nyckeln. Det sluts ju redan nu avtal och licenser, med upphovsrätten som grund. Alla de lagliga tjänster – det går att se film på nätet, det går att låna böcker på nätet, det går att köpa dem som e-böcker eller print-on-demand, det går att lyssna på streamad musik, och så vidare – har en befintlig och ytterst aktiv upphovsrätt som given premiss.

    Sedan behöver den modifieras, stärkas, så att vi enskilda upphovsmän blir starkare. Är man intresserad av juridiken kring detta kan man läsa mer här:

    http://www.forfattarforbundet.se/sff/images.nsf/0/4A8FCA04C7B9AAA7C12572A300394608/$file/SFF_om_behovet_av_en_stark_upphovsratt.pdf

    *

    Jag ignorerar inte problemen. Jag tycker att de är alarmerande. Jag tycker att det är skitsorgligt (ursäkta kraftuttrycket) att det har blivit rättsfall av alltihop. Jag tycker – samtidigt – att det är underligt att ungdomar suttit hemma och tankat hem spel och filmer, utan att någon långt tidigare ifrågasatte rimligheten i det. Jag tycker att det är förskräckligt att man tankar hem ljudböcker, utan att författaren får ett öre i ersättning. Jag tycker att det är ohyggligt sorgligt att kulturskapare ska behöva få rätten till sina verk ifrågasatt. Vi talar ju om människor som ägnar sitt liv åt att spegla och genomlysa och analysera och gestalta och försköna eller förfula den samtid de är satta i. Men jag kan förstå att diskussionen är jobbig. Det är den för mig också. Men jag har valt att ta den.

  16. Hej Embryo,  Kul att diskutera detta med någon som tycker annorlunda men ger en själv lite att tänka och fundera över!
     
    Du menar att jag har fel när jag skriver att upphovsrätten håller på att vittra sönder. Låt oss då titta på respekten för fotografers upphovsrätt: Då foton främst spreds genom att tryckas, och man behövde fysiska högupplösta bilder eller negativ för att kunna sätta dem till en tryckpress, och denna utrustning bara fanns hos större tryckerier hos förlag och tidningar – då fick bildmakare om inte alltid så i vart fall ofta betalt då deras bilder återanvändes och publicerades.  Idag – när man kan spara den bild som dyker upp på sin dataskärm med en enkel knapptryckning, och det bara behövs två klick till för att klistra in den i en blogg eller hemsida – är situationen annorlunda.
     
    Jag har använt en hel del tid under de senaste fem åren till att skriva populärvetenskap på olika webbsidor, såväl på uppdrag som utan ersättning, men aldrig med någon budget för att köpa in illustrationer.  Om jag bildgooglar en viss bakterie, celltyp eller virus får jag mängder av träffar med bilden på olika bloggar, diskussionsfora och populärvetenskapliga amatörsidor. Mycket sällan med bildcred. De gånger jag lyckats leta reda på källan har jag hittat bilden antingen hos någon fotograf, som säljer bilderna över nätet, med en copyrightanteckning, som ofta varit bortklippt eller övermålad då bilderna funnits på olika hemsidor eller bloggar. Eller hos en forskares eller vetenskaplig institutions hemsida, då ofta med en anteckning om att tillstånd behövs för att använda bilden vidare, och att fotografens namn ska anges.  Ofta kan man sedan följa hur sådana bilder copy-pastats gång på gång på gång, från en sida till en annan.
     
    Eftersom jag själv är upphovsman och vill respektera andras upphovsrätt har jag lagt ner en hel del tid och kraft på att leta efter ställen där sådana bilder jag behöver finns tillgängliga under cc-licencer, eller på andra sätt är fria att använda i de sammanhang jag önskat. Det visade sig i de flesta fall att sådana ställen faktiskt finns (bland annat hos amerikanska statliga myndigheter), och inte sällan är den bild man hittar där BÄTTRE än de bilder på populära hemsidor och bloggar, som Google plockar fram åt en.
     
    Så det FINNS lagliga källor till denna typ av bilder. Alla inblandade vet att bilder ÄR skyddade av upphovsrätt. Ändå SKITER en stor andel av dem som redigerar privata hemsidor och bloggar i att se till att ha rätt att publicera de bilder de använder. Varför? Därför att det är så himla mycket enklare att spara en häftig bild man råkar hitta när man surfar och klistra in den där den passar på sin egen sida, än att börja leta efter en laglig bild som passar! Tekniken har gjort det så himla lätt att strunta i upphovsrätten, och en massa människor struntar därför i den. Till och med då jag besökte en blogg som med fräsande invektiv kritiserade mig när jag tidigare skrivit om denna fråga upptäckte jag att angreppet på mig illustrerades av ett foto av ett skivomslag på en av bloggarens favoritartister, som bloggaren sedan själv medgav för mig att han hade sparat ner ner från skivbolagets sida, trots att sidan tydligt angav att bilderna som visades där inte fick återanvändas utan skivbolagets tillstånd!
     
    Det är denna verklighet jag försöker beskriva med uttrycket att den ekonomiska upphovsrätten håller på att vittra samman. Hur man kan beskriva den som att upphovsrätten aldrig stått så stark är lite svårt för mig att förstå. Ty går vi från foton till musik och film är läget för upphovsrätten minst lika illa.  För Embryos och mina skrivna ord är läget fortfarande något bättre, men det är bara för att det inte ännu dykt upp en teknisk lösning av printrar eller läsplattor, som gör det lika bekvämt att läsa en piratkopierad bok som en bokhandelsköpt i både fåtöljen, badkaret och sängen.  Jag har därför bestämt mig för att försöka programmera om mitt mindset, och fundera över hur jag i framtiden ska kunna ägna mig åt och försörja mig på det skrivande jag anser vara viktigt även om den ekonomiska upphovsrätten rämnar. Jag vill inte påstå att jag ännu lyckats hitta någon Lösning med stort L.  Men å andra sidan har inte heller royalty-inkomsterna gjort en speciellt rik.

  17. Brändén: Tack detsamma. Yrkena molekylärbiolog och poet möts måhända någonstans när det gäller publicering – vad gäller upplagor och läsekrets – och vi förstår bägge att upphovsmannens roll behöver stärkas.

    Att plocka med morfem och laborera med ortografi är välan också ett slags molekylärarbete 🙂

    *

    Jag letar både efter nya sätt att publicera och månar samtidigt om en stärkt upphovsrätt. Läs Författarförbundets texter om den litteraturpolitiska plattformen, om du inte redan har gjort; jag har länkat till en av dem högre upp. Det finns ett gäng pdf:er på hemsidan som är intressanta. Där strävar man just efter att bättre säkra den enskilde upphovsmannens rättigheter; jag hoppas att den linjen skapar en större förståelse även hos konsumenter och nätanvändare. Perspektivet är inte storbolagens, utan just upphovsmannens.

    *

    Vad gäller fotografiets historia kring copyright påminner nog nätets verkan nu om den som rådde förr på tidningar; bilden var styvmoderligt behandlad och fotografen fick sällan vare sig namn eller cred. I pressen har det blivit bättre och det händer att fotografer t o m har bildbyline. Men som du skriver; fria bilder blir allt vanligare på internet, och gott är väl det. Desto viktigare att man bibehåller respekten för de andra och frågar innan publicering; som fotograf har du rätt att be om att dina bilder plockas bort om de används olovligt.

  18. Hej Embryo: Jag har läst de av författarförbundets texter du länkat till ovan, och ytterligare några som ligger invid. Och jag kan inte låta bli att tycka att de texterna, liksom Läromedelsförfattarnas förenings lednings alster nyligen på Netopia, andas önsketänkande. Argumentet blir aldrig starkare än att eftersom upphovsrätten är legitim (håller med) och behövs för att skapare ska få rimlig ersättning för sitt arbete (har i alla fall hittills i viss mån bidragit till detta) så måste den bestå och därför kommer den att bestå (haltande logik).
     
    Men den ekonomiska upphovsrätten bygger på system för mångfaldigande där det liksom för tryckpressen kostar väldigt mycket att skaffa nödvändig utrustning och denna tar så mycket plats att den syns och märks, det kostar en hel del att sätta upp systemet för att skapa ett första exemplar av ett verk, men varje kommande exemplar i jämförelse är mycket billigt. Bara då är massframställning mycket billigare än husbehovskopiering, samtidigt som det är möjligt för samhället att kontrollera massframställningen. I och för just denna teknologiska situation växte ekonomisk upphovsrätt fram. Och när denna situation inte längre är för handen ramlar den ekonomiska upphovsrätten ihop. Hur gärna vi än skulle vilja motsatsen. När det är lika billigt att göra kopia nummer ett som kopia nummer tusen blir husbehovskopiering attraktivt. När den kan utföras på utrustning som får plats i en ficka och kostar några dagars eller veckors lön blir det omöjligt för samhället/staten/musikbolagen att kontrollera ifall det husbehovskopieras. Inte ens om man skulle skaffa sig en totalitär stats alla övervakningsresurser skulle man ro i hamn med det.
     
    Om jag förstår dig rätt vill du inte komma till rätta med piratkopiering genom övervakning, utan genom attitydförändring. Jag ska inte påstå att det hade varit omöjligt att etablera andra vanor och attityder, ifall förlag, musikbolag och filmbolag uppfört sig på ett annorlunda sätt under de senaste femton åren. Ifall exempelvis fungerande tjänster för att lagligt ladda ner e-böcker och låtar till rimliga kostnader där en rimlig andel gått till upphovsmännen funnits på plats redan innan Pirate Bay.  Men nu är jag rädd att loppet är kört. Alldeles för många uppfattar det som helt legitimt att ladda ner och sprida upphovsrättsskyddat material för att det är enklare och billigare än skaffa det på laglig väg. Som sagt: Till och med en del av dem som på sina bloggar skäller på pirater och fildelare och kallar dem tjuvar struntar i upphovsrätten när de själva vill ha fräcka bilder till sina texter.  När respekten för en norm så fullständigt krackelerat tror jag inte det går att återskapa den.  Utan vi får försöka lära oss leva utan den.

  19. Brändén: Varje politiskt program andas ett visst mått av önsketänkande – eller vision om man så vill. Det ingår. Socialdemokraterna har exempelvis inskrivet i sitt program att vi ska bli en republik; det kommer förstås (dessvärre) att ta tid.

    Det viktigaste punkterna, kring upphovsrätten, ser jag som digitaliseringen av kulturarvet, fixa breda licensavtal och att stärka upphovsmännens förhandlingsrätt. Och här fungererar ju upphovsrätten utmärkt som instrument, redan nu.

    Läs här, hur det tar sin början: http://www.dn.se/dnbok/kb-digitaliserar-kulturarvet-1.1015380

    Men visst. Jag är kanske obotlig optimist. Jag tror på det goda exemplets makt. Jag tror att nätet har barnkramper ännu; det är inte många år sedan www var en nyhet. Det är alls inte alla som laddar hem (man kan alltid börja med sig själv, istället för att hävda att alla andra ju gör det: jag har aldrig laddat ner en film) och det finns många som respekterar upphovsrätten och säger sig vilja betala för sig; allt det där bådar ju för en fin framtid.

  20. Embryo:  Jovisst är det jättebra att KB, Författarförbundet och Förläggarna vill digitalisera alla äldre böcker och göra dem gratis tillgängliga för oss alla samtidigt som upphovsmännen ska ersättas. Men jag noterar att man inte skriver att man har löst de upphovsrättsliga frågorna, utan att man ska sätta sig för att lösa dem.  Och sedan var det ju den sista meningen i DN-artikeln du länkar till: För att man ska komma vidare från ett pilotprojektet med en liten skärva av 1940-talets svenska litteratur måste någon hosta upp mer pengar. Vem då?
     
    Visst behövs visioner! En av samlingarna av Palmes tal döptes efter ett av de tal som ingick: ”Politik är att vilja”. Men läser man Östbergs nyutkomna Palmebiografi märker man att Palme också var väldigt medveten om att politik är det möjligas konst: Man måste välja vad av det man vill, som är möjligt att just här och nu göra möjligt. Man måste hålla visionerna såpass allmänna, att man har beredskap för att närma sig dem längs just den väg sätt som för tillfället visar sig  möjlig att beträda. Utan visioner och vilja blir politiken förvisso bara trist förvaltande. Men utan en hänsynslöst ärlig analys av den situation man faktiskt har för handen blir den bara drömmerier.  (Som när socialdemokraterna i årtionde efter årtionde struntat i att republik står inskrivet i partiprogrammet, eftersom de vetat att de inte haft en majoritet med sig, och tycker att de har viktigare frågor att arbeta för.)  Och hur jag än vrider och vänder på saken kan jag inte se annat än att den tekniska utvecklingen är på väg att göra ekonomisk upphovsrätt obsolet för sådant som är eller lätt kan göras digitalt.

  21. Brändén: Det tar förstås tid och kräver seriösa och då och då kanske svåra förhandlingar, för att lösa de upphobvsrättsliga frågorna. Men det behöver det få göra; en teknisk revolution är inte per automatik funktionell coh reko gentemot alla parter, bums. Det visar ju fildelningsfrågan med oönskvärd tydlighet. En majoritet tror sig plötsligt ha rätt att fildela en minoritets upphovsrättsskyddade verk; det är inte fair use över huvud taget utan skadar bara hela framåtrörelsen.

    Det är – varje gång man tar ett kliv bakåt och beskådar skeendet – en absurd utveckling. Kulturskaparna – vars verk man fildelar och som försöker försvara sina rättigheter – antingen hånas eller attackeras eller ombes tänka om för att försvaga såväl sitt jobbs status som sina försörjningsmöjligheter och sitt verks enastående rätt att inte missbrukas, kopieras eller vidareförsäljas eller distribueras olovligt.

    *

    ”För att man ska komma vidare från ett pilotprojektet med en liten skärva av 1940-talets svenska litteratur måste någon hosta upp mer pengar. Vem då?”

    Primärt staten. Och EU. Allt av kulturarvets bevarande ingår i regeringens och EU:s ansvar och det pågår ju både inhemska och internationella forsknings- och utvecklingsprojekt. Att det inte går lika snabbt som att tanka hem en blockbusterrulle, det må vara hänt. En viss tröghet i processen tror jag bara gynnar kulturarvets bevarande och ger en förhoppning att bevarandet just kommer att: bevaras. Digitaliseringen medför ju vissa tekniska bekymmer, dessutom. Hur ska all information lagras, utan att den destrueras? Hur ska man kunna se till att ha apparater som kan avläsa materialet? Hur åldras datorer och deras minnen, hur gammal kan en cd-skiva bli? En hårddisk?

  22. Jag är lite förundrad över att många piratdebattörer bekymras över huruvida pengar hamnar i fel plånböcker. Jag kan hålla med om att det existerar många oskäliga avtal som är minst sagt ogynnsamma för kreatörer men vetskapen om det kan ju inte i sig innebära inställd betalning. 
    Har man en sådan moral bör man som person endast handla rättvisemärkt överallt, försäkra sig om att datorer inte plockas ihop i Kina, Indien driva maskiner och uppkoppling grön el osv. Ja listan göras hur lång som helst

  23. @C-SA: Gör du inte dig själv onödigt dum just nu?
    Ditt resonemang är att jämställa med en stackars fågel som fått en gökunge i boet.
    Fågelstackarn får då veta att ”visst är det ett helvete att ni fått en gökunge i boet, visst puttar den ut era egna ungar — men det betyder inte att ni har rätt att sluta mata den”…

  24. Det är möjligt att jag är dum Marcus men som sådan undrar jag var skon klämmer, är det att rika blir rikare eller att det är omoraliskt att folk utnyttjas?

    Jag kan dessutom inte se att någonting av det har med upphovsrätt i sig att göra, det handlar snarare om ngn. sorts politisk åskådning.

  25. Nej jag menade att du utsatte dig för den kommentaren eftersom du gör det till: ”tycker ni att det är fult att folk tjänar pengar, eller?”

    Jag har noterat att här inte är enda platsen du kommenterat med den innebörden.

    Nå mellanhänderna/finansiärerna/distributörerna/förläggarna hade sin plats i ljuset när de faktiskt finansierade något som inte artisterna själva mäktade med. Tekniken var dyr, liksom distribution och PR — långt utom räckhåll för vanliga människor. Jag kan tycka att de ändå kreativt misstolkade sin roll, och gick från att vara finansiärer till att bli själva kulturdistributionens kärna — med ”stall” av artister/filmskapare/författare/whatever. Jag har sett skitviktiga dumsnutar springa omkring och strutta enbart i kraft av att de haft ”penna” (möjlighet att signa artister). Men det är trots allt sekundärt.

    Det som är primärt är att hela den situation som tillät att de fick den roll de fick inte längre råder. Tekniken blir allt billigare, och distributionen har redan nu blivit så billig att vi pratar tiopotenser jämfört med tidigare. PR sker i högre grad via andra kanaler än tidigare, kanaler där den kreativa personen är viktigare än förlaget — och den utvecklingen har knappast blommat ut fullt ut än.

    I det läget är hela den affärsmodell som byggts upp totalhavererad. Istället för att inse detta och söka nya roller i en ny verklighet försöker de som utnyttjade de tidigare tekniska landvinningarna att skaffa sig sin position att nagla fast den med lagstiftning.

    Har det med att tycka att pengarna hamnar i fel fickor att göra? Jag skiter i vilken ficka pengarna hamnar, förutsatt att ägaren av fickan faktiskt gjort något för att få dem av mig.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.