Corporativismus Dominare

Korporativism, eller korporatism, är det system där den demokratiska processen helt eller delvis ersatts av en elitistisk teknokratisk modell med samarbete mellan fack, företagare och styrande politiker. Den blir alltmer aktuell att syna nu när privata intresseorganisationer i allt högre grad får sätta den politiska agendan.

Wikipedia:

Korporativismen har synliggjort sig tydligt inom fascistiska rörelser genom sitt motstånd mot både kapitalismens brist på en organiserande överhet som kommunismens egalitära samhällslära, och betonar istället olikhet men symbios och samförstånd genom ömsesidigt beroende. Som politisk åskådning är korporativismen nära besläktad med konservatismens organiska tendenser och förespråkar ett teknokratiskt styrelseskick under elitens ledning, vilket anses gynna de olika samhällsgrupperna mer än en demokrati av egalitär modell.

Och:

Tendenser till modifierade former av korporativism har även uppträtt i många moderna demokratiska system. Efter andra världskriget har länder som Sverige och Österrike, under långvariga socialdemokratiska maktinnehav, utvecklat korporativistiska drag med samförstånd mellan regering, fack och näringsliv (jfr. saltsjöbadsandan).

Det här inlägget är inte en förtäckt kritik mot socialdemokratin, det kan vara ämnet för någon annan artikel. Min poäng med att ha med det andra stycket, var snarare att ha något att ta avstamp i för diskussionen. Den så kallade saltsjöbadsandan är ett svärd med två eggar, å ena sidan har det skapat en arbetsmarknad med förhållandevis små konflikter — något som fascinerat politiska bedömare från utlandet genom andra halvan av förra seklet. Den svenska modellen som den är en del av har satts upp som ett slags klassens ljus: en modell som både lett till ett starkt fack och välmående företag. Den andra eggen är att den kraftigt inskränker den del av alla fattade beslut som faktiskt avgörs i en demokratisk kontext. Sången ”Staten och Kapitalet” tar sitt avstamp just i detta, från ett vänsterperspektiv, men utan korporatismen skulle låten troligen låtit rätt annorlunda.

Saltsjöbadsandan är något som alla svenska etablerade partier i mer eller mindre grad instinktivt sluter sig till. Från vänster sluter man sig till den för att den ger facket stor makt över folks villkor och vardag, något som ses som implicit positivt. Från höger ser man till den lugna arbetsmarknaden och det politiska samförstånd som ger spelregler man kan förstå och förutsäga. Makten i ett korporatistiskt samhälle ligger inte hos individerna, utan hos företagen och facken i samarbete med en politisk elit. I sin mest extrema form har man till och med frångått allmänna val ens som symbolisk handling, och låter istället de politiska representanterna väljas av de förtag och fackliga organisationer som representerar en viss sektor. Det påminner på många sätt om de metoder för representativa val som förekommer i förment socialistiska enpartisystem. Avståndet mellan den enskilda människan och valet av representanter ökar drastiskt. Det är på många sätt en demokratins antites.

En av de mest kända uttalat korporatistiska samhällen som existerat i modern historia är det fascistiska Italien. Även Francos Spanien och Hitlers Tyskland uppvisade korporatistiska drag, även om de inte var lika tydliga som i det fascistiska Italien.

Det är relativt lite som krävs för att man skall tippa över det demokratiska samhället i korporatistisk riktning. Redan saltsjöbadsandan var farlig som fenomen, eftersom den satte informella överenskommelser mellan individerna och deras möjligheter att påverka. Den farligaste aspekten när det hela pågår länge, är att skillnaden mellan den pamp som sägs företräda dig och den pamp din pamp skall ”skydda dig emot” blir försvinnande liten. Innan man vet ordet av blir facket ägare i företagen och dina fackpampar sitter i bolagens styrelser. När facket inte längre tycks företräda dina intressen, utan mer sin egen makt, så vet du att det håller på att barka åt helvete. Men inte heller det svenska facket är egentligen måltavlan för den här artikeln, det kan jag angripa någon annanstans.

Måltavlan är istället själva den vana som gör att privata intressen – oavsett om de är fackliga, företag, eller intresseorganisationer – tillåts styra agendan för det politiska samtalet. Det kan gå så långt att deras formuleringar används i det närmaste ograverade. Men det kan också handla om att deras företrädare tillåts att ensamma agera experter i frågan. Privata intressen tillåts genom lobbyismen styra och ställa i lagskrivandet, och kan till och med få befogenheter som borde vara förbehållna statens rättsvårdande instanser — eller så kan man kräva närmast polisiärt beteende från privata aktörer.

Jag citerar HAX:

Lagstiftningsarbetet skall vara självständigt och det skall så objektivt som möjligt väga motstridiga intressen mot varandra. Det skall vila tryggt i grundläggande principer om demokrati, öppenhet, rättssäkerhet, medborgerliga fri- och rättigheter samt alla medborgares lika rättigheter. När staten stiftar lagar – som ju kommer att gälla för alla medborgare – då får det inte ens finnas en misstanke om att man springer ärenden åt vissa speciella intressen.

Håller vi inte fast vid detta – då rubbas själva de demokratiska fundamenten.

Fildelningsdebatten handlar inte längre ”bara” om en branschs oförmåga att hänga med i den tekniska utvecklingen. Det är inte längre bara en fråga om upphovsrätt. Inte bara en fråga om utveckling och medborgarnas tillgång till informationssamhället och dess tjänster. Nu handlar det om demokratins framtid. Nu gäller det för alla goda krafter att bekämpa de korporativistiska tendenserna.

Detta borde väcka en vild samhällsdebatt. Verkligen. Men allt vi ser är ignoranta axelryckningar.

Vi är på väg åt fel håll. Individens rättigheter och möjligheten att påverka sin omgivning via det demokratiska systemet håller på att kringskäras. De naggas på av de krafter som hellre fattar beslut i slutna rum än låter demokratin ha sin gång. Vi ser prov på politikens motsvarighet till kinesisk vattentortyr: varje droppe är mest irriterande, men den tiotusende gör hål i huvudet.

Det är nu en fråga om våra demokratiska fundament. Nu måste vi hitta ett sätt att hindra att något så viktigt drunknar i frågor om sjukförsäkringsprocent eller jobbskatteavdrag.

8 tankar om “Corporativismus Dominare

  1. Det är sant som du skriver. Man kan väl något fatalistiskt konstatera att människan inte saknar sin frihet förrän den dag då hon verkligen vill använda sig av den. Försöker ständigt föra upp debatter om olika saker, både på jobbet och hemma med familj och vänner. Reaktionen man bemöts av är ständigt samma nedlåtande ton av att ”politik är inget man diskuterar, det leder bara till osämja”. Det är en del i det samförstånd du beskriver, när alla ska likriktas jämt och ständigt blir ju kontentan att den som försöker diskutera uppfattas som en fridsstörare, bråkmakare och rent allmänt bakom flötet.

    Jag vet inte om det var bättre förr, men bilden man får av dåtiden (speciellt tidigt 1900-tal, då kampen om demokratin levde i än högre grad) är att man engagerade sig mer politiskt naturligt. Men det är väl också lite av syftet, ju färre som engagerar sig i den ”tråkiga” politiken desto bättre. Standardkommentaren brukar ju vara: ”Vi har ju parlamentarism för att slippa fatta beslut i alla onödiga frågor”, där blir problemet att så fort någon opponerar sig (som i fallet FRA och IPRED), då är man rättshaverist och en demokratins fiende, för beslutandet ska överlåtas åt politikerna. Valmöjligheter har man i riksdagsvalet.

    Usch vad deprimerande jag verkar nu. Bra inlägg i alla fall.

  2. Ett sakligt och välbehövligt inlägg. Men att jag bejakar din text är fullkomligt ointressant. Hur går vi vidare?
    Hur förklara för både mina partigängare (S) att korporativismen gått några tum för långt? Och utanför vår krets, PP-intresserade, de som liksom min hustru går till sitt rektorsjobb varje dag och jobbar 11 timmar – och inte hinner förstå och sätta sig in i korporativismens faktiska kopplingar till bland annat italiensk fascism?
    Jag har i ren desperation försökt angripa vårt gemensamma problem att nå ut genom att helt enkelt kasta alla konventioner överbord och tänka högt på bloggen. (Men jag möts av viss skepsis och vantro, bla från pirater, men det får jag ta:)
    Man kan säga att jag försöker hitta gamla ord, göra nya konstellationer av dem.
    Att övertyga en väljarkår att korporativismen griper omkring sig och är farlig känns svårt.
    Jag dängde till med den fåniga nykonstruktionen ”Statlig porr”:
    http://djingis.blogspot.com/2010/01/statlig-porr-del-iii-sadism.html
    bara för att se om något hände. Men det föll platt. Alltså är det bara att fortsätta att sända upp testbalonger tills någon får snilleblixten!
    * * *
    Jag försöker även väcka partigängare i mitt eget parti med ordet ”Borgare”. Jag trevar efter nya kopplingar. Nya lättfattliga bilder, men egentligen slår jag helt vilt och försöker samtidigt hitta det sakliga, som här i din postning, hitta nya djup i debatten – men främst trevar jag på väldigt slingriga kreativa vägar efter förenklingar så vi når ut.
    Det är så svårt. Det här med korporativism är en given och viktig tråd – men den leder så att säga till Godwin och att man så lätt pekas ut som foliehatt.  Jag förstår inte i denna stund hur man ska lyckas dra den vidare, alltså att lämna ditt sakliga resonerande för att lyckas med förenklingen.
    Marcus. vi har att jobba vidare!

  3. Det här med korporativism är besvärligt.
    Det FINNS en poäng med att politiker innan de fattar ett beslut lyssnar på dem som på olika sätt är berörda. Det ÄR bra att människor organiserat sig i en lång rad olika frivilligorganisationer för att kämpa för olika uppfattningar och bevaka olika intressen. Det är INTE fel om stat och politiker lyssnar på dessa organisationer innan de går till beslut, och sådana processer har gjort många beslut i Sverige mer genomtänkta och konstruerade så att de tar mer hänsyn både till enskilda människor och olika näringars intressen. Alla de tillfällen olika organisationer med delvis motsatta intressen tvingats mötas, argumentera och därefter försöka kompromissa har gjort stora delar av det politiska samtalet i Sverige mer sansat och konstruktivt, och det har fostrat både politiker och organisationernas ledare att försöka finna konstruktiva lösningar som tar hänsyn till mer än ett intresse.

    MEN FÖR DET FÖRSTA:
    Alla dessa fördelar med systemet förutsätter att alla relevanta intressen redan från början, och helst för länge sedan, har väletablerade organisationer, som redan klämt sig in vid sammanträdesborden och tagit sig in på sändlistorna i remissväsendet.  Det går helt i baklås när det dyker upp viktiga samhälleliga aspekter, som inte backas upp av väletablerade organisationer. Hur lång tid tog det inte innan ett nätverk av myndigheter, frivilligorganisationer och politiska partier såg till att naturmiljöaspekter på allvar kom att beaktas och behandlas och tas med i vägandet på samma villkor som säg pappersindustrins eller metallarbetarnas intressen. Vägen från att betraktas som ”skogsluffarkufarnas skrikande” till en faktor att ta på allvar var lång. Och samma sak gäller nu oss som är mycket oroade för vart integriteten tar vägen när politiker av mer eller mindre kortsynta anledningar vill börja övervaka datorer, telefoner och internettrafik.

    FÖR DET ANDRA:
    måste man i så fall vara mycket noga med att upprätthålla gränsen mellan ett rådgivande och förhoppningsvis fruktbart samtal med organisationer för olika berörda, och formuleringar och fattande av de beslut det politiska systemet ensamt har ansvar för.  Och där har faktiskt en del hänt de senaste 25 åren, somligt till det bättre, annat till det sämre.  Å ena sidan den allt mer professionella lobbyingen från starka företag och branschorganisationer, som Marcus nämner. Å andra sidan har representanter för olika frivilligorganisationer i stor utsträckning rensats bort från de beslutande organen (som styrelser) i olika statliga organ och myndigheter.

    FÖR DET TREDJE:
    uppkommer principiella problem då frivilligorganisationer på samma gång tar ansvar för kollektiva avtal för alla sina medlemmar, tar som uppgift att bevaka dessas intressen, och samtidigt gör sig till kampanjmaskiner för en politisk uppfattning som majoriteten av medlemmarna anser vara i ett gemensamt intresse, men som några av principiella skäl är emot.  Vågar man lita på att bli lika mycket försvarad som den som håller med ifall man högt och tydligt anmäler sin avvikande åsikt? Många har påpekat detta problem kring LOs tydliga stöd till socialdemokratisk politik. Jag har som akademiker haft svårt för den högerinriktade propaganda min fackorganisation (lyckligtvis mindre framgångsrikt) bedrivit.
    Men riktigt i själen kände jag detta problem först häromdagen: Jag har skrivit en hel del läromedel, men ändå kommit till den mycket bestämda slutsatsen att min och andras integritet på nätet är viktigare än att den ekonomiska upphovsrätten kan överleva.  Att se hur Läromedelsförfattarnas förening och andra organisationer som företräder oss som skapar i det hittillsvarande ekonomiska landskapet, till synes i allas våra namn basunerar ut en massa rena dumheter gör mig frustrerad, arg, vred … och får mig dessutom att undra, kommer de att tänka på min illojalitet när de nästa gång bestämmer hur de pengar ska fördelas, som vi genom dem får i ersättning för lärarnas kopierande i skolor?  Ja, kort sagt, det ger mig någon typ av känslomässig kontakt med vad en LO-medlem som är övertygad moderat måste känna när hon hör LO-ordföranden uttala sig om olika politiska frågor och samtidigt vet att det är sossar som sitter och löneförhandlar på hennes arbetsplats.

  4. Henrik. Den del av saltsjöbadsandan som handlar om samtal och kompromiss är naturligtvis inte bara negativ. Det är också som du säger bra att folk organiserar sig för att ta tillvara sina intressen eller bevaka hjärtefrågor. Det är inte fel att beslutsfattare lyssnar och tar tillvara dessa organisationers ofta djupa kunskap inom sina egna specialområden.

    Det som är problemet är att gränsen mellan detta konstruktiva samtal och en situation där den representativa demokratin fallerar är diffus. Problemet är också att så många som är delaktiga i den här processen inte ens förstår att en sådan gräns existerar — och tyvärr inte bara från intresseorganisationernas sida, utan i lika hög grad från politikernas.

    Vi har plöjt och gödslat jordmånen med fackligt/näringlivsorganisatoriskt samarbete, men det som växer i jordmånen är inte det positiva samtalet utan de ickeparlamentariska krafterna. Vi ser hur folk sitter på dubbla stolar och på en och samma gång företräder ett särintresse och den parlamentariska processen. Ofta utan att ens själva tyckas förstå vilket problem det innebär.

    Jag förstår precis vilka fördelar vi haft av samarbetsandan, men just nu ligger den oss till last. Den har normaliserats och till och med gjorts till avgud, och man har glömt bort att guden har ett janushuvud.

  5. Jag vill rikta ett tack till er båda, Marcus och Henrik för den här tråden. Samtidigt envisas jag med att ta på mig rollen som gossen Ruda. jag anser att vi måste vidare. Vi måste, precis som Piratpartiet har förstått, fortast möjligt få till stånd en förändring.
    Förlagsbranschen, oavsett om det gäller musik eller litteratur, har gått för långt. De organisationer som väl ska skydda exv mig som författare har sedan länge visat i mina ögon total undfallenhet för branschen.  Jag anser inte att upphovsrätten ens fungerade när jag debuterade som författare för 16 år sedan, år 1994. det var stört omöjligt att förhandla om royalty och författarförbundet ansåg att Bonniers bud var jättebra, att Bonniers skulle ha  72,5% av vinsten.  Så fort en upphovsman träffar ett förlag övergår upphovsrätten till något annat, man förhandlar bort den rent civilrättsligt. Plötsligt är det sådana stora Mediahus som Bonniers som kan dra ekonomisk nytta av alla säljande verk, inte bara under en författares livstid, utan även 75 år därefter.
    På detta sätt bygger de få och stora bygga upp ett enormt kapital som mer eller mindre är självgenererande. För dessa pengar köper man sedan duktiga advokater, lobbyister och tvingar sedan på lagstiftaren sina idéer hur lagarna bör utformas.
    Läskigast av allt är att STIM och Ifpi och även exv författarförbundet gradvis har  åkt med och står på samma sida som de kapitalstarka förlagen. Till förfång för upphovsmän, kulturtöstande allmänhet och demokratin.
    I samma andetag som jag kan hylla Saltsjöandan och att vi i Sverige under lång tid löst ut saker både klokt och sansat ser jag också att det i kultur och mediabranschen gått över styr. Alldeles.
    Vi är ju överens om detta.  Problemet, som jag ser det spjälkas upp i flera frågor; a) hur lösa den pedagosiska biten, alltså hur få tillräckligt många att inse faran med den lagstiftning som redan genomförts och är på väg?
    b) hur bli slagkraftiga så vi kan väcka opinion?
    c) Hur presentera nya lagförslag som kan skydda upphovsmän på ett rimligt sätt?
    d) Hur stoppa vidare drakonisk lagstiftning med ovan punkter?
     
    Marcus. Jag har kikat på dina CC-bilder och de är snygga. Den med vargarna gillar jag skarpt. Enkla bilder har slagkraft. Det kan vara ett spår att lägga viss kraft på.
     

  6. Marcus, Vi förefaller i sak ha samma syn på det hela.  Men eftersom vi har en känslomässig förankring i olika miljöer använder vi positivt och negativt värdeladdade ord på olika ställen i analysen …

  7. @Anders Widén: Den analys du gör av upphovsrättmaffian och tillkomsten av IPRED är kopiöst bra! Du vet nog att jag inte är den ende som håller med dig, Anders-San!

  8. Jo Henrik, jag tror i sak att vår analys överensstämmer. Jag tror också att vi precis som du säger använder ord olika beroende på känslomässig politisk förankring.

    Jag ville ha det sagt att allt i saltsjöbadsandan inte nödvändigtvis är dåligt, eftersom själva artikeln fick det att låta så. Min oro är mer den blinda fläck det skapar. Vi har haft mycket nytta av samförståndspolitiken, men den har samtidigt skapat en omedveten vurm för lösningar som ligger och tassar i den sanna demokratins utmarker.

    Jag tror att det är bra att konstatera att den politik som förts i Sverige har korporativistiska drag, eftersom den så ofta sätts på piedestal och glorifieras.

Kommentarer avstängda.