Gästinlägg: Henrik Brändén svarar Netopia om läromedel

Häromdagen publicerades en artikel på Netopia av läromedelsförfattarnas förenings ordförande Jöran Enqvist och förbundsdirektör Jenny Lundström. Anna Troberg, Piratpartiet bemötte i fredags deras synpunkter, men förklarar samtidigt att hon har svårt att förstå vem de argumenterar mot. Full Mental Straightjacket analyserar Enqvist och Lundströms argumentation bit för bit.

Sanningen är att deras artikel ursprungligen publicerades för nästan ett halvår sedan (i Utbildningskritisk tidskrift 3/2009, tyvärr är inte artikeltexten tillgänglig online) som en replik till en artikel. Låt upphovsrätten vila i frid” på Brännpunkt av läromedelsförfattaren Henrik Brändén. I artikeln på Netopia har de bara skrivit en ny inledning, och bytt ut Henriks namn mot uttrycket ”upphovsrättsmotståndarna”.

Eftersom det uppenbarligen är Henrik deras artikel vänder sig mot har vi på Livbåten bett honom själv kommentera den.

Läromedelsförfattarnas företrädare uppmanar till önsketänkande

Jag har i tjugo år ägnat betydande mängder tid till att skriva och revidera läromedel. För ett drygt halvår sedan skrev jag en debattartikel på Brännpunkt ”Låt upphovsrätten vila i frid”, där jag uppmanade mina skapande vänner och våra organisationer att ge upp den hopplösa kampen för att försvara dagens modell för ekonomisk upphovsrätt. Och istället rikta in krafterna på en konstruktiv diskussion om hur läromedel av hög kvalitet ska kunna bli skapade i den relativt snara framtid då varken vi författare eller våra förlag kommer att kunna tjäna några större mängder pengar på att som idag sälja massproducerade tryckta exemplar av våra alster.

Mot denna artikel reagerade Läromedelsförfattarnas Förenings ordförande Jöran Enqvist och förbundsdirektör Jenny Lundström med en artikel i Kritisk Utbildningstidskrift (3/2009). En nästan ordagrann kopia av denna artikel dök i veckan upp på Netopia.

På Brännpunkt förklarade jag hur dagens system för ekonomisk upphovsrätt uppkom i och förutsatte en viss teknologisk situation, som inte längre är för handen. Och förutspådde därför att den tekniska utvecklingen sprungit förbi dagens system för ekonomisk upphovsrätt. Inte någonstans i sin artikel påvisar Jöran och Jenny något sakligt eller logiskt fel i den analysen.

Jag visade med en historisk exposé att ekonomisk upphovsrätt inte var någon gudomligt eller naturrättsligt given del av äganderätten, utan att den uppkom som ett resultat av en mycket specifik kombination av teknologiska och politiska förhållanden under 1800-talet. Som svar på detta anklagar de mig för att tro att nätet skulle besitta någon slags gudomlig ofelbarhet (vilket jag sannerligen aldrig trott) och klumpar dessutom ihop mig med de marknadsliberaler och libertarianer jag ägnat en stor del av mitt politiskt medvetna liv att argumentera emot.

Jag förklarade varför jag fruktade för vår integritet om samhället börjar springa med i en ringdans med piratkopierare, där nya möjligheter att övervaka leder till nya metoder att komma runt dem, vilket leder till krav på ytterligare möjligheter till övervakning av datorer och datakommunikation. Med många ord men utan tillstymmelse till argument försäkrar Jöran och Jenny att integritetsskydd fungerar utmärkt ihop med upphovsrätt.

När jag som populärvetenskaplig skribent och läroboksförfattare gav mig in i denna debatt var det därför att:

  1. Jag har gjort samma erfarenhet som Jöran och Jenny vittnar om: Royaltyinkomsterna minskar fastän allt fler studenter läser de kurser där mina böcker finns på litteraturlistorna.
  2. Jag liksom Jöran och Jenny anser att ett fungerande utbildningssystem kräver genomtänkta, genomarbetade, heltäckande läromedel, som svårligen låter sig åstadkommas genom entusiastiskt svärmande på nätet. (Helt enkelt därför att det finns för många osynliga steg i arbetet som tar fruktansvärt mycket tid och är djävligt trista.)
  3. Jag inser att den tekniska utvecklingen är på väg att springa ifrån dagens system för ekonomisk ersättning till upphovsmän.

Man kan naturligtvis säga ”vi har moralisk rätt att fortsätta få betalt”, och ”piratkopiering är en slags stöld”. Jag kan bara hålla med. Därför piratkopierar inte jag. Men man gör det för lätt för sig om man som Jöran och Jenny jämför med att snatta i en butik. De tar nämligen ingen som helst hänsyn till att det blivit så förfärligt enkelt att kopiera ett verk, och att det ständigt flyger kopieringsbara verk omkring oss i en miljö där själva kopieringen bara ligger ett knapptryck bort.

En mer träffande liknelse vore därför att jag placerade femtio hundralappar i varsin plastpåse, klistrade på en liten etikett ”Denna sedel tillhör Henrik Brändén, förbjudet att ta den” och sedan spred ut dessa påsar i duschrummet på ett badhus. Min moral säger mig att den som tar en av dessa plastpåsar och lägger sedeln i sin egen ficka gör fel. Men jag skulle inte bli speciellt förvånad om många gjorde det. Och jag skulle ägna en hel del kraft åt att argumentera mot dem som vill sätta upp övervakningskameror inne i duschrummen för att kunna avslöja sådana tjuvar.

Vill vi absolut undvika att människor ska utnyttja de tekniker som finns för att kopiera våra alster är jag rädd att vi måste förlägga vårt skapande till medier som inte är så enkla att kopiera. Vill man så kan man distribuera sina filmer i super 8-format, sin musik på LP-skivor och sina texter på runstenar.

När de ledande företrädarna för oss läromedelsförfattare ger sig in i debatten gör de alltså inte ens något försök att visa att det kan vara möjligt att upprätthålla ekonomisk upphovsrätt i det nya tekniska landskapet. Det enda de framgångsrikt argumenterar för är att det vore önskvärt om så kunde ske. Varefter de uppmanar oss alla att tro att så kan ske:

Tage Danielsson gav sin fråga ”Var blev ni av ljuva drömmar?” också ett svar: ”Tro på det ni trodde på – trots allt!” Ge inte upp idealen så lätt. Tro på och arbeta för lite solidaritet och rättvisa i alla fall, trots ett alltmer egotrippat samhälle. Upphovsrättvisa även för kultur på nätet!

Vi ska alltså tro att något är möjligt bara därför att vi vill att det ska vara möjligt. Men politik är inte bara att vilja. Det är också det möjligas konst. Utan en någorlunda korrekt analys av verkligheten får man bara drömmar. Jag tycker det är tragiskt att de två ledande företrädarna för oss läromedelsförfattare inget annat har att komma med i denna debatt än att uppmana oss till önsketänkande.

//Henrik Brändén,
molekylärbiolog, frilansande vetenskapsskribent, läroboksförfattare.

PS: För undvikande av alla missförstånd vill jag klargöra att jag är socialdemokrat, och inte har några planer på att byta parti.

19 svar på ”Gästinlägg: Henrik Brändén svarar Netopia om läromedel”

  1. Bra inlägg. =) Förutom den där liknelsen med pengar i plastpåsar. Den var rolig, men inte särskilt träffande med tanke på att varje exemplar som skapas av en fil inte kostar skaparen någonting, medan en 50-lapp i en påse kostar just 50 kronor.

  2. Tack Anna,
    Visst, men det kostar oss läromedelsförfattare betydligt mer än en hög femtiolappar att skapa det första exemplar av den text, som sedan kan kopieras.  Jag menar därför att det finns en principiell legitimitet i tanken att en upphovsrättshavare  ska kunna få betalt var gång hans eller hennes verk kopieras.  Men viktigare än detta tycker jag det är att värna personlig integritet kring våra datorer och datoriserade kommunikation. Dessutom tror jag inte det går att hindra människor från att kopiera ens om man införde fruktansvärda straff och gav polisen obegränsade möjligheter att spana och övervaka.  Således:  Låt den ekonomiska upphovsrätten vila i frid!

  3. Jag sällar mig till kören som ropar ”Bravo!”, kanske för att jag kommit fram till samma slutsats. 😉
    Det finns en viss charm i att den första riktigt revolutionerande tekniken för masspridning av information resulterade i upphovsrätten, men att den senaste (jag dristar mig inte till att säga sista) underminerar i alla fall den ekonomiska delen av den så pass att det ser ut som att den förr eller senare kommer kollapsa mer eller mindre av sig själv.
    De gånger jag får frågan om jag tycker det är rätt eller inte så brukar mitt svar vara Mu. Det är. Vi kan inte vrida klockan tillbaka, nätet är här för att stanna och därmed också fildelningen. Jag ser helt enkelt ingen annan möjlighet utan att man samtidigt riskerar oerhört dyra samhällskonsekvenser och när kartan och verkligheten inte längre stämmer överens så är det kartan som måste ritas om.
    Det kommer givetvis få både positiva och negativa konsekvenser för samhället och dess invånare, men så är det alltid när samhället förändras. Man får helt enkelt hitta nya sätt att lösa de problem som uppstår. Att kriminalisera >1.7 miljoner Svenskar känns dock inte som en långsiktig lösning…

  4. Nå, liknelsen med femtiolapparna är kanske inte hundraprocentig, men den är ändå värdefull. Jag menar, det kommer alltid finnas de som ser situationen som en form av stöld, även om det som ”stjäls” bara är en potentiell försäljning av tveksamt värde. För de som ändå ser situationen så, så är den typen av liknelse lättare att förstå och ta till sig än det ”piratperspektiv” som enligt mig är mer korrekt.

    Jag tror att alla som är intresserade av att leva på sådant som ”hotas” av en uppluckrad upphovsrätt, bör fundera strategiskt. Det strategiska valet är att antingen försvara en oförsvarbar position ”till sista man”, eller att hitta en väg runt problemen. Henrik du gör något stort när du inser att du måste vara en del av lösningen snarare än en del av problemet och om fler tänkte så skulle saker nog hända snabbare än man kan tro.

  5. Jättebra Henrik. Liksom Marcus vill jag ge en eloge till ambitionen att vara en del av lösningen istället för en del av problemet. Och tack också till Livbåten.

  6. Tusen tack, Queriem, Marcus och Joshua,
    Queriem, du slår huvudet på spiken. Jag sällar mig till Muuu-kören.  Sedan Marcus, är det klart att den som vant sig vid att köpa mat och semesterresor åt familjen för sina royalties inte kan undvika att uppleva de femtiolappar som högst påtagliga, som man inte tjänar genom att studenter inte lägger 250 kr på att köpa en bok istället för att läsa en pdf.  Men Muu, hellre avstår jag från de pengarna än låter antipiratbyrån installera spionprogram i mina och alla andras datorer. Och tack för uppmuntran Marcus, men inte är jag säker på att jag lyckas hitta något intelligentare sätt att hantera situationen än att göra som jag hela tiden varit tvungen att göra eftersom royalties trots allt bara gett mig en liten bråkdel av vad man behöver för att leva: sälja eller hyra ut min penna till dem som vill få skrivet sådant jag tycker om att skriva.

  7. Henrik. Det uppenbara problemet är som jag ser det att infrastrukturen för att tjäna pengar utanför de etablerade kanalerna (som alla bygger på traditionell upphovsrätt) än så länge är så ”indie”.

    Är man redan en känd entitet och kan få genklang både för att folk vill ha det man skriver och för att man gör ett statement av att dela det fritt via piratebay eller annan liknande kanal, så fine — då kommer man nog lyckas. Det som skulle behövas är en infrastruktur där det finns en tjänst folk är villiga att betala för, vilket gör innehållet något tjänsten är villig att betala för att distribuera.

    Jag är fascinerad av BAEN Free Library och Webscriptions, tjänster där du kan få dina böcker digitalt (för oss sci-fi och fantasy-freaks) och där många böcker är gratis. Där kan jag hitta böckerna i ett format som är perfekt anpassat för min bokläsare (digital editions), och skapa ett virtuellt bibliotek i datorn. Det är en tjänst jag är villig att betala för, förutsatt att en stor del av de pengar jag betalar verkligen går till författarna.

    Det är med andra ord inte förvånande att du än så länge inte kan hitta svaren på frågan vad man gör när royalties sviker. Sökandet efter fungerande lösningar hålls tillbaka av att så många lever i den drömvärld där kycklingen stoppats tillbaka i ägget.

  8. Jag tror helt och fullt på att en  ”gåvoekonomi” successivt kommer att bli mer och mer etablerad!
    Det som marxisternas ”Av var och en efter förmåga, och åt var och efter behov” hittills har etablerat i alla de idella organ där jag är och har varit medlem mot en symbolisk medlemsavgift är att alla de som har förmågan och engagemanget, ganska snart håller på att gå in i väggen av utbrändhet, och att kraven och behoven hos de allra flesta bara blir mer och mer och mer! Det brukar hjälpa lite att samla ihop alla och be dem ge akt på vad som håller på att ske, men detta måste då upprepas då och då för att det inte skall urarta om och om igen1
    Läs gärna Anders Isaksson: ” Alltid MER Aldrig NOG”
    Det som jag tror måste ske är att än en gång avskaffa det korporativistiska skråväsendet! Boendekostnaderna för medianinkomsttagarna måste ner till ca den tjugofemtedel av det som sätts in på lönekontot, ungefär som före miljonprogrammet, även om man då hade dass på svalen och åkte till Valhallabadet för att duscha under vintersäsongen!

  9. Bra skrivet, faktiskt det bästa jag läst om upphovsrätt på länge.
    Men låt mig bidra med en ytterligare pusselbit.
    Den ekonomiska upphovsrätten som du vill överge är huvudsakligen knuten till exemplarframställning. Men också till möjligheten att licensiera ut rätten till viss användning.
    Att exemplarframställningen som ekonomisk ersättningsmodell är akut hotad är helt klart. Eftersom marginalproductionskostnaden för att skapa ytterligare ett exemplar av ett digitalt verk är nära noll och verktygen är tillgängliga för alla så går det inte att behålla detta.
    Licensrätten å andra sidan är inte säkert hotad på samma sätt av den tekniska utvecklingen. Kanske hotad men inte säkert. Jag tycker det kan vara en poäng i att förhålla sig öppen till detta.
    Men det finns en tredje faktor som är riktigt intressant att titta närmare på. Och det är den ideella upphovsrätten. Den ideella upphovsrätten stärks faktiskt mycket kraftigt av den tekniska utvecklingen. Plagiat och renomé-snyltning avslöjas obönhörligt på internet. Det är lätt att göra sökningar som avslöjar plagiat och massans upprördhet över plagiat och renomé-snyltning finner inga gränser och tar sig ofta uttryck i massiva kampanjer i social forum. Samtidigt så sprids bra och originella saker mycket snabbt till mycket stora grupper på nätet.
    Så den ideella upphovsrätten stärks. Frågan är vad den ideella upphovrätten i sig har för ekonomiskt värde? Vad är den ideella upphovsrätten i ekonomisk mening? Svaret är att den ideella upphovsrätten bestämmer vem som har rätten till det varumärke som verket ger upphov till. Och om man börjar undersöka vad detta varumärke har för värde så finner man ganska snabbt att  värdet av varumärket vanligen är många gånger större än värdet av exemplarframställningen. Ditt eget exempel på att du tjänar mer på  tjänsten att skriva texter på uppdrag än på royaltys från exemplarförsäljning är ett tydligt exempel på detta. Det är ditt varumärke som genererar uppdragen och omsättningen.
    Och resultatet av detta är att exakt samma krafter som dödar exemplarframställningen som ekonomisk modell samtidigt stärker varumärkesbyggandet som ekonomisk modell. Och eftersom varumärket representerar ett större värde än exemplarframställningen så kommer utvecklingen leda till att upphovsmän, som du, kommer att tjäna väsentligt mycket mer pengar i framtiden än de gör idag.
     

  10. Det är intressanta tankar som kommer fram här. Det som var min poäng är att vi befinner oss precis inuti ett paradigmskifte, där ännu inte de nya modellerna för hur saker fungerar finns på plats.

    Som en annan Rasmus påpekar kan det mycket väl innebära att upphovsmän i framtiden kommer ha det bättre än de haft fram till nu, men just nu har många det sämre än på länge.

    Case in point: Spotify. Det är en utmärkt idé, men de pengar som tjänsten genererar går i väldigt liten grad till just artisterna, vilket gör att många artister knappast älskar sin medverkan i tjänsten. På många sätt gäller samma sak iTunes, även om det är en mer traditionell butik. Även där är ersättningen till artisten så låg att till och med kreditkortsbolagen får mer per transaktion.

    Vi lever i en brytningstid där nya idéer kommer fram. De kommer troligen göra mycket gott för upphovsmännen på sikt, men just nu använder de etablerade mellanhänderna de nya kanalerna för att försöka kompensera sina havererade affärsmodeller — inte sällan på upphovsmännens bekostnad.

  11. Rasmus (en annan) ger välformulerade ord åt tankar som legat och skvalpat utan att vara riktigt hopknutna i mitt huvud: Därför är det olyckligt att jag i min första artikel slarvigt skrev upphovsrätt när jag menade ekonomisk upphovsrätt.
    Därtill kan man notera att etiken hos de flesta som inte accepterar ekonomisk upphovsrätt tycks vara stenhård när det gäller ideell. Den artikel jag skrev för ett halvår sedan kommenterades på många bloggar, och ju häftigare ord folk använde när de skällde på mig, desto större sannolikhet att bloggen pryddes av uppenbart ”spara som”ade bilder från andra ställen av nätet, utan antydan till attribution. Och ju snällare man skrev, desto noggrannare var man med attribution.
    Fast så länge webbredaktörer beter sig som Netopia lär även plagiatörer ha sin roliga tid på nätet: Jag lade in en liten kommentar till Jörans och Jennys drapa, där jag berättade att artikeln de publicerade varit i säck innan den kom i påse, och gav en länk till den artikel Jöran och Jenny svarade på. Efter mindre än tre timmar var kommentaren bortredigerad!

  12. Och Marcus,
    jag kan  bara hoppas att du har rätt.  Och du vet ju betydligt bättre än jag vad som händer, och begriper bättre än jag vad som är möjligt, så hjälp mig gärna med idéer om hur jag ska göra med de nya bokprojekt som ligger och skvalpar inne i mitt huvud. Även om jag försöker tänka nät kring dem upptäcker jag hela tiden att sättet jag tänker är så präglat av den gamla bokmarknadens sätt att fungera, och av de ”enkelriktade” webbprojekt jag hittills varit inblandad i …

  13. De råd jag kan komma med är precis just nu i bästa fall tejp över det som gått sönder.

    Jag tror det bästa rådet jag kan ge är att kontakta Anna Troberg om hennes projekt xtremeCreator, som är riktat mot just författare. Även om man inte väljer att ta steget fullt ut, så finns där en hel del tänk om författarens villkor nu och i framtiden.

    I grund och botten går i alla fall strategin ut på att få kontakt direkt med de som kan betala för ens penna — oavsett om det är de som läser böckerna, eller de som ser böckerna och vill beställa pennan till annat. När man har en relation, så är det lättare att få betalt.

    På sikt tror jag vi kommer hitta en ny balans, där folk i högre grad plockar fram plånboken för att de vill. Det som behövs är för det första en ny medvetenhet från alla håll och dessutom system som gör så kallad mikrobetalning till ett enkelt knapptryck och inte mycket mer. Sådana system måste vara så billiga att använda att tröskeln in är i princip noll. När det till slut inte är krångligare att betala en tia eller tjuga än det är att skicka ett sms, så kommer den modellen att bli mycket effektivare. Om nio och femtio av tian når destination, så känns betalningen bra att göra.

    För om din bok används i en kurs med trettio deltagare, så är den nuvarande logiken att tio köper boken och tjugo kopierar den utan att betala. Om din royalty är säg femton spänn per bok, så har du fått hundrafemtio spänn.

    Om logiken istället är att alla trettio går till din sajt och laddar ner boken, och tjugo av dem väljer att betala mellan tio och tjugo spänn, så är din andel av kakan trehundra spänn. De tio som köpte boken i den första situationen sparar ett par hundra eller mer per skalle, medan du i praktiken får ut mer för ditt arbete.

    Om det nu på din sajt dessutom finns en vulkanlänk (print on demand), så kan de som vill ha en ”riktig” bok få en hemskickad för halvannan hundralapp eller mindre. Även där är din andel högre än idag.

    Nackdelen med ett sådant system är avsaknaden av förskott för de böcker förlaget faktiskt beställer — det vill säga det är författaren som tar en större ekonomisk risk. Fördelen är att det inte längre är förlagen som bestämmer vilka böcker som skall komma ut, och att författarens del av de pengar som kammas in blir mycket mycket högre.

  14. Problemet med facklitteratur är att merparten som används i Sverige, och på andra ställen, är skriven av personer på arbetstid.  Det verkar gälla Brändén också.
    http://www.henrikbranden.se/index.asp?fu_id=107
    ”Innan dess arbetade jag som högskolelärare i immunologi och molekylärbiologi och skrev samtidigt en lärobok i vardera ämnet (i immunologi tillsammans med min förste lärare, professor Jan Andersson).”

    Jag vet att det står i anställningsavtalen att det är tillåtet,  och jag anser att avtalen ska skrivas om. Högskole och universitetsanställda ska åläggas att skriva kurslitteratur. Eftersom högskolorna/universiteten har betalat lön till författaren under själva författandet har jag svårt att se att författaren kan ha rätt att tjäna pengar på försäljning av böckerna. Om böckerna skrivs ut anför arbetstid, utan användande av institutets resurser, då kan det vara befogat att författaren kan sälja och tjäna pengar på sina böcker. Att det sen råkar sammanfalla att kurslitteratursförfattaren har stort, ibland enväldigt, inflytande på urvalet av kurslitteratur gör bara hela upplägget mer tveksamt.
     

  15. @Fredrik

    Det är möjligt att din synpunkt stämmer i många fall, kanske t o m generellt. Men när det gäller Henrik personligen så är han i så fall ett dåligt exempel, eftersom den period han arbetade med att undervisa som högskolelärare var ganska kort och han efter det har försörjt sig som frilansande vetenskapsskribent, informatör och pedagog i över 15 år en period som innehållit merparten av hans författande.

  16. Bäste Fredrik, Poängen i sammanhanget, som många i Piratrörelsen tycks ha svårt att greppa, är att den lärare som skriver en lärobok inte får någon nedsättning av sin undervisningsskyldighet. Man gör det alltså ovanpå och vid sidan om de arbetsuppgifter man får betalt för, och jag kan lova dig att de arbetsuppgifterna för de allra flesta väl fyller normala arbetsdagar. I mitt fall är det inte konstigare att jag skrev två av mina böcker vid sidan om mitt ordinarie arbete än att en debuterande romanförfattare skriver sitt alster vid sidan om sina studier eller något annat arbete.
    Den bok jag varit anställd för att skriva (Genteknik, kloning och stamceller) har jag självfallet inte fått något royalty för. Min senaste bok skrev jag på obetald tid. Till den ägnade jag i storleksordningen 600 timmars arbetstid. Royaltyinkomsterna till mitt företag har under bokens två första år har sammanlagt varit ungefär 15 000 kr, före sociala avgifter och andra kostnader. Som du ser skulle jag tjänat betydligt mer på att använda den tid jag ägnade åt den boken till att vända hamburgare på McDonalds.  Sagt för att ge perspektiv på diskussionen, inte för att klaga. För samtidigt var det oerhört lärorikt och roligt att skriva, och jag har ju själv valt att ägna mig åt detta!
    Det är några ytterligt få läroboksförfattare förunnat att tjäna större pengar på sin verksamhet: De som skriver för ett ämne med många studenter/elever, och har kombinationen av skicklighet och tur att vid rätt tillfälle komma med ett så bra läromedel att det tränger sig in och etablerar sig i skolorna/på litteraturlistorna.
    Om stat vill betala universitetslärare och kommuner skollärare för att skriva läroböcker – fine! Jag tror det är där vi kommer att hamna, eftersom utvecklingen obönhörligen gör att man inte längre kommer att få någon märkbar kompensation för sådant extraknäckande! Och förr eller senare kommer utbildningsanordnare att upptäcka att de inte bara behöver kursplaner, lärosalar och lärare, utan också läromedel. Som de i framtiden kommer att vara tvungna att betala för att få skrivna.

  17. Marcus, tack för genomgången.
    En komplikation i sammanhanget är ju att förlagen inte bara tar det mesta av intäkterna från de böcker som ges ut, de förvandlar också kladdiga manus till vackra boksidor, reder ut alla komplicerade rättighetsfrågor till de bilder man vill använda, och ser ofta till att den text man skrivit fungerar också i de klassrumssammanhang där man inte själv finns med och kan förklara vad man menat.
    För det sista av dessa problem inser jag att förlagets roll antagligen med fördel skulle kunna ersättas av svärmande på nätet (och att någon avhoppad förlagsredaktör sätter samman en lista med de tjugo viktigaste punkter man ska tänka på när man går från eget kompendium till  lärobok). Och de första punkterna kan naturligtvis lösas genom nya nätverk av frilansande ”redigerare/redaktörer”, som man antingen får betala i förskott, eller tror så mycket på ens projekt att de är beredda att hoppa på och dela vinsten.
    Men sedan gäller väl också att på något sätt få till något format som hjälpligt fungerar både att läsa på skärm, i utskrift och på läsplatta, och som blir snyggt i ”Print on demand”.  Och där någonstans får lilla jag huvudvärk bara kring tanken på att en text anpassad till de A4-papper jag har i min skrivare fungerar synnerligen dåligt i övriga sammanhang!

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.