Veckans bloggdebatt

Kent Persson har tagit ett initiativ som är för bra för att inte delta i – Veckans bloggdebatt.

Han tänker be de politiska bloggarna att skriva om ett visst ämne varje vecka med avsikten att själv försöka samla ihop debattrådarna mot veckans slut. Första veckans ämne är: Vilken fråga tror du kommer att avgöra valet?

Den frågan kan ju tolkas olika beroende på vad man menar med att avgöra valet. För oss Piratpartister är den avgörande frågan i höstens val att vi får de fyra procent av rösterna som behövs för att äntra riksdagen. Helt avgörande för våra ambitioner är integritetsfrågan. Visst finns det mer bredd i vår politik och hela det informationspolitiska området är viktigt, men om någon av våra frågor kan mobilisera väljare så är det den om den personliga integriteten.

Vi vill alltså ha en valrörelse där de andra partierna inte tillåts undvika debatt kring vilka rättigheter staten ska kunna ta sig över oss och av vilka skäl. Jag vill se en debatt kring vilka drakoniska metoder som är nödvändiga för att föra den goda kampen mot terrorism, brottslighet och barnpornografi och i vilken utsträckning dessa hot är verkliga eller inbillade. Samtidigt vet vi att de andra partierna, våra stora medier och en mycket stor del av väljarkåren ser detta som perifera frågor.

I valrörelsens huvudfåra kommer det som vanligt att handla om två saker: plånboksfrågorna och vilken berättelse om Sverige vi ska tro på. Det kommer handla om regler i trygghetssystem och skattesatser. Eller för att sammanfatta det lite elakt: Hur rika är de rika? Hur fattiga är de fattiga? Vad ska vi göra åt det?

Missförstå mig inte nu. Jag inser att det är detta som är viktigast för svenska väljarna och därmed för media och de politiska partierna. Jag inser att det är den valrörelser vi kommer få och att ett av våra två block kommer mobilisera fler väljare till sin verklighetsbeskrivning och därmed till sin plan för hur Sverige ska administreras.

Jag orkar bara inte engagera mig i den kampen längre. Jag ser viktigare värden som är hotade. Jag vill få tillbaka mina medborgerliga rättigheter. Jag ska ta ett exempel, eftersom jag menar att just detta exempelvisar att vårt samhälle håller på att långsamt vittra sönder.

Oskuldspresumption innebär att vi alla är oskyldiga tills motsatsen är bevisad. Det innebär att den anklagande har bevisbördan och det var en revolution för såväl straffrätt som civilrätt när det infördes. Att veta att ingen med falska anklagelser kan få en fängslad eller straffad är en stor trygghet för den enskilde. Men i situation efter situation har denna princip börjat erodera. Staten tar till tvångsmedel mot oss på misstanke om brott – att de ska ha den rätten när det gäller starka misstankar och grova brott är rimligt. Men definitionen av grovt brott och stark misstanke tycks krypa neråt.

Och denna trend gäller inte bara misstanke om brott. Den gäller också i många kontakter med myndigheterna. På fler och fler områden skapas kontrollfunktioner där medborgarna explicit eller implicit anklagas för att ljuga eller fuska. När vi vill ha vår lagstadgade sjukpenning, vårt socialbidrag eller vår skatteåterbäring kan vi mötas av en misstanke om fusk; att myndigheterna tror att vi försöker utnyttja systemet. Människor i utsatta situationer blir tvungna att slåss för sin rätt mot just de organisationer som ska hjälpa dem i sin utsatthet.

Trenden har också smittat till den privata sektorn. Hur många gånger är vi inte med om att vid ett legitimt klagomål – ett garantiärende, en försäkring eller en felaktig faktura – mötas av totalt oförstående eller ohjälpsamhet. Hur ofta är det inte som företag vi har kontakt med skjuter över hela ansvaret på oss i förhoppningen att vi inte ska orka bråka? Hur ofta är det inte så att de ganska snabbt ger sig om vi står på oss?

Jag tror att den här trenden kan brytas om staten föregår med gott exempel. Rättsäkerheten behöver återupprättas, den enskildes rätt visavi staten hävdas i varje liten del. Frågan är större än frågan om hur samhället ska förhålla sig till internet. Det handlar inte bara om FRA-lagen, IPRED och datalagring, det handlar om vår syn på relationen mellan staten och medborgaren. Det är den fråga jag skulle önska blev viktigast i valrörelsen.


I det blåa laget:

Mary och Dick och Mark och Per och Magnus och Annie och tokmoderaten och edvin och Peter S och Daniel och Sofia och ewa och Lotta och Oskar och Maria och Kent och Johan

I det röda laget:

Peter och Alliansfritt och Johan och Kulturbloggen och Krassman och Högberg och s-buzz och röda berget och Martin och Fredrik och Robert och Eva-Lena och John och Björn

Piratpartister:

HAX och Rick och Emma och Christian och Farmor Gun och Anna och Sagor från livbåten

2 svar på ”Veckans bloggdebatt”

  1. ”Jag orkar bara inte engagera mig i den kampen längre. Jag ser viktigare värden som är hotade.”

    Även om piratpartiet inte ger sig in i den kampen så det kanske vore strategiskt att oftare visa att skillnaden inte alltid är så stor som blocken och media vill låta påskina. Eller för att citera en newsmill-artikel av Henrik Sjöholm:

    I sin budgetmotion för 2010 presenterar Socialdemokraterna ett alternativ som netto innebär 18,4 miljarder högre skatteintäkter. I en budget på 1025 miljarder motsvarar det en ökning med 1,8%. Det ger perspektiv på brösttonerna från båda sidor. Så stor är alltså skillnaden mellan välståndet byggt på arbetslinjen och vänsterkartellens bidragssamhälle. Alternativt: Så stor är skillnaden mellan det goda välfärdssamhället och det nyliberala moraset. Är det konstigt att fler med mig tycker att det ibland känns verklighetsfrämmande att ta del av den partipolitiska retoriken?

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.