To Serve and Protect…

Att skydda, hjälpa och ställa till rätta var den svenska varianten på det amerikanska ”To Serve And Protect” — en text som fortfarande står på de flesta amerikanska polisbilar. Det är en bra princip för polisarbete: att polisen är folkets hjälpare och att polisen är folkets beskyddare.

Jag är lite sent ute med mitt bidrag till dagens snackis, men jag kände så här på fredagskvällen att jag inte kan låta det passera utan kommentar.

Ett par civilklädda poliser satte sig över lagen och använde sin makt till att trakassera en journalist och ställa honom inför ett ultimatum: radera bilderna du just tog på oss, eller följ med in för drogtest på stationen. I upprinnelsen till detta tyvärr obevisade – men fullkomligt sannolika lagbrott – utsattes samma journalist för en behandling som möjligen kan vara försvarbar när man griper en våldsam brottsling. Att behandlas så för att man tagit tre bilder och en snutt film på allmän plats är däremot varken rimligt, eller värdigt en demokrati. Poliserna har här tydligt missuppfattat sin yrkesroll och sin relation till lagen och medborgarna.

Själv har jag upplevt den svenska polisen inte bara utifrån min nuvarande position som medelålders medelklass med medelvårdat medelutseende, utan även utifrån positioner som spretig punkare, svartklädd goth, skinnklädd rocker, demonstrant och allmänt obekväm. Jag är tyvärr inte förvånad över Jesper Nilssons upplevelser — mitt förtroende för den svenska ordningsmakten är, tyvärr får jag säga, inte utan vissa förbehåll. Jag träffat många poliser jag anser vara såväl hederliga som samvetsgranna, men jag har också sett den adrenalinstinna och maktfullkomliga sidan av yrkeskåren.

Jag har fått repliker som: ”Var det nåt du ville eller, lägg dig inte i det här, vi kan ta hand om dig också om du vill det!” slängt i ansiktet när jag försökt mana till lite sans.

Jag har sett polisen stoppa ett par invandrarkillar som gått mot röd gubbe, mitt i natten, på en totalt biltom gata (ja sånär som polisbilen som stod dold på en tvärgata). De bötfällde killarna, och hotade dessutom att släpa in dem till stationen när de hade fräckheten att ifrågasätta om det verkligen var så farligt att gå över en tom gata.

Den gången ställde jag mig demonstrativt still och tittade på, mest för att det skulle finnas ett vittne närvarande — jag trodde nästan att de skulle ge sig på mig med, jag fick mer än en ilsken blick för att jag inte hukade och fortsatte min promenad.

Det skulle dock aldrig fallit mig in, eftersom jag kände igen den ena polisen som ett rötägg som tio år tidigare nästan vält mig och en kompis ut i gatan i trafiken, när vi hade haft fräckheten att skjutsa på en moppe. Hans attityd mot två femtonåringar den gången, gjorde att jag inte ville låta honom arbeta upp sitt adrenalin utan att det fanns en tredje part närvarande. Att det dessutom fanns en grovt rasistisk underton i hans jargong och det sätt han bemötte grabbarna på gjorde ett vittnes närvaro dubbelt nödvändigt.

Rättning i ledet

Skall polisen tas på allvar, så får sånt här helt enkelt inte hända. För det första måste polisen känna till lagarna kring fotografering på allmän plats, det är inte mycket begärt… Polisen bör överhuvudtaget inte ingripa med mer våld än vad situationen kräver. Slutligen är det fullkomligt barockt att polisen använder påhittade misstankar för att vrida upp armen på någon och ställa dem inför ett olagligt ultimatum.

Vi får anta att historien är genuin, för allt tyder på det — till och med det faktum att poliserna ifråga anmält Jesper Nilsson för brott mot PUL, och att de lägger på luren i örat på frågvisa journalister ligger i linje med berättelsen.

Två poliser utan koll
Två poliser utan koll

Sen kan man verkligen fråga sig, och här har Jesper Nilsson en poäng oavsett att jag inte håller med honom om mycket annat, ifall det verkligen är polisens uppgift att kontrollera färdbevis i kollektivtrafiken?

Hur som helst anser jag att de berörda poliserna bör hitta nya arbeten, och om de blir kvar i kåren så bör de sättas på någon ”intressant” och ofarlig arbetsuppgift — inventering av klädförrådet, tvätt av polisbilar eller skrivande av rapporter är tre områden där de inte bör kunna göra någon större skada… Kontentan är att det inte skall få gå att göra sådana här fadäser utan att det straffar sig. I annat fall går inte budskapet fram.

Det är också ett bevis på dumheten i att tro att laglydighet är ett skydd mot intrång i den personliga sfären. Det är bara att vara tacksam att den ”nörd” de gav sig på den här gången var en person med kunskap och civilkurage. Vi ser ett bevis på att skyddet för medborgaren är viktigare än skyddet för staten och myndigheterna.

Det är inte ett nytt fenomen, men vi har släppt på handbromsen och det är nerförsbacke — dags att fälla ut bromsskärmarna nu eller?

Uppdatering: Zac har lagt ner sig lite och hittat en lämplig länk för att klargöra var, hur och vem eller vad man får fotografera, det borde vara obligatorisk läsning för alla som tror så mycket om begränsningar av rätten att plåta och skillnaden mellan press och amatörer. Bra spanat Zac!

5 svar på ”To Serve and Protect…”

  1. Tack för omdömet! Behöver jag tillägga att jag packar ner min gamla digitalkamera i jackan när jag går ut fr o m nu? ;o)
    Min upprördhet ökar kring denna historia mer och mer – vilket övergrepp det handlar om! Och vad skulle man själv ha gjort i detta fall, förutom att skitit ner sig och raderat bilderna snällt och lydigt? Usch och fy, min syn på polisen är skakad.
     
    //Zac

  2. Den länken var bra. Jag minns när Blondinbella fick tokspel över att någon plåtat henne ”mot hennes vilja”. Jag minns när en galen farsa förföljde en fotograf och försökte få fotografen att ge honom filmen, därför att fotografen plåtat hans unge.

    Det vore bra om fler fattar det där med var, hur, vad eller vem ifråga om vad som är tillåtet med en kamera i högsta hugg…

  3. Du skriver att du sett polisen bötfälla några invandrarkillar för att de gått mot röd gubbe – detta (att gå mot röd gubbe) har mig veterligen inte funnits som penningböter på många år.
    Vet inte vad grabbarna fick för böter (för jag antar att du inte far med osanning om detta) men det förtar tyvärr lite av din bloggposts trovärdighet.
    /C

  4. Charlie: Många år var det ja, närmare bestämt tjugo år sedan mellan tummen och pekfingret (om min senilitet inte lurar mig 😉 ).

    Som jag minns det, så sågs redan då lagen om röd gubbe som ett skämt. Precis just detta gjorde polisens manöver att köra fram med skrikande däck och hoppa ut som om det var efterlysta rånare man hade att göra med så patetisk. Det var en adrenalinstinn maktdemonstration, inget annat.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.