Ideologi ersätts med rädsla och aversion

The world is on its elbows and knees
It’s forgotten the message and worship the creeds.
(Matt Johnson, The The 1989)

Som den minnesgode läsaren vet är det alls inte länge sen jag var moderat partimedlem. När jag lämnade Moderaterna var det som en reaktion på deras ovilja att ompröva sin inställning i det kluster av frågor som har med den enskildes rätt att vara skyddad mot statliga ingrepp i den personliga integriteten att göra. Jag kunde inte längre förlika mig med att borgerligheten med Moderaterna i spetsen verkar ha tappat sin ideologiska kompass på detta område och därmed har glömt bort att individens rätt till skydd mot statens klåfingrighet historiskt varit en av deras kärnfrågor.

Sedan jag äntrade Piratpartiet har jag ändå närt förhoppningen att mitt gamla parti skulle ta sitt förnuft till fånga. Att jag en dag skulle vakna och känna igen det igen.

Idag känns det ännu mer omöjligt och jag tvingas inse att jag är en livbåt på drift från ett sjunkande skepp. Jag var moderat av ideologiska skäl. Den ideologiska gemenskap jag kände med partiet oavsett de skillnader som fanns i en mängd sakpolitiska frågor var bekännelsen till liberalismen. Denna är förvisso en ideologi som alla möjliga bekänner sig till nuförtiden. Den är på väg att bli ihjälkramad, så poppis är den. Men bland alla låtsasliberaler är det svårt att hitta representanter för en modern framåtsträvande liberalism.

Jag upplevde ändå Moderaterna som de som låg närmast att representera de tankar som finns i en liberalism av klassiskt snitt. Inte bara ekonomism, inte urvattnad socialliberalism, utan verklig liberalism: Indvidens frihet att förverkliga sig själv och finna lyckan, men under ansvar för att inte skada någon i sin omgivning. En liberalism som förvisso erkänner behovet av en stat, men som är misstänksam mot den maktutövning som det statliga våldsmonopolet möjliggör. Den sortens liberal är jag.

Med detta sagt tänker jag förklara varför Moderaterna nu känns mig så främmande. Till dels kan det bero på en ideologisk omsvängning i partiet. Även om det går att förstå situationen som att den konservativa sidan, i denna hybrid av de två gamla trätobröderna konservatism och liberalism, har fått övertaget, så räcker inte den förklaringen ensam för att förklara skeendet. (Jag tänker inte trötta er med att gå igenom exempel på anti-liberala ställningstaganden. Jag nöjer mig med några få som stöd för min analys.)

I många av de fall där Moderaterna har lämnat den liberala linjen har man gjort det av pragmatiska skäl. Det må ha skett uttalat eller outtalat, men när man bestämmer sig för att avlyssna svenska folket i och med FRA-beslutet eller för att lyfta bort arbetsrätten från reformagendan, är det inte av ideologiska skäl utan av pragmatiska. Mot denna taktiska pragmatism, som till dels har kännetecknat partiet under trojkan Reinfeldt, Schlingman och Borg, har jag egentligen inte så mycket att invända. Politik är det möjligas konst. Vill man se ett liberalare Sverige är det första steget att ta över makten och det andra att mer långsiktigt utgöra ett reellt regeringsalternativ till socialdemokraterna. Om man för att bli det är tvungna att slakta en del heliga kor – so be it! (Att sedan somliga av dessa kor är så heliga för just mig att det fick mig att lämna partiet hör inte till analysen. Det hör till mina högst personliga överväganden.)

Vad jag vill ha sagt med detta resonemang är att ett parti slutar inte vara liberalt för att det dels har ett konservativt arv, dels behöver kompromissa med sin ideologi för att vinna makten. Ett parti slutar vara liberalt, när de så ofta låtit bli att agera liberalt att de därigenom glömt vad det är att vara liberal.

Idag skriver två framträdande moderater Catharina Elmsäter-Svärd och Torbjörn Rosdahl i Svenska Dagbladet om Moderaternas inställning till sprutbytesprogram i Stockholms läns landsting. Artikeln är en symbolisk gest, det handlar bara om positionering i debatten, eftersom det ändå finns en majoritet i landstinget för att införa sprutbytesprogram.

När man läser olika reaktioner på debattartikeln (från partivänner och andra) så får man känslan att de två moderaterna intagit en extremposition. Man undrar om de anser att de talar för en tyst majoritet av vänner av ordning. Visst det finns kloka röster bland de som håller med, men den här gången håller jag inte med Kent Persson.

Att vara emot sprututbyte är inte en uppfattning man kan nå fram till av pragmatism. Det mesta talar för att ett sådant program gynnar folkhälsan, narkomanernas hälsa utan att det försvårar samhällets möjligheter att begränsa narkotikans spridning. Moderaterna omprövar många gamla uppfattningar av pragmatiska skäl, men som Motpol skriver:

Partiet som de senaste sex åren gjort sig känt som ett sällskap där ingen förändring är omöjlig, är fullständigt blockerat i narkotikafrågan. Sakargument går helt enkelt inte in.

Det är inte heller en position som kan motiveras från ideologiska utgångspunkter. Oavsett om vi talar om värdekonservatism eller liberalism finns det inte mycket att stå på som talar för denna kamp mot förnuftet. Vems frihet är det man försvarar? Vilka värden är det man vill bevara? De berörda narkomanerna blir inte mindre fria av fria sprutor. Samhällets kamp mot narkotikan blir inte mindre övertygande. Om man inte är ute efter att övertyga om sin kompromisslöshet genom dödligheten hos narkomaner.

Inte ens opportunism är ett rimligt motiv. Som Isobel Hadley-Kamptz beskriver budskapet känns det inte som att det kommer slå an strängar i den svenska folksjälen:

Nej, problemet för stockholmsmoderaterna är att eftersom narkotika är olagligt så blir det ”etiskt tveksamt” att förbättra livet och livschanserna för missbrukarna. Motarbetar man narkotikan måste man också motarbeta missbrukarna. Det är ytterst vad den repressiva narkotikapolitiken handlar om. Låt dem lida bara. De är ju ändå bara kriminella. De är ju bara knarkare.

Det som återstår är en reflexreaktion mot det vi lärt oss inte är rumsrent. Det handlar inte längre om pragmatism, ideologi eller opportunism. Det handlar om känslomässig affekt – om rädsla och aversion. Det är när jag tänkt mig hit som jag inser, att om det finns en röd tråd i de nya moderaternas program och handlande de senaste åren, så är det denna rädsla och aversion. Det är därför moderaterna känns mig så främmande. För jag är inte rädd för terrorismen, barnporren eller näthatet. Jag känner ingen aversion mot fildelare, narkomaner eller sjuka.

Jag är liberal. Jag tror på människan till och med i den skröpligaste av inkarnationer.