Min synvinkel, din synvinkel — sanningen

Piratpartiet står för transparens och öppenhet. Dessa ledord för partiet genomsyrar hela verksamheten och alla samtal såväl internt och externt. I grunden är detta oerhört positivt. Vi är en frisk kontrast till hur politik praktiserats fram till nu — inte bara i Sverige idag, utan överallt och genom hela historien.

Den totala transparensen riskerar dock att bli slitsam om den inte hanteras väl. Alla efterfrågar ärlighet, men få uppskattar om en vän säger till dem att de blivit feta. När en vän dessutom ropar det på högsta volym mitt i en folkmassa, är det troligt att vännen snart förlorar sin vänskap.

Vi som varit med i föreningslivet eller det politiska livet i ett par decennier eller mer, har ofta lärt en läxa ifråga om kritik. Vi säger ofta för att erfarenhet bara är en aspekt. Den råder inte alltid bot på taktlöshet och okänslighet. De som har en ärlighetens motsvarighet till tourettes syndrom dra kanske inte alltid nytta av sin erfarenhet.

”Jag tycker om att lära mig men inte alltid att bli undervisad”
— Winston Churchill

HAX tillhör de mer erfarna, och han kommer med några ytterst goda råd, när han säger hur ha  tycker kritik skall vara. Nedan remixar vi hans lista med våra egna synpunkter:

Omedelbar
: Saker som får vänta surnar som gammal mjölk och får helt fel proportioner.

Relevant
: Ta reda på faktiska förhållanden. Beskriv vad som blir konsekvenserna om felet består. Var saklig.

Sak, inte person
: Ibland är det tillfredställande att angripa någon som person, men det leder i princip aldrig någon vart. Vill man göra faktisk skillnad,  gör man bäst i att prata sakfrågor och lämna personliga aversioner utanför.

Kritik skall framföras enskilt, inte offentligt
: En känslig fråga i ett parti som står för transparens, men det är dags att börja visa lite folkvett. Gå till er själva och fundera på hur ni reagerar på kritik öga mot öga jämfört samma kritik framförd över megafon från hustaken. Det finns tillfällen då kritik måste vara offentlig, som när ett privat samtal inte ger något. När vi inleder vår kritik i ett offentligt forum leder det ofta bara till uppskruvat tonläge, förnedring eller kränkning och ställningskrig. När kritiken framförts och diskuterats, kan vi gemensamt se till att kontentan av det vi kommit fram till och varför kommer ut i ljuset — ergo: transparens.

Vår utgångspunkt för ovanstående resonemang om kritik bygger på att målsättningen  är att skapa faktisk förändring, inte att bara vräka ut sin misstro och sin frustration.

”Tala i vredesmod och du kommer att hålla det bästa tal du någonsin ångrat”
— Winston Churchill

Det finns en orsak varför det gamla talesättet om att räkna till tio fortfarande är lika sant. Vill du skapa förändring bör du inte öppna munnen förrän hjärnan hunnit ikapp hjärtat — men inte heller vänta en sekund längre än nödvändigt.

Affekt gör oss dessutom mer rigida, stelbenta och orubbliga. Det är en dålig ingång i ett konstruktivt samtal.  Den egna ”sanningen” är sällan annat än en approximation. Det är först när du är lugn nog att lyssna på invändningar och ta dem i beaktande, som du kan föra ett samtal som leder någon vart. Din irritation bygger kanske på missuppfattningar, kanske finns det andra aspekter du inte tagit med i beräkningen. När vi hugger  som stridslystna mungos, har vi inte tid att lyssna och ta till oss av andra aspekter.

”När man har preciserat sin ståndpunkt behöver man inte slå läger högst uppe på den”
— Winston Churchill

Transaktionsanalys

När vi funderar över hur ett bra samtal borde gestalta sig är TA-teori en intressant och bra modell. Förenklat finns i TA-teori tre positioner en person i ett samtal kan ta, och därmed sex olika typer av samspel, eller nio om personernas sätt att hantera sina roller är väldigt olika.

De tre positionerna är förälder, vuxen och barn:

  • Föräldrarollen innebär uppfostran, tillrättavisande, överlägsenhet och ansvarsövertagande. Bygger ofta på imitationer av människor som varit viktiga för oss.
  • Vuxenrollen betyder samtal, respekt, integritet och ansvarstagande. Här och nu, du är OK-jag är OK.
  • Barnrollen betyder underläge, undergivenhet, kränkthet, uppkäftighet och uppror. Bygger ofta på egna tidigare upplevelser av underläge och trots.

De sex samspelen, lite slarvigt beskrivna är:

  • Förälder-förälder, en omedelbar kollision då båda försöker mästra eller tillrättavisa.
  • Förälder-vuxen, den ensamma föräldrarollen kan bli smått löjeväckande.
  • Vuxen-vuxen, det mest konstruktiva sättet att föra samtal.
  • Vuxen-barn, barnpositionen kan bli smått löjeväckande då det saknas någon att sätta sig upp mot.
  • Barn-barn, ett stort drama med folk som slår i dörrar och som sällan leder någonstans.
  • Barn-förälder,  samtalet blir ojämlikt – en person mästrar och den andre blir undergiven eller trotsig.

Det är i princip bara samtalen vuxen till vuxen som verkligen ger något — vilket kanske är något att fundera över för den som vill ge kritik. Intern kritik är inte ett samtal med fienden. Till och med när man är djupt oense är det oftast en usel taktik att reagera i affekt. Du hamnar lätt i någon annan position än vuxen, med tillhörande renhårighet, saklighet och respekt. Blir du barn är du diskvalificerad, blir du förälder övertrasserar du ditt förtroendekonto.

Intern kritik, hur gör man?

Så hur kombinerar vi ett konstruktivt samtal med kravet på öppenhet och transparens? Hur kritiserar vi internt, och när är det ”rätt” att frångå visdomarna och gå till attack?

Vi tror egentligen inte det är ett problem, i alla fall när vi pratar öppenhet. Istället är det faktiska problemet människors behov av att höras tillsammans med oförmågan att se skillnad på att kritisera och att attackera. Många av oss inom partiet är personer som har svårt för att bli lämnade utanför och som har svårt för auktoriteter.

”Den nyttigaste läxa livet lärt mig är att idioterna många gånger har rätt”
— Winston Churchill

Piratpartiets problem grundar sig i att vi blivit förälskade i idén om total transparens och öppenhet. Vi tillber transparensguden istället för att sträva efter så stor öppenhet och transparens som möjligt. Oftast är öppenheten bra och nödvändig, det kanske viktigaste verktyget för att slå vakt om interndemokratin. Total öppenhet kan tyvärr också innebära att förtroende inte längre är förtroende, att delegation inte längre är delegation och att allt arbete i ledande funktion blir så slitsamt och svårhanterligt att det nästan blir hopplöst.

Första steget när vi stör oss på något inte är att skrika utan att söka kunskap. Att inse att vi inte alltid vet allt vi tror vi vet. Det är alltid klar fördel att ha torrt på fötterna. Steg två är att föra enskilda samtal med de vi är irriterade på, dels för att vi skall få deras synvinkel och dels för att ge dem möjlighet att ta ställning och kanske hänsyn till vår kritik. Steg tre infaller om kritiken faller för döva öron. Då får vi fundera på om frågan är viktig nog att bråka om. Om det är viktigt, så flyttar vi kritiken till det offentliga — men då gör vi bäst i att vara ordentligt sakliga. Först i steg fyra, om det fortfarande inte går att prata om saken på ett bra sätt, är det läge att ta till brösttoner, hot om avhopp, krav på avgångar eller andra affekterade reaktioner.

Det är naturligtvis omöjligt och ogörligt att tro att vi skall kunna vara så kloka, verserade och kalla alltid. Det är inte ens önskvärt att vi alltid kör efter någon regelbok. Däremot tror vi att mycket mer skulle hända, och mycket mindre skulle finnas att kritisera i sak om fler av oss försökte vara mer metodiska och pragmatiska i den interna debatten — åtminstone emellanåt.

Uppdatering: Vi har medvetet diskuterat hela frågan utifrån den som ger kritik, men det finns ju naturligtvis en annan synvinkel — hur man tar emot kritik. Vi håller inte med Bengt i allt han säger, men det perspektivet måste naturligtvis avhandlas det också.

9 svar på ”Min synvinkel, din synvinkel — sanningen”

  1. Intressant med transaktionanalysen. Jag tänker så här om de 6 samspelspunkterna. Om jag är medveten om var mottagaren är för min information, så kan samspel ske. För jag kan förstå mottagarens roll. Om jag själv tenderar att vara förälder, vet bäst mm. Jag kan ej ändra på mottagern men jag kan ändra på mig själv genom att gå in och möta vuxen som vuxen. Barn som barn samt att vi i samspel kan sträva till att vara vuxna-vuxna om seriös diskussion skall ske. Jag instämmer att dessa tre nivåer finns inom oss. Livet blir lite mer lustfyllt om en törs prova dem alla tre själv.

  2. Bra att du tar upp detta. Det kan nog t.o.m. vara bra att återkomma till ämnet med en viss regelbundenhet så att det nöts in och inte faller i glömska. Nu har jag inte hängt med länge nog för att veta om du redan gör det men nu har jag i alla fall fått ur mig mina tankar…
     

  3. Kloka ord, men vaför följer varken du eller Hax era egna goda råd? Jag läser båda inlägg som illa förtäckta angrepp på Mab, som nu måste läxas upp (offentligt!) så att han rättar sig i ledet.
    PP talar om frihet och öppenhet, men inom organisationen verkar det ställas höga krav på lojalitet och rättrogenhet. T.ex. genom Falkvinges genuint obehagliga paroll ”vi litar på varandra” vars andemening tycks vara ”lita på mig!” och ”ifrågasätt inte!”

  4. Jag tycker att du fokuserar lite väl ensidigt på den som kritiserar, och låter den som blir kritiserad slippa allt ansvar för utgången.
    Också den som blir kritiserad måste kunna analysera ur vilken ”familjeroll” kritiken formuleras utifrån och kunna översätta den till ”saklig” form.
    Vidare så tror jag inte HUR kritiken egentligen utformas är så viktigt. Viktigare är *vad man gör sen*. Hårda ord i stridens hetta är ofrånkomliga. Det viktig är att *därefter* kunna släppa hörnflaggan.
    Ett misstag många gör, är att tolka utsagor som något som måste besvaras eller reageras på omedelbart. Jag tror att många utsagor är något som skall hänga kvar i luften, smakas på, inte är lämpat att diskuteras, utan är ”food for thought”. Som Nalle Puh, som ”ponder” över olika saker.
    Eftersom ”hur lätt bli människornas kinder heta”, så är detta något som tillhör tillvaron. Det är därför ännu viktigare att lära sig att ta kritik, än att lära sig kritisera.
    Det är i alla fall vad jag kommit fram till.

  5. Kritik kommer alltid att finnas. Mycket av den icke-konstruktiv. Det tillhör sådant vi inte kan påverka.

    Men vi kan påverka hur vi tar emot kritik. Det är min poäng.

  6. @Android 2: Jag hade faktiskt inte alls Mab i åtanke, utan det är helt din egen tolkning. Skulle det bara vara frågan om hans ofta mycket verserade och genomtänkta kritik, skulle problemet vara minimalt.

    Därmed inte sagt att jag alltid håller med honom, men det står var och en fritt senast jag kollade.

    Det fanns en mycket genomtänkt orsak till att vi inte länkade till något enstaka uttryck för det vi skriver. Om du inte gissat det redan var det för att inte göra precis det misstag du anklagar oss för och peka ut en enskild människa för dess ”misstag”.

    Jag har personligen haft en diskussion med en person som jag tyckte var onödigt hätsk, och förklarat både varför jag tycker det och vilken del jag reagerade mot. Vi enades inte om endera synvinkeln, men det spelar egentligen ingen roll — för även om personen tyckte att personen gjorde rätt, så finns samtalet kvar nästa gång adrenalinet rinner till som en modererande faktor.

    Hade jag däremot hängt ut personen här, så hade det knappast lett till något positivt.

    Skall vi fungera som parti, så måste vi uppnå ett tillstånd där vi faktiskt vågar lita på varandra. Därmed inte sagt att vi måste hålla med varandra, inte får kritisera, eller att tilliten måste vara blind.

  7. @Bengt: Jo vi har fokuserat på den som initierar samtalet. Det finns säkert anledning att återkomma till den som tar emot kritiken.

    Däremot håller jag nog inte riktigt med om resten av analysen. Vi måste påverka problemet från båda håll. Den som innehar en förtroendeposition kommer, om den inte är en halvgud, att få ett koppel med kritiker efter sig förr eller senare. Om de genast tar till brösttoner och om de är många, så blir det till slut svårt att inte ta åt sig. Varje människa har en ”breaking-point” bortom vilken man inte längre orkar ta emot affekterad kritik och svara an sakligt — är det rimligt att kräva att de som har förtroendeposter skall vara övermänniskor?

    Så visst måste vi bli bättre på att ta kritik, men vi måste nog ändå bli bättre på att ge den också.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.