Republik Mahabad 64 år – demokratin är värd att fira

Jag sitter på en kurdisk fest anordnad av Kurdistans Demokratiska parti i Iran (PDKI). De firar 64-årsdagen av den kurdiska republiken – Republik Mahabad. För 64 år sen var det demokrati och framtidstro i den kurdiska delen av Iran, under elva månader innan Sovjetunionen drog tillbaka sitt stöd och den USA-stödda Shah-regimen lade hela Iran under sig.

Kurder över hela världen oavsett om de är från den Iranska, Irakiska eller Turkiska delen av Kurdistan minns denna korta stund av självstyre med stolthet. Det var en för den tiden i den delen av världen mycket upplyst regim, som ville ta tag i saker som kvinnors analfabetism, religiös förföljelse och rätt till skolgång. Får jag tro mina nya kurdiska vänner var de 1946 långt mer moderna i sitt tankesätt en stora delar av mellanöstern är än idag.

Detta får mig att tänka på flera saker som anknyter till den nutida svenska politiska debatten. Den första är hur vansinnigt det är att generalisera utifrån människors härkomst, kultur, religion eller nationalitet. En svensk är en svensk är en svensk Nej. En kurd är en kurd är en kurd. Nej. En muslim är en muslim är en muslim. Nej.

Vi är alla människor helt enkelt och vi delar den här jorden, eller det här landet och måste hitta sätt att leva tillsammans, växa av varandras styrkor, vara vaksamma mot varandras svagheter.

Det finns inga enkla lösningar. Stängda gränser och särskiljande av människor på generella grunder är alltid en förlust. Att vi har ledande politiker i det här landet som svävar på målet om kvinnors rätt att bära burka* fyller mig med lika stor sorg som att det finns politiker i andra länder som vill tvinga dem.

Öppnare kommunikationer, öppnare gränser, mer samtal med fler inblandade, modet och viljan att lära känna varandra och att se människan i varandra är vad världen behöver. Internet är därför en möjlighet inte ett hot, för internet sänker kostnader och undanröjer hinder för kommunikation över nationsgränser – hinder för förståelse, sympati och kärlek.

Men denna möjlighet är hotad av människors rädsla. Rädsla för terrorister, för pedofiler och för ”tjuvar”. Vi hör krav på begränsningar, på filter, på censur. En politiker vill lära internet att glömma, andra vill veta allt som sägs så att de kan leta efter de de är rädda för.

Ikväll har jag hört en politiskt aktiv iransk kurd berätta att han vet att någon lyssnar på honom. Han planerade ett framträdande på en politisk manifestation i Tyskland. På vägen dit i bil stoppades han av den tyska polisen som begärde att han skulle undvika att tala om Iran.

Vart ska det sluta, egentligen. Ska det sluta när ingen längre vågar säga vad den tycker och tänker. Ska de sluta när självcensuren, av rädsla för att det smutsiga mjöl vi alla har i våra påsar ska komma i fel händer, har kvävt all kommunikation.

Jag vägrar tro det. Därför kämpar jag för det fria ordet, för människors rätt att tänka, tycka och säga vad de vill överallt till vem som helst. Därför kämpar jag emot varenda politiker överallt i världen som vill ta kontroll över våra möjligheter att tala med varandra.

Ikväll har Piratpartiet genom riksdagskandidat Jacob Hallén lyckönskat det kurdiska folket på 64-årsdagen av deras demokratiska republik. Jag hoppas de inte behöver fira så många fler innan de har nya demokratiska framsteg i iranska, irakiska och turkiska Kurdistan att fira. Samtidigt hoppas jag att vi inte sitter här i framtiden och firar minnet av vår egen demokrati. Det vore bra sorgligt.

(*) I bloggosfären pågår en debatt om burkaförbud eftersom några politiker har uttalat sig för detta och till och med talat om hur ohygieniska och äckliga dessa är. Sophia på Dexion har ett spännande förslag till lösning på politikerproblemet. Veronica Svärd är också less på politiker. Thomas Tvivlaren tycker det är äckligt och ohygieniskt. Sanna Rayman på SvD:s ledarblogg säger att Burkadebatten är en icke-diskussion. Jag håller inte med, när politiker är ute och fiskar i grumliga vatten är det rätt att säga ifrån. Jonas Morian berömmer Göran Hägglund för det humoristiska sätt han använde för att säga att Burkaförbud inte är kristdemokraternas partilinje. Sliced Lime resonerar kring klädförbud och rätten till självbestämmande över t ex klädval. Magnihasa tar tillfället i akt att förklara skillnaden mellan personliga preferenser och välgrundade politiska uppfattningar.