Att vara för självklar

Eller kanske: Det blåser snålt på toppen…

I primärvalet valde både Göran och jag att sätta Rick Falkvinge och Anna Troberg högt på våra listor. Dels därför att vi uppskattar dem, men också helt enkelt för att toppkandidater har en tendens att tas för givet.

Det var nog inte så att jag på allvar oroade mig för att de skulle trilla ur omröstningen, men samtidigt inser jag att om alla tänker så riskerar de göra just det. Den som befinner sig på topp har en tendens att försvinna ur fokus, de blir helt enkelt för självklara. Hur skulle vi egentligen ställt oss om någon av dessa toppnamn inte kom med därför att folk blivit så fokuserade på sina egna favoriter att de glömdes bort?

Låt oss konstatera att utan Rick skulle det inte funnits något piratparti. Anna är ett av partiets ankare. Skulle någon av dem plötsligt packa sin väska och lämna oss, oavsett orsak, skulle det vara som att himlen föll ner. Inte för att de alltid kommer vara partiets ledare, utan för att de är så oerhört viktiga just nu och är en så stor del av partiets historia och mognad. Vi kanske skulle överleva om de gick imorgon dag, men vi skulle vara som en boxare som just tagit emot en klockren uppercut, med ben som inte riktigt vill bära när hela världen plötsligt är i rörelse.

Men den här artikeln handlar inte om Rick och Anna, även om de är bra exempel på folk som får mer kritik än uppskattning för sitt enorma arbete och som ofta blir osynliga i sin positiva gärning. Istället ska det här  handla om ”chefen för internet”, allas vår älskade Opassande-Emma, samt indirekt om alla andra pirater som har lyckats skaffa sig en stark plattform i bloggosfären.

Nog älskar vi henne alltid!
Nog älskar vi henne alltid!

Emma är kvinnan alla lyssnar på när hon stegar in i ett samtal, helt enkelt för att hon oftast är känslig, balanserad och sansad. Det är inte så att hon aldrig blir arg eller upprörd, men hon tänker igenom, kommer tillbaka och försöker igen. Hon skriver oerhört bra, samtalar bra, det kan de flesta av oss hålla med om. Hon är en av nätets självklara hållplatser i det dagliga läsandet. Rent krasst är Emma en av orsakerna jag slutade hatta omkring och blev piratpartist.

Trots det vågar jag påstå att hon nästan blivit för självklar, det vill säga att vi tar henne för given. Hon har blivit som vinden som blåser, man reagerar bara när det är stiltje eller storm. Emma, vi och flera andra bloggar i toppen jämte oss har tidvis lyckats nå utanför den egna kretsen av bloggläsare. Det måste bli mer av den varan, och pondusen hos en kvinna som Emma som toppat bloggosfären år efter år, måste innebära att vi ser henne och inte bara uppfattar vinddraget.

Vi måste nog bli bättre på att se potentialen i det media vi använder och utnyttja det för att överbrygga avståndet från bloggosfären till traditionella media — och än mer för att nå till de som inte tillhör de bloggintresserade. Låt oss växla ut lite av den potential som ligger i vår styrka inom bloggosfären. Vi kan naturligtvis nonchalera hela frågeställningen. Men innebär inte det samma sak som att skaffa den bästa och vassaste keramiska kockkniv som existerar, bara för att låta den hänga orörd på köksväggen.

Att ligga högt på listor är i sig inget annat än ”counting coup”, ett slags litet bevis för att man är med och sätter diskursen för samtalet. När man går från att vara en okänd blogg, till en blogg med trogen läsarkrets till en blogg som glider uppför i toppstatistiken, så är det väldigt uppmuntrande, roligt och smickrande. Men någonstans finns föreställningen att en plats i ljuset skall innebära att man gör skillnad även utanför de egna inläggen och kommentarerna.

Att möta varandra, som vi själva gjorde just på tjejsnack häromsistens är en sådan boost, och skall inte underskattas. Men det verkliga beviset på att man uppnått något, är när den auktoritet man skaffat sig växer utanför bloggosfären — inte för en själv som person, utan för den agenda man är med och sätter. Jag tittar bara på mig själv och ställer mig frågan vilken motivation som skulle finnas kvar om man börjar tvivla på att man gör någon skillnad?

Vi måste bygga upp varandra, genom beröm, genom inklusion, genom att inte ta för givet, genom att ge utmaningar, genom att använda vår kraft konstruktivt. För vad händer om vinden slutar blåsa?

8 svar på ”Att vara för självklar”

  1. Underbart. Jag kommer ihåg när jag bad någon rita en seriestripp angående en ”FRA-avlyssning” på spårvagnen (tjuvlyssnat?) och du Marcus, ritade strippen. Fatta vilken glädje! 😉

  2. Usch, jag får nästan en tår i ögat, tack Marcus. Det är lite lattjo på sätt och vis att just du skriver det eftersom jag emellanåt upplever att ditt och Görans jobb ofta tas för givet också. Det behövs engagerade människor för att fortsätta orka känna eget engagemang och det bidrar du och Göran med otroligt mycket vilket även syns i de olika listorna för rankade bloggar. Men det är inte bara där det ska behöva synas.

  3. Det är som att kasta sten i vatten. Ibland blir det rejäla ringar på ytan, det plaskar ofta intressant, men när stenen sjunkit så lägger sig vattenytan och man undrar vilka spår man lämnat efter sig.

    Än så länge är det roligt, men de dagar man känner att det verkligen gör skillnad så är det mer än bara roligt — då känns det värt allt besvär.

  4. Visst kan och ska engagerade eldsjälar, inkl sådana som Emma, Olof B, Livbåten m fl stödjas.  Medhåll och ryggdunkar värmer!
    Samtidigt är det ju så att när man framför åsikter, som ju bloggandet är, så får man vara beredd på kallblåst och motsägelser.
    Det kan tyckas vara ett krasst konstaterande.  
    Samtidigt är väl i vart fall motsägelser som består i konstruktiv debatt underbart! Det utvecklar oss!

    Därför vill jag än en gång påminna om att det vore skönt (och bra för pp!) om åtminstone en bråkdel av alla dessa intelligenta och genomtänkta skriverier även kom ut i dagspress och i radio och teve. 
    Det kan vara kämpigt, men….

  5. Jag hatar verkligen att vara den som säger emot, men…
    Ingen i piratpartiet är oersättlig. Om Rick eller Anna försvann imorgon skulle det vara tråkigt, men knappast en katastrof av något slag. Partiet skulle sörja förlusten men gå vidare.  Samma gäller Emma och alla andra betydelsefulla pirater ni länkade till. Visst är vi viktiga, men inte oersättliga (på nördspråk kan man säga att vi har en hög bussfaktor numera).
    Piratpartiet bärs fram av en bred folkrörelse och en idé om ett friare kunskapssamhälle. Varken rörelsen eller idén är idag avhängig de som startade det hela, vilket jag skulle vilja säga är det yttersta beviset på styrkan i både rörelsen och idén.

  6. @Mab – Nu är det Marcus som skrivit inlägget, men jag tar mig friheten att ”channela” honom som vanligt. Han skriver ju inte att partiet skulle gå under bara att det skulle vara ett svårt slag. Jag tror skillnaden mellan din och Marcus analys är mer en gradskillnad än en artskillnad. Särskilt eftersom Marcus poäng egentligen inte handlar om risker med att förlora viktiga företrädare utan om vikten att använda dem som opinionsbildare och draglok. Inte minst för att göra det lättare att vaska fram nya tydliga talesmän och ledare.

  7. Göran har ju varit här och använt sin ”telepatiska” förmåga, och jag håller med i det han skriver.

    Min poäng var alls inte att göra någon till partiets överstepräst. Min poäng vara snarare att vi måste lära oss visa uppskattning på ett annat mer konstruktivt sätt. Vi måste utnyttja de plattformar och den trovärdighet sådana som Emma arbetat upp för att nå ut, räkna med och räkna hem förtroendekapitalet.

    Det är för mig den ultimata formen av uppskattning. Det är dessutom bra för rörelsen i sin helhet och hjälper till att puffa fram nästa led av opinionsbildare och visa att det lönar sig att jobba hårt.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.