Att vara för självklar

Eller kanske: Det blåser snålt på toppen... I primärvalet valde både Göran och jag att sätta Rick Falkvinge och Anna Troberg högt på våra listor. Dels därför att vi uppskattar dem, men också helt enkelt för att toppkandidater har en tendens att tas för givet. Det var nog inte så att jag på allvar oroade mig ...

Eller kanske: Det blåser snålt på toppen…

I primärvalet valde både Göran och jag att sätta Rick Falkvinge och Anna Troberg högt på våra listor. Dels därför att vi uppskattar dem, men också helt enkelt för att toppkandidater har en tendens att tas för givet.

Det var nog inte så att jag på allvar oroade mig för att de skulle trilla ur omröstningen, men samtidigt inser jag att om alla tänker så riskerar de göra just det. Den som befinner sig på topp har en tendens att försvinna ur fokus, de blir helt enkelt för självklara. Hur skulle vi egentligen ställt oss om någon av dessa toppnamn inte kom med därför att folk blivit så fokuserade på sina egna favoriter att de glömdes bort?

Låt oss konstatera att utan Rick skulle det inte funnits något piratparti. Anna är ett av partiets ankare. Skulle någon av dem plötsligt packa sin väska och lämna oss, oavsett orsak, skulle det vara som att himlen föll ner. Inte för att de alltid kommer vara partiets ledare, utan för att de är så oerhört viktiga just nu och är en så stor del av partiets historia och mognad. Vi kanske skulle överleva om de gick imorgon dag, men vi skulle vara som en boxare som just tagit emot en klockren uppercut, med ben som inte riktigt vill bära när hela världen plötsligt är i rörelse.

Men den här artikeln handlar inte om Rick och Anna, även om de är bra exempel på folk som får mer kritik än uppskattning för sitt enorma arbete och som ofta blir osynliga i sin positiva gärning. Istället ska det här  handla om ”chefen för internet”, allas vår älskade Opassande-Emma, samt indirekt om alla andra pirater som har lyckats skaffa sig en stark plattform i bloggosfären.

Nog älskar vi henne alltid!

Emma är kvinnan alla lyssnar på när hon stegar in i ett samtal, helt enkelt för att hon oftast är känslig, balanserad och sansad. Det är inte så att hon aldrig blir arg eller upprörd, men hon tänker igenom, kommer tillbaka och försöker igen. Hon skriver oerhört bra, samtalar bra, det kan de flesta av oss hålla med om. Hon är en av nätets självklara hållplatser i det dagliga läsandet. Rent krasst är Emma en av orsakerna jag slutade hatta omkring och blev piratpartist.

Trots det vågar jag påstå att hon nästan blivit för självklar, det vill säga att vi tar henne för given. Hon har blivit som vinden som blåser, man reagerar bara när det är stiltje eller storm. Emma, vi och flera andra bloggar i toppen jämte oss har tidvis lyckats nå utanför den egna kretsen av bloggläsare. Det måste bli mer av den varan, och pondusen hos en kvinna som Emma som toppat bloggosfären år efter år, måste innebära att vi ser henne och inte bara uppfattar vinddraget.

Vi måste nog bli bättre på att se potentialen i det media vi använder och utnyttja det för att överbrygga avståndet från bloggosfären till traditionella media — och än mer för att nå till de som inte tillhör de bloggintresserade. Låt oss växla ut lite av den potential som ligger i vår styrka inom bloggosfären. Vi kan naturligtvis nonchalera hela frågeställningen. Men innebär inte det samma sak som att skaffa den bästa och vassaste keramiska kockkniv som existerar, bara för att låta den hänga orörd på köksväggen.

Att ligga högt på listor är i sig inget annat än ”counting coup”, ett slags litet bevis för att man är med och sätter diskursen för samtalet. När man går från att vara en okänd blogg, till en blogg med trogen läsarkrets till en blogg som glider uppför i toppstatistiken, så är det väldigt uppmuntrande, roligt och smickrande. Men någonstans finns föreställningen att en plats i ljuset skall innebära att man gör skillnad även utanför de egna inläggen och kommentarerna.

Att möta varandra, som vi själva gjorde just på tjejsnack häromsistens är en sådan boost, och skall inte underskattas. Men det verkliga beviset på att man uppnått något, är när den auktoritet man skaffat sig växer utanför bloggosfären — inte för en själv som person, utan för den agenda man är med och sätter. Jag tittar bara på mig själv och ställer mig frågan vilken motivation som skulle finnas kvar om man börjar tvivla på att man gör någon skillnad?

Vi måste bygga upp varandra, genom beröm, genom inklusion, genom att inte ta för givet, genom att ge utmaningar, genom att använda vår kraft konstruktivt. För vad händer om vinden slutar blåsa?