Utan efterfrågan inga daglönare

Jag har ända sedan ”Nisse på Manpower” känt mig klart ambivalent inför hela idén med bemanningsföretag. För mig var det hela som en fortsättning på timanställningsproblematiken: Det vill säga att folk inte får en riktig tjänst på grund av anställningsstopp och annat otyg — men jobbar ändå, eftersom jobbet måste göras.

När jag under sena nittiotalet arbetade i ett långtida projekt som var på väg att avslutas, så var bemanningsföretag ett av alternativen mina arbetskamrater sökte sig till. Även jag gick igenom information och villkor, och funderade på vad dessa skulle innebära för mig? Det kändes oerhört obekvämt, och som tur är blev det aldrig aktuellt eftersom jag började jobba med min bloggpolare Göran i hans dåvarande företag.

Jag upplevde att tjänst på något av dessa företag skulle göra mig smått rättslös. Jag skulle aldrig kunna styra hur och när jag arbetade, något som är viktigt för mig, och jag skulle i andra änden aldrig kunna lita på att få tillräckligt med arbete.

Kanske är det mina egna fördomar som bekräftas när jag ser uppdrag granskning, men det är oerhört svårt att förhålla sig oberörd till ”de nya daglönarna”. Lika svårt att inte bli förbannad på de företag som har som affärsidé att göra folk mer eller mindre livegna, och de som använder sig av dessa.

Lars-Erick Forsgren kommer med viktiga poänger i sin artikel om just ”de nya daglönarna”:

Det är mycket möjligt att en del ungdomar genom att under en tid arbeta på ett bemanningsföretag kan få in en fot, hitta och få ett lämpligt fast jobb. Om de vill, en del kanske inte vill vara så hårt bundna. De flesta vill nog ändå ha den relativa trygghet som ett fast jobb innebär.

Men, jag reagerar emot det märkligt svaga avtal som gäller för branschen. Att folk förbinder sig att praktiskt taget runt vara tillgängliga för jobb, utan att veta om de får några timmar den dagen, eller när. Att inte kunna planera sin tillvaro.

Än mer reagerar jag emot det cyniska resonemang som ledande storföretagare, dvs direktörer som själva är anställda och egentligen inga företagare men med finfina villkor om de skulle få sparken, för. De talar om flexibilitet, och menar att de anställda inte ska vara anställda utan fungera som daglönare som ska bocka och buga för att i nåder få några timmar då och då.
Därigenom kan direktörerna spara på löneutgifterna och skrapa ihop miljarder åt företagen så att de själva får ära och gigantiska löner plus bonusar. Att se ScaniaVDn Östling hånflina in i kameran gav mig illamående.

Som man kan skönja redan i Lars-Ericks inlägg är att problemet har många bottnar. Den som är lagd åt vänster kommer säkert att primärt spinna på hålen i lagstiftningen som gör branschen möjlig, liksom på den ”girighet” som gör att branschen växer som ogräs. Den som är marknadsliberal kommer snarare att anse att det är vår nuvarande arbetsmarknadslagstiftning som är boven i dramat.

Någonstans i kombinationen av dessa två analyser ligger nog sanningen.

Klart är att det krävdes öppningar i lagstiftningen för att fenomenet skulle kunna etableras. Det kan säkert någon vänsterlagd person proklamera som ”nyliberalismens triumf”, men då missar man nog en viktig del av poängen (och inte bara för att man inte använder rätt begrepp). Den andra delen av fenomenet är som jag ser det hur vår arbetsmarknad fungerar, vilket är ett klart underbetyg till hela paketet av arbetsmarknadslagstiftning.

För att plocka in någon från ett bemanningsföretag är faktiskt dyrare per timme än att ha någon anställd, helt enkelt av den simpla anledningen att dessa företag i annat fall inte skulle ha råd att existera. Ändå väljer företag till och med att kicka ut folk, bara för att hyra in exakt samma människor via bemanningsföretagen. Vad säger det om dynamiken på arbetsmarknaden? Vad säger det om facket? Vad säger det om lagstiftningen?

Företagen vinner på affären trots dyrare timpeng, helt enkelt för att en fast anställning innebär ett så stort och långsiktigt ansvar. Trots dyrare timpeng, innebär den ”ökade flexibiliteten” att man kan plocka in eller låta bli att plocka in folk beroende på behov –men även att man kan ”kommendera” dem att arbeta när som helst, snarare än att skapa långsiktiga relationer med tillhörande överenskommelser. Nog kan man tycka att sådana resonemang är väl kortsiktiga, och det är de, men till viss del har det faktiskt med den statiska svenska arbetsmarknaden att göra.

Timanställningshelvetet

Det är inte något underverk att timanställningar, projektanställningar och andra visstidsanställningar blivit en av de vanligaste anställningsformerna i det moderna samhället. Jag känner många i min egen ålder och yngre som aldrig haft en tillsvidareanställning, utan hoppat från den ena visstidsanställningen till den andra. Tjugofem år och guldklocka är delvis en historisk relik, och det är nog bara att acceptera. Problemet är snarare när det får urarta och när avarterna börjar ta för stor plats.

Värre är också alla dessa timanställningar som används där normala anställningar skulle göra sig bättre.

Det är nämligen skillnad på att ta en projektanställning som varar över en bestämd period, och att bli timanställd eller hyras in från bemanningsföretag. Skillnaden är vilka rättigheter och skyldigheter man har. Som timanställd har man nästan inga rättigheter alls. Man är i allra högsta grad daglönare, och den enda tryggheten man kan hoppas på är att göra sig oumbärlig. Det är inte en trevlig situation när timanställningar används som ersättning för fasta anställningar, och där är den offentliga sektorn minst lika goda kålsupare som privata företag — i många fall värre enligt min egen erfarenhet. Att hyras in från bemanningsföretag är faktiskt ett steg upp från timanställningen ur den synvinkeln, för där har man i alla fall någon form av ersättning för de dagar då bemanningsföretaget inte sätter en i arbete. Rättslösheten är däremot väldigt lik, och man bör inte göra sig obekväm om man vill bli långvarig.

Jag har egen erfarenhet av hur man kan bli utmanövrerad av ingen orsak alls. I det ena fallet var det medvetet och direkt förtal som gjorde att jag helt enkelt inte fick några timmar, i det andra fallet var det rena dumheter som ledde till skvaller som ledde vidare till att jag ”försvann” ur arbetsledarnas fokus. I båda fallen hade det i allra högsta grad med mitt dåvarande utseende att göra. Jag var musiker och spelade tung och dansant rock, klädde mig i skinnpaj och hade långt hår och skägg. I fall nummer två jobbade jag på ”torken” på ett sjukhus, och blev en dag överskickad till metadonavdelningen för att backa upp dem. Någon idiot fick för sig att jag nog använde narkotika, för det är väl självklart att alla långhåriga skäggiga rockers är påtända? Resultatet blev ett rykte, och som med alla rykten gick det inte att konfrontera, vilket gjorde att jag blev ”obekväm” — exit stage left.

Bemanningsföretagens livsrum

Jag har pratat med generationen över mig, mer bestämt med en kollega till min salig far, som hamnade i läget att han inte längre kunde vara timanställd på grund av lagstiftningen. Det innebar att han fick sluta på en arbetsplats där han faktiskt trivdes och där han dessutom behövdes.

Det är i detta livrum bemanningsföretagen lever. Just denna person valde en annan väg, men han skulle mycket väl kunnat gå till ett bemanningsföretag och sedan fortsatt arbeta på samma arbetsplats, fast då till en högre kostnad per timme för arbetsgivaren. Dessa företag lever på att fasta anställningar är ett så stort projekt, och ofta något som sparas på, medan timanställningarna kringskurits för att bakvägen försöka att ändå tvinga fram fasta anställningar.

Det är ett sjukt system, men vi löser det inte enbart genom att peka finger mot Manpower, Proffice och deras gelikar. Facket måste naturligtvis sätta ner stöveln här, om de skall ha något existensberättigande — det duger liksom inte att försvara systemet, och sedan inte ta itu med de avarter det resulterar i.

Ännu bättre vore nog att luckra upp lagarna kring fasta anställningar, så att vi en gång för alla lämnar föreställningen om en värld där man går ut grundskolan, börjar på bruket, arbetar femtio år på samma ställe, stämplar ut för sista gången och får sin guldklocka. Världen har förändrats och vi måste nog förändras med den om vi vill ha regler som speglar verkligheten. Det vore nog bra om de lagar som gör skillnaderna så stora mellan bemanningsföretagens anställningsvillkor och de fasta anställningarna sågs över. Om dessa hamnar närmare varandra, så kommer det inte vara fullt så lätt att tälja guld genom att driva eller anlita bemanningsföretag.

Grundproblemet som jag ser det är alltså den trubbiga inbesparingen av personal som faktiskt behövs. Det i sin tur beror på åtagandet en fast anställning innebär, vilket gör det tacksamt att spara på. Det kompenseras genom timanställningar och i sista ledet genom personalhyra, vilka båda två blivit vägar att kringå hur lagarna var tänkta att fungera.

Kan vi skapa en mer dynamisk arbetsmarknad, där säkerheten för den anställde mer handlar om att det är lätt att få jobb än att det är svårt att bli av med det, så dödar vi en stor del av bemanningsföretagens livsrum.

Utan efterfrågan inga daglönare.

11 svar på ”Utan efterfrågan inga daglönare”

  1. Ganska bra analys, men du glömmer det verkliga problemet. Genom marknadsekonomin förutsätts företagen enbart prioritera ekonomiska vinster, vilket leder till att personalnedskärningar görs för att förbättra en ekonomisk vinst som kanske inte ens är nödvändig. Keynes förklarade det ganska bra; ”kapitalismen är den häpnadsväckande föreställningen att de ondaste av män ska utföra de ondaste handlingarna, för mänsklighetens bästa”. På vilket sätt är det svårt för en arbetsgivare att anställa idag? Det handlar i grund och botten enbart om girighet, för pengar tjänar de i vilket fall.

  2. Nja, att göra affärer överhuvudtaget handlar om att få in mer än man betalar ut. Det är så man skapar utrymme för investeringar, för att växa och för att locka investerare. Därför handlar det mycket om psykologi, där rädslan att förlora det utrymmet snabbt sprider sig när det svajar någonstans.

    Keynes utsaga får nog mer stå för hans egen syn på de människor som är inblandade än på själva mekanismerna. Vissa av dem är just så ”onda” som han påstod, men det är rätt korkat att tro att de alla är likadana.

    Eftersom kostnaden för personal ofta är den största, så är det den man försöker påverka — och ju hårdare konkurrensen är, desto större skäl att spara allt man kan.

  3. ”Det handlar i grund och botten enbart om girighet, för pengar tjänar de i vilket fall.”
    Nej! Man tjänar inte pengar i vilket fall. Företaget måste ha lönsamhet, och det finns bara ett enda sätt: fixa så att intäkterna blir större än utgifterna. Det går inte med någon automatik.
    Om ett företag inte kan fixa sin lönsamhet, dvs ge sin omvärld ett större värde än vad det kostar att driva det, så är det dåligt för alla, både ägare, anställda och kunder.

  4. Hej
    Intressant att läsa din analys. Vill bara kommentera ett par saker:
    Du skriver ”att folk inte får en riktig tjänst”. Två forskare på Stockholms Universitet (Eskil Wadensjö/Pernilla Andersson har forskat på bemanningsbranschen och kommit fram till att 80 % av de bemanningsanställda har tillsvidareanställning
    Du skriver också att det är dyrare per timme att ha någon anställd. Det stämmer bara om du räknar en faktisk timme. Att genomföra rekryteringssprocessen för att anställa kostar också – allt från platsannons till lön till personalavdelning. Att ha anställda kostar mer än lön och sociala avgifter. Hyr företaget in så har de mindre kostnader för personaladministration. Och om de tvingas säga upp för att det inte finns tillräckligt med jobb kostar uppsägningen inte bara lön och sociala avgifter till den som sägs upp utan även här uppstår till exempel kostnader för personaladministration.

  5. Framför allt i tunga branscher kostar rekryteringen, som Lena påpekar ovan, och dessutom har folk en otrevlig tendens att bli sjuka. När jag senast jobbade på ett lager och min dåvarande arbetsgivare började byta ut sina fast anställda mot bemanningspersonal (vilka i praktiken var samma människor) viskades det om att det berodde på att någon räknat ut att ryggen pajar efter i snitt tre år med våra arbetsuppgifter. Om det låg någon sanning i det vet jag inte, men det var åtminstone ingen där som betvivlade det.

  6. Åter igen en mycket välskriven artikel. Jag har plitat ned ett sort fortgång på diskussion på min blogg, ifall du är intresserad av att läsa om saken från ett litet annorlunda perspektiv. Själv är jag inte alls särskilt positiv till trenden med timanställning och bemanningsföretag.

  7. @Lena och Ron: Det är klart rekryteringar kostar.

    @Daniel S: Jag är inte alls säker på att jag är emot kortare knäck. Inte heller principiellt emot timanställningar för de som vill ha sådana, eller för att fylla tillfälliga arbetstoppar. Samma syn har jag på bemanningsföretag.

    Det jag vänder mig mot är att man använder timanställningar och bemanningsföretag för att komma undan att anställa människor som faktiskt skulle behöva anställas fast. Kommunerna och landstingen är mycket svåra syndare i den frågan, men även vissa privata företag har satt det i system.

  8. Det LAS säger är ju bara att arbetsgivaren ska motivera en uppsägning med ett giltig orsak. Är med i facket eller har långt hår och skägg ska inte vara orsak nog. Om nån inte sköter jobbet, eller om det är arbetsbrist så är det fritt fram att sparka dom.
    Det finns lite om uppsägningstider och annat men det mesta kan förhandlas bort.
    Det som möjligen kan kritiserats är formalian runt där formaliafel kan vara förödande för båda parter. Mindre byråkratiskt trassel – ja, sämre skydd – nej!
    De enda jag på rak ar kan tänka mig skulle kunna ha ’giltliga’ problem med LAS är sociala företag som vill tillämpa någon form av rättvisestyrd arbetsrotation. Men mej veterligen har ingen ens provat än.
    Det som gör bemanningsföretagen lönsamma att använda är som nämns ovan: Spara administration, snabbare skalbarhet, minska ansvar för arbetskador och sjukdom, tvinga arbetarna att godta en sämre deal. Samma sak som molnet vs egna fysiska servrar med en extra vinst att lämpa över kostnader på arbetarna.

  9. Att kommuner, även sosse-kommuner ofta är värsta sorten vad gäller timanställningar håller jag med om. De håller ofta stenkoll på timmarna och svartlistar alla som ’riskerar’ att inLASas. Ofta samma pamp som sitter i facket och låter det ske, i kommunen och bestämmer det och i partiet och argumenterar för en begränsningar i timantällningen för att stoppa sitt eget missbruk som man sedans själv driver vidare genom att går runt sina egna regler så det drabbar arbetarna ändå mer.
    Förklara gärna hur dom funkar.

  10. För tydlighets skull. Jag är inte helt emot bemanningsföretag.  Men när man möjliggör för företag att avskeda folk , som man sedan hyr in för samma jobb och med samma kontinuitet, då är jag inte med.  Att timkostnaden för en inhyrd blir lite högre, det tar de ju igen med råge genom minskad administration, mindre krångel och genom att slippa avskeda folk  på vanligt sätt. Det är bara att sluta hyra in… 

  11. PS. Red lib gör ett viktigt tillägg också. vilket f ö jag även skrev om in min bloggpost.
    Att märkliga tillvägagångssätt finns inom den offentliga sektorn också.
    Med springvikarier som inte får fler vik om de riskerar att Las-as in…  ex-vis.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.