Sociopati i hanteringen av arbetslinjen

När Isobel Hadley-Kamptz briljerar, så får man huka sig i blixtljuset. Hennes analys av Gunnar Axén och Helena Rivières påhopp på utförsäkrade Alexandra är precis så briljant att det fullkomligt gnistrar av skärpa. Isobel: Jag tror att vi kommer att se tillbaka på i dag som den dagen då alliansen förlorade valet. Inte för att de ...

När Isobel Hadley-Kamptz briljerar, så får man huka sig i blixtljuset. Hennes analys av Gunnar Axén och Helena Rivières påhopp på utförsäkrade Alexandra är precis så briljant att det fullkomligt gnistrar av skärpa.

Isobel:

Jag tror att vi kommer att se tillbaka på i dag som den dagen då alliansen förlorade valet. Inte för att de nödvändigtvis har fel politik, även om man kan vara kritisk mot mycket, eller för att motståndarsidan är så briljant, för det är den inte. Men för att svenskarna är ett rätt anständigt folk. Och jag tror inte att de accepterar att styras av empatilösa sociopater när dessa så tydligt visar sig vara just det.

Att sparka på den som ligger är så oerhört oanständigt, att jag fått skriva om den här meningen tre gånger för att få ur mig den utan invektiv. Om jag fortfarande vore moderat skulle Axén och Rivière på egen hand lyckats förlora en väljare, och vore jag fortfarande moderat skulle jag idag vara skitförbannad och fundera på palatsrevolution.

Alla åkommor är inte synliga

Jag vet för lite för att kunna uttala mig om Alexandra, men farbror Axén och tant Rivière vet med största sannolikhet inte ett dyft mer än jag. Jag stördes faktiskt av delar av Alexandras artikel, men jag inser att hennes upplevelser är genuina oavsett vad jag nu kan tänkas reagera mot. Framför allt så löser det inte hennes problem, eller någon annans problem heller, att håna henne. Det är lätt att döma, det är svårare att försöka förstå.

Om det är något hon behöver så är det den efterlysta rehabiliteringen, och om det inte går, så är det faktiskt det sociala skyddsnätet som gäller — troligen sjukskrivning. Att inse att det är så kräver att man hoppar ner från sina höga hästar; det kräver att man kan se förbi sina väl genomtänkta föreställningar om verkligheten; det kräver att man är beredd att försöka förstå, att sätta sig in i en annan människas situation, att inte döma utan istället försöka hjälpa — översatt till ett annat ord, så kräver det empati.

Hade Gunnar Axén och Helena Rivière förstått innebörden i det ordet, så hade de inte attackerat Alexandra personligen. Istället hade de visat hur det är meningen att hon skall få den hjälp hon efterlyser, och inbjudit henne att ta kontakt med dem direkt för att diskutera vad som inte fungerar och varför. Vem vet, kanske skulle de ha lärt sig något?

Som jag skrivit förut, så var jag faktiskt positiv till arbetslinjen — för mig var det en av de saker som jag hoppades på när alliansen kom till regeringsställning. Men arbetslinjen är direkt farlig om den hanteras av människor som inte har den mest grundläggande förståelse för att förändringar drabbar riktiga människor, och att dessa människor förtjänar respekt, integritet, värdighet och en rättssäker behandling.

Det känns som den insikten ligger i linje med såväl min liberala som min piratpartistiska sida.

Uppdatering: Om ni nu inte förstod det, så saknar inte alla moderater empati eller insikt.