Varför arbetslinjen?

Arbetslinjen har blivit ordentligt utskälld de senaste månaderna. Med viss rätt kan man tycka, när nu ett antal tusen riskerar utförsäkras. Än så länge har faktiskt inget konkret alternativ utkristalliserat sig för dessa människor, som i många fall är och upplever sig vara arbetsoförmögna. Oppositionen talar om stupstockspolitik och lovar avskaffa de fasta tidsgränserna, medan alliansen säger att arbetslinjen måste fullföljas. Man skulle kunna säga att frågan står och väger, och den väger på kanten till stupet utifrån alliansens synvinkel. Arbetslinjen var en av de bärande frågorna som gav dem makten 2006, och nu kan det bli frågan som fäller dem 2010.

Run ! zombies are on their way...
Något kan du väl arbeta med...

Att för mig som liberal skriva om arbetslinjen är lite vanskligt. Jag var en av förespråkarna 2006, och oavsett hur jag skriver så riskerar jag att ses som en apologet av alla som inte redan är rotade i alliansen. Men det finns saker att säga, och oavsett hur de uppfattas upplever jag att de måste sägas.

Det första jag vill säga är att alliansen bär ett tungt ansvar, som alla som försöker lägga om rodret. För när ett fartyg går på grund, så är det kaptenens fel oavsett om det är kaptenens fel — det är vad det innebär att vara kapten, ansvar! Det duger inte att peka på styrman och säga ”han gjorde det”, då har man inte förstått sin egen roll. På samma sätt kan inte alliansen friskriva sig från konsekvenserna av arbetslinjen, oavsett hur goda föresatserna varit.

Uppdrag granskning gjorde ett reportage om 61-åriga Marie-Louise, som tog sitt liv efter att ha blivit nobbad av försäkringskassan. Det är en verklig tragedi och man frågar sig hur situationen kunde uppstå? Alliansen blev varnade redan 2008 för att sådana situationer kunde uppstå. Det är väl tveksamt om den varningen togs på allvar, eller om något gjordes för att undvika det? Är det arbetslinjens fel per se att sådant kan hända, eller finns ett mer grundläggande systemfel under ytan, ett systemfel som försvårar hela situationen? Jag skulle vilja påstå det, men frågan är på vilket sätt och vad det får för konsekvenser? Frågan är också vilka alternativ som finns till arbetslinjen?

Ett långtida sorgebarn

Det är lätt för oppositionen att ta till brösttoner. Det är en tacksam fråga, eftersom arbetslinjen rent krasst får konsekvenser som syns för gemene man. De flesta känner någon som är orolig för sin ersättning, om de inte känner oro för sin egen hälsa och sjukpenning. Men arbetslinjen dök inte upp ur tomma intet. Den skulle varit omöjlig att vinna ett val på om det inte fanns allvarliga problem redan innan. Faktum är att den situation som existerade årtiondet knappast var någon slags utopia, snarare starkt oroande. Allt är naturligtvis inte den nuvarande oppositionens fel, men precis som alliansen är kapten nu, så var de kapten då — vilket innebär ansvar.

Det som var katastrof då var bland annat förtidspensioneringarna. 1970 var antalet förtidspensionerade ungefär 3,3% av den arbetsföra befolkningen, 2005 var samma siffra 9%. En betydande del av den tillväxten har skett relativt sent. Trots att vi nog snarare blivit friskare snarare än sjukare. Någon har talat om 140 förtidspensioneringar per dag som värst, men jag har inga referenser på den siffran, så jag vet inte hur illa det är exakt. Egentligen spelar det inte heller någon roll, för även om den siffran bara är två tredjedelar så stor, så är den för stor. Attityden har varit sned, och folk har manövrerats bort från arbetsmarknaden trots arbetsförmåga och det är illa nog.

Om vi bortser från de högst tragiska personliga konsekvenserna för de som förtidspensionerades trots att de ville och kunde arbeta, så är det samhällsekonomiskt vansinne. Dryga hälften av hela befolkningen är del av arbetskraften. Över åldersspannet 15-74 år är det ungefär 71 %, eller 4,95 miljoner av 6,96 miljoner totalt. Fyrahundratusen av dessa 4,95 miljoner är arbetslösa, och 1,2 miljoner är frånvarande av olika skäl. Återstår 3,3 miljoner i arbete, vilka är den effektiva siffran på antalet sysselsatta.

Ser man till produktivitet och skatteintäkter så försörjer en dryg tredjedel av befolkningen de övriga två tredjedelarna. Den siffran måste naturligtvis vara så hög som möjligt, annars uppstår en försörjningsbelastning som är orimlig. Det är talande att skillnaden mellan nuvarande arbetslöshet och full sysselsättning är 400 000 människor, medan skillnaden ur samhällsekonomisk synvinkel är enorm. Motsvarande siffror gäller även för sjuka och förtidspensionerade utanför arbetsmarknaden. Varje tusental som arbetar istället för att vara arbetslös innebär tusen personer till som delar försörjningsbördan och tusen som försvinner ur försörjningsbördan. Skulle hälften av alla arbetslösa och hälften av alla långtidssjukskrivna/förtidspensionerade börja arbeta, skulle vi inte bara spara de sociala omkostnaderna för nästan en halv miljon människor — dessa skulle även hamna bland de som är med och betalar välfärden.

Schematisk fördelning av arbetskraften i Sverige (länkad till SCB) 2009/3

Det här går inte att bortse ifrån, och den utveckling som pågick fram till 2006 var en katastrof i vardande. Absurda mängder människor flyttades varje år från den grupp människor som kunde vara del av arbetsmarknaden, till den del som inte är del av arbetskraften. Några årtionden med sådan politik skulle öka antalet personer utanför arbetsmarknaden med storleksordningen lika många som är arbetslösa nu. Det är absolut nödvändigt att vända en sådan utveckling så att fler betalar för färre, snarare än färre för fler, eller åtminstone se till att proportionerna inte förvärras.

Det är inte en lätt uppgift. Inte heller kommer det vara en smärtfri process, det är bara att konstatera. Om någon påstår att det inte behövs, så undrar jag vilken verklighetskontakt den personen har? Vi blir äldre, fler blir ålderspensionärer, och allt pekar rent strukturellt på att färre kommer få försörja fler oavsett om vi bromsar eller inte.

Förbåld idioti

Därmed inte sagt att man måste vara idiot när man drar i roderkulten. För det första måste man visa ett stort mått av ödmjukhet, och motsvarande ödmjukhet i sin pedagogik och kommunikation. Det finns en tendens inom alliansen, kanske främst bland moderater, att låta som när ”den enda vägens politik” presenterades. Det uppfattas lätt som en Von Oben-attityd där brukspatron berättar för daglönarna att nu är det dåliga tider och alla måste hugga i, medan han själv röker havannacigarr och pimplar god konjak. Något som i hög grad förklarar varför Edvard Unsgaards facebookstatus tog skruv på det sätt det gjorde.

Värre blir det av att alliansen helt tydligt inte har samma vana vid att styra Sverige som sossarna skaffat sig. Man förstår helt tydligt inte riktigt hur myndigheterna fungerar, och vad som krävs för att få myndigheterna att faktiskt göra som man vill, inte bara som man säger.


Satir, men ack så sant…

I fallet f-kassan, så innebär det att man mycket väl kan få f-kassan att införa arbetslinjen. Vad man däremot inte lyckas med, är att förmedla vad arbetslinjen är tänkt att innebära. Man pratar om rehabiliteringskedjan, men frågan är om man förstår hur den ser ut i verkligheten? Frågan är om den överhuvudtaget fungerar, och man kan peka ut de problemområden som måste åtgärdas för att den verkligen skall fungera?

Det som absolut inte får ske är att folk som faktiskt är sjuka och arbetsoförmögna utförsäkras. Det är inget att snacka om, det får inte hända i ett enda fall någonsin. Det spelar egentligen ingen roll att det hände även innan 2006, för man skall inte sätta sin ambitionsnivå utifrån ett system som inte fungerade.

Det finns två vägar att försöka se till att det inte händer, och båda behövs.

Det ena sättet är att se till att följa upp direktiven och se till att f-kassan förstår politikernas syfte. Syftet kan inte vara att kasta ut folk som är sjuka, utan att rehabilitera de som kan rehabiliteras. Kan man inte ta ansvar för att rehabilitera, så skall man inte heller utförsäkra — så simpelt är det faktiskt.

Det andra sättet är att kraftigt förstärka rättssäkerheten gentemot f-kassan. Det innebär att kontakt med sjukskrivande läkare där oklarheter finns inte bara är något man ”bör” göra, utan ett absolut krav — där utförsäkringen blir ogiltigförklarad när detta ”glöms bort”. Det innebär också att systemet med förtroendeläkare antingen måste reformeras drastiskt eller tas bort helt. Dessutom ingår att den bedömning som görs av arbetsförmåga faktiskt måste grundas på arbeten som existerar i sinnevärlden. Det duger helt enkelt inte att säga att ”något arbete finns nog”.

Hur det skall skötas, om det skall vara ett samarbete med AF, eller om det skall ske på annat sätt är egentligen inte intressant. Grundprincipen måste vara att läkare håller med om att det kan finnas arbetsförmåga, och att den arbetsförmågan kan användas i en yrkesroll som faktiskt existerar. I annat fall blir hela systemet ett hån mot allt vad anständighet och humanitet heter. Slutligen måste det finnas tydliga och enkla sätt att överklaga beslut, och ersättningen bör inte dras in innan överklagandet är avklarat.

En andra chans

Alliansen är faktiskt inne på rätt spår, men det har hanterat frågan valhänt och utan förståelse för att karta och verklighet är helt skilda saker. Det som nu bör ske är en andra våg av reform. Resultaten av hela manövern bör utvärderas. Dels bör man göra en snabb utvärdering där man utkristalliserar de mest akuta problemen och skapar nya direktiv för att hantera dessa. Dels bör man göra en mer djuplodad utredning där man kontrollerar dels vilka åtgärder som varit effektiva och varför, och vilka avarter som blivit resultatet och varför, samt vilka grundläggande systemfel som finns begravda och hur man långsiktigt kan göra något åt dessa.

Dessutom behövs en stor portion ödmjukhet inför hela problemställningen. Det räcker inte att med ledsna och lite oskuldsfulla ögon stå och prata om varsamhet i debatten. Man måste faktiskt tillstå att allt inte är frid och fröjd, och att det krävs krafttag för att få arbetslinjen att bli vad arbetslinjen var tänkt att vara. Det handlar inte bara om vilka pengar man sparar precis just nu, utan vilken utveckling man startar och hur man vill att det skall fungera om ett decennium eller två.

I annat fall kommer man att ha ansvar för ett system som gått över alla gränser. I annat fall kommer man inte att kunna friskriva sig från de absurda konsekvenser och de personliga katastrofer man skapat. Ingen kommer längre att tro på en när man säger att det alls icke var meningen att verkligt sjuka människor skulle kastas ut från systemet. När man byter bog på ett stort gammalt fartyg, så räcker det inte med att lägga om rodret, man måste faktiskt brassa och skota seglen också, i annat fall står seglen och slår och man riskerar att fartyget vägrar i vändingen och inte längre går att styra.

48 svar på ”Varför arbetslinjen?”

  1. För en gångs skull så låter en liberal vettig, den säkraste vägen att återkomma till en rättvis prövning av sjuka är att återinföra begreppet ”normalt förekommande arbete” och inte envisas med att ”prövas mot hela arbetsmarknaden”,  som leder till utsparkning av sjuka.
    Alliansen pratar om Arbetslinjen mot Bidragslinjen, men som debatten är nu så är det Utförsäkringslinjen mot Trygghetsförsäkringslinjen.
    Det är valår och Alliansen måste vankna nu om dom ska ha en chans…

  2. Jag kan inte se något försvar för att driva en helt meningslös politik till en sådan extrem. För den är totalt meningslös eftersom det inte hjälper ett dugg att öka utbudet på arbetskraft när problemet är brist på efterfrågan på arbetskraft.
    När sedan bieffekterna är ändå mindre efterfrågan på arbetskraft så kan man bara sucka trött.
    Visst, så länge jag minns (sen 70-talet) har sjuk och förtidspension använts för att snygga till arbetslöshetssiffror. Den traditionen har säkert fått siffrorna att rusa iväg när vi haft långvarig massarbetslöshet. Men det problemet löser ju sig själv om vi får upp efterfrågan på arbetskraft.
    OK att göra det lättare för de som vill att komma tillbaks till arbetsmarknaden. Men det finns ingen orsak att piska folk tillbaks, det finns ingen orsak att piska folk alls så länge det ändå inte finns jobb.

  3. Det där låter jättebra och helt rätt.

    Problemet är att man skrev luddiga och tidvis grymma regler och glömmer att försäkringskassans handläggare inte har mandat att slipa av de vassa kanteran. Innebär de regler försäkringskassan får en omänsklig hantering så blir resultatet ett enormt lidande.

    Jag jobbar just nu som kontaktperson inom psykvården och har suttit med på möten där svårt sjuka människor nekas ersättning därför att försäkringskassans (ärligt talat inkompetenta) handläggare tror att de kan utföra något sorts låtsasjobb. Efteråt talar jag med handläggaren privat och undrar vad det är för jobb de ska jämföra med och får då svaret att det inte är deras uppgift utan att det ligger på arbetsförmedlingens bord. AF gör dock inget sådant. Ridå.

    I tidningen läser jag när läkare berättar om döende cancerpatienter som ändå sparkas ut från försäkringskassan. Och ser politiker skylla på dåliga läkarintyg…

    Marcus, du har skrivit en jättebra artikel här. Den visar på empati, sunt förnuft och en önskan att medge felaktigheter och rätta till dem. Inte minst den biten om att alliansen faktiskt är mer van vid att sitta i opposition och därför haft svårt att kommunicera med t.ex. försäkringskassan. Det är säkert sant, det är förståeligt och något som går att rätta till med tiden.

    Tyvärr kommer den från dig, på en blogg. Samma text från Fredrik Reinfelds penna publiserad i alla stora tidningar hade betytt mera. Från honom hör vi dock bara en kompakt tystnad, som alltid när det gäller mindre vackra situationer.
    Från Christina Husman Persson ser vi ingen som helst insikt kring problemen. Från henne och andra politiker ser jag bara en önskan att släta över problemen och gjuta olja på vattnet. Det är ovärdigt och ger inget hopp om förbättring. Tvärtom bekräftar det misstanken att de hårda reglerna och det mänskliga lidandet hela tiden var avsikten och att ingen förbättring planeras.

    ”Vi ska utreda det som hänt” betyder inget mer än ”Vi ska skjuta på det här och hoppas ni glömmer det innan valet”.

  4. @Josef B: Använd länkverktyget så funkar länkarna, vill du skriva html får du använda html-fönstret. Det nås via den lilla knappen som säger just ”html”. Dessutom skulle jag vilja komma med ett personligt råd, och det är att inte använda VERSALER hela tiden i dina texter, och att dra ner på fetstilen ordentligt. Det skulle höja läsvärdet betydligt.

    @Jonas E: Jag har inget emot att man prövas mot hela arbetsmarknaden. Det jag reagerar på är att man prövas mot låtsasjobb som inte existerar i sinnevärlden. Sen kan man naturligtvis argumentera att någon som just skall till att rehabiliteras kanske inte skall ryckas upp från ena änden av landet till den andra.

    @RedLib: Ja sjukförsäkringen har ofta använts för att hyfsa siffrorna, och det är illa. Tyvärr löser det sig inte av sig självt, för även när vi hade överhettning blev för många kvar i sjukförsäkringen.

    @Sanjassi: Det är det klassiska med att delat ansvar inte innebär något ansvar. Naturligtvis skulle det vara uppfriskande om det var Reinfeldt eller Husmark Pehrsson som skrev något sånt här, men det som är bra med att lufta frågan är att alliansens gräsrötter läser och funderar.

  5. Grejen med att pröva mot hela arbetsmarknaden kan jag faktiskt förstå när det gäller långtidssjuka. Låt oss till exempel ta en person jag känner som är sjukskriven från sitt jobb som dagisfröken eftersom hon inte klarar av stökiga miljöer. Normalt förekommande arbete för henne (dagis och förskola) ÄR en stökig miljö. Hon kan därför aldrig mer jobba inom det som skulle vara normalt förekommande arbete för henne. Då känns det väl fullt rimligt att titta utanför detta fält, och undersöka om det finns några lugna arbeten i andra branscher som hon kan utföra? Jag är övertygad om att min bekant skulle klara av att arbeta på ett kontor under rätt omständigheter, eller kanske som personlig assistent.
    Så jag tycker därför att det är fullt rimligt att man prövas mot hela arbetsmarknaden, så länge det sker med viss rimlighet.
    Det som är lite trist i historien är att den här personen inte hade varit sjukskriven om hon hade haft ett lugnt jobb i ett annat fält. Personligen ser jag inte hur hennes situation är värre än någon annans – det är många som inte klarar av den stökiga miljön i förskolan. Hon har dock haft ”turen” att prova på och bli sjukskriven från det.

  6. Bra inlägg förresten! Det var nog det vettigaste inlägg jag har läst i hela sjuksystemsdebatten. På många år.

  7. Tillflödet av sjukskrivning av arbetsmarknadsskäl löser sig själv.
    Att få ut de som redan är inne i systemet är en annan sak. Där är det helt OK att göra det lättare nu, men det finns ingen orsak att i någon högre grad tvinga folk förrän det finns jobb att rehabiliteras till.
    Ren idioti att ta i så äggen krossas när ingen vill äta omeletten.
    Grundproblemet, att vi bara har 3,3 miljoner i arbete, beror ju på att det inte finns efterfrågan på mer arbetskraft. Det har varit den styrande faktorn i 20 år.

  8. Ja det har varit den styrande faktorn i 20 år, nej det behöver inte vara så. Ekonomi är inte en statisk företeelse, och en tajt arbetsmarknad kan mycket väl så att säga underhålla sig själv. Utmaningen är att hitta sätt att göra det mer lukrativt att anställa, så att förstärkningseffekten går åt andra hållet.

  9. Måste säga att det är helt sanslöst bra kvalitet på inläggen ni genererar herrar Fridén och Widholm! Det här var inget undantag. Fortsätt så.
    Jag hårdrar andemeningen i inlägget som en version av Louis Blancs ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Med detta sagt så tycker jag RedLib har en mycket viktig poäng och som ligger i linje med min upplevelse av ”arbetslinjen” som en mycket trött och utsliten floskel som blir alltmer substanslös.
    I mina ögon har ”arbetslinjen” blivit det politiska etablissemangets motsvarighet till Sverigedemokraternas röda (bruna?) tråd att allt är invandrarnas/invandringens fel. Allt kan lösas genom arbetslinjen vs sätter vi fokus på begränsad invandring så blir allt frid och fröjd. Det är enkla lösningsförslag på svårare problem. Om vi håller oss till arbetslinjen så är det jag stör mig mest på med den teorin att den inte tar hänsyn till verkligheten eller framtiden.
    Vi lever i en globaliserad värld där konkurrensen hårdnar allt mer. Marknadskolonialiseringen (ja, jag vet det har vänstervibbar men jag tycker ändå det är en beskrivande term) är inte långt ifrån att slå i taket…med brasklappen att vi finner nya marknader på andra planeter. Vi lever också i en alltmer tekniskt utvecklad värld. I ljuset av detta känns det inte som en alltför vild gissning att anta att konkurrensen kommer att hårdna än mer och den tekniska utvecklingen kommer att överträffa de vildaste förhoppningar. Följaktligen är det troligt med ett ökat fokus på den kostnad som normalt är störst, dvs personalkostnaden. Den kommer att angripas så fort och så snart det bara går vilket egentligen skett sedan lång tid.
    Jag kan ha fel men detta bör leda till att jobbtillgången kommer minska och inte öka. Givetvis kan vi räkna med att nya marknader uppstår men detta tror jag i hög grad kommer ske genom att gamla marknader ersätts med nya marknader som i regel kräver mindre bemanning än tidigare. De helt nya marknader som kommer uppstå tror jag också präglas av lågt bemanningsbehov. Kort och gott, den politiska styrning och ledning som utgår från arbetslinjen idag vet något jag inte vet alternativt vägrar inse framtiden. Arbetslinjen, dvs maximerat aktiva på arbetsmarknaden skulle med framtidsperspektiv istället handla om hur ett samhälle kan fungera utan tabun kring att inte arbeta. För ärligt talat, finns det något större tabu i dagens samhälle än att inte arbeta? Efter en stunds tänkande för att hitta något som är ett större tabu så börjar åtminstone mina tankar att gå åt hållet pedofili…
    Den som inte arbetar är en paria och jagas med blåslampa av Arbetsförnedringen. Den som inte arbetar är ofta praktiskt utesluten från ett socialt liv då begränsat med pengar givetvis hämmar ens förmåga att umgås med människor utan denna begränsning. Värderingsmässigt är den som inte arbetar lika drabbad och det var inte länge sedan som en undersökning antydde att 50% av kvinnor på dejtingcommunitys inte ens skulle tänka tanken på att söka en partner utan jobb.
    För övrigt hävdar jag inte att sitta på någon lösning utan pekar bara på ett problem som alltför ofta maskeras som en lösning. *legitimerad baksätesförare*

  10. Arbetslinjen är egentligen bara meningsfull som kontrast mot ”bidragslinjen”. Vi är på väg mot ett samhälle där en minoritet arbetar åt helvete för mycket, medan en majoritet inte arbetar alls.

    Två tredjedelar av samhället arbetar inte. Hälften i åldersgruppen 15-74. Redan i den situationen är förhållandet mellan de som jobbar och de som inte gör det ansträngd. Ser man till gruppen 20-65, så rör det sig i området kring att en tredjedel blir försörjd av två tredjedelar. Fundera på hur ekonomi och socialt samspel kommer fungera när de proportionerna inverterats? När två miljoner försörjer resterande sju; när den effektiva skattesatsen måste ligga på bortåt 75-80% snarare än nuvarande 60-65.

    Man kan prata teknisk utveckling, och det kanske löser delar av problemen. Men en stor del av problemen är socioekonomiska snarare än tekniska, och behöver därför strukturella och politiska lösningar snarare än tekniska. Det vore i det läget bättre att teknologin innebar att ingen behövde jobba mer än halvtid, än att fördelningen arbete, fritid, lön fortsatte på samma spår som nu.

  11. ”Det jag reagerar på är att man prövas mot låtsasjobb som inte existerar i sinnevärlden”, det är tyvärr precis vad som blivit konsekvensen av termen ”prövas mot hela arbetsmarknaden”
    Därför är jag för en återsällare till ”normalt förekommande arbete”… en term som alla inblandade (ävenFK) visste vad den innebar…du blir inte utsparkad om den inte finns ett passande jobb(finns en kammarätts dom på det)..
    Avsiken var säkert god av Alliansen, men när man uppenbarligen misslyckats med att genomföra den så borde man sluta att gå i försvarsställning, och börja idka självkritik som du.
    Fortsätter man att envist försvara dessa missförhållanden så framstår man enbart som kalla och omänskliga -det vinner man inga röster på..

  12. Det har du fullständigt rätt i. Om inte annat borde man precisera vad man egentligen vill med termen ”hela arbetsmarknaden”, för det är övertydligt att det är någon platonskt chimärt idealistisk arbetsmarknad FK bedömer utifrån just nu.

  13. Arbetslinjen är egentligen bara meningsfull som kontrast mot ”bidragslinjen”. Vi är på väg mot ett samhälle där en minoritet arbetar åt helvete för mycket, medan en majoritet inte arbetar alls.”
     
    Exakt så. Om det nu inte skapas några fler arbeten så måste man till slut konfronteras med att fortsätta kategorisera in de som arbetar som närande och de som inte arbetar som tärande…eller så tänker man nytt. Det var hela min poäng.

  14. Hela arbetsmarknaden är för brett och rimligt på en och samma gång, och däri ligger problemet. Å ena sidan så är det rimligt att man inte kan vara kräsen när alternativet är att leva på andra – man får ta de jobb som finns, oavsett om man är intresserad av dem eller ej. Å andra sidan så blir det pucko-effekter om man inte kan få sjukersättning trots att man är förlamad från nacken och neråt, bara för att det i teorin kan finnas ett deltidsjobb som frimärksslickare någonstans.
    Men i normala fall lär det snarare handla om att en ekonom som inte kan klara av ett stillasittande jobb kanske måste ta ett fysiskt aktivt jobb istället, eller kanske att en läkare som har förlorat finmotoriken i händerna kanske får undervisa istället.  Eller varför inte att en dagisfröken som inte klarar av ljudnivån i klassrummet blir personlig assistent eller tar jobb på ett kontor. Det är ju så det ska fungera  – i teorin. Sedan är det ju problem med att man har formulerat reglerna så stelbent att man får pucko-effekter.

  15. Jag ser inte riktigt poängen med ”arbetslinjen” när det inte finns efterfrågan för så mycket arbetskraft. Det krävs helt enkelt inte lika mycket folk för att driva ett samhälle framåt längre, och värre kommer det bli iom automatisering av stora delar av tillverkingsindustri, serviceindustri, och även förmodligen administration.
    Det är pga detta som jag förespråkar en medborgarlön. Ersätt alla nuvarande korkade system med massvis med byråkrati och orättvisor när det går fel. Alla, och då menar jag ALLA, får en grundläggande inkomst som de kan leva på, och de som jobbar får en extra inkomst ovanpå det. Studier visar på att männsikor faktiskt vill jobba, det lär inte bli något större problem, och med en grundläggande inkomst så skulle även många kunna ta deltidsjobb, vilket innebär att fler skulle kunna komma in på arbetsmarknaden för att jobba resten av tiden.
    Det blir även bra mycket lättare att starta eget när man har tillgång till en garanterad grundinkomst. Folk skulle helt enkelt våga ta mer risker.

  16. @Anna: Pucko-effekterna du talar om är precis vad jag menar i min syn på myndighetssverige och hur svårt det är för politiker att faktiskt få myndigheter att implementera avsikten bakom direktiv korrekt, inte bara en bokstavstrogen avart.

    @Niklas: Arbetslinjen är inte något som handlar om en en, eller tvåårig rusch, det är att lägga om synsätt. Under perioder av lågkonjunktur måste man ta hänsyn till detta, under perioder av högkonjunktur får man driva lite hårdare. Det ingår i att förstå skillnaden mellan kartan och verkligheten, mellan avsikter och utfall.

  17. ”Två tredjedelar av samhället arbetar inte”

    Ett annat sätt att se på saken är att prata sysselsättning, än att stirra sig blind på arbetslöshetssiffror eller sjuksiffror:

    Den genomsnittliga sysselsättningsnivån i EU var 64,5 procent år 2006. Högst sysselsättning i EU hade Danmark med 77,1 procent, och sedan följde Nederländerna med 74,3 och Sverige med73,1 procent. Lägst sysselsättning hade Polen med 54,5 procent.

    När man mäter sysselsättning tittar man på hur stor del av den arbetsföra befolkningen som arbetat minst en timme i veckan eller som hade jobb som de tillfälligt var frånvarande från.

    Det går att säga mycket med statistik…Frågan är väl snarare vad man vill få sagt med statistiken än vad siffrorna egentligen säger..

    Lite mer statistik från när förra regeningen styrde, där det inte ser så illa ut som det påstods i förra valet:
    http://www.paula-liukkonen.se/pdf/Finlandartikel.pdf

  18. Alliansen försöker nu dessutom låta som om de har uppfunnit rehabiliteringen. Herregudrun: omskolning och amu-kurser och arbetsterapi och omflyttningar och nedläggningar och därmed tvång för människor att byta jobb och ibland till och med bostadsort fanns det väl för hur längesedan som helst?

  19. Jag är faktiskt mer och mer välvilligt inställd till konceptet om medborgarlön. Med tanke på senaste tidens omskrivningar om människor som lidit nöd på grund av – som du skriver – Alliansens bristande frånskiljning av karta och verklighet så aktualiseras en sak väldigt tydligt för mig: vad vi i många sammanhang har att göra med här, är rätten till att leva. Det hela är mycket enkelt – är du sjuk, arbetslös eller vad du nu vill så hänger hela ditt uppehälle på huruvida en administratör eller socialsekreterare anser att du är sjuk/behövande nog att få en slant av staten för att klara dig. Det är en enorm godtycklighet som över huvud taget inte borde få lov att existera eftersom rätten till liv är absolut.
    Med andra ord, din rätt att få den spottstyver som riksnormen ger dig idag vid ekonomist bistånd är direkt ansluten till faktiska rätt att få fortsätta existera. Ingen människa klarar sig utan mat. De flesta behöver någonstans att bo. Även denna (relativt för västvärlden) magra existens kräver pengar. Medborgarlön som koncept skulle financiellt garantera dig denna rätt utan att bli utsatt för byråkratins arbiträra nycker. Tänk dig Max Webers byråkratiideal, där fanns det inget utrymme för den typ av ganska ohyggliga godtycklighet som vi ser i välfärdsystemet idag. Det ska inte vara någon lyxtillvaro – givetvis. Men man skall inte behöva vara bokstavligen rädd för sitt liv – och man ska inte förkasta sin värdighet som människa.

  20. Problemet med medborgarlön, som jag ser det, är inte att folk får sitt minimala skärv för att överleva. Som så många påpekar, så är det inte acceptabelt att någon svälter ihjäl här i landet.

    Problemet är mer av kommunikativ, social och politisk karaktär:

    • Vad är det för budskap man har? Att man inte behöver lyfta ett finger för sin egen överlevnad?
    • Riskerar man inte då att skapa en hel subkultur av människor som aldrig arbetat?
    • Hur kommer framtida populistiska politikers valfläsk se ut? Att vi höjer medborgarlönen, eftersom alla har ”rätt” till lite vardagslyx?

    Innan vi vet ordet av har vi skapat ett samhälle som är än mer stratifierat, med ett trasproletariat av ständigt arbetsfria och en ledande arbetande klass som erbjuder bröd och skådespel. Det finns nästan där redan nu. Jag var en del av det när jag var ung, innan jag förstod vad jag höll på med. Jag hade vänner som inte såg något konstig alls i att de aldrig lyft ett finger. Någon berättade till och med stolt hur han lyckats lura det sociala.

    Vi kommer ha upplopp när de årliga höjningarna av medborgarlönen uteblir på grund av dålig samhällsekonomi. Det blir ett nytt ”Ska vi bo i tält, Kjell Olof Svält?”, när samhället inte längre har råd. Förståelsen att alla pengar som betalas ur den allmänna kassan, är pengar som någon arbetat ihop, kommer bli ännu mer flyktig.

    På andra sidan gungbrädan är det naturligtvis så att vi skulle spara byråkrati, och att de som är sjuka eller på annat sätt oförmögna skulle få behålla mer av sin värdighet. Det är i och för sig inte fy skit, men frågan är om vi har råd att skapa ett system med så många inbyggda faror?

    Jag har förut propagerat för att ett system innehållande NIT (Negative Income Tax) skulle vara mer framkomligt, eftersom kopplingen till arbetet inte försvinner. Det skulle isf innebära att den som tjänar bra betalar normal skatt, medan skatten sjunker mot noll och till och med under noll när inkomsten sjunker. Den innehåller också lite av samma problem, men är åtminstone inte helt fjärmad från det egna ansvaret.

  21. Finns andra faktorer också. En gång hade vi en stor offentlig sektor. Den höll ned skjukpensioner och sjukskrivningar på två sätt:

    1) Arbetsbördan fördelades över fler människor vilket förhindrade den utbrändhet som är så uppenbar i dagens sjukvård och skola.

    2) De personer som vi kan kalla ”lågpresterande”, dvs de som kanske bara kan utföra hälften av den vanliga arbetsuppgiften jämfört med vanliga personer var fortfarande anställda istället för att förtidspensioneras. De var nämligen av den typen att de endast kunde anställas inom offentlig sektor, inget privat företag skulle vilja ha dem.

    Så 90-talets nedskärningar har av naturliga skäl lett till en uppgång i både sjukskrivningar och förtidspensioner. Fullt logiskt och rimligt. Sedan finns det säkerligen sådana som är onödigt sjukskrivna, antagligen därför att man visste att det ändå inte skulle gå att få något jobb på orten. Då är felet framförallt att inga jobb finns att tillgå.

  22. Jag har inte en sådan dunkel människosyn, Marcus – tror majoriteten vill göra någonting meningsfullt med sin tillvaro bortom att vänta på att gräset ska gro. Bortsett faktumet att det verkar märkligt att önska livet ur annan människa bara för att hon eller han är lat, så innebär medborgarlön från ett annat perspektiv ett skydd och en buffert mot faktorer som är utom den enskildes omedelbara kontroll såsom uppsägningar, arbetslöshet, konjuntursvängningar eller kanske rentav en yrkesroll som blir plötsligt obsolet. Då är det inte heller fråga om att ”inte lyfta ett finger” utan om att fråntas reella möjligheter till eget försörjande.  Det är ett politiskt erkännande av den faktiska verkligheten: det kostar en slant att hålla sig vid liv och så förblir det oavsett vad enskilda tjänstemän på låt oss säga, Försäkringskassan anser om situationen. Beslutet att tillhandahålla en sådan minimumexistens tas då ur händerna på enskilda tjänstemän. Liksom med demokrati och yttrandefrihet är detta en fråga där det bättre att ”fail on side of caution”.
    På sin höjd skulle man kunna diskutera när medbarlön blir aktuellt – om den skall utbetalas till alla, eller bara de som för tillfället är arbetslösa, studerar eller är pensionärer – alltså de som inte klarar av att försörja sig själva över en viss minimumgräns. I övrigt ogillar jag slippery-slope argument och ser ingen mening att legitimera dem med svar på tal.

  23. Problemet med arbetslinjen är väl inte arbetslinjen i sig utan kombinationen av den valhänthet man genomdriver den med och den polarisering som skett i debatten om den.

    Från alliansens sida har man genomdrivit den enligt principen att städa båset innan kon skitit färdigt. Som påpekats så saknar ansvariga myndigheter de verktyg som skulle behövas för att arbetslinjen skall fungera. Många uttrycker gärna att linjen skall genomdrivas och redan där uppstår ett tankefel; om man måste driva på någonting fungerar det inte av sig självt och, för att inte fastna i ett träsk av liknelser här, så är det där man måste angripa problemet.

    Det är trots allt inget grundläggande fel i att vilja att alla som kan (sett till förmåga, kompetens och tillgång på arbete) och behöver det (sett till ekonomi och sociala aspekter) också i möjligaste mån skall hjälpas till en sysselsättning.

    Men när systemen inte är utformade för att hjälpa folk på alla de plan hjälp kan behövas utan har kokats ned till att enbart betyda hjälp=pengar hamnar fokuset ofrånkomligt på ”Vem skall betala?” istället för att gå in långt tidigare i processen och fråga ”Vad kan vi göra?”.

    Detta gör att konceptet medborgalön känns lite som ’Gå direkt i fängelse utan att passera GÅ’. Det löser inte problemen utan hoppar bara över dem. Socialt byter man den förmenta stigmatiseringen av ”Jag går på a-kassa/socialbidrag/sjukersättning” till något som kan parafraseras ”Alla säger att Jeppe inte jobbar, men ingen frågar varför?”. Men vi måste fråga.

    Daniel S tror gärna majoriteten av människorna om gott men bara så länge de är i mottagaränden av systemet. Tjänstemännen (och kvinnorna törs jag anta) tror han ont om. Jag håller fullständigt med om att vi behöver ett system där inte enskilda personers dagsform skall avgöra utfallet, men lösningen är inte att ta bort dem ur ekvationen. Det går att utforma systemet så att den enskildes minimiexistensbehov (i brist på ett bättre ord) inte hotas samtidigt som samhället kan vara aktivt engagerat.

    Trots allt – tanken med en aktiv inblanding av samhället hos dem som behöver dess hjälp är god. Vi behöver mer av den varan, inte mindre. En grundläggande liberal idé är att vi har ett gemensamt ansvar för den gemensamma nyttan. Men då måste systemen för hur detta skall fungera göras om och där har vi ett digert arbete framför oss.

  24. @Bjällis: Du är ibland så klok att jag känner att jag måste buga mig. Din analys är väldigt träffande, och du uttrycker min rädsla för medborgarlönen bättre än jag gjorde det själv:

    ”Alla säger att Jeppe inte jobbar, men ingen frågar varför?”. Men vi måste fråga.

    Det är det som skapar den ”slippery slope” som Daniel inte ens vill svara på. När vi slutar fråga varför, så slutar vi bry oss om varför. Var det slutar vågar jag inte ens tänka på. Jag kanske är skadad av att ha läst lite för många dystopier om vad som händer när man låter samhället skiktas på det sättet, men jag är ärligen orolig för konsekvenserna.

  25. ”Alla säger att Jeppe inte knullar, men ingen frågar varför?”. Men vi måste fråga.
     
    Varför? Varför får inte Jeppe ha sitt privatliv ifred?

  26. ”Alla säger att Jeppe inte betalar skatt, men ingen frågar varför?” Men vi måste fråga.

    Varför? Varför får inte Jeppe ha sitt privatliv ifred?

    Svaret är naturligtvis att Jeppes val påverkar fler än bara Jeppe, och Jeppe får nog i så fall finna sig i att de som drabbas av hans val kan ha synpunkter på situationen.

  27. Men diskuterade vi inte ev sociala problem *i* ett system med medborgarlön nu? Då får man väl hålla sig till de premisserna. Medborgarlön är en rättighet precis som yttrandefrihet – Det är redan beslutat. Det är Jeppes pengar, Jeppes helt egna pengar.
    Visst kan man diskutera om medborgarlön vore rättvist, bra för samhället, etc men det är en helt annan fråga och det är nog nödvändigt att hålla isär dom om någon konstruktiv diskussion ska vara möjlig.

  28. @RedLib : Självklart skall Jeppe få ha sitt privatliv ifred. Men, för att fortsätta den lätt haltande liknelsen, om Jeppe vill att du och jag skall betala för hans prostituerade, borde vi inte få ha en åsikt i frågan?
    Men jag tackar för att du så träffsäkert belyser problematiken jag ville peka på i min kommentar om polariseringen av debatten.
    Kan vi inte hjälpa Jeppe utan att inkräkta på hans privatliv? Jag anser att vi kan det. Om Jeppe verkligen inte vill ha någon som helst hjälp av samhället kan vi naturligtvis inte gör mycket mer än se till att Jeppe överlever. Som har påpekats tidigare skall ingen behöva ”ramla av vagnen” i ett fungerande samhälle (att det tyvärr ändå händer är tragiskt).
    Men om nu Jeppe vill mer, men inte kan för egen maskin? Det må vara på grund av sjukdom, bristande utbildning, geopolitiska orsaker eller vad som helst. Då måste vi hjälpa Jeppe. Och för att vi skall kunna hjälpa Jeppe måste Jeppe tala om för oss vad som felas honom. Sen skall lösningen naturligtvis inte vara att peka med hela handen och ensidigt besluta vad som är bäst för Jeppe utan en dialog måste förekomma.
    Men kontentan är att om inte Jeppe kan hjälpa sig själv måste vi hjälpa honom. För att ta tillbaka debatten till lämplig nivå passar det med ett citat från Pippi Lågstrump: ”Den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll”.
    Att sitta med armarna i kors och låta Jeppe gå under med ursäkten att allt annat vore att kränka hans integritet verkar inte särskilt snällt.

  29. @Mackan: Vi är nog precis lika oroliga för vad medborgarlön kan komma att innebära.
     
    Våra system fungerar, men de fungerar inte bra. Så låt oss laga dem.
     
    Dessutom har jag svårt för att se varför ”Riv ner! Bygg nytt!” alltid måste vara lösningen på problem. Speciellt om problemen är så stora och komplexa som samhällsproblem tenderar att vara.
     

  30. @RedLib: Jag såg inte din post från 22:33 innan jag skrev mitt inlägg, men för att förtydliga diskuterade jag inte problemen i ett medborgarlönesystem, utan huruvida medborgarlön är bra eller ej.
     
    Det andra är mycket riktigt en helt annan debatt.

  31. Jeppe vill inte jobba, Jeppe vill inte ha sex, Jeppe sitter mycket vid datorn – inget är en indikation på att Jeppe nödvändigtvis har ett problem. Jeppe kan kan också både knulla, jobba och låta bli datorn men ändå ha problem. Det är den sak jag verkligen gillar med medborgarlön. Att frågan om försörjning är frikopplad från sociala insattser. Kombinationen socialarbetare och försörjningskontrollant är en omnipotent maktposition. Individen är helt utlämnad och hjälplös. Finns inget gott i det.
    Sen finns det andra mer öppna aspekter men en i taget 🙂

  32. Jo Redlib, jag gillar på sätt och vis också att försörjningfrågan lyft bort från övriga sociala problem.
    Det jag inte gillar är att man skapar ett system som riskerar att börja leva ett eget liv. Jag fick mothugg på det sluttande planet av Daniel S. som till och med anklagade mig för en dunkel människosyn. Det Daniel tycks missa var att jag beskrev hur jag träffat alla dessa människor som redan med nuvarande system resonerat precis så. Det var inga svin jag träffade, utan väldigt sympatiska människor.
    Exakt vad, får jag fråga, hindrar en betydelseglidning? Vad hindrar att det som nu skulle vara ett minimistöd att utvecklas till ett monster som i slutänden kostar långt mer än de system det ersätter? Talesättet att det inte existerar någon gratis lunch dyker osökt upp i tankarna.
    Skall jag skriva under på medborgarlön, eller motsvarande, vill jag se hur man konstruerar systemet på ett sätt som hindrar att det skenar iväg. I det gamla systemet var hindret det ständiga ifrågasättandet, kulminerande i den ofta direkt människofientliga behandlingen många mött på socialkontoren.
    Det systemet har misslyckats i det att socialsekreterarna förutsätts kunna arbetssökande bättre än arbetsförmedlingen, som i sin tur i allt väsentligt blivit ett kontrollorgan istället för en arbetsförmedling. Det har också misslyckats i att förtroendeläkare förutsätts veta bättre än behandlande läkare, och att f-kassan tydligen vet bättre vem som är anställningsbar än samma stackars arbetsförmedling.
    Vi behöver reformera, men kan vi verkligen sluta ställa motkrav?

  33. Jag ser inte dessa människor som problem, vi behöver dom, vi behöver dom mer nu än någonsin. För de gör saker, gör saker utanför boxen. Det mesta misslyckas, det mesta är meningslöst – Men så är det med all grundforskning. Vi har ett extremt behov av expriment utanför boxen idag eftersom boxen håller på att braka ihop. I det perspektivet är det ett sinneslöst slöseri att ha 400 000 som vi försörjer men inte låter prova saker och exprimentera.
     
    Men det jag ser som problem med medborjarlön är lite samma som dej fast tvärt om. Medborgarlön ökar de arbetslösas incitament att jobba, de får lön och får behålla medborgarlönen – Idag förlorar de bidragen om de jobbar och går ofta till och med back. Incitamentet sjunker för de som jobbar mycket men det räcker troligen inte till. Vi kommer fortfarande att ha ofrivilliga arbetslösa och för ofrivilliga arbetslösa tycker jag inte minimum för existens är nog – De förtjänar en dräglig tillvaro.
     
    Det är lite knivigt. Antingen ställer vi motkrav och skapar en snårskog av villkår som hämmar förmågan att själv göra nått åt situationen.
     
    Eller så gör vi det inte men blir istället tvungna att hålla låga nivåer som inte är acceptabla när de drabbar folk ofrivilligt.
     
    Negativ skatt löser inga problem för arbetslösa men har en del trevliga aspekter. Det ökar incitamentet att jobba för de som jobbar lite och sänker incitamentet för det som jobbar mycket. Det kan vara en grund för att ballansera arbetskraftutbudet med bevarad individuell frihet.
     
    Jag funderar på en kombination av negativ skatt och garrantijobb. Lite för mycket att ta här men det kommer nog en bloggpost så småning om.

  34. ”Vad är det för budskap man har? Att man inte behöver lyfta ett finger för sin egen överlevnad?”
    Jag måste fråga vad du menar är problemet; är inte statens främsta uppgift att garantera min överlevnad? Varför ska man annars vara medlem i staten (förutom det faktum att man idag inte har något val)?

  35. Andreas: Det kan naturligtvis vara ett praktiskt problem om ingen vill lyfta ett finger (innan tekniken tillåter oss det). Men så länge de flesta vill tjäna bättre så kan det funka.

  36. Men det är väl ändå en skillnad på att överleva och på att leva? Jag lyfter gladeligen mina fingrar för att leva lite bättre och även för att andra ska kunna leva bättre, men jag tänker knappast ”fan jag måste gå till jobbet så jag kan överleva”..

  37. Jo, men staten kan ju inte garrantera nått om ingen lyfter ett finger.
    Men eftersom i princip alla vill mer än att överleva funkar det.

  38. ”Man kan prata teknisk utveckling, och det kanske löser delar av problemen. Men en stor del av problemen är socioekonomiska snarare än tekniska, och behöver därför strukturella och politiska lösningar snarare än tekniska. Det vore i det läget bättre att teknologin innebar att ingen behövde jobba mer än halvtid, än att fördelningen arbete, fritid, lön fortsatte på samma spår som nu.”
     
    Där håller jag för övrigt med till 100%! Men det kan bara uppnås antingen genom förbud att jobba mer eller att sänka incitamenten att jobba mer så tillräckligt många väljer att inte göra det.
     
    Men dagens politik handlar bara om att höja incitament och kan bara leda till utslagning och uppdelning i ’jobbar mycket’ och ’jobbar inte’.

  39. @Martin: Den siffra du försöker motsäga med dina sjuktal, var en siffra som handlade om förtidspensioneringar. ETCs tabell är naturligtvis intressant, även om den inte är riktigt så enkel som din kommentar menar — men den visar inte förtidspensioneringar, vilket var det jag refererade till.

    En intressantare siffra är den totala kostnaden för det sociala skyddet, både i  reda pengar och som andel av BNP, där Sverige mellan 1993 och 2005 låg i topp, innan Frankrike 2006 smög förbi med en knapp procentenhet. Andelen har under perioden sjunkit, vilket är bra, men den är fortfarande väldigt stor.

    Vi betalade 2006 fortfarande över trettio procent av vår bruttonationalprodukt (!) i socialt skydd, i runda tal nästan fem procent mer än Finland, och bortåt åtta procent mer än Norge och Island. Jag orkar inte redogöra ännu en gång vad den typen av kostnader innebär för företagsamhet, ekonomisk dynamik och internationell konkurrenskraft — det är avhandlat mer än en gång på den här bloggen.

    Men för att sätta saker i perspektiv så är BNP värdet av den totala konsumtionen av varor och tjänster, bruttoinvesteringar samt export minus import. Den totala kostnaden för socialt skydd är alltså trettio procent av allt vi konsumerar, investerar och exporterar — företag, offentlig sektor eller privat. Eller för att vara lite cyniskt krass: moms-systemet med sina 25/12/6 procent betalning från slutkund är i jämförelse med kostnaderna för socialt skydd som att ösa ett badkar med en matsked.

  40. Fasen, jag har egentligen inte alls lust att den här debatten skall urarta i sifferexercis, där vi försöker överträffa varandra i statistiska sökningar och tolkningar. Det är inte så att siffror är ointressanta, men det polariserar debatten och poängen med artikeln riskerar glömmas bort.

    Poängen med artikeln, för de som bara ser ett liberalt rött skynke när de läser, var att säga att man måste visa ödmjukhet, empati och ansvar när man lägger om kurs. Det borde vara en rätt enkel sak att komma överens om.

    Jag förespråkar marknadsekonomi, som den enda form av ekonomi jag överhuvudtaget känner till som fungerar utan alltför stora ingrepp och central styrning. Jag håller med om arbetslinjen som princip, men däremot anser jag inte att den berättigar till omänsklighet. Det är lätt att låta dogmerna få styra, vilket riskerar att resultera i att man skjuter av sig fötterna för att man är för ivrig med hagelbössan.

    Exakt vad har alliansen vunnit på sin politik, om den bristande empatin och flexibiliteten innebär att väljarna inte längre har förtroende för deras politik? Det enda resultat man då uppnår är att oppositionen vinner val gratis bara genom att utlova ”återställare”.

    Alliansen har hittills visat upp en närmast fantastisk lomhördhet. De fattar inte kritiken mot konsekvenserna av den ekonomiska politiken, och de fattar inte hur korkat det är att överge sina kärnvärden ifråga om individernas självbestämmande och integritet. Jag vet inte om jag tycker att de förtjänar att vinna? Smolket i den bägaren är att oppositionen inte heller direkt stått för några nobelprisvarningar i sitt politiska program (?) eller utspel.

    Just nu känns det mest som pest mot kolera, vilket är lika roande som tandvärk. Kommer vi in i riksdagen och hamnar i vågmästarposition måste vi samarbeta med endera sidan, då känns det lite oroande att de just nu beter sig som värsta ”begåvningsreserven”.

  41. Medborgarlön borde ses som en rättighet av följande orsak: Ingen har skapat denna planet, vilket borde leda till slutsatsen om att alla äger den kollektivt. Det vill säga de oförädlade naturresurserna i deras ursprungstillstånd. Därför är det rimligt att genom skatt på naturresurser finansiera en medborgarlön. Det är också ett sätt att motivera en medborgarlön, på ett väldigt frihetligt sätt. Ja, det är rentav ultra-liberalt. Läs mer om denna idé på min blogg:
    http://robertwensman.wordpress.com/
    Medborgarlön är vare sig höger eller vänster, det är framtiden!

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.