I Aftonbladet igår kunde man läsa om en trettonåring som fått en egen hatgrupp på Facebook.
”Vi som hatar Stina Johansson”.
Så hette gruppen som klasskamraterna publicerade på Facebook. 13-åriga Stina upptäckte sidan under jullovet.
– Jag mådde illa när jag skulle gå tillbaka till skolan i går, säger Stina till Aftonbladet.
När vi får bättre möjligheter att kommunicera är det oundvikligt att detta används till såväl bra som dåliga saker – till hat och till kärlek. Vi får bättre möjligheter att umgås med de vi gillar, men samtidigt får mobbarna nya verktyg att göra illa.
Mary skriver en bra post om detta. Hon är alltid en stridbar röst i frågan om mobbning. Hon poängterar det jag också tänkte. Att det vore illa om tekniken i sig får skulden för människans svagheter.
Guns don’t kill people, people kill people. (Guns and People, Eric Serra)
Andra exempel: Man kan inte skylla internet och modern teknologi för terrorismen. Det är människorna som hatar. Att begränsa eller stänga kommunikationsmöjligheterna för oss som inte hatar är inte en lösning.
Så vad gör vi åt Stina då? Om vi inte kan stänga Facebook? Vad vi alltid borde göra. När hatet sprider sig så blir det inte bättre av mer hat, det blir bättre av mer kärlek. En klok man sa:
Ni har hört att det blev sagt: Öga för öga tand för tand. Men jag säger er: värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom. Om någon vill processa med dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också. Om någon vill tvinga dig att följa med en mil i hans tjänst, så gå två mil med honom.
Världen blir bättre av mer kärlek.
Alex Schulman skriver om näthat idag och jag kunde inte låta bli att koppla det till frågan om mobbing på Facebook:
Det tycks ständigt pågå en debatt om det så kallade näthatet här i Sverige. Vissa vill göra gällande att det är ett befintligt bekymmer, något som skulle kunna liknas vid ett samhällsproblem. Min bild av det här ”nätahet” är enkelt. Hat föder hat. Det vill säga: Om man driver en blogg där man hatar så får man kommentarer som hatar. Det är överraskande att se hur mediepersoner och kändisar går ut och lipar över det näthat som drabbar dem – är de inte medvetna om att de själva hatar? Vad har de för skev självbild?
Lösningen är kärlek inte hat.
Världen blir inte bättre av att vi hatar hatarna. Vad vi behöver göra är att älska de hatade.
När vi orkar måste vi säga emot. Vi måste visa att vi också hatar, inte hatarna, men hatet. Även om vi inte vill ta ifrån de hatande deras yttrandefrihet så behöver vi inte försvara den. Bara vår!
Gå därför med i någon av eller alla de Facebookgrupper som folk har startat för att visa Stina Johansson sitt stöd. Nu finns inte Stina Johansson. Det är ett påhittat namn, men just därför kan denna grupp stå som en symbol för alla dem som blir mobbade och som vi behöver visa att det finns mer kärlek än hat i världen.
Marcus utvecklar numera för Nindev!
9 kommentarer
Det fantastiska med nätet är att det är lika bra på att förstäka kärlek som det är att förstärka hat. Det ger oss möjligheten att organisera oss för alla som råkar ut för mobbning i skolor och på andra ställen. Vi tillsammans (både vi som råkat ut för det och andra som sympatiserar) är oändligt många fler än de små grupperingar som fryser ut och mobbar enskilda.
Word. Det här är ett riktigt bra och viktigt inlägg!
”… Yes but the guns help, don’t they?”
-Eddie Izzard
… Särskilt när det gäller ett gäng översittare som skjuter sig i foten när de för trakasserierna från den hyggligt undanskymda skolgården till internet, av alla ställen.
Visst får de ett forum till, men hela världen kan se och reagera på det som tidigare hände i skymundan på skolorna.
Nu ska det bli intressant att se reaktionen…
Är inte detta lite… överdrivet? Vi ska väl försöka glädja de hatade, men knappast hatarna…
@Calandrella
Du har rätt – bibeln gör man bäst i att inte tolka bokstavligt.
”… But the guns kinda help.”
-Eddie Izzard
… Vilket även gäller när man skjuter sig i foten, som mobbarna bakom Stinas hatgrupper.
Jag tycker att vi ska vara tacksamma om mobbingen flyttar ut på Facebook, istället för att ske i det dolda på skolgårdar och arbetsplatser, för så fort de väljer att posta sina trakasserier i ett offentligt forum, finns det dokumenterat, för alla att se och reagera på.
Detta leder förhoppningsvis till att hon får hjälp, och att någon tar tag i mobbarna.
Tänk er in i att Stina har mobbat ”mobbaren på Facebook” i 4-5 år innan, och att Stina är en mobbare själv, en som gör det dag ut och dag in med alla i klassen/skolan. Sen skapar en av de som är mobbade av Stina en grupp ”Vi som vill mula Stina Johansson”. Intressant att höra era synpuketer om det?
@Stina mobbar: Så det är OK då om det är fråga om hämnd? Om någon gör mig illa, så har jag fribrev att göra vad jag vill för att göra illa tillbaka?
Det är som jag ser det ett oerhört vanskligt resonemang. Om det nu skulle vara som du säger att Stina själv är mobbare, så hanterar man knappast det genom att starta en grupp på facebook. Det är upp till var och en om de vill vara en del av problemet eller inte.
Jo jag förstår ditt resonemang, men när barn (skapar en sånn grupp) som inte inser konsekvenserna, eller har möjlighet att analysera som oss vuxna för att de inte har nått den mognaden, så är det ju ett lite svårt läge. Jag tycker man borde införa ”mobbning på nätet” i skolans läroplan för mellan/högstadiet på något sätt. Och självklart att vi vuxna pratar om detta med barnen.
En trackback
[...] Låt oss som samhälle ta den chansen! För att kunna göra det måste vi bli mycket mer förlåtande. Vi måste kunna skratta bort att det förekommer grodor ibland, att det görs misstag, att folk är mänskliga. Vi kan inte ha det så att så fort någon faller minsta lilla utanför ramen eller manus så går det ett drev. Om vi behandlade andra människor i samhället än politiker med det löje, den plumphet och den hänsynslöshet, skulle det gränsa till mobbing. [...]