-Visst kan de ha fel ibland, de är bara människor som alla vi andra.

Alltså stiftas stundom både bra och dåliga lagar.

-Jag förmodar det..

När de gör rätt stiftar de bra lagar som gagnar folket, samhället och demokratin, när de tar fel stiftar de skadliga lagar, Eller hur?

-Jovisst.

Folket måste lyda lagarna, däri ligger det rätta anser du, annars agerar de odemokratiskt och är fiender till ordningen.

-Javisst.

Men då är det alltså rätt att göra inte bara sådant som är till gagn, utan även sådant som är till skada.

-Men vad är det du säger?

Det samma som du. Hade vi inte kommit överrens om att de styrande ibland stiftar skadliga lagar och samtidigt att folk gör rätt när de lyder lagen? Var vi inte eniga om det?

-Jag tror det..

Då får du faktiskt medge att det är rätt att göra sådant som är skadligt när politikerna stiftat dåliga lagar. Du höll ju med om att folk skulle lyda lagen. Blir det då inte en nödvändig konsekvens att det är rätt att inte lyda lagen? En dålig lag är ju till skada.

Det är poängen.

Risken är att jag för ut alltihop i ett sidospår (själva FRA-lagen har jag som lekman så oerhört svårt att ta ställning till; hur ser trafiken ut? hur stor är risken att vår – och andra nationers/människors säkerhet är hotad och hur mycket hjälper en bevakning av nätet? jag vet inte – vem vet?), men jag kopplar ju genast diskussionen till den om upphovsrätt, där – för en tid sedan (det är lite mjukare nu) – många var oerhört aggressiva och självklara i sin åsikt om att upphovsrätt är ett hinder och en gammeldags konstruktion. Den skulle liksom bara bort, för att den var i vägen.

Men man missade ju själva det där: tillsammans. Man lyssnade aldrig till vad upphovsmännen sa. Man såg bara sin egen – fildelarens och/eller den fria kommunikatörens – värld och utifrån sin egen synvinkel. Upphovsmän behandlades ungefär som svinen i den där ollonskogen; man såg dem inte.

Det där är mycket bättre nu; samtalen är hövliga och bilden har vidgats, åt alla håll.

*

Problemet med själva den civila olydnaden är att den sällan fångar in alla i samhället; jag tror att det är viktigt att riktigt många känner att den är korrekt, av godo. Personligen tycker jag civil olydnad är som bäst när sådana som Plogbillsrörelsen och andra fredsaktivister stänker blod på krigsplan eller slår sönder missiler med hammare.

Miljörörelseprotester och klimatchockerna när man stoppar biltrafiken i rusningstid är andra goda exempel. Eller varför inte just Gandhi; civil olydnad måste vara konsekvent och ihärdig och snudda vid grundläggande – gemensamma – känslor av vad som är rättvisa, om vad som är rimligt.