Bruna dvärgar fastnar inte i månen

Jag upphör aldrig att fascineras av katastroffilm. Ännu mindre upphör jag fascineras av hur amerikanska manusförfattare kan slänga ur sig en massa vetenskaplig mumbo-jumbo? Hur befriande skulle det inte vara med en katastroffilm som faktiskt är vetenskapligt trovärdig?

Så jag roade mig med att se första delen av ”Impact” på femman. Storyn är som följer (hittills):

  • Ett meterorregn av en storlek som sker en gång på några tusental år träffar jorden, men bakom det döljer sig något obehagligt.
  • Det obehagliga är en nitton kilometers asteroid som träffar månen i hög fart, slår loss bitar, bildar ett rejält hål och kilar fast sig en bra bit in i vår stackars följeslagare.
  • Smällen är tillräckligt kraftig för att ändra månens bana något och flytta den en aning närmare oss.
  • En massa märkliga händelser inträffar, mest relaterade till elektomagnetism i olika former: kompasser snurrar fel, statiska urladdningar förekommer liksom diverse andra störningar.
  • Man upptäcker bitar av asteroiden som slagits loss vid smällen mot månen och landat på jorden. De är supermassiva och starkt magnetiska. Man konstaterar att det är ett fragment av en ”brun dvärg”, ett fragment av en död stjärna som träffat månen. Fragmentet har en massa dubbelt så stor som jordens trots att den bara var nitton kilometer tvärs över.
  • Månen ändrar omloppsbana och hastighet från en pseudocirkulär till en elliptisk, vilket innebär att denna massiva gravitationsbrunn kommer väldigt nära oss.
  • Människor och prylar svävar omkring och magnetiska stormar slår ut elektronik när månen kommer nära.
  • Nya uträkningar ger vid handen att banan är accelererande och om drygt en månad kommer innebära kollision med jorden.

Låter ju kul, om det ändå var ens en aning mer trovärdigt än Independence Day, The Core, Armageddon, Day After Tomorrow, eller för den delen Star Wars.

moon impact
Sjujävla krater, men ändå inte stor nog

Var skall jag börja?

En brun dvärg är inte en död stjärna, det är ett substellärt objekt. Det betyder ett objekt någonstans runt åttio gånger Jupiters massa och däröver, men fortfarande inte massivt nog (mindre än 0,2 solmassor) för att skapa kontinuerlig fusion. Det är den normala nomenklaturen, även om det funnits en del motsägelser. Det som efterfrågas måtte vara därför nästan vara en svart dvärg, vilket är en mindre dramatisk släkting till neutronstjärnor och svarta hål.

Problemet är att svarta dvärgar än så länge är ett hypotetiskt objekt, inte för att man inte tror att de kan uppstå, utan för att universum som vi känner det är för ungt för att de ska ha hunnit uppstå än…

Återstår vit dvärg eller neutronstjärna som alternativ. Låt oss göra en kalkyl över hur massivt ett objekt på två gånger jordens massa måste vara för att få plats i en nitton kilometers kub (en glob är mycket grovt dryga hälften av volymen av en kub, så jag är snäll):

Volym 19K3 m3 = 6859000000000 m3
ca 7 * 1013 m3

Jordens massa * 2 = 11947200000000000000000000 kg
ca  12*1024 kg

massa i kg/volym i m3 = densitet i kg/m3
ca 1,7 * 1011 kg/m3 eller 170 ton per kubikcentimeter

Någonstans har jag läst, kommer inte ihåg var att en vit dvärg har en densitet som ligger någonstans runt 13-30 ton per kubikcentimeter, så i det här fallet pratar vi om en densitet runtikring en tiopotens mer än en vit eller svart dvärg. Det skall i sin tur jämföras med en neutronstjärna som har en densitet mellan 3,7 och 5,9 * 1017 kg/m3, eller sisådär runtikring ett par miljoner gånger högre, plus eller minus.

Hur som helst blir det lite humoristiskt när de hissar upp en meterorit från den ”bruna dvärgen” på en lastbil, man får hoppas att den klarar en klump som är dryga fem centimeter stor och väger åtminstone 12000 ton…

Gravitation och massa är spännande fenomen. Gravitationsbrunnar som vita dvärgar och neutronstjärnor tillåter densiteter som helt enkelt inte är möjliga utanför gravitationsbrunnen. Skulle ett ”fragment” av en eller annan anledning slås loss från en vit dvärg, är det en intressant fråga om den skulle kunna bibehålla sin oerhörda densitet? Jag är inte riktigt tillräckligt kunnig för att uttala mig om den saken, det kanske någon annan kan göra.

En annan aspekt är att när fragmentet av denna skumma hybrid mellan en vit/svart/brun dvärg träffar månen, så fastnar den! En massa motsvarande två jordar och ett knappnålshuvud träffar månen i fullkomligt svindlande hastighet och fastnar!

Av alla tänkbara scenarion finns inte detta med ens som en fotnot på sista sidan. Det är som att gömma sig bakom en gräddtårta när någon skjuter med höghastighetsgevär. Det som borde hända är att månen får ett stort förbannat hål från ände till ände, att den briserar i miljoner småsmulor varav några träffar oss och gör vår saga all. De tester som gjorts med elektromagnetiska kanoner har fått upp små projektiler i hastigheter på bortåt trettio kilometer i sekunden, vid de hastigheterna kan du skicka en femkrona rakt igenom ett slagskepp och skapa skador som är fullkomligt absurda.

Om vi mot förmodan skulle överleva och alla signifikanta bitar av månen helt mirakulöst lyckas undvika gravitationsbrunnen vi håller oss med, så skulle vi vara utan måne.
Effekterna på tidvatten, klimatsystem och annat kul vågar jag inte ens tänka på.
Effekten på jordens bana, tidvatten etcetera när ett objekt av dubbla vår massa passerar så nära är också ”the stuff of nightmares” — månen väger dryga hundradelen av jorden, och den påverkar oss alldeles tillräckligt.

Ytterligare en aspekt om man nu sväljer att två jordmassor i hög hastighet bromsas och fastnar i en hundradels jordmassa, är hur i helsike man kan låta bli att omedelbart upptäcka att så har skett? Låt oss konstatera att den jämviktspunkt som jorden och månen gemensamt kretsar runt, skulle flyttas rätt drastiskt. Vi skulle rätt snabbt förvandlas till månens måne, förutsatt att en jämvikt överhuvudtaget skulle uppstå. I filmen ritas omloppsbanorna upp som om jorden är fokus och månen kretsar kring oss, trots att vi i sammanhanget plötsligt blivit ”minor partner” i den gemensamma dansen.

Del 2

Jag kommer naturligtvis se del två imorgon, mest för att se om min lilla vadslagning med mig själv slår in.

Låt mig göra en gissning om hur morgondagens avslutning kommer se ut:

Vetenskapsmännen kommer åka med den försenade ESA-uppskjutning som nämns under filmens första minuter, oavsett att de inte är tränade astronauter. De åker till en måne som nu har dubbla jordens massa, och lyckas landa trots att de existerande farkosterna är gjorda för mångravitation. Inte heller kommer man se på deras uppträdande att månen inte längre är en lättviktare — om något skulle de inte förvåna mig om de fortfarande hoppar omkring som på de gamla måninspelningarna.

När de kommit till månen använder de den misslyckade anti-gravitationsmaskinen som också nämnts i förbigående för att få månen att spotta ut sin bruna dvärglast. Den försvinner harmlöst mot andra offer, eller trillar in i solen — fortfarande utan att på något sätt ställa till det för jordens omloppsbana eller något annat liknande elände.

Däremot kommer någon att dö, troligen tysken, eftersom ungarna som just förlorat sin morsa inte kan vara utan sin farsa och jänkarna aldrig skulle få för sig att ta livet av Natasha Henstridge när man nu lyckats få henne att spela snygg vetenskapskvinna.

Slutet gott allting gott, jag kommer försöka att skratta snarare än kräkas åt eländet… Det är roligare.

8 svar på ”Bruna dvärgar fastnar inte i månen”

  1. Nå jag hade fel om att alla vetenskapsmännen åkte, Natasha blev naturligtvis kvar på jorden. Dessutom dog två pers, en riktig astronaut förutom tysken så klart.

    Dessutom tänkte de på att man skulle vara tung på månen, vilket gjorde att alla gick som om de skitit på sig. Däremot landade de gladeligen med den vanliga månlandaren trots en ”något högre” gravitation.

    Fast kvällens behållning var att se ett flygande containerfartyg, som lyftes upp ur havet utan att det omkringliggande vattnet påverkades alls… Fast det förstås, det var ju elektromagnetism inte gravitation som gjorde att de svävade… Så gick man förbi den lilla detaljen med minskning med kvadraten av avståndet som gäller för gravitation.

    På hela taget var det roligaste med filmen att se bilderna av den trasiga månen, de var faktiskt riktigt snygga.

    Annars kan man konstatera att boken ”When Worlds Collide” av Philip Wylie och Edwin Balmer, skriven 1932 innehåller mer trovärdig fysik — de försökte i alla fall.

  2. Såg små klipp ur den (blev nyfiken). Gaaaah!! Jag menar, månscenerna kunde man ju i alla fall ha gjort rätt. Det är inte SÅ svårt att bygga en slunga med ett set som folk får agera på för att simulera åtminstone 1,4142G (ett set som då lutar i 45 grader). Det borde vara tillräckligt för att det ska synas tydligt att gravitationen är högre.Okej att det är skitdyrt att konstruera set där gravitationen är lägre, men högre borde det inte finnas någon ursäkt för om man redan har en sån där budget.

  3. Man skulle till och med kunna tänka sig en så enkel lösning som att dölja vikter i dräkterna för att folk naturligt skulle bete sig mer korrekt. Jämför hur någon som bär på en trettio kilos ryggsäck rör sig. Det finns en försiktighet i rörelserna eftersom allt inte bara är tyngre, utan jämvikten dessutom är annorlunda.

    Men fy för att spela in under sådana förhållanden 😉 snacka om svettigt och fullt av mjölksyra.

    Det slog mig att om fanstyget som träffade månen faktiskt varit en bit av en vit dvärg, en bit som minskat i densitet till något som gjort placeringen av en lite kub på ett lastbilsflak utan kollaps teoretiskt möjlig (nåja) — då skulle man inte blivit lika kräkfärdig.

    Säg att den lilla klumpen varit en tjugondel så tung, helt enkelt för att den inte längre bor på botten av en massiv gravitationsbrunn som sätter normala spelregler på undantag. Då hade månen blivit dubbelt så tung om klumpen fastnat snarare än gått rakt igenom.

    Om hastigheten varit förhållandevis låg skulle det fortfarande inte varit direkt rimligt, men det skulle i alla fall möjligen gått att svälja för den goda sakens skull.

    De skulle inte fått leka med flygande bilar och båtar, men nog skulle det påverkat jorden rätt häftigt — liksom månens bana. Det skulle till och med ha varit trovärdigt att behålla jorden som fokus för månens omloppsbana.

    Fast det hade väl inte varit lika dramatiskt.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.