Jag läser PiratJanne som berättar om storfilmen Avatars rekordsiffror. Idag när jag handlade Tacotillbehör på Coop stormarknad så åkte det med en DVD i varuvagnen. (Jag ber om ursäkt för att jag inte kan sluta missbruka plast, men jag vägrar som vissa av er vet fildela kommersiellt tillgängliga mediaprodukter av principiella skäl.) Att jag köpte en Hollywoodproducerade DVD trots att jag försker sluta berodde i det här fallet på att det var en film som jag upprepade gånger försökte se på biograferna och sedan dess haft hemma från Lovefilm två gånger utan att hinna se den. Revolutionary Road är baserad på en av mina favoritböcker och Winslet och DiCaprio är två favoriter.
Vad har då detta med Avatars publiksiffor att göra? Jo denna trefaldigt oscarsnominerade blockbusterrulle med bara ett år på nacken såldes på Coops stormarknad nedskyltad till 59 kronor, eller tillsammans med en annan film för 99 kronor. Så lång är livslängden för plastprodukterna från filmindustrin. På ett år från hetast på bio till iskall i reabacken på Coop stormarknad.
Hollywood måste skapa succéer som Avatar, för tiden de har på sig att spela in pengarna blir kortare och kortare.
Jag läser just nu Lawrence Lessigs Remix, men eftersom jag bara kommit halvvägs får jag återkomma med mina tankar kring den boken. I det här sammanhanget vill jag bara ta fasta på Lessigs tankar om att det är något fatalt fel med den amerikanska reflexen att starta krig mot det man inte gillar. Han menar att ”the copyright war” är ett krig som inte går att vinna och att det därför är dags att söka andra alternativ. Han tycks ha rätt, för om värdet på varorna i den kulturella plastbitsekonomin fortsätter att sjunka. Om tiden för intjänande bara blir kortare och kortare. Då når man till slut en smärtpunkt, där affärsrisken i ett filmprojekt av Hollywoods större format blir oöverstiglig.
Innan den smärtpunkten nås behöver vi hitta ett bättre sätt att utnyttja den gåva den digitala teknologin för kopiering och distribution egentligen borde vara för både kulturkonsumenter och kulturproducenter.
Marcus utvecklar numera för Nindev!
5 kommentarer
Shh, säg inte sådant där högt. Det kommer tas som ett bevis på att piratkopiering dödar filmindustrin. Att faktiskt se bortanför sin näsa och konstatera att skälet med största sannolikhet är för att det är så mycket vi ska göra och spendera våra pengar på, att konkurrensen om vår uppmärksamhet och vår plånbok helt enkelt ökat, kommer de aldrig lista ut – eller iaf erkänna.
Ja, jag tycker det är lite konstigt egentligen, för efter nåt år är filmer värda typ 10kr med Aftonbladet eller nåt sånt, men laddar du ner samma film är den typ värd 50 000 eller nåt, (om dom får som dom vill, om man tänker på den där som blev stämd på motsvarande 5 miljoner för 24 nedladdade låtar eller vad det var, i USA) Nedladdade ex är liksom värda hur mycket som helst, även om filmerna ”skänks” bort i affärerna.. skumt..
Mycket intressant analys. Jag ser precis samma tendens i dataspelbranchen där jag jobbar. Den intressanta skillnaden är att många spelföretag insett vad som händer och letar nya modeller – free to play med försäljning av speltillbehör och in-game-affärer där man kan köpa tillägg är ett par sånna försök.
En riktigt bra film har en halveringstid som är snudd på oändlig (åtminstone med människoperspektiv). Att priset justeras tror jag har att göra med flera faktorer.
1) Det du tar upp, dvs att när det marknadsföringsmässiga framknuffandet lagt sig så måste filmen leva på egna meriter.
2) En marknad som upprätthålls via lagboken är svår att jämföra på normalt sätt med andra produkter.
3) Det handlar också om att konkurrensen mångdubblats. En film med några år på nacken konkurrerar nu på ett helt annat sätt med all film som någonsin släppts (eller åtminstone som finns tillgänglig via närmaste nedtankningsknapp).
4) Informationserans påverkan på lagringsmedia. Om så CD/DVD-skivor slängs på mig är jag ointresserad då jag har allt lagrat på hårddiskar. Jag har X antal (stooora) kartonger på vinden med CD- och DVD-skivor som bara tar plats…
5) Informationserans påverkan på hur vi tar till oss kultur och på hur vi informationsbombas med alternativ som tidigare inte fanns. Jamendo är ett exempel på hur en uppsjö av musik konkurrerar med den tid/pengar som gammelindustrin förväntar att vi ska investera i dem…
Här är för övrigt några filmer som jag själv sett minst 5 ggr och som jag tycker står sig mer än väl i konkurrensen:
Chaplin – Modern Times
Kurosawa – The Hidden Fortress
Hitchcock – Psycho
Widerberg – Med Lust och Fägring Stor
Lumet – 12 Angry Men
Singer – The Usual Suspects
Bäst jag slutar där…men det finns mängder som platsar.
@Thomas
Jag håller med om alla fem punkterna – och fem av sex filmer, Hidden Fortress har jag inte sett.
Låt oss bara hoppas att vi i den politiska processen som krävs för att låta alla tiders filmer konkurrerar på lika villkor och spridas via bästa möjliga media, inte förstör möjligheten att finansiera och skapa nya storverk.
En trackback
[...] This post was mentioned on Twitter by Göran Widham, Piratbloggar. Piratbloggar said: Sagor från livbåten: Lessigläsning och storfilmers halveringstid: Jag läser PiratJanne som berättar om s… http://tinyurl.com/yfywu3o [...]