Att kritisera eller inte kritisera det är frågan

De senaste dagarna, mitt i juldvalan har en diskussion om samtalston, kritik, baksätesförare, bakluckepassagerare och intern kommunikation i Piratpartiet utspelat sig på diverse olika kanaler. Något jag helt missat eftersom jag varit afk.

På sätt och vis startade väl diskussionen med det av styrelsen antagna värderingsdokumentet som behandlar synen på kritik i följande stycke:

>VI RESPEKTERAR ANDRAS TID OCH ORGANISATIONENS FOKUS. Om vi ogillar någon aktivitet eller någon beslut, så diskuterar vi, argumenterar, håller inte med, och/eller startar ett eget initativ som vi gillar bättre. Att starta eller att underblåsa en känsloupprörande konflikt som fokuserar på det negativa, och att sedan söka kvantitet för en sådan konfliktlinje, skadar partiet som helhet och tar fokus, energi och entusiasm från det utåtriktade opinionsbildande arbetet. I stället respekterar vi andras tid, andras fokus, och organisationens fokus. Ser vi början till en intern konflikt, så försöker vi dämpa den genom att uppmuntra positiv kommunikation. Ser vi något vi inte gillar, så producerar vi och sprider något vi gillar. Vi jobbar aktivt för att sprida kärlek och respekt, och för att dämpa aggression och misstro. Vi kommunicerar positivt. Ser vi ett beslut vi inte tycker om, så argumenterar vi för varför vi inte tycker om det, utan att provocera känslor, eller ännu hellre för varför ett alternativ vore bättre. Vi kampanjar utåt och enande, inte inåt och splittrande. Igen, vi kommunicerar positivt.

Jag anser dock att de centrala problemen i detta dokument inte har med synen på kritik att göra utan med en teknokratisk kunskapssyn och människosyn. Mab, Klara och Ulf Bjereld har redan förtjänstfullt analyserat dokumentet. Detta tänker jag återkomma till i ett annat inlägg.

Den respekt för människors engagemang och för organisationens fokus som det talas om i dokumentet borde inte vara kontroversiell. Inte heller synen att kritik ska handla om konstruktiva egna förslag och/eller argument för varför man inte håller med om något. Inställningen att vi ska anstränga oss för att detta sker i positiv ton kan nog alla samlas runt. Dokumentet borde alltså inte utmynna i en hetsig diskussion om kritik och kulturen kring att ge kritik i partiet. Orsakerna till den diskussionen är som Mab påpekar äldre än så.

Hanna Dönsberg lyfter i ett långt och tänkvärt inlägg bland annat fram att vi är en organisation med gott om såväl ledarfigurer som folk som har svårt för auktoriteter. Att det blir en konflikt runt ledarskapsfrågor i en sådan organisation är inte så konstigt. Eftersom just feedback eller att ge kritik är en central ledarskapsuppgift är det inte heller konstigt att en del av diskussionen kommer att kretsa runt det.

PiratJanne beskriver i två utmärkta inlägg sin syn på att ge och få kritik kopplat till sina egna erfarenheter. Det är en svår konst att ge och få kritik. När man inte behärskar denna konst riskerar det att dra iväg i en negativ spiral där kritik av folks bristande förmåga till kritik snabbt kan bilda självförstärkande feedbackloopar. I en mogen grupp kan man oftast hantera detta, i en grupp under utveckling är det svårare.

Men i grunden handlar det sällan om kritiken. Bra och dålig, viktig och oviktig kritik tvingas vi människor och våra organisationer att leva med. Alla är inte duktiga på detta. Vi kan inte i ett demokratiskt samtal sätta munkavle på dem som inte är experter på att ge feedback. Vi behöver hårdare hud, mer förlåtelse, högre i tak och allt det där. Kritiken får vi nog leva med.

Att vi har svårt för att leva med den, att det uppstår en diskussion (ett kritiserande av själva formerna för kritik) tyder på att vi har andra problem. Jag vet inte vad som är det viktigaste eller svåraste av dessa problem, men att de finns borde vi väl kunna vara överens om allihop. Vi håller på med något stort och svårt tillsammans. Vi har växtverk, vi lever under tryck, vi har bråttom, vi brinner, vi är olika, vi är som organisation omogna och vildvuxna. Vi har en del att arbeta med. Och i detta arbete är kritik ett av våra viktigaste verktyg. Kritik och kärlek.

###Min egen kritikmodell

Jag själv arbetar mycket med att ge feedback, att kritisera. När jag coachar talare handlar det om att se vad de gör för fel, men framförallt om att se vad de kan förändra med minsta möjliga ansträngning. Att kritisera dem för saker som de inte hinner eller klarar av att göra något åt innan de ska gå upp på scen hjälper dem inte. Alltså talar jag bara om de saker som de har en chans att göra något åt tillsammans med mig. Detta tankesätt är fostrande. Kritik för kritikens egen skull är sällan särskilt meningsfull. Oftast är dessutom beröm en starkare påverkansfaktor än kritik. Positiva ord har makt som Berinder visar med sitt exempel från programmerarvärlden.

Jag blev tvungen att definiera min syn på vad som är bra kritik när jag skulle undervisa om ledarskap och kommunikation för några månader sen. Jag hade just pratat med min syster, som gått en utbildning i krishantering på sin arbetsplats och fått lära sig om tre roller eller perspektiv som vi intar i krissituationer: handlande, analytiskt och vårdande. Grupper och människor behöver alla tre perspektiven, men vi orkar oftast bara med ett eller två av dem i en situation vi upplever som jobbig. Konflikter och kriser fördjupas när vi glömmer att någon måste ta hand om oss, eller att någon måste förstå problemet eller att någon måste se till att vi handlar.

Med detta i bakhuvudet funderade jag över hur jag gör när jag ger feedback eller leder och hur jag skulle kunna sätta ord på denna tysta kunskap. Jag kom fram till följande.

Vi är för fega och konflikträdda i vårt förhållningssätt till kritik. Kritik måste få svida. Det vanliga försöken att linda in, att försöka vända kritiken till något positivt att vara ”konstruktiv” leder i värsta fall bara till suddighet och/eller oärlighet. Vi lever med en slags snällism. Ibland förtjänar någon ärlig, hård och kanske till och med elak kritik. Har man gjort dåligt ifrån sig måste man ibland få höra det.

Kritik måste därför uppfylla tre kriterier

  1. Den måste vara ärlig. När vi lindar in, mjukar upp, censurerar våra känslor och åsikter av hänsyn leder det oftast till att personen ändå läser mellan raderna och att den smärta vi försökte undvika ändå uppstår. Om vi är ärliga kan vi stå för vad vi sagt och förklara det. Om vi är ärliga är det vi säger sant.
  2. Den måste vara tydlig. När vi försöker vara positiva och konstruktiva och linda in vår kritik i snällismens namn, blir den suddig och svårbegriplig. Om vi väljer att inte hålla tyst. Om vi väljer att kritisera är vi skyldig den vi kritiserar att åtminstone vara begripliga.
  3. Den måste vara konkret. Ingen har nytta av diffus och abstrakt kritik som inte går att tillämpa på den verkliga världen. Kritik ska leda till handling. Den bör svara på frågorna: Vad gör jag för fel? Hur gör jag någonting åt det?

Problemet med dessa tre punkter är att de riskerar göra dig till en skitstövel som krossar folk runt dig. Mot detta finns det två botemedel. För det första kan du hålla käften ibland även om du är kritisk. All kritik behöver inte uttalas. För det andra måste du känna kärlek! Om du känner kärlek kommer du att hålla tyst när din kritik skadar mer än den gör nytta. Om du känner kärlek kommer du att kritisera av goda skäl, när det behövs. Om du känner kärlek kommer den du kritiserar känna det.

Kritik uttalad av kärlek tas emot helt annorlunda än kritik grundad på andra känslor. Prova ska du få se.

2 svar på ”Att kritisera eller inte kritisera det är frågan”

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.