Veckans bloggtema – Pappa

Den här veckan låter Mymlan oss välja veckans bloggtema bland alla de tidigare. Eftersom det lackar mot jul kan jag inte låta bli att skriva om pappa.

Pappa dog för snart tre år sen. Jag var i Frankrike och åkte skidor när det hände, men hade varit hos honom på sjukhuset veckan innan. Det var en hemskt jobbig vår och det är fortfarande jobbigt att han inte finns där som samtalspartner, rådgivare och favoritmotståndare. Extra jobbigt blir det när julen närmar sig, för pappa älskade verkligen julen. Ingen annan kan ersätta hans entusiasm för allt vad julen var och är. Julklappsrim, konstiga julklappar hittade i de fyndlådor han ropade in på auktioner, julmaten och den hemkryddade julsnapsen. Pappa var på så många sätt tomten även sen jag för längesen genomskådat denna myt.

Men pappa var inte bara julen. Framförallt var han en förebild, en inspirationskälla och en ständig drivkraft att bli bättre. Det var svårt att få beröm av pappa. Kanske för svårt. Kanske är det så att han grundlade mitt oändliga behov av bekräftelse genom att hålla inne med sin. Men just detta gjorde också att jag lärde mig att gå några extra steg. Att alltid sträva efter att bli snäppet bättre.

Och framförallt gällde detta språket – orden. Jag tackar min pappa varje dag för mina ord. Texten nedan är det tal som jag skrev, men inte klarade av att hålla vid hans begravning. (Min lillebror skötte förtjänstfullt den biten.)

I begynnelsen var ordet.

Vår pappa gav oss den viktigaste gåvan ett barn kan få. Språket. Det gör förvisso de flesta föräldrar. Men pappa han nöjde sig inte med detta. Han gav oss också kärleken till språket. Höjdpunkter tillsammans med språkets stora bjöd vår pappa på. Även ett barn förstod storheten hos Frans G Bengtsson i pappas kärleksfulla tolkning på mjuk skånska.

Ord, ord, ord

Diskussioner vid middagsbord, över trasiga båtmotorer och i snart sagt varje situation man kan tänka sig. Att hålla tal var viktigt i helg och söcken. Pappa diktade för kreti och pleti och vi härmade honom så snart vi skaffat tillräcklig språklig förmåga, nåja.

Ord, ord, ord

Pappa lärde sig med tiden ett mycket stort antal snapsvisor. Vi barn drack förvisso mindre, men sjöng desto mer. Tillsammans med mamma fungerade vi som minneshjälp när hågkomsterna och tillvaron blev diffus.

Ord, ord, ord

Vår pappa trodde på en ironisk Gud. Ni som kände honom vet att han ofta tyckte att gud måste skratta alldeles särskilt mycket åt just Lars Rubenson. Därför är det på något sätt typiskt att vår herre valde att berätta för pappa att det var dags att vända hem genom att beröva honom det dyraste han hade. Orden.

Men, tack och lov tar orden inte slut. Nya människor tar över budkavlen.
Så låt oss alla hjälpas åt att fylla tomrummet efter pappa genom att tala och sjunga, dikta och gräla.

Genom att skriva, skrävla och skrodera.

När jag skriver detta, så läser jag igenom talet för första gången sen begravningen. Jag faller i häftig gråt. Men julen måste få innehålla även saknad. Eller hur?