En dörr in, eller många vägar ut?

Det har stormat mycket på sistone om försäkringskassa och trygghetssystem. Alliansens politik har fått öknamnet ”den kalla handens politik”, vilket mest får ses som högstämd retorik. Det visar dock på att oppositionen håller på att lyckas skaffa sig tolkningsföreträdet igen, vilket borde oroa den sittande regeringen. Det senaste initiativet kallas ”en dörr in”, en samordning av de olika systemen så att den behövande medborgaren skall få hjälp lättare och slippa bollas mellan myndigheter.

Vi har här på bloggen inte vidare värst höga tankar om den sittande regeringen. Dels handlar det om misshandeln av integritetsfrågorna naturligtvis, men dels handlar det om en irritation över kombinationen av den ovanes tafflighet och total brist på ödmjukhet. Nu senast skrev Marcus om ”cancer och arbetsförmåga”, vilket kan tjäna som en illustration av problemet. Där visar regeringen att den inte riktigt har kontroll på de konsekvenser som följer av fattade beslut, och att de saknar medvetenhet om behovet av uppföljning och förtydliganden. Där skulle de kunna göra en rejäl insats för sin ”regeringsduglighet” snarare än att förlita sig på partipiskor och en unison front.

Trots att vi själva inte helt imponerats av själva genomförandet av det som vi i sak tycker är nödvändig politik, så imponerar knappast oppositionens retorik heller. Den luktar valupptakt, och lite klädsamt ansvarstagande från de som byggt systemet skulle vara på sin plats. För det system som kritiseras har inte plötsligt på några få år gått från ett under av perfektion till en bokstavlig katastrof. Den var en katastrof redan innan 2006.

Det var ett system som läckte pengar utan att ge fullgod service. Ett system där godtycklighet var vardagsmat. Ett system som skapade förtidspensionärer på löpande band, samtidigt som verkligt sjuka fick avslag eller fick vänta på pengar till dess de gick i personlig konkurs.

En dörr in låter väldigt bra på pappret. Det ser nytt och fräscht ut, och tycks ge svaret på hur man hanterar problemet med de människor som kommer i kläm mellan de olika myndigheterna. Det låter nytt om man inte känner till FINSAM (FINansisell SAMordning) en lag som möjliggör precis just en sådan samordning mellan myndigheter som skall förenkla för den behövande och hindra att folk hamnar i kläm. I nuläget bygger det på frivillighet och drivs av eldsjälar som på många ställen gör ett utmärkt jobb. Frågan är dels vad som är nytt och dels vad man vinner på en sådan lagstiftning jämfört med situationen idag?

Dessutom som påpekats på annat håll, så borde väl inte den enda frågan vara bara om det är en dörr in? Minst lika viktigt är att det finns många vägar ut, snarare än en enda — till förtidspension…

För vi behöver lösa två problem utan att det väger över åt det ena eller andra hållet. Det ena problemet är att sjukdom och arbetslöshet inte skall innebära att man hamnar på gatan — och där ligger mycket av de röd-grönas fokus just nu. Det andra problemet är minst lika viktigt att lösa, och det är att se till att en dörr in inte innebär att det som slår igen bakom ryggen är celldörren. Det måste finnas många vägar tillbaka till arbetslivet, och det är bara om någon helt saknar arbetsförmåga som man kan nöja sig med att bara betala ut bidrag. Utanförskap är inte bara att sakna pengar, det är också att sakna möjligheter att förändra eller förbättra sin situation.

Den utsträckta handen

Olof Palme pratade i början på 80-talet om en utsträckt hand, en inbjudan till samtal om den ekonomiska politiken och om löntagarfonderna riktad dels till näringslivet, dels till mittenpartierna. Han ville skapa ett bredare samförstånd runt för landet viktiga beslut. Det handlade naturligtvis delvis om att lugna de delar av de egna leden som var oroliga för hur t ex löntagarfonderna skulle påverka tillväxt och företagande. Det handlade också om att skapa en bredare uppslutning runt nödvändig politik och därmed minska beroendet av VPK. Men det handlade också om retorik, om att framställa socialdemokratin som den konstruktiva parten och borgerligheten som dogmatikerna som inte vara beredda att samarbeta för landets bästa. Jag skulle vilja hävda att den retoriska sidan av Palmes utsträckta hand kom i vägen för den pragmatiska. Det blev inget samarbete och avståndet mellan blocken växte under perioden 1982 – 1985.

Nu är vi där igen – retoriken kommer i vägen för politiken. Den fråga som de rödgröna lyfter upp i sitt ”En dörr in”-initiativ är värd att lösas och lösas nu. Precis nu, när vi befinner oss i lågkonjunkturens verkliga avgrund, skulle samsyn verkligen behövas. På många sätt finns det nog samsyn, men för att nå någonstans behöver man erkänna det. Då skulle det nog gå att komma överens om att förbättra samverkan i socialförsäkringssystemen. För den politiska kontroversen handlar inte om detta. Det finns ingen ”den kalla handens”-politik. Visst finns det rejäla åsiktsskillnader, där de borgerliga mer inriktat sig på möjlighetsaspekten av utanförskapet, medan de rödgröna mer inriktat sig på den ekonomiska trygghetsaspekten.

Men det finns likheter också. Vi vill väl alla att de sjuka liksom de arbetslösa skall få all nödvändig hjälp. Vi vill väl alla se:

  • mer genomskinlighet i systemet
  • större förutsägbarhet
  • bättre service
  • minskad byråkrati
  • ökad närhet till människorna

Vi behöver helt enkelt en tydligare väg genom systemet. Går det att lösa med mer samordning, så är det mer samordning vi skall ha. Men samtidigt måste vi vara lyhörda för risken att skapa ännu en papperstiger: ett nytt vackert system där poesin i lagtexten kommer i vägen för genomförbarheten i det verkliga livet.

Tyvärr har det här blivit en valfråga, vilket effektivt blockerar en samsyn. Vi faller tillbaka i ”den kalla handen” mot ”alla skall med – oavsett om de vill eller inte”. Problemet kommer inte ett dugg närmare sin lösning. Det är inte utan att en viss känsla av hopplöshet infinner sig.

10 svar på ”En dörr in, eller många vägar ut?”

  1. Problemet är för mycket samsyn – en samsyn som saknar verklighesförankring.

    Tryggheten att inte hamna på gatan och möjligheten att ta sig ut är dessutom samma sak.

    Problemet är att ersättningen omgärdas med så många kafka liknande villkor att det är omöjlig att göra något annat än söka de allt för få redan existerande jobb man redan kan klara (och på grund av villkoren en massa man inte kan klara av) och gå på Af meningslösa terapikurser. Någon form av hela havet stormar lek med förnedrande straff för de som inte får nån stol.

    Man kan inte utbilda sig eller försöka starta nått eget utan en uppsjö byråkratiska tillstånd vars villkor är ogenomträngliga.

    Om 300 000 arbetslösa fick lösa sina problem själv med bevarad grundtrygghet så skulle det ske en enorm kompetensutveckling och en massa nya affärsidéer skulle provas och många nya verksamheter skulle uppstå och växa.

    Nu slängs alla bidrag i sjön och vi avlönar armador av byråkrater, ’coacher’ och ’konsulter’ för att aktivt se till att inget konstruktivt är möjligt.

    Det har vi gjort i ca 20 år – där kan man snacka om blödande ekonomi.

    .-= RedLibs senaste blog ..Arbetslinjen – om du inte arbetar ska du heller inte äta! =-.

  2. @Mary: Jag har liksom ingen aning om hur networked blogs är tänkt att fungera. Tittar jag på facebook ser det ut som du följer oss, men kikar jag här dyker du bara upp som ”facebook user”.

    @Redlib: Det finns fler problem än de jag tagit upp. Vi har nog inte samma åsikter om allt, men det skulle inte förvåna mig om många av de absurditeter som finns inbyggda är sådana som vi båda ser.

  3. ”Det finns ingen ”den kalla handens”-politik”? Nej, men väl en sadistisk människovärdesfientlig politik! Hur vågar Du tjafsa liberala plattityder när så många människor kommer att råka illa ut p.g.a regeringens överklass politik? Behäftat med dess fel och brister så är fortfarande koalitionens alternativ sju resor bättre än alliansens, men i grund och botten ska medborgarna garanteras en rejäl, rättssäker och heltäckande sjukförsäkring utan tidsgränser. Därför finns kritik att framföra även mot En Dörr In, men något förhandlingsutrymme finns inte med en regering som har gjort avkall på all form av moral, medkänsla och empati. Jag har betalat in över 2 miljoner till min sjukförsäkring genom avstått löneutrymme, pengar som denna regering nu formligen har STULIT genom att ge mig en sjukförsäkring som inte ens hundarna vill pinka på. Ge oss tillbaka vår sjukförsäkring!

    .-= Peter Warnströms senaste blog ..En Dörr In – Samlat stöd för en fungerande arbetslinje! =-.

  4. @Peter Warnström

    Jag var långtidssjukskriven under en socialdemokratisk regering, och anser väl inte att den sjukförsäkring vi då åtnjöt var så mycket bättre. Det var i varje fall inte ”en rejäl, rättssäker och heltäckande sjukförsäkring utan tidsgränser”.

    Om jag inte hade haft en privat tilläggsförsäkring hade vi blivit jagade från hus och hem, jag och familjen. Det blev vi bra nära ändå.

    Min och Marcus poäng ovan (som du naturligtvis får kalla för ett tjafsande av liberala plattityder om du vill, fast jag tycker det är en smula oartigt av en gäst) är att båda blocken har ansvar för bristerna i det nuvarande systemet; att båda blocken har en vilja att göra något åt det; och att vi alla vore betjänta av att man försökte hjälpas åt istället för att kasta skit på varandra.

    Det är möjligt att det är mycket begärt att du ska ta till dig vårat försök till att se frågan ur ett blockoberoende perspektiv, eftersom du tillhör de blockanslutna skitkastarna. Men jag vill ändå fråga dig: på vilket sätt blir sjukförsäkringen bättre av att du hävdar att allt är det onda borgarnas fel? På vilket sätt blir världen bättre av att du kallar dem sadister?

  5. Hej!

    Vad Sverige och hela svenska folket behöver nu är med samsyn och mer samverkan över blockgränserna. Vi behöver sträcka ut en hand till varandra och börja visa mer respekt för de utsatta och de som har det svårt i samhället.

    Därför tycker jag följande citat från Barack Obama är så talande och väldigt bra:

    ”Our economy is badly weakened, a consequence of greed and irresponsibility on the part of some, but also our collective failure to make hard choices and prepare the nation for a new age. Therefore on this day, we gather because we have chosen hope over fear, unity of purpose over conflict and discord. In this day, we come to proclaim and end to the petty grievances and false promises, the recrimination and worn out dogmas of the past, that for far too long have strangled our politics”.

    Vi söker helt enkelt en ”new beginning” …en ny start för Sverige. För hela Sverige och alla svenskar. Det är dags att få slut på pajkastningen och lägga det här med höger och vänster åt sidan. Nu måste vi samarbeta för hela svenska folkets bästa. Det handlar inte om att sätta (M) mot (S) …fattig mot rik eller Stockholm mot resten av Sverige. Denna typ av barnsligheter har spelat ut sin roll och nu behövs det människor som är lika modiga som Barack Obama för att också förändra Sverige och ta Sverige i en fundamentalt ny riktning.

    Mvh

    Mikael

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.