Cancer och arbetsförmåga

Det allra mest grundläggande problemet med försäkringskassan och regeringens så kallade arbetslinje är när goda föresatser möter verkligheten. I verkligheten skall nämligen de lagar och förordningar som stiftas omtolkas till konkreta förhållningsregler av den myndighet som har att genomföra besluten. I försäkringskassans fall, så pratar vi om en byråkrati som har en historia med ett flexibelt förhållande till rim och reson.

Försäkringskassan är kanske den enskilda byråkrati inför vilken allra flest människor känt sig ifrågasatta, rättslösa och förnedrade.

De har lurat i buskarna för att kontrollera att sjukskrivna människor ligger på rygg, och att de inte ägnar sig åt någon verksamhet mer ansträngande än att hämta en kopp kaffe.
De har ett helt system av så kallade förtroendeläkare som överprövar sina läkarkollegors utlåtanden — oftast utan att ens möta den människa de bedömer, eller ha en specialistkompetens i närheten av den läkare de överprövar.
Försäkringskassan har ett av de mest rigida system för uträknande av ersättningsnivåer man kan tänka sig.
Försäkringskassan är obehagligt nog ökänd för en arbitraritet i bedömningarna. En situation där kunden/klienten är helt beroende av vem de får som handläggare, och vem den handläggarens chef är. Med lite otur kan man ställas på bar backe, medan andra med tveksamma behov åkt gräddbil i gräddfil genom systemet. Detta är alltså denna byråkrati som skall tolka regeringens beslut och översätta det i konkreta förhållningsregler.
Är det då att förvånas över att cancerpatienter i väntan på döden får uppmaningen att ställa sig till arbetsmarknadens förfogande?

Observera att jag inte vill påstå att alla som arbetar på försäkringskassan är idioter. Däremot är systemet som sådan en slags idiot savant — en slags institutionernas motsvarighet till Rainman. Någon som kan räkna ut hur många tandpetare som ramlat på golvet bara genom att titta på högen, utan att därför förstå vad som är rätt och rimligt i ett större sammanhang.

Regeringens svaghet är inte att de vill skjuta av alla sjuka, utan att de inte förstå konsekvenserna av de riktlinjer de ger försäkringskassan. Deras svaghet är också att de inte följer upp och förtydligar regelverket när deras beslut tydligt tolkas helt uppåt väggarna. De överlämnar lite för okritiskt bedömningen till en organisation där myndighetsutövningen i dess negativa aspekt sitter i ryggmärgen.

Rent konkret borde några saker ske för att försäkringskassan skall fungera på det sätt vi som medborgare borde kunna kräva:

  • Avskaffa förtroendeläkarna, alternativt minska användningen rejält. I fall två så behöver krav ställas att f-kassans läkare, i varje enskilt fall där de kopplas in, möter den sjukskrivne och även diskuterar bedömningen med den sjukskrivnes ordinarie läkare.
  • Gör även systemet mindre fyrkantigt, så att en dialog kan föras med sjukskrivande läkare om det finns oklarheter i sjukskrivning eller blanketter. Idag dör systemet blankettdöden, och läkare ägnar oproportionerligt mycket energi till att fylla i papper och försöka undvika minsta misstag och kryphål i den information som f-kassan begärt.
  • Skapa ett ömsesidigt skadeståndsansvar, där inte bara den sjukskrivne kan bli skadeståndskyldig vid överträdelser, utan där även försäkringskassan får betala skadestånd när misstag begåtts, eller när de inte följer regler, riktlinjer eller ens sina egna utsatta löften.
  • Skapa en mer anpassningsbar metod för att räkna ut SGI, så att det fungerar även i de fall någon nyligen startat firma, eller där inkomsterna på ett eller annat sätt inte följer femtiotalsnormen om en heltidsanställning från examen till pensionen.
  • Skapa en motsvarighet till Lex Maria, där försäkringskassan är skyldiga att själva anmäla fel de gjort till en ansvarsnämnd.
  • Gör en rejäl insats med kompetensutveckling, så att handläggarna faktiskt förstår sina egna regler och dessutom får lite mer förståelse för olika sjukdomar och deras effekter.

Allt i syfte att göra handläggare och deras chefer medvetna om att de faktiskt håller människors liv och väl i sina händer, och att ingen i organisationen står över kritik eller konsekvenser. Samt att i andra änden se till att de som råkar illa ut på grund av förseningar eller felbedömningar kan få rätt inte bara i sak, utan även i form av ersättning för skadan som uppstått.

Det skulle återupprätta deras heder, och visa att samhället tar sitt ansvar.

Antagligen är man livrädd för en sådan åtgärd, eftersom det snabbt skulle kunna bli väldigt dyrt. En sådan oro borde väl säga mer om problemets allvar än något annat?

11 svar på ”Cancer och arbetsförmåga”

  1. fnissa
    Och där kom Widham till undsättning och drog up brallorna igen. Iaf till knävecken. 😉

    Å andra sidan så finns det ju en nyansskillnad mellan ”ett godtycke” och ”en godtycklighet” enligt mig, och det är att godtycket är mer gripbart än godtyckligheten.

    Just nu är jag för trött för att utveckla detta, men jag ska se om jag hittar något som bekräftar min tanke när jag är mer vaken. 🙂

    .-= nefs senaste blog ..Skämmas? =-.

  2. Jag raderade en kommentar här som bara var ren reklam. Vi vill inte ha rena reklamkommentarer som inte tillför något till diskussionen i vårt kommentarsfältet.

    Tjänsten som det gjordes reklam för sa sig användas av många av Sveriges bästa bloggar.

    Min enda kommentar till detta är: ”Inte av den här i alla fall.”

  3. En bra kritik, med positiva förslag. Men Fk ska inte ensamt stå i skamvrån. En väsentlig del av kritiken måste falla på regeringen.
    Den har inte förstått de regler de satt upp. Men, det måste en regering göra!

    .-= Lars-Erick Fs senaste blog ..Minareter och demokrati =-.

  4. Regeringens svaghet är inte att de vill skjuta av alla sjuka, utan att de inte förstå konsekvenserna av de riktlinjer de ger försäkringskassan. Deras svaghet är också att de inte följer upp och förtydligar regelverket när deras beslut tydligt tolkas helt uppåt väggarna. De överlämnar lite för okritiskt bedömningen till en organisation där myndighetsutövningen i dess negativa aspekt sitter i ryggmärgen.

    Snicksnack. Regeringen struntade ju i remissvaren. Att de nya reglerna skulle få omänskliga effekter var känt sedan ruta 1. Att skylla på fsk är lika ohederligt som det bedrägligt.

  5. @sorra: Om jag snackar skit eller är bedräglig, så har väl inte det här hänt då? Då var med andra ord allt frid och fröjd fram till hösten 2006 när ”ondskan” tog över?

    Sorry, men den storyn biter inte.

    Däremot håller jag med om att man hade alldeles för bråttom. När man har så bråttom är det lätt att det begås misstag; när man har så bråttom, kan brådska och ideologiska glasögon spela en ett spratt. Ser man det i sitt sammanhang, så hade man gått till val på arbetslinjen och tog över ett system som förtidspensionerade halvannat hundratal människor per dag. I ett sånt läge är det fara värre att man anser att ett beslut, vilket som helst, är bättre än passivitet.

    Det är naturligtvis väldigt illa att man nonchalerade svar på remisser när det varnade för konsekvenserna. Det misstaget tycker jag regeringen förtjänar en rejäl dos kritik för. Däremot köper jag inte att man gjorde det i berått mod, medveten om vartåt det skulle barka — tillskriv inte någon ondska där vanlig hederlig dumhet är en lika god förklaring.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.