Cancer och arbetsförmåga

Det allra mest grundläggande problemet med försäkringskassan och regeringens så kallade arbetslinje är när goda föresatser möter verkligheten. I verkligheten skall nämligen de lagar och förordningar som stiftas omtolkas till konkreta förhållningsregler av den myndighet som har att genomföra besluten. I försäkringskassans fall, så pratar vi om en byråkrati som har en historia med ett flexibelt förhållande till rim och reson.

Försäkringskassan är kanske den enskilda byråkrati inför vilken allra flest människor känt sig ifrågasatta, rättslösa och förnedrade.

De har lurat i buskarna för att kontrollera att sjukskrivna människor ligger på rygg, och att de inte ägnar sig åt någon verksamhet mer ansträngande än att hämta en kopp kaffe.
De har ett helt system av så kallade förtroendeläkare som överprövar sina läkarkollegors utlåtanden — oftast utan att ens möta den människa de bedömer, eller ha en specialistkompetens i närheten av den läkare de överprövar.
Försäkringskassan har ett av de mest rigida system för uträknande av ersättningsnivåer man kan tänka sig.
Försäkringskassan är obehagligt nog ökänd för en arbitraritet i bedömningarna. En situation där kunden/klienten är helt beroende av vem de får som handläggare, och vem den handläggarens chef är. Med lite otur kan man ställas på bar backe, medan andra med tveksamma behov åkt gräddbil i gräddfil genom systemet. Detta är alltså denna byråkrati som skall tolka regeringens beslut och översätta det i konkreta förhållningsregler.
Är det då att förvånas över att cancerpatienter i väntan på döden får uppmaningen att ställa sig till arbetsmarknadens förfogande?

Observera att jag inte vill påstå att alla som arbetar på försäkringskassan är idioter. Däremot är systemet som sådan en slags idiot savant — en slags institutionernas motsvarighet till Rainman. Någon som kan räkna ut hur många tandpetare som ramlat på golvet bara genom att titta på högen, utan att därför förstå vad som är rätt och rimligt i ett större sammanhang.

Regeringens svaghet är inte att de vill skjuta av alla sjuka, utan att de inte förstå konsekvenserna av de riktlinjer de ger försäkringskassan. Deras svaghet är också att de inte följer upp och förtydligar regelverket när deras beslut tydligt tolkas helt uppåt väggarna. De överlämnar lite för okritiskt bedömningen till en organisation där myndighetsutövningen i dess negativa aspekt sitter i ryggmärgen.

Rent konkret borde några saker ske för att försäkringskassan skall fungera på det sätt vi som medborgare borde kunna kräva:

• Avskaffa förtroendeläkarna, alternativt minska användningen rejält. I fall två så behöver krav ställas att f-kassans läkare, i varje enskilt fall där de kopplas in, möter den sjukskrivne och även diskuterar bedömningen med den sjukskrivnes ordinarie läkare.
• Gör även systemet mindre fyrkantigt, så att en dialog kan föras med sjukskrivande läkare om det finns oklarheter i sjukskrivning eller blanketter. Idag dör systemet blankettdöden, och läkare ägnar oproportionerligt mycket energi till att fylla i papper och försöka undvika minsta misstag och kryphål i den information som f-kassan begärt.
• Skapa ett ömsesidigt skadeståndsansvar, där inte bara den sjukskrivne kan bli skadeståndskyldig vid överträdelser, utan där även försäkringskassan får betala skadestånd när misstag begåtts, eller när de inte följer regler, riktlinjer eller ens sina egna utsatta löften.
• Skapa en mer anpassningsbar metod för att räkna ut SGI, så att det fungerar även i de fall någon nyligen startat firma, eller där inkomsterna på ett eller annat sätt inte följer femtiotalsnormen om en heltidsanställning från examen till pensionen.
• Skapa en motsvarighet till Lex Maria, där försäkringskassan är skyldiga att själva anmäla fel de gjort till en ansvarsnämnd.
• Gör en rejäl insats med kompetensutveckling, så att handläggarna faktiskt förstår sina egna regler och dessutom får lite mer förståelse för olika sjukdomar och deras effekter.

Allt i syfte att göra handläggare och deras chefer medvetna om att de faktiskt håller människors liv och väl i sina händer, och att ingen i organisationen står över kritik eller konsekvenser. Samt att i andra änden se till att de som råkar illa ut på grund av förseningar eller felbedömningar kan få rätt inte bara i sak, utan även i form av ersättning för skadan som uppstått.

Det skulle återupprätta deras heder, och visa att samhället tar sitt ansvar.

Antagligen är man livrädd för en sådan åtgärd, eftersom det snabbt skulle kunna bli väldigt dyrt. En sådan oro borde väl säga mer om problemets allvar än något annat?