Svensk invandringspolitik är ett svart kapitel i bemärkelsen att vi inte vet vilket ben vi står på. Till det yttre vill vi verka duktiga, öppna, progressiva och ansvarstagande. I det inre klyver vi paragrafer och vet inte om vi kanske egentligen vill mota alla vid gränsen, om vi vill ta emot dem utan att ställa motkrav, eller ens vilka vi vill ta emot. Resultatet är ett sammelsurium av motsägelser.
indefinition, utdefinition, segregation och en jävla massa ägg
Det är lätt att konstatera att multikulturalism i sig inte är farligt för ekonomin, problemet ligger snarare i integration eller segregation. Integration är inte detsamma som att förbjuda minareter, inte heller handlar det om att byta ut mångfald mot enfald. Det handlar om att låta alla bli en del av vårt land, låta dem vara med att forma det — men samtidigt tydligt visa vad som gäller och inte är förhandlingsbart.
Det som kan göra situationen problematisk är tvehågsenhet, rädsla, mesighet och byråkrati. Om vi visste att alla som kom hit snabbt skulle och kunde ta ansvar för sig själva på den svenska arbetsmarknaden, ja till och med bredda arbetsmarknaden med nyföretagsamhet, skulle vi lätt kunna öppna våra gränser helt och ändå vinna ekonomiskt på affären. Integration är dessutom ett mycket mindre problem när infödd och invandrare jobbar sida vid sida, när kvartersbutiken drivs av någon som har ett annat språk som modersmål, eller när ungarnas kompisar representerar flera kulturer. Det är svårt att hata den man delar sin vardag med, och tolerans är det naturliga förhållningssättet när allt annat helt enkelt blir för svårt att bära.
Hindren är i mångt och mycket våra egna regler och vår egen attityd som hindrar folk att börja arbeta. Dels handlar det om regler för arbetstillstånd som inte sällan skapar flera år av tvingad sysslolöshet. Dels handlar det om den nedärvda oviljan att anställa den som är svag i språket eller har ett udda namn och andra vanor, och svårigheterna att starta egna företag utan att gå på den byråkratiska pumpen.
Strangers of strangers
Sverige har alltid haft invandring, och mycket av vår rikedom har vi våra invandrare att tacka för. Skillnaden idag är att invandrarna inte bara är tyskar, flamländare, engelsmän, skottar eller fransoser – utan i större utsträckning kommer från länder utanför Europa. Det är på många sätt ett skenproblem, eftersom en tysk eller flamländare var oss lika främmande på sjuttonhundratalet som en person från Gambia eller Irak är idag. Det är med andra ord inte invandrarna själva som är det primära problemet, utan det är våra attityder till dem, och vårt samhälles förmåga att ta dem till oss som är den stora stötestenen. Men är det inte dags snart att sluta vara rädda för vår egen skugga?
Affisch för minaretförbud i Schweiz
Vi behöver reda ut för oss själva vilka saker vi anser ingår i den personliga och kulturella friheten, och som vi därför skall akta oss noga för att lägga oss i. Vi skall inte lägga oss i om någon frivilligt bär slöja annat än när det är ett hinder för det civila samhällets funktion. Vi skall inte lägga oss i om icke-kristna vill ha sina egna religiösa samfund och de lokaliteter som tillhör. I vårt land får såväl kyrkor och tempel, som moskéer och synagogor plats. På samma sätt måste vi våga klargöra vilka krav vi faktiskt både kan, vill och bör ställa. Allt för att fortsätta vara ett öppet samhälle där alla kan känna sig hemma och välkomna. Det finns inget egenvärde i kravlöshet, medan empati däremot är oerhört värdefullt, till och med ovärderligt.
Den enda orsaken att vara rädd för invandringen är om vi själva saknar kulturellt självförtroende.
Marcus utvecklar numera för Nindev!
11 kommentarer
Tack! Ett bra, varmt och hoppfullt inlägg.
.-= OlofBs senaste blog ..Bloggvåg om TeliaVsFraLagen =-.
”Det som kan göra situationen problematisk är tvehågsenhet, rädsla, mesighet och byråkrati.”
Samt korruption. Det finns många som gör sina karriärer på flyktingvansinnet. Vem blir hjälpt av att vi tar hit halva tredje världen? Vi bör inte ta hit de som saknar möjlighet att integreras, och som vi inte har resurser att ta hand om. Vi har inte ens råd med sjukvård åt våra gamla, varför då lägga pengar på sådant? Varje svensk har ytterligare en person att försörja över skattseden förutom sina familjemedlemmar. Vad en flykting kostar Sverige på ett år kan rädda livet på tiotusentals barn i fattiga länder världen över genom bistånd.
Erik, om du vill se på invandring med en kylig ekonomisk blick är det upp till dig, men du bör ta med lite mer fakta tror jag.
Det kostar samhället ungefär två miljoner kronor att låta en svenskfödd person växa upp, få utbildning, bidrag och allt det andra, innan personen i fråga börjar arbeta. Jämför detta med en invandrare som kommer hit och genomgår en process på ett år eller så innan personen börjar arbeta och betala skatt. Jag vet inte vad för slags snittkostnad vi talar om för en invandrare innan denna börjar arbeta, men det är inte ens i närheten av de där två miljonerna som jag talade om nyss.
En annan aspekt är också att för att ett samhälle ska kunna funka väl på längre sikt behövs det en befolkningstillväxt eller stagnation. Det kan du fråga vilken historiker eller ekonom som helst om. Utan invandring har vi i dag i Sverige en befolkningsminskning.
@Grå:
All respekt för dina åsikter, men det torde ju stå mycket tydligt att den utomeuropeiska invandringen är en gigantisk minuspost för det svenska samhället. I de minst segregerade områdena ligger arbetslösheten på över 80 %. Lägg till detta en omfattande kriminalitet och upplopp som drabbar individer och samhälle både fysiskt, psykiskt, socialt och i form av kostnader. Jag är inte principiellt emot invandring, men människor ska försörja sig själva, dela våra samhällsvärderingar, och bidra till samhällsutvecklingen. Som den svenska asyl- och invandringspolitiken ser ut idag så står ALLA som förlorare. Något drastiskt måste definitivt göras… Och nej, jag sympatiserar egentligen inte med SD:s politik, jag är liberal, men om inte politikerna tar krafttag (vilket de knappast kommer att göra) kommer min röst att gå dit… Sverige håller på att sjunka ner i en mörk och slumartad framtid där avlyssning av medborgare, fattigdom, och rädsla för kriminalitet är vardag. Ett totalitärt och splittrat samhälle. I ett sådant samhälle vill jag inte att mina barn (eller någon annans) ska behöva växa upp.
Hoppas att ett sant liberalt parti med en vettig invandringspolitik dyker upp. I dag finns inget alternativ.
Korrigering till min tidigare post:
Jag menar de minst segregerade områdena förstås…
Som Grå påpekar, så är det största ekonomiska problemet framöver att vår demografi går mot en allt äldre befolkning. Förr eller senare måste vi få hit folk utifrån. Det gäller för övrigt så gott som hela Europa, som alla har stagnationsproblem i demografin.
Alternativet är en framtid där färre skall försörja fler, när antalet pensionärer växer medan antalet i arbetsför ålder minskar.
Men det är bara en aspekt av saken, den andra aspekten är att vår rädsla för invandringen är delaktig i att ha skapat ett system där ingen får tillgång till samhället förrän långa utredningar har gjorts. I och med det skapar man artificiell hjälplöshet, där personer är fullständigt beroende av socialhjälp i flera års tid. Där kan vi prata om en onödig kostnad…
Skulle vi slussa ut folk ASAP, och sluta vara rädda för att arbete, bostad och dylikt gör det svårare att avvisa folk, skulle problemen minska betydligt. Snabb validering av utbildningar, flexibla och snabba språkkurser och snabb utslussning i samhället skulle lösa rätt många problem.
Det är INTE invandringen i sig som är problemet, det är vår bristande förmåga att hantera den.
@Marcus Fridholm:
Håller med dig, delvis. Det finns många inbyggda trögheter i det svenska systemet även på andra områden. Men det handlar också om att få hit folk med utbildning som VILL arbeta och som delar våra värderingar. Och då talar vi främst om arbetskraftsinvandring, och detta kan ju ingen vettig människa motsätta sig, så länge det handlar om bristsektorer samhället. Men asylinvandring och invällande av anhöriga i 50-årsåldern som vare sig kan läsa eller skriva är en helt annan femma…. Med europeiska mått mätt är dessa åsikter helt okontroversiella och tämligen självklara.
Jag skiter faktiskt i om de åsikterna är okontroversiella med europeiska mått mätt, eller vilka andra mått som helst för den delen.
Ur min synvinkel är arbetskraftsinvandring en självklarhet, och asylinvandring något vi gör tillåter av etiska och empatiska skäl. Därmed inte sagt att inte asylsökande kan bli utmärkta medborgare och ett plus för Sverige som land, fast det är inte det primära skälet till att vi släpper in dem.
Vad gäller anhöriga är det mer av samma vara. Det blir liksom smått orimligt om vi släpper in Kalle, som riskerar att slängas i en håla med bortkastad nyckel – eller värre. Sen i nästa moment förvägrar vi mamma Agda, som när Kalle flytt befinner sig under hård press, att komma hit. Vi måste hitta metoder för att minska dumhetspengarna som är inblandade, men vi behöver inte sälja vår själ billigt för den sakens skull.
Agda och Kalle. Ehhh, jaha, hmmm… Du likställer tredje världens människosyn och kultur med vår egen. Ytterst naivt. För mig är det ett självklart val att våra egna produktiva medborgare ska få den välfärd och den omsorg som de arbetat hårt och betalat skatt för. Du kanske skulle ta in några kvotflyktingar i ditt eget hem om du nu är så solidarisk? Kanske skulle ge dig ett annat perspektiv på kulturell kompabilitet?…
@Erik – utan att gå in på onödiga detaljer, kan jag berätta att det har Marcus på sätt och vis gjort.
Snacka om att prata innan man vet något.