Jag brukar, däremot, säga att pengarna fördelar sig själva – till slut.

/Z

.-= Xamuels senaste blog ..Skatteretorik =-.

Jag hänger med i och sympatiserar med ditt resonemang. Och om du läser mitt inlägg så är det retoriken jag reagerar på och inget annat. Det gynnar inte ett vettigt samtal om skatter och välfärd att tala om de som känner 19 700 kronor som rika.

Jag tittade på scb-statistik igår, medan jag funderade på om jag skulle försöka översätta restaurangexemplet till siffror som refererar till den faktiska situationen i Sverige idag, men det var för svårt att räkna om den statistik som SCB erbjuder till exemplets format med bibehållen validitet. Det är t ex svårt att hitta statistik på total skattebörda.

Jag hittade då en inkomstfördelningsbeskrivning med förändringar de senaste 4 åren, som visade att 2006-2010 (prognos för 2010) har alla fått en högre disponibel inkomst utom de rikaste och de fattigaste tio procenten. Tänkvärt tyckte jag.

Nu är som du säger inte disponibel inkomst hela sanningen. Och det stämmer ju för de av oss som är beroende av de transferingssystem eller skyddsnät som ska ta hand om oss när något gåt snett eller när vi blir gamla eller… För dem kan det ske försämringar oavsett att skattebördan minskar, eftersom de är mer beroende av det stöd det får än av hur skatteuttaget ser ut.

Min poäng någonstans är att detta är en minoritet av befolkningen och oftast långt ner i inkomstskikten. Det innebär att vi inte hjälper dem med ökad progressivitet i mellanskikten eller ens med stora skattehöjningar för de rikaste.

I mellanskikten eftersom dessa förändringar inte påverkar dem och i höginkomstskikten eftersom det finns för få riktigt rika för att de ska bli några stora summor statliga intäkter av vid en höjning av inkomstskatten.

För att hjälpa dem som har de svårast behöver vi inte symboliskt höja skatter, vi behöver mer budgetförstärkningar än vad det kan ge. Antingen höjer vi skatten för dem med medelinkomster (lämpligen genom en retorik där vi kallar dem rika) eller så effektiviserar vi systemet och arbetar för att vara så produktiva som möjligt. Jag tror mer på det senare alternativet.

Till sist vad gäller rättvisa: rättvisa kan vara så mycket, det beror på vem som använder ordet och hur man definierar både ett rättvist utfall och en rättvis förändring. Det må tyckas orättvist att det finns de som har det svårt och att somliga sitter på högar av pengar. Men det kan också anses vara orättvist att en medelinkomsttagare som vill ha råd med ett bättre boende eller en semesterresa inte får behålla mer om den arbetar lite hårdare. Orättvisan kommer i många skepnader och är därför inte den bästa värderingsmässiga grundvalen för ett skattesystem.

Det finns inget rättvist skattesystem, vad vii behöver är ett som effektivt drar in de pengar till det allmänna som vi i demokratisk ordning beslutat att vi behöver för gemensamma åtaganden.

Det är just det, pengarna måste tas någonstans ifrån. Vi kan väl vara överens om att vi i Sverige är vana vid en viss levnadsstandard idag och att den standarden inte bör ha en botten lik den botten som finns i många länder i Afrika, eller ens den medelklass som man kan finna där. Vår levnadsstandard och det vi kan acceptera som botten är något som vi som civiliserade människor enbart kan acceptera förändringar i om den förändringen blir till det bättre. Du vet detta.

När skatten sänks innebär det att antalet tjänster och ting som krävs för vår levnadsstandard börjar kosta pengar för den enskilde. Exempelvis ser vi nu hur a-kassan har blivit urholkad, allt oftare snackas det om att man måste skaffa sig en privat försäkring för att kompensera det ekonomiska bortfall man råkar ut för i och med a-kassan, men det är inte allt. Avgiften till a-kassan ökar, så det där överskottet som hamnade i plånboken efter att skatten hade dragits, försvinner nu direkt till att betala försäkringar som åtminstone ett parti i Alliansen vill göra obligatorisk. Vad är då skillnaden för den enskilde? Jo, för en person med 19700 kvittar det lika, den personen får varken mer eller mindre över i månaden. För den som tjänar 50000 blir det en väsentligt högre summa, där avgifterna som måste betalas dessutom är väsentligt mycket lägre i relation till hur mycket man får behålla. När det krisar sig kan du ju själv räkna ut vad som händer. Och det blir bara värre ju längre ner du befinner dig och bättre ju högre upp. varför är det då bra med skattesänkningar? Hade man lyckats sänka utan att det påverkat, fine, skitbra, men det gjorde man inte, man försämrade för dem som har det sämst och förbättrade för dem som har det bäst. Och tro mig, när vi väl räknat färdigt på det här efter krisen, då kommer antalet som förlorat vara långt över hälften.

Märk väl att jag inte en enda gång har talat om att de rika stulit från de fattiga. Restaurangliknelsen är värdelös eftersom den inte återspeglar verkligheten eller verkliga människors resonemang. Vi vill inte att någon rik ska bli fattig, inte heller tror vi att de rika stjäl från fattiga. Vad vi vill ha är rättvisa, lika villkor. Vad borgarna inte verkar förstå är att det skär mer i person nummer 5:s plånbok än vad det gör för person nummer 10, eftersom person nummer 5 har mindre att röra sig med totalt. När person 10 betalat femtio gånger mer än person 5 så har han fortfarande 5 gånger mer (baserat på rent hypotetiskt nonsens, men du förstår min poäng) än person 5 hade från början. När vi dessutom ser att människor blir lämnade utan hem, utan mat, utan något hopp inför framtiden, är det då konstigt att vi blir förbannade? Och dessutom att vi blir förbannade på dem som påstår att ”det som händer är rättvist och helt i sin ordning”, när det helt uppenbart inte är det.

.-= Xamuels senaste blog .."Men så är det om man är kommunist…" =-.

Skattedebatt?

.-= Markus ”LAKE” Berglunds senaste blog ..Skattedebatt? =-.

Alla har fått behålla mer av sina inkomster, människor med höga inkomster tjänar mer på detta, eftersom de betalar mer i skatt. Det är just detta restaurangliknelsesen försöker skildra.

Eftersom det är en liknelse där maten står för alla de gemensamma nyttigheterna i samhället är det ju en ganska märklig slutsats du drar att de rikaste skulle äta och dricka godare/mer. Det är väl snarare så att de är de fattigare som använder det allmännas stöd mest, vilket ju är själva poängen med en välfärdsstat och något som jag i många sammanhang på den här bloggen poängterat att jag är för.