Vem är rik och vem är fattig

>Ett o ett e två
>två o två e fyra,
>lönerna dom e låga
>men varorna e dyra.

>Ska de’ va så svårt att fatta
>att det e falsk matematik,
>som gör den fattige så fattig
>o den rike så förbannat rik.

Jag kanske retar upp en och annan proggare och vänstersympatisör genom att använda Peps Perssons ord, men det struntar jag i. För när jag ser exempel på falsk matematik blir jag irriterad.

Via Mary på minamoderatakarameller hittar jag hos Karl Hellberg en bekant historia där skattesystemet liknas vid ett restaurangbesök.

>10 personer går dagligen ut för att äta middag. Notan blir 1000 kr. Notan delas på samma sätt som skatt betalas:
>De första fyra – de fattigaste – betalar ingenting;
>den 5:e betalar 10 kr;
>den 6:e betalar 30 kr;
>den 7:e 70 kr;
>den 8:e 120 kr;
>den 9:e 180 kr.
>Den 10:e personen, den rikaste, betalar… 590 kr.

För att göra en lång historia kort, så får de rabatt från restaurangen och en konflikt uppstår om hur denna rabatt ska fördelas mellan dem. Detta leder till svårigheter att betala notan eftersom den rikaste inte dyker upp vid bordet nästa gång.

Det är inget nytt med denna historia. Den försöker helt enkelt visa att rimliga rättvisehänsyn måste ta i beaktande vad folk redan betalar och inte bara den förändring som föreslås. Vilket var vad jag skrev i inlägget Falsk matematik för ett tag sen.

Stefan som kommenterar hos Karl Hellberg säger:

>Måste säga att jag tycker detta var ett ytterst dåligt exempel.

Jag skulle vilja veta vad Stefan menar med detta, men det säger han tyvärr inte. Jag har dragit den här liknelsen för en hel del människor och fått liknande reaktioner. Det vill säga ett odefinierat ogillande, som jag tolkar som att de tycker sig bli utsatta för ett simpelt retoriskt trick. Det får mig att undra om det är jag och de som ser den här lilla parabeln som en upplysande förklaring av problemen med ett progressivt skattesystem som missförstått något, eller om det är de som inte gör det.

Men när oförmågan att vilja förstå eller erkänna effekterna av progressivitet går från vardagliga diskussioner till oppositionens offentliga politiska retorik så blir sambandet tydligt, i alla fall för mig. För är det inte uppenbart falsk matematik när socialdemokraterna gör alla som tjänar mer än 19 700 kronor till rika höginkomsttagare? Nu kanske du som läser detta inte tror på en rapport från lobbyisterna på Skattebetalarnas förening. Jag laddade ned och läste rapporten och basen för resonemanget finns i den statistik som oppositionen själva beställt från Riksdagens utredningstjänst.

I den rödgröna granskningsgruppens rapport Högerpolitiken klyver Sverige jämförs den rikaste halvan med den fattigaste halvan av inkomstspektrumet. Man talar om de fattiga som förlorat och de rika som vunnit och skiljelinjen den går enligt den rapport man själv beställt vid 19 700 kr.

Jag ska villigt erkänna att jag tjänar mer än 19 700 kr så det är möjligt att jag inte har rätt att uttala mig om saken. Men är det verkligen så att alla de lärare, metallare och poliser som i andra sammanhang har beskrivits som lågavlönade plötsligt blev rika nu. Snacka om falsk matematik!

Fast jag kanske inte får skriva om skatter?

13 svar på “Vem är rik och vem är fattig”

  1. Visst hade det varit underbart om vi verkligen hade haft kvar ett progressivt (progg-ressivt? 🙂 ) skattesystem. Men det var ju länge sedan, nu när kommunalskatten, arbetsgivaravgiften och momsen står för den allra största delen av skatten för det stora flertalet.

    Annars var jag faktiskt med på den tiden då man hade fyra olika skattetabeller, beroende på ens civilstånd bland annat, och skatten var ungefär exponentiell. Men så kom marginalskattedebatten och förstörde allt. Marginalskatten var ju just ett mått på progressiviteten.

    .-= Björn Feltens senaste blog ..Den upprepade lögnen som har blivit sanning =-.

  2. Detta måste vara falsk matematik då jag inte känner någon vuxen person som inte betalar skatt ”de 4 första”, känner inte heller någon som bara betalar 10%, 30% och uppåt är däremot riktigt. Förmodligen så är hela sveriges befolkning med i beräkningen och det är väl ingen som begär att befolkningen i åldern 0-~25 (studerande) skall betala skatt. Då alla vetenskapliga studier i restaurangbesök visar den som har mest pengar också äter och dricker mest är det förmodligen mer rättvist än det först verkar.

  3. Jag tycker om din blogg, men jag tycker att du är lite naiv just nu. Visst kan man tycka att retoriken var illa vald, jag menar ”den rikaste halvan” låter inte särskilt välvilligt när man ser att det är en grundlön på 19700/månad som gäller. Du glömmer dock att det är just retorik, de döljer inte på något sätt att det är så de räknar. Vad jag tycker är skrämmande är att hälften av Sveriges befolkning har fått tillgodoräkna sig bättre livsvillkor på bekostnad av den andra hälften.

    Hälften av Sverige har fått sämre livsvillkor till förmån för den andra hälften. Det är inte rättvist, inte solidariskt och definitivt inte bra. Särskilt som vi till den hälften kan räkna dem som är mest utsatta, pensionärer, barn, ungdomar, missbrukare, arbetslösa och sjuka. Man kan tycka vad man vill om varför eller vad dessa borde göra, men att så grovt försämra dessa människors möjligheter har knappast gjort landet till en bättre plats. Jag tror nog att du också inser detta, även om du är mer positivt inställd till Alliansen.

    Och det är ju faktiskt så, att de som befinner sig i den andra hälften har blivit rikare. Om man sätter dem i förhållande till dem på andra kanten. Tragiskt att vi skulle komma till ett läge i Sverige där vi blir tvungna att använda oss av värdeord som ”rik” om människor som i normala fall inte alls borde kallats rika. Ett litet bevis på hur skickliga Alliansen är på att så split omkring sig i samhället. Söndra och härska, en väl använd taktik genom tiderna.

    .-= Xamuels senaste blog .."Men så är det om man är kommunist…" =-.

  4. @frank – Nu var siffrorna i exemplet inte skatteprocentsatser utan procentandelar av den gemensamma kakan. Dessutom är det en liknelse och inte en exakt beskrivning.

    Eftersom det är en liknelse där maten står för alla de gemensamma nyttigheterna i samhället är det ju en ganska märklig slutsats du drar att de rikaste skulle äta och dricka godare/mer. Det är väl snarare så att de är de fattigare som använder det allmännas stöd mest, vilket ju är själva poängen med en välfärdsstat och något som jag i många sammanhang på den här bloggen poängterat att jag är för.

  5. @Xamuel – Hälften av Sverige har inte alls fått det bättre på bekostnad av att resten fått det sämre. De allra flesta har fått det bättre, men de som har högre inkomst har fått mer av denna förbättring. Det jag vänder mig emot är just att detta beskrivs som att man tar pengar från de fattiga och ger till de rika.

    Alla har fått behålla mer av sina inkomster, människor med höga inkomster tjänar mer på detta, eftersom de betalar mer i skatt. Det är just detta restaurangliknelsesen försöker skildra.

  6. Att de är de fattiga som utnyttjar samhällets resurser får nog anses vara en myt ( bland de rika), då det ju under många år publicerats flera undersökningar som entydigt visat att det är det med högst inkomst som tar ut mest pengar ur den gemensamma kassan.

  7. Jag förstår dig Göran. Ser vi rent skattetekniskt, dvs hur mycket mer pengar man har kvar på kontot efter att skatten dragits av från lönen, har de allra flesta fått det bättre och ingen fått det sämre, hur skulle mer pengar på mitt konto betyda sämre för grannen?

    Det är just det, pengarna måste tas någonstans ifrån. Vi kan väl vara överens om att vi i Sverige är vana vid en viss levnadsstandard idag och att den standarden inte bör ha en botten lik den botten som finns i många länder i Afrika, eller ens den medelklass som man kan finna där. Vår levnadsstandard och det vi kan acceptera som botten är något som vi som civiliserade människor enbart kan acceptera förändringar i om den förändringen blir till det bättre. Du vet detta.

    När skatten sänks innebär det att antalet tjänster och ting som krävs för vår levnadsstandard börjar kosta pengar för den enskilde. Exempelvis ser vi nu hur a-kassan har blivit urholkad, allt oftare snackas det om att man måste skaffa sig en privat försäkring för att kompensera det ekonomiska bortfall man råkar ut för i och med a-kassan, men det är inte allt. Avgiften till a-kassan ökar, så det där överskottet som hamnade i plånboken efter att skatten hade dragits, försvinner nu direkt till att betala försäkringar som åtminstone ett parti i Alliansen vill göra obligatorisk. Vad är då skillnaden för den enskilde? Jo, för en person med 19700 kvittar det lika, den personen får varken mer eller mindre över i månaden. För den som tjänar 50000 blir det en väsentligt högre summa, där avgifterna som måste betalas dessutom är väsentligt mycket lägre i relation till hur mycket man får behålla. När det krisar sig kan du ju själv räkna ut vad som händer. Och det blir bara värre ju längre ner du befinner dig och bättre ju högre upp. varför är det då bra med skattesänkningar? Hade man lyckats sänka utan att det påverkat, fine, skitbra, men det gjorde man inte, man försämrade för dem som har det sämst och förbättrade för dem som har det bäst. Och tro mig, när vi väl räknat färdigt på det här efter krisen, då kommer antalet som förlorat vara långt över hälften.

    Märk väl att jag inte en enda gång har talat om att de rika stulit från de fattiga. Restaurangliknelsen är värdelös eftersom den inte återspeglar verkligheten eller verkliga människors resonemang. Vi vill inte att någon rik ska bli fattig, inte heller tror vi att de rika stjäl från fattiga. Vad vi vill ha är rättvisa, lika villkor. Vad borgarna inte verkar förstå är att det skär mer i person nummer 5:s plånbok än vad det gör för person nummer 10, eftersom person nummer 5 har mindre att röra sig med totalt. När person 10 betalat femtio gånger mer än person 5 så har han fortfarande 5 gånger mer (baserat på rent hypotetiskt nonsens, men du förstår min poäng) än person 5 hade från början. När vi dessutom ser att människor blir lämnade utan hem, utan mat, utan något hopp inför framtiden, är det då konstigt att vi blir förbannade? Och dessutom att vi blir förbannade på dem som påstår att ”det som händer är rättvist och helt i sin ordning”, när det helt uppenbart inte är det.

    .-= Xamuels senaste blog .."Men så är det om man är kommunist…" =-.

  8. Jag skulle nog kunna påstå att det är de med 30- 50% skatt som betalar hela kalaset , alltså medelsvensson

  9. Problemet med restaurangexemplet är det vanliga med liknelser. Det är principen bakom liknelsen man vill diskutera, men det som istället diskuteras är om fyra av de tio verkligen inte betalar något och om det inte är de som är i mitten som egentligen står för kalaset.

    Men det är inte en exakt spegling av verkligheten, det är en liknelse, ett hypotetiskt exempel på hur mentaliteten kan spela människor ett spratt. När det gäller skatter ligger ”sprattet” i talet om hur ”de rika får en massa pengar från staten, medan de fattiga inte får något alls, eller väldigt lite”.

    Det restaurangexemplet försöker visa, är att resonemanget helt missar poängen att det inte är fråga om att få något, annat än möjligen rabatt. Om ni får rabatt i en affär, har affären då ”gett er pengar”? Får jag skatterabatt, så betyder det att staten begär en något mindre andel av de pengar som jag tjänar ihop — inget annat.

    Jag anser att det knappast är ett gott betyg på svensk skattepolitik att vi tillsammans med Danmark har världens högsta skattetryck. Det är en sak att försöka stävja, det andra är att skatten är en hämsko för småföretagande, vilket innebär att vi är långt mindre ”företagsamma” än nästan hela vårt europeiska grannskap. Det innebär att en hel massa arbetstillfällen inte kommer till stånd, vilket innebär mer fattigdom.

    Så kan man också räkna.

  10. @Xamuel

    Jag hänger med i och sympatiserar med ditt resonemang. Och om du läser mitt inlägg så är det retoriken jag reagerar på och inget annat. Det gynnar inte ett vettigt samtal om skatter och välfärd att tala om de som känner 19 700 kronor som rika.

    Jag tittade på scb-statistik igår, medan jag funderade på om jag skulle försöka översätta restaurangexemplet till siffror som refererar till den faktiska situationen i Sverige idag, men det var för svårt att räkna om den statistik som SCB erbjuder till exemplets format med bibehållen validitet. Det är t ex svårt att hitta statistik på total skattebörda.

    Jag hittade då en inkomstfördelningsbeskrivning med förändringar de senaste 4 åren, som visade att 2006-2010 (prognos för 2010) har alla fått en högre disponibel inkomst utom de rikaste och de fattigaste tio procenten. Tänkvärt tyckte jag.

    Nu är som du säger inte disponibel inkomst hela sanningen. Och det stämmer ju för de av oss som är beroende av de transferingssystem eller skyddsnät som ska ta hand om oss när något gåt snett eller när vi blir gamla eller… För dem kan det ske försämringar oavsett att skattebördan minskar, eftersom de är mer beroende av det stöd det får än av hur skatteuttaget ser ut.

    Min poäng någonstans är att detta är en minoritet av befolkningen och oftast långt ner i inkomstskikten. Det innebär att vi inte hjälper dem med ökad progressivitet i mellanskikten eller ens med stora skattehöjningar för de rikaste.

    I mellanskikten eftersom dessa förändringar inte påverkar dem och i höginkomstskikten eftersom det finns för få riktigt rika för att de ska bli några stora summor statliga intäkter av vid en höjning av inkomstskatten.

    För att hjälpa dem som har de svårast behöver vi inte symboliskt höja skatter, vi behöver mer budgetförstärkningar än vad det kan ge. Antingen höjer vi skatten för dem med medelinkomster (lämpligen genom en retorik där vi kallar dem rika) eller så effektiviserar vi systemet och arbetar för att vara så produktiva som möjligt. Jag tror mer på det senare alternativet.

    Till sist vad gäller rättvisa: rättvisa kan vara så mycket, det beror på vem som använder ordet och hur man definierar både ett rättvist utfall och en rättvis förändring. Det må tyckas orättvist att det finns de som har det svårt och att somliga sitter på högar av pengar. Men det kan också anses vara orättvist att en medelinkomsttagare som vill ha råd med ett bättre boende eller en semesterresa inte får behålla mer om den arbetar lite hårdare. Orättvisan kommer i många skepnader och är därför inte den bästa värderingsmässiga grundvalen för ett skattesystem.

    Det finns inget rättvist skattesystem, vad vii behöver är ett som effektivt drar in de pengar till det allmänna som vi i demokratisk ordning beslutat att vi behöver för gemensamma åtaganden.

  11. Jag är helt och hållet med på att det behövs saneras i hur man fördelar skatterna. Mycket skulle kunna effektiviseras genom att dra ned på administrativa kostnader o.dyl., det förhindrar däremot inte att man tar ut höga skatter. Istället för att påstå (som Alliansen gör, när de egentligen har gjort försämringar i de ekonomiska och sociala skyddsnäten) att man effektiviserar och sänker skatterna, så bör man använda sig av det ”överskott” man får till att satsa på amhällsnyttiga funktioner. Satsa på sjukvården, skolan och bidra till att minska klyftorna i samhället. Rättvisa må vara ett subjektivt värdeladdat ord, men vi lever i en demokrati och när majoriteten faktiskt anser att det som är rättvist är att människor ska kunna upprätthålla en viss levnadsstandard då är det också det som borde gälla som definition. Som det är idag är det de som har mycket pengar som bestämt vad som anses vara rättvist, dvs att de ska få behålla allt eller nästan allt av vad de tjänat.

    .-= Xamuels senaste blog ..Skatteretorik =-.

  12. In the words of Dorsin

    [youtube url=http://www.youtube.com/watch?v=KQ902HiNjfc&feature=related]

    Jag brukar, däremot, säga att pengarna fördelar sig själva – till slut.

    /Z

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.