Nödvärn och domkrafter

Nödvärnsrätten är en av de knivigaste frågor man kan försöka bena ut. För mig som bara har en allmän förståelse för grunderna i hur svensk rätt fungerar har det krävts många långa samtal med juridiskt mer kunniga för att förstå hur och varför.

Vi hamrar ner staketen kring vår nödvärnsrätt ganska hårt, den grundläggande inställningen är att polisen har våldsmonopol och att våld därför är olagligt annat än i situationer av direkt och uppenbart hot. Om jag är hotad till livet, eller om jag ingriper i en situation där ett tydligt hot mot liv och lem förekommer, så har jag i förstaläget en väldigt stor rätt att bruka våld.

Väldigt stor, men inte obegränsad eller ovillkorlig, för i bedömningen ingår hur vi kan antas ha uppfattat situationen och hur mycket kontroll vi hade över handlingsförloppet. Uppsåt kommer även det med i bilden, vilket kan få synbara absurditeter att uppstå som att en mindre mängd våld blir straffbar där en större mängd inte är det.

När det gäller Per-Anders Pettersson, och när man läser tingsrättens protokoll framgår att Per-Anders inte bara råkat komma förbi situationen. Han blev uppringd av några andra som blivit antastade av samma person han sedan klappade till, la en domkraft i baksätet på sin bil och åkte till dem för att höra vad som hänt. Det finns alltså ett mått av planering i hans handlande, även om man knappast kan bevisas eller ens påstås att han hade för avsikt att slå in huvudet på gärningsmannen. Likväl finns de detaljerna i bagaget när tingsrätten bedömer situationen.

”Jag blev vettskrämd”

Han slog till den aggressive gärningsmannen över axeln med domkraften.

– Det var som att han inte reagerade alls av slaget. Så jag hytte till igen för att skrämma honom.

Den här gången träffade slaget tinningen på den andre mannen. Han ramlade blödande ihop på marken.

– Jag blev vettskrämd, jag var rädd att jag gjort honom riktigt illa. Jag lade förband på honom för att stoppa blödningen tills ambulansen kom, säger Per-Anders Pettersson.

Efteråt blev Per-Anders tackad av kvinnan som han räddat. Han säger att det kändes som att han gjort något bra när han grep in, att han inte ens vill spekulera i vad som hänt kvinnan om han inte gjort det. I byn kallades han för hjälte för sitt rådiga ingripande.

Det framgår också av protokollet att slaget mot axeln visst fick gärningsmannen att reagera, och att han var på väg att backa ur bilen och möjligen till och med hade vänt sig om när nästa slag föll. Med andra ord räckte det första slaget för att häva faran mot den äldre kvinnan, och nästa slag måste dels bedömas utifrån om det fanns ett uppfattat hot mot Per-Anders själv, och dels utifrån aspekter som hur snabbt situationen förlöpte och i vilket sinnestillstånd Per-Anders befann sig.

Det är ganska tydligt att tingsrätten inte accepterat Per-Anders förklaring att han var rädd för fortsatt angrepp. I så fall skulle han möjligen ha dömts för vållande till kroppsskada, inte misshandel – men ännu troligare skulle han gått straffri. De har med andra ord bedömt att det första slaget var motiverat, men att det andra utfördes med vett och vilje. Samtidigt har de tagit hänsyn till nödvärnssituationen, vilket lett till att Per-Anders fått ett års fängelse istället för tre, och att skadeståndsbeloppet jämkats till hälften.

Även hovrätten har gjort samma bedömning, men där anmälde ordföranden avvikande åsikt med motiveringen att situationen gått så pass snabbt, att man inte kan förvänta sig att Per-Anders hunnit tänka efter.

Min personliga syn på saken, men då är jag lekman, är att hovrättsordföranden har rätt. Det är orimligt att förvänta sig att Per-Anders hunnit med att reflektera överhuvudtaget. Han slog ett slag, fick en mycket mindre reaktion än väntat, och slog ett slag till. Uppfattnings- och reflektionsförmågan i en sådan stressad situation är sämre än vanligt, så bedömer man att det första slaget var motiverat skall mycket till för att påstå att nästa är olagligt. Trots det kan jag förstå att man bedömt det just så, för det är trots allt så att domkraften låg i baksätet för att Per-Anders fått ett telefonsamtal om gärningsmannen, så han har i alla fall varit medveten om att situationen skulle kunna ha uppstått.

I just det här fallet tycker jag att det är trist att man gjort den bedömning man gjort. Dels för att jag tycker det drabbar Per-Anders orättvist, och dels för att vi inte behöver signalera till allmänheten att de inte skall lägga sig i om någon annan far illa. Vi behöver helt klart en diskussion om hur sådana här situationer skall bedömas, så att rättspraxis kommer närmare hur folket faktiskt resonerar och så att folket bättre förstår hur rättspraxis ser ut.

Sen finns absurditeter i det aktuella fallet, som advokaten som säger att Per-Anders borde dömts för mordförsök, och som kallar dalmasar för hill-billies. Eller det fantastiska faktum att killen som var skälet till hela uppståndelsen kom undan med villkorligt och ett litet skadestånd, medan räddaren fick ett år och femtiotusen.

Jag tror att det är en av det svenska rättsväsendets stora problem, att de så ofta hamnar i bedömningar som går på totalt tvärs med det allmänna rättsmedvetandet — det är ett verkligt problem, och inget vi kan sopa under mattan.

4 svar på “Nödvärn och domkrafter”

  1. Jag delar fullständigt din (och hovrättsordförandens) uppfattning att Per-Anders omöjligtvis kan ha hunnit göra en rimlig bedömning av situationen mellan det första och det andra slaget. En polisman som i ett liknande läge skjutit gärningsmannen, hade förmodligen sluppit straffansvar, och ändå kräver rättssystemet att en civilperson helt utan träning och erfarenhet av sådana hotfulla situationer skall kunna agera på ett genomtänkt och välbalanserat sätt.

    Jag håller också med dig om problemet att det svenska rättväsendet gång på gång hamnar på tvärs med det allmäna rättmedvetandet. Personligen har jag inte längre någon som helst respekt för svenska lagar och rättsystem och jag förmedlar detta till mina barn och barnbarn. Hur många av mig tål ett rättsamhälle? När förlorar det sin legitimitet?

    Hade jag bott på orten och känt Per-Anders hade jag organiserat ett medborgargarde för att skydda honom mot maktens knektar med våld. Samhället skulle raseras ganska snabbt om kravallpolis och militär sattes in mot en beväpnad milis. Då skulle det inte gå att blunda för rättsväsendets förfall längre. Sverige skulle behöva ett dalauppror för att vakna ur sin törnrosasömn.

    Alternativet är naturligvis att lagstiftarna stiftar lagar (och tydliggör dem för rättsväsendet) som baseras på verkligt sunt förnuft och allmänt rättsmedvetande. Det verkar inte hoppfullt.

  2. Jag förstår dina synpunkter, men måste samtidigt komma med en brasklapp.

    Jag har haft långa samtal om just nödvärn och straffrihet med juridiskt mer kunniga. En av de viktigaste tankarna bakom att det fungerar som det gör, är för att vi inte i Sverige skall få ett samhälle med vigilante-rättvisa.

    Det finns en poäng i att bedömningen är hård, eftersom det hindrar våldsanvändningen att eskalera. I Sverige skjuter vi sällan folk som råkar komma in på vår tomt av misstag, den inramlande tonåringen som varit ute och smygsupit behöver inte direkt oroa sig för att möta farsan med studsaren i trappen, vi reagerar inte automatiskt mot alla oförrätter med att lasta hagelbössan i baksätet och leta efter ogärningsmannen eller kvinnan, vi slår rätt sällan ihjäl varandra överhuvudtaget — och det är en god sak.

    Det är dock illa när det slår fel på ett sätt som är lätt att uppfatta som direkt orättfärdigt. Samtidigt får jag ställa mig undrande till det lilla faktum att Per-Anders la en domkraft i baksätet? I det läget borde han kanske varit smart nog att välja något som inte så lätt kan fungera som ett dödligt vapen. Hur som haver, så har jag svårt att se att han skulle kunna reagerat så mycket annorlunda givet situationen när han väl stod där och försökte få mannen att sluta strypa den äldre kvinnan.

  3. Kan inte se detta som annat än ett justitiemord. Studera bilden på gärningsmannen
    på Facebook (inte alltför vanligt namn och i rätt ålder och bostadsort). Om den
    mannen hade kravlat ur bilen där han var sysselsatt med att strypa föraren, så skulle jag ha slagit ett slag till också.

    Om du ger dig ut för att konfrontera en våldsman — nog skulle du ta
    med dig så kraftiga doningar du kunde finna. Du funderar inte på
    om det är för kraftigt, snarare om det inte räcker till. Problemet med
    alla som sätter sig till doms över den orättfärdigt dömde är att de tror
    att varje beslut i en stridssituation är något i stil med att fylla i ett korsord.

    Jag förstår argumentationen mot vigilante-rättvisa, men den är bättre
    än ingen rättvisa alls. Fundera ett tag på om inte Sverige gått för
    långt åt andra hållet.

    Någonstans bryts också det svenska folkets lojalitet mot sin överhet.
    Notera miliskommentaren i föregående inlägg.
    Miliser kan förvandlas till lynchmobber, men det kan också vara det
    enda som står emellan dig och din personliga undergång.

  4. Lars du har några viktiga poänger, men jag har några invändningar.

    Man kan visst säga att det finns en proportionalitet i vad man väljer att skydda sig med. Om någon beter sig störande tar du inte med en UZI, helt enkelt för att det är som att redan från början utgå från att du måste döda personen…

    Visst, man kan resonera att motsatt gäller också, det vill säga att man hellre tar i lite för mycket — och det finns faktiskt höjd i lagen för det.

    När det gäller Per-Anders, så håller jag med utifrån vad jag läst. Men samtidigt är jag väl medveten om att mycket av det man läser om sådana här fall är skit.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.