Storlek och styrka eller vitalitet och idéer

Storlek och styrka är inte garanten för vitalitet. Mammuten var en gång det största och starkaste djuret på land, men de enda mammutar vi hittar idag är frysta, uppstoppade eller fossiliserade. Som mammutar så har de etablerade partierna gått in i en tidsålder, där idéernas stagnation gör politiken till bara ytterligare en av alla dokusåpor.

Manny?

Den förlorande vinnaren

Grunden för den nuvarande etablerade politikens ultimata hädanfärd är att den vunnit. Som vinnare, så har den inte längre någon att jämföra sig med och överträffa. Den har förlorat allt som gjorde den smal, tuff och vacker.

De hårda musklerna, hungern och viljan har bytts ut mot chips och läsk, bekvämlighet och trygghet. Alla tuffa ställningstaganden har slipats av och politiken börjar närma sig den medelålder då ungarna flugit ut och man inte längre riktigt är klar över vad man skall göra av sig själv. De stora livsmålen är minnen, och man lägger oerhörd vikt vid små små detaljer som för en utomstående ter sig närmast obegripliga.

Det tydligaste tecknet på celluliter, gäddhäng, diskbråck och ölmage är hur man strävar efter makten utan att ha ett syfte med den. Man har förändrats från visionär och reformist till förvaltare. Som alla förvaltare strävar man bort från allt som är riskabelt, och med några få undantag samlas hela politiken kring någon slags mittlinje.

Eller för att vara mer korrekt, det upplevs som mittlinje på en höger-vänster skala. En skala som är hämtad från slutet av 1700-talet — inte så modern direkt, men det är den motsättning vi växt upp med.

I själva verket finns det en annan skala, en annan axel, som jag tycker är långt mer relevant i modern tid. De etablerade partierna har överlag flyttat rätt högt upp på denna andra axel, den där auktoritet står mot frihet — och du hittar försvinnande få riksdagsmän i den frihetliga delen av det spektrat.

Ideologisk entropi

Så i mitten och på toppen sitter man, fullt och fast övertygad om att det är den ultimata positionen. Där låter man radikalismen övergå i socialkonservatism, där låter man det individuella samvetet och friheten övergå i etatism och trygghetsnarkomani. Steget bort från gubben på verandan som sitter och skäller vresigt på förbipasserande och pratar om ”dagens ungdom” är närmast obehagligt kort.

För vad är det våra politiker käbblar om? De käbblar om några procent hit eller dit, retorik oaktat, som om det förändrade allt. Vi pratar inte några stora systemskiften, utan hur man Bäst Balanserar Budgeten.

Jag skulle vilja gå så långt som till att säga att om alla beslut i riksdagen fattades genom sten, sax, påse lottningar, skulle väljarna knappast märka någon skillnad i praktiken. Det är kontentan av att alla i grunden vill samma sak och att ingen har några verkliga visioner annat än att lägga beslag på makten.

Chefen
När det skulle bestämmas vem som skulle vara chef

Kontroll och stagnation

Samtidigt missar man ofta det stora litmustestet, det som visar om man fortfarande sätter demokrati framför trygghetsnarkomani, eller om säkerheten skall få överträffa friheten i allt väsentligt. Varje sak som synes misshaglig skall förbjudas, oavsett om det egentligen är statens eller samhällets sak att reglera. Det är moget och ansvarsfullt, för man ”måste ju sätta gränser”. Kontrollen måste därför också vara så god att man hela tiden vet mer än sin granne. Man fortsätter trots det med vänsterretorik mot borgerlig retorik, fastän den faktiskt förda politiken har berövat begreppen all verklig substans. Som en Dolores Umbridge i Harry Potter (mina fetningar):

The Ministry of Magic has always considered the education of young witches and wizards to be of vital importance. The rare gifts with which you were born may come to nothing if not nurtured and honed by careful instruction. The ancient skills unique to the wizarding community must be passed down the generations lest we lose them for ever. The treasure trove of magical knowledge amassed by our ancestors must be guarded, replenished and polished by those who have been called to the noble profession of teaching. Every headmaster and headmistress of Hogwarts has brought something new to the weighty task of governing this historic school, and that is as it should be, for without progress there will be stagnation and decay. There again, progress for progress’s sake must be discouraged, for our tried and tested traditions often require no tinkering. A balance, then, between old and new, between permanence and change, between tradition and innovation because some changes will be for the better, while others will come, in the fullness of time, to be recognised as errors of judgement. Meanwhile, some old habits will be retained, and rightly so, whereas others, outmoded and outworn, must be abandoned. Let us move forward, then, into a new era of openness, effectiveness and accountability, intent on preserving what ought to be preserved, perfecting what needs to be perfected, and pruning wherever we find practices that ought to be prohibited.

Vilket om man plockar bort allt högtravande nonsens kan kokas ner till: Allt borde vara som det alltid varit, vi måste ha regler, och alla borde bli vid sin läst och inte tänja några gränser.

Liksom man kan koka ner Umbridges svada till en auktoritär smörja av konservativt mögel, så kan man koka ner politiken av idag till det korta konstaterandet att makten är allt. För det här är den era då sossar inte vet om de är konservativa, liberala eller socialister, och där de när de undrar lika gärna kan skaka hand med minst lika förvirrade moderater. Det här är eran då den av riksdagens partier som profilerat sig  kanske hårdast med ”ordning och reda”, krav och hårdare tag kallar sig liberaler, och där partiprogram överlag är lika mycket värt som dasspapper.

Det här är också eran då alla propagerar för trygghetssystem som i praktiken förvandlats till byråkratiska maktcentra och något som inte längre har med trygghet att göra. Det är eran där politiker på fullaste allvar försöker få folk att tro att straffbeskattning av den översta halva procenten inkomster, skulle kunna ge tillräckligt för att betala ens en fika per månad för de som har det sämst ställt. Det är procentljug och meningsförvirring, det är tendentiösa påståenden i avsaknad av verkliga tydliga och praktiskt mätbara *ideologiska* skillnader.

Det är så illa, att de enda partier som faktiskt har tydlig ideologisk profil antingen försökt gömma hammaren och skäran i garderoben, låsa in solkorset i byrålådan, kramar bibel och tror på kreationism, kramar träd, eller viftar med dödskalleflagg. I många fall är de dessutom på god väg att korrumperas in i mittfilen, den ideologiska entropins hemvist.

Min väldigt röda bror skämtar med mig då och då om liberalismens död. Då pratar han naturligtvis om sin bild av en ekonomisk liberalism som ”segrat”, och därför nu bara kan förlora. Jag själv är inte säker på att jag skulle karaktärisera den senaste 25-årsperioden som speciellt liberalistisk. Kanske i så mån att liberala tankar nu diskuteras med lite mer vigör, men om något har samhället i stort blivit mer konservativt till sin struktur.

Jag brukar komma med en snyggt och prydligt förpackad tes till mina inlägg, men den här gången sviker mig min förmåga. Detta är mer en betraktelse över en slags rotlöshet och konformism som måste brytas på något sätt. Det om något är inte en vänster-höger fråga, utan snarare en insikt om att politiken som den ser ut håller på att bli irrelevant, den behöver som en fågel fenix brinna upp och resa sig ur askan.

Notering: Det här inlägget har legat och lurat bland mina utkast en stund. Jag kikade på det igen, och inser att det är minst lika aktuellt nu som tidigare.

Marcus Fridholm

Jobbar som middleend/frontend developer på Spinit AB i Sisjön, Göteborg. Har familj med tre barn och alltför lite fritid, skräp i hörnen och lite allmänt kaos.

3 tankar om “Storlek och styrka eller vitalitet och idéer

  1. från ett ”vänster”perspektiv(som jag antar att jag skall omfatta, frihetlig socialistpirat som jag är 🙂 ) har man ju hävdat att liberalerna har fått fritt spel enda sen muren föll. Tror mer på att så fort ett parti får den nödvändiga parlamentariska vikten att kunna bilda regering(oavsett vilken ideologi de hävdar/hävdas omfamna) så blir regeringsmakten en slags självuppfyllande profetia, man skall behålla den kosta vad det kosta vill!

    Om det så krävs att man gör ideologiska uppoffringar? Kör i vind!

    Om det så krävs att man tullar på de demokratiska fundamentala rättigheterna? Kör i vind!

    Det enda som hägrar framför regeringspartierna är makten att kunna styra Sverige och komma undan med (nästan) vad som helst genom mediaspinn och att kunna komma med De Rätta Utspelen vid Rätt Tidpunkt.

    Inte konstigt att folk börjar förakta politiker när politiken inte längre handlar om hur man ska kunna göra samhället och vardagen bättre utan att det blir politik för politikens skull.

  2. @Manne: det är nog så. Anarkokapitalister brukar skälla på liberaler och säga att det GÅR inte att ha ens en pytteliten stat. Det finns ingenting som hindrar en litan stat från att bli större och större.

    Jag tror att det går. Påminna och tjata om de individuella rättigheterna. Det är när individuella rättigheter kränks som folk känner incitamentet att vakna och ryta till och påminna om att politikerna sitter där de sitter på ett högst folkligt mandat.

    @Marcus: Ett väldigt bra inlägg!

    .-= Ola Bergs senaste blog ..Bloggtips: Stor och stark är inte allt =-.

  3. Lysande inlägg och tillämpar vi samma tankar på institutioner av alla slag i samhället, privata som samhälleliga, så har vi funnit motsvarigheten till fysikens teori om allt, TOE (Theory Of Everything).

    .-= Eduronfluxs senaste blog ..Dyslexi ett påhitt? =-.

Kommentarer avstängda.