Tja, jag växte upp i Uppsala. Livets Ord bjöd in sig själva till en förening jag jobbade på. Där stod de och förklarade för oss att om vi hade glasögon eller hosta, behövde insulin (en av oss var diabetiker) eller hade det knapert, så berodde det bara på att vi inte trodde på Gud tillräckligt starkt och ”hallelulja!”… Det var en direkt obehaglig upplevelse, om det kan kallas fördomar så visst…

Jag hade också nöjet att jobba tillsammans med några livets ordare, och medan de i vardagen inte var värre än någon annan, så fanns det tillfällen då jag ville skicka dem på avprogrammering. Livets Ord var väldigt närvarande lokalt och präglade Uppsala under en period. Jag luskade då i Livets Ords rötter, uppkomst och budskap, eftersom jag ville veta vad det egentligen var fråga om. Det jag hittade var en framgångsteologisk sörja som jag inte har mycket till övers för.

Jag har träffat handikappade som vägrar befatta sig med Ordare, därför att det är förnedrande att ha någon runt sig som tror att den egna bristande tron är skälet till det egna handikappet.

Jag ägnade även en lång nattlig promenad åt att i hemlighet (hennes föräldrar skulle blivit vansinniga) prata med en ung kvinna som växte upp i en livets ord-familj. Hon själv befann sig mitt emellan stark gudstro och en slags tragiskt road skepsis mot sammanhanget hon befann sig i, en slags identitetskris. Hon försökte i alla fall nyansera bilden, men visade samtidigt på en hel del fenomen som jag upplever som obehagliga. Hennes beskrivning, även om hon inte var medveten om det själv, var som hämtat ur en handbok om religiösa sekter.

Men OK Magnus Dahlberg, jag ger dig rätt på en punkt: Det var slarvigt att säga ”Livets Ordare”, som om alla är likadana.
Många ”ordare” är i grund och botten vettiga människor, medan jag däremot har mycket liten respekt för Livets Ord som församling eller deras ledare, predikare och för den delen hela det framgångsteologiska paketet.
I sanningens namn var det dock femton år sedan jag kom i kontakt med Livets Ord, så mina upplevelser kanske inte är hundraprocentigt aktuella, men där har du i alla fall förklaringen.

Jag anser att alla har den självklara friheten att tillhöra vilken församling de vill. Det betyder dock inte att jag tycker att alla religiösa samfund är vettiga, eller skulle vilja att deras religions-, samhälls- eller människosyn var det svenska idealet.