Den krossade stoltheten

Bakom så gott som varje extremist finns en krossad stolthet. Det kan vara den personliga stoltheten av att värderas för sin kompetens och flit, det kan vara möjligheten att förverkliga sina drömmar, eller det kan vara ett folk som ser sin kultur och sin historia nedvärderad. Det kan också vara en stolthet som törnats av rädsla, för den trygga och orädda människan är mycket sällan extremist.

Det behöver inte ens vara så att det finns en skyldig förövare, alla skador är inte medvetet och överlagt tillfogade. Inte heller behöver det vara så att den som utpekas som förövare är den verkliga förövaren, det är lättare att peka på den man kan komma åt än den som gjort en illa. Så berodde till exempel de flesta pogromer på att judarna var lämpliga syndabockar för det egna eländet, verkligt eller upplevt. Furstarna lånade gärna judiska pengar eller använde judiska läkare, och judarna var sedan lätt åtkomliga syndabockar när folket knotade över skatter och pålagor.

Det var inte värst länge sedan det såg ut så här...
Det var inte värst länge sedan det såg ut så här...

Den kanske mest påtagliga nutida rädslan i västerlandet är skräcken för islamismen, som fungerar som ett rött skynke för de rädda och försmådda på hemmaplan. Vänder man på steken är rädslan på andra sidan staketet rädslan för det västerländska samhällets makt och överhöghet och den egna kulturens undantagsstatus, en situation som skapar fundamentalistiska extremister både i de traditionellt muslimska länderna som här hemma.

I sak är inte islam inte mycket värre än någon annan religion vad gäller grundlärans excentriciteter. Religion är som fenomen både källa till tröst och hopp, och motiv för de mest hårresande grymheter både inom och utom den egna gruppen. För i princip varje muslimsk märklighet, går det att hitta lika knepiga märkligheter i såväl judendomen som kristendomen. Alla tre är från början semitiska religioner med gemensam bas, och alla tre har såväl moderata som extrema riktningar och uttolkare. Man behöver inte gå långt för att hitta bokstavstrogna galenskapare i den kristna religionen. Givet att den historiska maktbalansen var omvänd, är det inte det minsta svårt att tänka sig frireligiösa kristna terrorister som slår mot den politiskt dominerande islamska sekulariserade världen. I mångt och mycket kombineras religion med kultur och kan i sina värsta former skapa avarter som ligger långt från vett, sans och humanism.

Som situationen ser ut just nu, så är de gamla skäggen som förespråkar våld som missionärsmetod överlag muslimska ayatollor, mullor och dylikt. Det är naturligt när den ”fredliga” globala politiska makten hos 1,2 miljarder människor är klart begränsad. Vore det inte för oljan, skulle de inte ha någon makt alls.

Nå jag blev inspirerad av trettioplus och av mymlan som båda konstaterar att det inte räcker med brösttoner. Man måste besvara argumenten från sådana som Jimmie Åkesson på ett vettigt sätt, i annat fall vinner man bara de redan övertygades röst. Jag är inte säker på att jag klarar att vara så kall, men jag vill göra ett försök.

Den muslimska tidvattenvågen

Jimmie Åkesson målar i sin vilt omskrivna aftonbladsartikel upp en bild av hur vi självhatande svenskar inte tycks förstå att muslimerna håller på att ta över landet, kanske hela Europa. Vi måste stänga våra gränser för dessa muslimer, och de enda anledningarna till att vi inte ser det är att vi å ena sidan är oikofoba, det vill säga föraktar vår hembygd. Å andra sidan är vi så överlägset trygga i vår västerländska överlägsenhet att vi tror vi klarar vad som helst och att alla vill bli som oss. Vår attityd är tydligen att alla andra helt enkelt bara behöver hinna ikapp.

Oikofob är nu inte ett vedertaget begrepp, utan en term myntad av en konservativ britt. Den har sedan plockats upp av diverse främlingsfientliga rörelser i Storbritannien och på annat håll, vilket nog roar honom måttligt. Men meningen är klar: det är bara för att vi hatar oss själva som vi tillåter andra att komma hit och inte värnar vår egen kultur.

Jimmie är också kvick att komma med långa haranger om hur islam skiljer sig från kristendomen i att den saknar ett allmänmänskligt kärleksbudskap, eller en distinktion mellan andlig och världslig makt. Det får mig att fundera på hur mycket religionshistoria Jimmie egentligen läst? Det får mig även att fundera på om Jimmie någonsin bemödat sig om att faktiskt kika lite närmare på koranen?

Det är inte religionen, det är dess uttolkare. Låt Livets Ord eller några andra religiösa galningar få tolkningsföreträde i den kristna kulturen, och se hur allmänmänskligt det skulle bli…

Än fler haranger handlar om hur vi drabbas av våldtäkter, badhusbesvär och skolavslutningar med förhinder. Förutom den fullständiga uppsjö av sakfel Jimmie gör sig skyldig till, så är det en typiskt ytlig analys som är utmärkande för just främlingsfientliga partier över hela världen:

Titta på buset, se hur buset ställer till det i vårt dygdiga samhälle, tänk er vilket nirvana vi skulle uppnå bara de inte fanns här. Det skiljer sig som figur inte så mycket från de gamla skäggens texter om västerlänningar och deras brist på moral, heder och så vidare.

I själva verket är inte hänsyn till muslimer speciellt mycket konstigare än hänsyn mot kristna frireligiösa och andra uddareligioner, vilket knappast är någon nyhet. I själva verket är mycket lite av det Jimmie Åkesson skriver underbyggt med fakta. Men det kan vara som det vill med den saken, för det han totalt missar är att allt är ett samspel, och att vi spelat våra kort väldigt oskickligt. Hans angrepp mot islam, vilket ligger som en röd tråd i SDs mentalitet är i själva verket mer av samma vara. Om något tjänar en sådan attityd bara till att sluta leden ytterligare på båda sidor, det finns en respektlöshet i den negativa bemärkelsen. Skulle han angripit enskilda utövare utifrån deras idéer vore det en sak, men han bestryker hela religionen som sådan med ett jämt lager skit.

Det är inte invandrarna det är fel på

När jag jobbade på timmar i vården för tjugo år sedan hade jag ett intressant samtal med ett par iranska städare. Vi tog en kaffe och en cigg i solskenet på en rast. Det gjorde mig full i skratt när jag insåg att den äldre av städarna var en mycket erfaren och kompetent allmänläkare. Varje gång jag såg honom gå och skrubba i korridoren medan den överstressade AT-läkaren försökte hinna med allt som skulle göras (överläkaren behagade sällan närvara), slogs jag av det absurda i situationen.

Jag har sett många sådana exempel. Taxichaffisar har visat sig vara arkitekter, ingenjörer och programmerare. Busschaffisar har gett upp tanken på att någonsin mer få praktisera medicin. Pizzabagare har varit lantmätare eller högutbildade nationalekonomer. Caféinnehavare har egentligen ursprungligen varit tandläkare.

I Sverige har vi varit och är fortfarande kusligt dåliga på att tillvarata våra invandrares kompetens. Vi är för övrigt i all vår välmening kusligt dåliga på att låta invandrare ta vara på sig själva.

Det första vi gör när de kommer hit är att förbjuda dem att arbeta. Först när de gått igenom hela den absurda flyktingprocessen, fått uppehållstillstånd, läst SFI-svenska i ”lagom” tempo och blivit lagom vingklippta och bidragsberoende får de en biljett till arbetsförmedlingen. Där möter de samma byråkrati som får infödda svenskar att vilja gråta. I det läget sitter de i en förort uteslutande tillsammans med andra familjer i liknande situation och ser sin utbildning föråldras och rosta bort.

Deras stolthet krossas, de förminskas och blir till last för samhället snarare än en tillgång. När man på det sättet blir totalt utdefinerad, så är det lätt att man skapar ett sammanhang där man indefinieras. Den kulturella tillhörigheten och religionen kan tjäna som sådana sammanhang. Men om man sluter leden utåt därför att man blivit marginaliserad, så har man skapat en bördig mylla för extremism. Ofta är det barnen eller barnbarnen som inte längre tiger och knyter näven i fickan, de sitter i samma fälla men vägrar till skillnad från föräldrarna att acceptera situationen.

Angrip rätt problem

En bekant till mig som är konstnär fick rådet att byta namn för att få en tjänst på ett galleri, vilket är en bra illustration. Släpper vi in invandrare i landet, måste vi släppa in dem i samhället, annars får vi bara de negativa aspekterna av invandring. Vi behöver faktiskt invandrare i en situation där vår demografi håller på att gå åt helvete, men vi måste kunna förvalta invandringen på ett bra sätt.

Vi måste naturligtvis bli glasklart övertydliga med att svensk lag gäller. Det finns ingen plats för balkongflickor (vilket inte är ett isolerat muslimskt problem). Inte heller finns det plats för religiöst eller kulturellt tvång. Hedersvåld har överhuvudtaget inte med heder att göra och skall angripas utifrån svenska lagar med all kraft.

Att säga att slöja är ett problem i pedagogisk verksamhet, eller vid identifikation på banken är inte diskriminering. Vi kan visa benägen flexibilitet, men inte till ren dumhet. Vi måste bli tydligare både mot oss själva och mot de som vill behålla sådana kulturella särarter att ansvaret inte är enkelriktat. Frihet är självklar, medan frihet utan eget ansvar inte är det. Tyvärr är det ett problem i vårt samhälle att vi inte inser det. Det har dock inte med invandring och invandrare att göra, utan är i minst lika hög grad ett internt svenskt problem.

Men visst, det finns en oro som inte kan viftas bort. Sådana som Mia, som själv har erfarenheter av hur snabbt saker kan gå åt helvete, måste kunna känna sig trygga i att vi inte tillåter sådant skräp här. Islamisterna är fria att vara islamister, men måste samtidigt inse att om de lever i Sverige så är det svenska lagar och regler som gäller.

Samtidigt får jag säga att i ett läge där muslimer inte känner sig marginaliserade på grund av sin invandrarstatus eller sin religion, när de upplever att de blir insläppta i samhället, då kommer med största sannolikhet islamisterna inte ha någon rekryteringsbas.

Att få ordning på de aspekterna är som jag ser det en bra mycket bättre angreppsvinkel på problematiken. Det är dessutom bra mycket mer respektfullt och visar en större förståelse att bortom födelseland och religion så är det människor vi har att göra med, människor som inget hellre vill än att få vara stolta över sig själva, sin kunskap, kompetens, driftighet och kapacitet.

Uppdatering: Joshen konstaterar kallt att Södertälje har sin beskärda del av problem med ”invandrare”, trots att majoritetsgruppen bland ”invandrare” där är kristen. Citationstecknen finns där eftersom det ofta handlar om andra eller tredje generationen ”invandrare”, folk som med andra ord i allra högsta grad är födda i Sverige. Överhuvudtaget är Joshen lika elakt dråpligt kul att läsa som vanligt…

3 svar på ”Den krossade stoltheten”

  1. Men hallå. Du ägnar en hel bloggpost åt att gå emot fördomar mot islam (bra!). Men i samma veva drar du dig inte för att oförblommerat kalla oss i Livets Ord för religiösa galningar. Vad vet du egentligen om oss? Du kan väl inte grunda ditt uttalande på egna fördomar?

  2. Tja, jag växte upp i Uppsala. Livets Ord bjöd in sig själva till en förening jag jobbade på. Där stod de och förklarade för oss att om vi hade glasögon eller hosta, behövde insulin (en av oss var diabetiker) eller hade det knapert, så berodde det bara på att vi inte trodde på Gud tillräckligt starkt och ”hallelulja!”… Det var en direkt obehaglig upplevelse, om det kan kallas fördomar så visst…

    Jag hade också nöjet att jobba tillsammans med några livets ordare, och medan de i vardagen inte var värre än någon annan, så fanns det tillfällen då jag ville skicka dem på avprogrammering. Livets Ord var väldigt närvarande lokalt och präglade Uppsala under en period. Jag luskade då i Livets Ords rötter, uppkomst och budskap, eftersom jag ville veta vad det egentligen var fråga om. Det jag hittade var en framgångsteologisk sörja som jag inte har mycket till övers för.

    Jag har träffat handikappade som vägrar befatta sig med Ordare, därför att det är förnedrande att ha någon runt sig som tror att den egna bristande tron är skälet till det egna handikappet.

    Jag ägnade även en lång nattlig promenad åt att i hemlighet (hennes föräldrar skulle blivit vansinniga) prata med en ung kvinna som växte upp i en livets ord-familj. Hon själv befann sig mitt emellan stark gudstro och en slags tragiskt road skepsis mot sammanhanget hon befann sig i, en slags identitetskris. Hon försökte i alla fall nyansera bilden, men visade samtidigt på en hel del fenomen som jag upplever som obehagliga. Hennes beskrivning, även om hon inte var medveten om det själv, var som hämtat ur en handbok om religiösa sekter.

    Men OK Magnus Dahlberg, jag ger dig rätt på en punkt: Det var slarvigt att säga ”Livets Ordare”, som om alla är likadana.
    Många ”ordare” är i grund och botten vettiga människor, medan jag däremot har mycket liten respekt för Livets Ord som församling eller deras ledare, predikare och för den delen hela det framgångsteologiska paketet.
    I sanningens namn var det dock femton år sedan jag kom i kontakt med Livets Ord, så mina upplevelser kanske inte är hundraprocentigt aktuella, men där har du i alla fall förklaringen.

    Jag anser att alla har den självklara friheten att tillhöra vilken församling de vill. Det betyder dock inte att jag tycker att alla religiösa samfund är vettiga, eller skulle vilja att deras religions-, samhälls- eller människosyn var det svenska idealet.

  3. Inte bara stolthet bakom extremister.

    Även självförnekelse.

    Se bara våra frimurande politiker som frodas av ideologisk rasism.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.